Perspektiv

Vissa dagar är gjorda för att stanna hemma. Häromdagen hade vi bestämt oss för att julhandla. Vi borde ha bestämt en annan dag. På vägen fick jag fruktansvärd värk i ryggen så jag var tvungen att stanna och gå ur bilen en stund. När jag satt mig och åkt iväg igen upptäcker jag att jag tappat bort mina handskar under den korta utflykten, mina favorithandskar. Bra jobbat! Men okej, upp med humöret. Här ska handlas. Sagt och gjort. Det går ganska bra utan missöden och jag hittar till och med julklappar. På hemvägen försöker jag desperat hitta mina handskar men de är ohjälpligt borta och jag ser dem framför mig ligga där ensamma i snön, det är så det skär i hjärtat. Så längtar man hem men framför ligger antingen långtradare som kör i åttio eller en och annan snigel. Mycket frustrerande men jag drar ett djupt andetag, ingen stress. Bara det att ryggen värker igen och jag har inga tabletter. Så kör jag sådär i åttio hela vägen men när fartkameror dyker upp glömmer jag mig, drömmer mig bort och snart är jag upp långt över hastighetsgränsen när jag ser en kamera svischa förbi. FAN! Där går min gräns för vad jag orkar med av snö, kyla, värk och motgångar den här dagen. Här har man kört i åttio hela vägen fram till fartkamerorna! Man kränga sig ur sin egen kropp! Så är man dessutom jättetrött efter att ha jobbat hårt och alla måsten verkar aldrig ta slut. När ska jag få ledigt!? Sinnesfrid?! Julefrid?! Va?! Jag så känslig så jag börjar gråta när alltings jävlighet verkar drabba mig.

När vi kommer hem är hela huset omringat av brandbilar, av poliser och chockade människor. Det fattas bara att jag tänt eld på hyreshuset med att glömma adventsljusstaken tänker jag. Då fan tar jag livet av mig, då orkar jag inte mer. Min självömkan sväller och sväller och sväller när jag går förbi brandmän, gråtande och allvarliga människor. Jag tänker på mig själv, min böteslapp, mina borttappade handskar och min ångest fortfarande. Det är först när jag ser den utbrända lägenheten det går in i huvudet att jag kanske inte är inblandad i detta och när jag får veta att en kvinna brunnit inne där bara några meter från mig så får jag såklart perspektiv. Mig har ingen katastrof hänt idag även om det kändes så en stund. Man ödmjukar sig igen och tänker annorlunda, och då känner man annorlunda, sen värderar man annorlunda och tillslut agerar man annorlunda. Man tar itu med julstädet för plötsligt är det inte såå jobbigt och man är inte så trött man är mest tankfull och behöver något att sysselsätta sig med för att förstå hur snabbt allt kan ändra sig, förstå den smärta kvinnans familj firar sin jul med.

Counterjihad i ljuset av Tawakkul Karman

Såg på Uppdrag granskning om EDL och SDL och Counterjihad och hur dessa rörelser har påverkat Brejvik. Även om dessa grupper alltid säger att de tar avstånd från Brejviks våld eller våld överhuvudtaget så menar Uppdrag granskning att det är just stämningar av hat i dessa grupperingar som inspirerat Brejvik. Bland annat uttalar sig en känd islammotståndare i England, Alan Lake, att han förstår Brejvik.

Det är bra att man äntligen överger bilden av Brejvik som den ensamma galning man vill ha honom till. Brejvik och alla andra som gör sådana här galna saker är aldrig ensamma för människan är ingen ö. Man behöver bara lyssna till Kent Ekeroth eller Alan Lake så förstår man det,

Alan Lake säger att vänstern i Norge "får så som de skördar". De får alltså skylla sig själva för att de är proislamister. Alan Lake är en förmögen IT-konsult som blivit känd som islammotståndare. Han skulle inte varit någon alls utan sin åsikt, det bygger han hela sin mystiska roll han axlat.. Han är nämligen mystifierad för den som inte vet det.

Ekeroth är vän med Alan Lake och Ekeroth talar om att det finns ett hot i varje muslimsk kvinnas livmoder. De är självklart alla främlingsfientliga och har blåst upp det här hotet från Islam för att få ur sig eget personligt hat för något vi eller kanske inte ens de själva förstår. Det är bevisligen så att Ekeroth exempelvis hyllar våldet på olika sätt, precis som Alan Lake förstår Brejvik men ändå tar avstånd från honom. Brejvik var nog tillräckligt galen för att förvänta sig att dessa som peppat och inspirerat skulle hylla honom som hjälte men såklart sviker de alla honom när världen ser på, Det är bara bakom ridåerna som EDL, SDL och Counterjihad visar sitt hat. Uppdrag granskning försöker sätta Alan Lake och Kent Ekeroth mot väggen och få dem att erkänna men såklart förnekar de och slingrar sig i det oändliga tills man ger upp.

Men mitt bland alla förnekanden och lögner så leker Alan Lake och gänget martyrer Han hyllas för att han säger det "förbjudna" trots att han inte står för särskilt mycket av det han säger. Det är så löjligt så jag rodnar. Det är detsamma som Hitler gjorde 1932. Han sa det "förbjudna" om judarna men alla rasister, nazister eller vad de nu vill kalla sig eller inte, tror att de är ensamma hjältar i vilken tid de än lever. Stackare.

Fast vi andra i denna demokrati är ännu större stackare om vi inte följer nobelpristagare Karmans ord om att Islam kan inte vara utanför fredsarbetet, det måste vara en del i det Hon sätter sig emot regeringsgubbarna i islamistiska länder för deras ovilja till demokratisering men hon värnar om sin tro som den trogna muslim hon är. Jag älskar henne för det. För att hon är den enda i detta hysteriska brus av pro- och anti islam som säger som det är. Så enkelt och så svårt som det är. Regeringsgubbarna är stofiler som hyllar sin egen rätt som allsmäktiga män, små uppblåsta egon som klamrar sig fast vid gamla förtryckaridéer som inte har något alls med religion att göra. Om någon kristen, muslim eller jude med makt följt religionens budskap hade det inte sett ut såhär som det gör. Det är inget nytt och det är samma visa hela tiden genom historien ändå säger Karman det här på ett sätt som för in ett nytt ljus i konflikten, hennes tal vid utdelningen av fredspriset var helt enastående och det ska vara en ung kvinna som Tawakkul Karman som förklarar detta för oss. Det är mer än tumme upp och man ser ännu tydligare vilka nollor de är Ekeroth, Lake och gänget i ljuset av denna kvinna.

Att tänka mer än positivt

Det finns nog inget så svårt som positivt tänkande och då menar jag inte att gaska upp sig, att försöka se det bra i det som händer, att tro på sig själv och så vidare. Det svåra är att vända en helt omöjlig situation, som verkligen är omöjlig på alla fronter. Låt mig ta ett exempel.

Säg att du är helt ensam, inga vänner, ingen släkt, ingen ekonomisk trygghet, inget jobb och sjuk och inga möjligheter att förändra något. Drastiskt, kanske du tänker. Det är det inte alls, många upplever det. Det har ingen betydelse hur du hamnat där, ifall du får skylla dig själv eller det är "slumpen". Det finns ingenting att hålla sig vid och det enda som kan lösa situationen är ändå du själv. Det är då vi människor slutar bry oss om petitesser, om tandkrämstuben är klämd på fel ställe. Istället börjar vi skönja det som verkligen är viktigt för oss, och kanske också se att vi bara måste tro att saker löser sig, att det inte finns något annat att hålla sig till. Det tar grabbatag om våra djupaste rädslor för vad livet kan kasta in oss i. Det är inte tradiga höstmornar, tråkigt jobb, allmän maktlöshet eller detta att vi tycker är offer i tillvaron som testar oss i djupgående positivt tänkande. Det är när vi kan vända en hopplös situation till en förhoppningsfull med bara tanken, och då menar jag bara tanken. För det är i tanken allt börjar. Det är i tanken vi styr över hur vår tillvaro ska vara.

Det är såklart inget man gör sådär bara. Det handlar om att lära sig varje fas i den process av positivt tänkande. Det betyder inte att man inte får klaga ibland, känna hopplöshet och ibland till och med bryta ihop. Det handlar om inte hänfalla åt depression och pessmism, inte heller åt manipulation, stöld, lögner, brott eller vanlig hänsynslöshet för att rädda sig själv. Disciplinerat tänkande är grundläggande, därefter kommer acceptansen och därefter tacksamhet. Det krävs också ofta ett sökande efter svar på hur saker och ting hänger ihop här på jorden, samt en gnutta envishet och uthållighet. Såklart är det heller inget man kan slå upp i en bok alltid och läsa sig till. Det är den individuella erfarenheten som ofta är det mest värdefulla och den kan vi ju bara uppleva själva, genomleva, förstå och begripa den vägen.I slutänden är det dock alltid tilliten som är måttet på hur vi lyckats.

Paradise Lost

Paradise Lost publicerades 1667 första gången. Milton skrev blankvers i tio band om jordelivet som en smärtsam kurs vi måste igenom för att förändras och utvecklas. Orkade jag läsa den skulle jag men jag är för lat för att tränga igenom denna lunta med gammalt språk och vers. Det är tidlösa dokument som har ett värdefullt innehåll dock och även om det har gått trehundrafemtio år cirka så är vi inte ens i närheten att förstå innebörden, och vi har svårt att ta till oss budskapet trots att det skulle underlätta livet för oss avsevärt.

Smärta är aldrig kul, fysisk som psykisk, men det är smärtsamt att leva och ingenting förändrar oss så mycket som djup känslomässig smärta. Vi skulle aldrig lära oss hälften av livet om det vore en räkmacka att segla på. När vi tycker det är meningslöst så är det just meningen vi upplever, vi är liksom mitt upp i den. I ett efterhandsperspektiv först kan vi förstå och inse vad det var vi skulle begripa. Desto djupare förändringen av oss går desto smärtsammare är upplevelsen. De som flyr det kommer aldrig att lära sig något. De som hellre smiter undan och tar lättare utvägar kommer aldrig nå någon högre visdom. Det finns så mycket att lära, så enormt mycket visdom att träna på och att söka. "Hon är en sökare." säger vi och menar ofta något negativt, om människor som är i förvirring och smärta. Det är synd, eller egentligen, mest synd om de som säger det för det är de som missar målet. Att söka är att ta upp kampen och att så småningom nå målet för det finns alltid svar. Det finns svar på precis allt bara vi söker, även på den mest tillsynes mest slumpvist utvalda tragiska händelse.

Paradise Lost är, som sagt, lite för lång för mig och så tycker jag att det som sägs inte behövs sägas i tio band att nå ut med budskapet. Det handlar ju egentligen kort och gott om att vi är en del av världsrymden och vi människor gör korta visiter på den här jorden och i ljusår räknat så är den smärta vi upplever här bara en kort sekund tillskillnad från det paradis vi annars är vår egentliga tillvaro. Idag är man flummig om man påstår det, jag skulle vilja säga klok. För det ger perspektiv på tillvaron. Man ska inte förringa den tragedi av svält, lidande och förnedring mänskiligheten får utstå, men det är heller inte så evigt lidande och det ger i slutänden ovärderlig kunskap, mycket ovärderlig kunskap att föra vidare...

Outforskade marker

Det finns hur mycket artiklar, böcker och information om fysisk misshandel som helst. Man behöver inte leta länge innan man kan hitta något. Ett blåmärke syns, det märks ifall man brutit ett ben och finns blodutgjutelse så ökar fasan än mer när man tittar på en bild av ett misshandlat barn.

Man hittar inte lika mycket information om psykisk misshandel, det kan vara svårare att förstå, leva sig in och inte minst begripa omfattningen av än konsekvenser av hårda slag och det kan också vara svårt att förstå sig på människor som blivit psykiskt misshandlade för konsekvenserna av det är så mycket mer komplicerade.

Nu menar inte jag att man inte får psykiska men av fysisk misshandel. Det klart man kan. Jag har sett både ock och kan en del om alla processer, alla konsekvenser och så vidare men det jag menar är att psykisk misshandel är så osynlig att den är svår att genomskåda och hitta. Och förståelsen från omvärlden kan också vara tämligen svår att få. Det går också att dölja psykisk misshandel mycket lättare eftersom sällan några blåmärken eller utgjutelser uppstår. Det går att få med sig barnen med i misshandeln, det drar med syskon och övrig familj som ställer upp på det på olika sätt. Som barn kan man inte förstå ironi men den känsla sarkasm och ironi orsakar, den känns och sitter kvar.

Barn kan bli drillade, hjärntvättade och helt utan försvarsmekanismer mot sedemera andra människors mentala påhopp. Ja, allt detta utan att barnet själv begriper ett dugg, det kan ta år och åter år att komma tillrätta med saker som inte är så lätta att ta fram och visa upp som ett brutet revben. Vem som bär skulden när det gäller fysisk misshandel är solklar men inte alls klar när det gäller psykisk misshandel. Ja det finns många aspekter som gör psykisk misshandel till ett svårare kapitel än fysisk misshandel.

Det verkar heller inte intressera så många. Det är ytterst lite information som finns om psykisk misshandel och den information man får är ganska marginell. Det dyker upp exempel som exempelvis hån, ironi och sådant som jag nämnt förut och man tar upp en del problematik kring föräldras maktspel och så vidare. Det förvånar mig att det finns så lite i ämnet. Jag har letat förgäves efter information om andra saker som exempelvis hur man förhindrar barnets personliga utveckling, dvs att hindra barnet att utveckla ett eget jag när man som förälder behöver barnet mer än barnet föräldern. Det beskrivs mycket av den här föräldratypen som man kallar för narcissitisk men jag har bara hittat en ynka bok om hur själva barnen formas i den typen av miljöer. Det är inte inget litet outforskat område jag stött på. Något jag faktiskt aldrig tänkt på.

Spela schack med döden

Ibland orkar jag inte med nyheterna och allt elände, det är skrämselpropaganda tills kräkreflexerna retas. Såhär farligt är det att äta, sova, ha sex, gå till jobbet och så vidare. Vem orkar? Vi blir allt mer begränsade, rädda och helt lamslagna tillslut. Man blir knäpp av att hålla kollen på precis allt, jag blir det i alla fall. Jag har nog med att känna att energin räcker till vanliga saker.

Det är bra med media och det ska finnas en tredje statsmakt i form av tidningar, radio, tv osv. Det är bra om journalister håller kollen, men bara man tog det ansvaret också och inte blev så sugna på pengar. Man säljer sin gamla mamma för att få sälja lösnummer, bara det är något som skrämmer någon tillräckligt så. Är det inte nåt virus som tar ihjäl folk så är det räntechocker man skrämmer upp folk med. Folk är helt sönderstressade av allt skräp. Ibland funderar jag på hur det skulle sett ut ifall man informerat en sextonhundratalsmänniska på samma sätt. För var det inte kriget man oroade sig för då så var det pesten, koleran eller en vanlig lunginflammation man kunde dö av. Ifall jag hade en tidsmaskin skulle jag kunna bevisa att man änså inte oroade sig hälften så mycket då som nu.

Vi har blivit för skyddade mot all sköns farligheter. Vi tar försäkringar för allt, vi har solksyddsmedel och airbag och det är väl bra. Men det gör oss fasen inte lugnare, tvärtom. Desto mer skydd vi får från allt så blir vi allt räddare och köper Aftonbladet direkt ifall det står att Sjunde inseglet är på väg.


Faktum är ju att döden är på väg hela tiden. Vi spelar schack med döden från den dagen vi föds. Slutet är alltid nära hela tiden. Mig gör det inget ifall jag dör i morron säger jag. Och jag är varken deprimerad eller desillusionerad. Jag vet bara att jag kan dö i en bilolycka eller av en plötslig sjukdom när som helst. Det är bara det att jag inte tror på döden. Det finns ingen död. Alla former av rädslor kokar ner till dödsångesten och skulle fler veta att det inte finns någon död så skulle Aftonbladet inte sälja ett enda lösnummer på sin propaganda. Då skulle de ta sitt ansvar och vara de undersökande journalister de bör vara och inga skvallergubbar.

Gör sådant ni behärskar istället...

"Den andra biten, som handlar om personers sexdrift, är starkt knuten till de nymoralistiska stämningar som blir allt starkare i Sverige. Nakenhet, sex och mellanmänskliga kontakter i största allmänhet renderar uppmärksamhet och skandalrubriker som aldrig tidigare. Det är själva drivkraften som Aftonbladet använder i Littorin-artiklarna. Littorin ska ned i smutsen med hjälp av sex. Han ska utmålas som en riktig snuskgubbe. Sedan ska hans omdöme svärtas, för inte kan en minister sexchatta? Som politiker verkar man förväntas lägga kärleksliv och sexdrift på hyllan i väntan på att man ska avgå." Fredrik Federley

Ja, det är ju märkligt att det gör skandal. Ska vi inte förvänta oss mer av en politker? Bara lite högre nivå än neanderthalare?

Vem har sagt att politiker inte får ha sexdrift? Är det någon mer Federley som anser att vi har nymoraliska stämningar? Det här är nog den löjligaste analys jag läst på år och dar. Alltså försvara sexchatt-träsket med att man måste få ha sexdrift när man är politiker.

Sånt här skitprat oroar mig. Det oroar mig så in i h%&" att vi får vända och vrida på moral och etik hur vi vill. Om den där Littorin inte vet vem sexchattar med på nätet, Björn Rosengren inte vet om att han är på en strippklubb och Göran Lindberg inte vet åldern på de småflickor han plågar tycker jag att man i alla fall kan kräva lite kompetens av politiker och poliser innan man rör sig ute bland folk och i cyberspace och raggar. Stanna hem och håll fingrarna i styr och gör sådant ni behärskar, vill jag säga i det läget. Kan man inte kräva någon anständighet överhuvudtaget utan kalla det för naturlig drift då kan vi lika väl kalla stöld för att låna. Men det är väl inte lika aktuellt, det är mer frestande att förfina snuskgubbarnas raggningstvång.

Otippade lösningar

"I survived" och "I shouldnt be alive" är två amerikanska programserier om otroliga och lyckliga slut på skilda katastrofer. De rekommenderas för de är så himla spännande. Det sista avsnittet jag såg handlade om två relativt dumdristiga killar, en från USA och en från Schweiz, som gav sig ut i Amazonas djungel med var sin ryggsäck med lite proviant skulle de upptäcka en riktig indiankultur. De hade blivit tipsade av en annan amerikan men för att göra en lång historia kort så upptäckte de så småningom att han lurat iväg dem in i "the middel of nowhere".  De försökte ta sig hem på en flotte men den krossades mot en sten och så småningom så tog forsen dem och skilde dem åt. Den ena killen räddades av ett par män i en kanot den andra killen, schweizaren, var lost i djungeln. Att hitta en vilsekommen i Amazonas djungel är en chans på miljonen, men hans gav inte upp och på ett helt osannolikt sätt fann han sin vän tillslut.

Man sitter på helspänn och undrar om någon kommer hitta honom, trots att det är han själv som berättar. Helt otroligt men samtidigt inte. För grejen är den att man inte alls kan räkna ut hur det kommer sluta. Där skiljer sig de fantiserade historierna sig från de verkliga. Det är som om verkligheten är mer otrolig än fantasin. Man vet aldrig hur något av ens egna mysterium kommer att sluta, man kan aldrig räkna ut det. I vilken total desperat situation man än är i så verkar det finnas en lösning. Inte nödvändigtvis en lycklig alltid, men lika ofta som man kan se något positivt i det allra värsta så finns det en lösning i den mest omöjliga situation. Finns det något mer fascinerande saker att tänka på egentligen?

Jag har aldrig varit med om något livhotande dramatiskt men även små saker kan vara såhär mystiska. Jag vet en gång när jag cyklade hem från stallet och kedjan hoppade. Sällan stannar någon för att hjälpa men och jag hade inga förhoppningar om det. Så är ju jag för blyg för att fråga. Men jag var ganska desperat för jag minns att jag hade bestämt något, jag minns inte vad men det var tidspress i alla fall och plötsligt från ingenstans dyker en äldre herre upp. Han fixar cykeln och jag kan trampa hem. Det är sådana tillfällen man är otroligt lycklig. Det är också fantastiskt egentligen. Vad är lycka? Inte så storslaget alltid i alla fall.

Älskar livshistorier

Människors liv är det intressantaste jag vet. Fiction slår aldrig verkligheten. Jag har inhandlat en biografi för miljonte gången i mitt liv och den här gången blev det Ozzys självbiografi. Han är minst lika intressant som Hillary Clinton eller Caroline Engvall. För er som inte vet vem Caroline Engvall är en vanlig tjej med ett ganska vanligt trauma, hon blev våldtagen av en jämnårig kille men hennes berättelse handlar inte så mycket om det som att avslöjandet av sin egen självdestruktivitet och framförallt hur en helt vanlig omgivning "hjälper" henne öka den.

Det fina med biografier är att det spelar ingen roll när berättelsen börjar eller slutar. Jag menar man kan skriva den i vilken ålder som helst och det blir intressant. Allas liv är intressant på ett eller annat sätt. Likväl som jag läser biografier spetsar jag öronen när människor talar om sig själva, förutsatt att det är på ett ärligt sätt såklart. Många gör det. Många berättar massa spännande saker ur sina liv. Många konstaterar också väldigt kloka sammanfattande saker som de har lärt sig och det tycker jag är mer än guld. Ozzy konstaterar om nära relationer följande: '...ingen som lever i den riktiga världen går runt hela tiden och säger "Yes darling, I understand, we may talk about our feelings. "People who say they never said a bad word live on another planet.' Man måste inte ha varit med om trauma eller, som Ozzy levt ett hårt liv, för att få min respekt det är inte det jag säger men det jag älskar med biografier är att de allt som ofta är väldigt jordnära, verkliga och därför sanna och väldigt innehållsrika. Det är befriande.

Även Hillary Clinton var jordnära och sann i sin biografi. Hon berättar om tillfället när hon träffade Bill. Han stod lite tafatt och glodde på henne när hon satt och pluggade i biblioteket. Tillslut blev hon så jäkla irriterad av att han inte gjorde något men ändå störde henne på det där tysta sättet att hon gick fram och presenterade sig. Hon sa något syrligt i stil med: "Ja, det kanske är lika bra vi presenterar oss; mitt namn är Hillary. Vem är du?" Därefter levde de ett helt liv tillsammans, i ur och skur. Är det inte fantastiskt?

En annan läsvärd historia är den om Ingvar Kamprad beskrev första skapelsetiden av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, det vill säga IKEA. Det var inspirationskvällar och myskvällar 1948 tillsammans med nära och kära där han satt med stekt potatis, korv och pilsner och bollade sin nya idé han hade om att sälja möbler billigt. Man kan känna pilsnerdoften blanda sig med doften av syréhäcken, höra hans skorrande R. Orden och tankarna flyger ut i småländska atmosfären och bildade tillslut en jäätteekoncern som ingen annan skapat i svensk näringslivshistoria. Man kan klaga på Kamprad men han har min respekt. Sedan är saken som sådan fascinerande, det lilla fröet som kan växa sig så stort.

En tredje är biografin om Marilyn Monroe. Hon var lite av en diva när det gällde att komma i tid. Hon hade ständigt halsfluss och var sjuk en del också, vilket gjorde att hon prövade nerverna på de ledande i filmproduktionen. Men inte minst dröjde det innan hon kom ut på scen för att hon var så neddrogad sista tiden. Det finns en tragisk filmsnutt kvar där hon ska försöka sjunga Happy Birthday Mr President till JFK men för det första får man presentera henne massor av gånger innan hon kommer upp på scen och när hon väl gör det så är hon inte helt klar i knoppen, det märks. Det är sådant vi vet, och ibland hör jag hemska kommentarer om henne från unga människor typ: "Marilyn Monroe hon var väl en hora va?" Det är så fruktansvärt. Marilyn Monroe är otroligt underskattad som skådespelare. Hon var också en entertainer som slog de flesta. En tredje anledning till att det kunde dröja innan hon kom ut på scen var faktiskt att hon fick sminkösen att skratta så makalöst mycket hela tiden att de aldrig kom någon vart i sminkningen. Miss Monroe var en hundraprocentig tänkare också. Skulle en man varit en sådan tänkare, skådespelare och en kvicktänkt sådan också skulle han aldrig degraderats till en hora. Synd att hon inte skrev sin egen självbiografi, men det kanske är lika bra. Jag tror inte hon skulle ha gjort det med så stort allvar som krävs. Humor var hennes sätt att överleva i mansdominansen. Jag tror faktiskt inte hon tog sitt liv, jag tror hon blev mördad. Hon visste för mycket och jag är övertygad om att man var rädd för just det, att hon skulle skriva sin självbiografi. Många hade losat på det. Inte minst JFK själv.

Så här kan jag hålla på och ge exempel på exempel om intressanta liv. Men jag slutar här och fortsätter någon annan gång.

Ruth Sharon Hoffmans uthållighet

Ruth Sharon Hoffman försvann från sitt hem i Michigan den 30 juni 1986. Hon levde med sin dotter, Debbie, sedan en tid tillbaka. Sharon Hoffman var fyllda fyrtiofem och dottern var då i tjugoårsåldern och gravid. Både Sharon och Debbie hade just flyttat ifrån män som misshandlat dem på olika sätt. Deras liv var tämligen splittrat men de var ändå nöjda med tillvaron eftersom det fanns hopp om en bättre framtid och de hade varandra. Sharon hade mött en tuff tillvaron redan från livets start. Som liten hade hon och hennes syskon bott i fosterhem, Sharon var äldst och kände ansvaret för dem. När hon blev gammal nog jobbade hon hårt för att ta dem därifrån och fostra småsyskonen på egen hand, och hon lyckades efter en tid samla alla syskon hos sig.

Nu hade Sharon precis också fått ett erbjudande om jobb. Det tillhörde inte vanligheten. Hon hade nämligen en diagnostiserats som schizofren men fungerande normalt med hjälp av medicinering. Ändå skrämde detta de flesta arbetsgivare men nu hade hon alltså äntligen fått ett jobb som servitris på en bar. Allting verkade ordna sig. Sharon tog adjö av Debbie för att bege sig till baren och skriva kontrakt som hon och arbetsgivaren kommit överens om. Men det dröjde till nästa morgon innan hon kom tillbaka från sin arbetsgivare. Visserligen drog Debbie en lättnadens suck när hon såg att Sharon kom i taxi utanför men oron byttes omedelbart ut mot förtvivlan när hon såg att hennes mamma såg omplåstrad och blåslagen ut. Hon var också upprörd och hysterisk när Debbie mötte henne i dörren. Sharon lugnade sig efter ett varmt bad och hon kunde tala om vad som hänt. Arbetsgivaren hade sagt att han skulle släppa av sin kompis vid ett motell och han tyckte att Sharon skulle följa med. De kunde ta och fylla i de papper som behövdes där på motellrummet för han hade sin portfölj där med alla papper i. Men när hon väl steg in i motellrummet blev hon svårt våldtagen och misshandlad av sin nya arbetsgivare och hans vän. Hon sökte på egen hand upp läkarvård innan hon begav sig hem till Debbie..

Efter badet klädde sig Sharon och sa att hon ville ta en promenad. Debbie tyckte att de skulle kontakta polisen istället, med en gång. Men Sharon vägrade det, hon fick också Debbie att lova att inte ta kontakt med polisen på egen hand. Debbie fick därav intrycket att polisen var inblandad på något sätt. Baren som Sharon skulle jobba på var känd som en polisbar.

Det sista Sharon säger innan hon går ut genom dörren för att ta en promenad är: "Dom ska inte komma undan." Därefter har Debbie aldrig sett sin mamma igen. Polisen var, enligt Debbie inte särskilt samarbetsvillig i sökandet efter Sharon.Man har till och med hävdat att det inte finns någon mapp med henne och hennes fall och förklarat det med att hon själv kommit in på stationen och tagit den. Inte förrän 2005 hamnar ärendet i en polismans knä som har tagit det på allvar. Han fick ut bild och text och en efterlysning och nu eftersträvas att få upp fallet på bordet som "cold case", tjugofem år senare.

Debbie misstänker, att lever hennes mamma ännu har hon förmodligen få minnen från sitt liv i Michigan. Händelsen vid motellet fick antagligen henne att helt tappa fotfästet och säkert har sjukdomen påverkat henne enormt mycket efter det. Första tiden hon var försvunnen hade hon inga mediciner med sig. Under åren har dock Debbie fått upp hoppet då och då när hon funnit en del livstecken efter sin mamma. Sharon har varit folkbokförd i Martinsville bland annat. Debbie spårade en trafikbot utfärdat på Sharon.

Det här är ett fall jag inte kan sluta tänka på. Det är ett fall som får mig känna mig både vred och maktlös. Sharon har från början inte några bra förutsättningar men ändå lyckas komma på rätt köl. Hon löser det både för sig själv och andra trots att hon hade alla odds emot sig, att hon var sjuk och saknade grundtrygghet. Hon kämpar trots att hennes liv slås i spillror av män som misshandlar henne, hon startar på nytt med dottern och IGEN slås allt i spillror, Det är svårt att hitta meningen i en sådan livshistoria, den finns ju såklart men jag har svårt att sluta fråga mig vilken. Sharons dotter har aldrig slutat upp att kämpa. Åren går och det lyckliga slutet verkar utebli ändå har dottern en uthållighet som är imponerande. En uthållighet som verkar gå i arv. Att testas i den konsten när livet splittras gång på gång är nog bland det svåraste en människa kan utsättas för och kan man härda ut ändå har man allmin respekt.

Serena Harmon

"Some wil call me strange, but I don't find Serena's story to be heartbraking, as much as I find it to be heartlifting." Så inleder en anonym ett inlägg i forumet "Unsolved". Inlägget syftar till ett mystiskt fall med tjugofem år på nacken.

Mysteriet med sjuttonåriga Serena Harmon börjar den 12:e augusti 1986 i Orlando, Orange County, Florida. Hon hittas död vid vägrenen. Bredvid henne ligger en plånbok med en dollar och 20 cent i. På plånboken står, vad man antar, hennes namn: Serena Balint.

Mer visste man inte om flickan man hittade. Någon Serena Balint var inte anmäld försvunnen. Hon fanns inte i något register i Florida och när man sökte i hela USA fann man heller inget. Den enda som kunde identifiera henne var en gammal krigsveteran, sjutton år äldre än henne. Han betraktade henne som sin flickvän och berättade att hon levt med honom en tid. Men han visste inte hennes efternamn. Det hade hon vägrat berätta för honom, det enda han visste om henne var att hon sa att hon flytt från sin man som slagit henne. Sökandet efter flickans identitet kom snabbt till vägs ände. Ingenting hände förrän tjugotre år senare.

Förr förra året, sommaren 2009, förvandlas den här hjärtskärande historien om en död ensam övergiven sjuttonåring, vars enda hem var en husvagn tillsammans med en nästan tjugo år äldre man, till lite av en solskenshistoria när Serena Balint får ett ansikte och en identitet. Det fanns två personer som aldrig gett upp i sökandet efter den här flickan. Två personer som undrat vart hon tagit vägen och en av dem var Kristy Henderson, Serenas barndomsvän.

Kristy surfar på internet och söker på Serenas flicknamn; Harmon. Hon googlar det utan resultat och söker också på sidor som Classmates.com men också det utan resultat. Kristy Henderson vet att Serena gifte sig tidigt men kan ändå inte tro att hon fortfarande är tillsammans med den tjugfem år äldre man Kristy kom ihåg hette Balint. Hon gör ändå ett försök och söker på Serena Balint och plötsligt dyker ett ansikte upp som hon känner igen men det är en sajt med oidentifierade personer Kristy hamnat på och hon inser snart att Serena, hennes bästa vän, är död, samt oidentifierad.

Senast hon sett Serena var 1986  i Wyoming, hemstaden där Serena då levde med Balint. Innan Serena gifte sig hade hon Kristy upplevt en hel del tillsammans under högstadiet då de började umgås. Serenas hemförhållanden var inget vidare. Mamman försörjde familjen, hon hade tre jobb, pappan drack och var otrevlig. Serena flydde därför hemifrån tillsammans med Kristy, de liftade och bodde hos vänner periodvis. Kristy och Serena hittade också på en massa äventyr. Ibland oskyldiga sådana som att besöka tivoli, rida och annat. Ibland destruktiva äventyr och ibland gjorde Serena utflykter på egen hand. I oktober 1984 hittade Serenas mamma, Mayoda Harmon, sin femtonåriga dotter i en bil med två äldre män i fyrtioårsåldern. Polisregistret säger att de hotade mamman med pistol när hon försökte ta sin dotter därifrån. Det här berättade Serena aldrig för Kristy, inte heller om hur hon träffade sin man som hon gifte sig med. Han var 42 och skild. De levde tillsammans på ett motell men var inte särskilt lyckliga. Kristy minns hur Balint slog henne. Sista gången han gav sig på henne fick hon köras till sjukhuset. Därefter såg Kristy aldrig Serena igen. Serena flydde nämligen från sin man i juli 1986,

Att Kristy kunde identifiera Serena Balint som Serena Harmon från Wyoming gjorde att även Serenas halvsyster äntligen fick veta var Serena tagit vägen och vad som hänt henne. Hon hade också sökt efter Serena i många år. På åttiotalet fanns inte DNA-teknik, och med de små sökmöjligheter som fanns då i polisregistren var möjligheterna inte så stora som idag att hitta något. Doretta Finley, Serenas halvsyster, hade sökt ändå och även använt sig av medier men inte funnit någon ledtråd. Doretta minns sin halvsyster som impulsiv och lite för godtrogen men också som en tjej som gillade att ha kul. Även om hon rymde hemifrån långa tider så kom hon alltid hem till födelsedagar och andra högtider lär Doretta ha sagt. Hur som helst så sista gången hon hörde från Serena var när hon tidigt i augusti 1986 fick veta att Serena befann sig omkring Maryland Hospital, Florida, väldigt många mil från Wyoming. Polisen lovade att köpa henne en biljett så hon kunde ta sig hem. Varför det inte hände förtäljer inte historien men några dagar senare får halvsystern ett nytt telefonsamtal från polisen. Då befinner sig Serena i Pittsburgh men polisen bestämmer sig för att släppa henne igen. Sedan är det och förblir det tyst, tyst i tjugotre år och man vet ju hur tung sådan tystnad kan vara.

Men det man vet nu är att Serena levde sina sista dagar i livet i Orlando i en husvagn tillsammans med en trettiofemårig vietnamveteran. Klockan halv nio en mulen morgon den 12 augusti 1986 kör vietnamveteranen iväg med husvagnen för att flytta den samtidigt följer Serena honom till fots på motorvägen men blir förmodligen påkörd av en annan bil.Det är vad man tror har hänt i alla fall, sjutton år och många mil hemifrån dör hon. Inte många saknar henne, verkar det som, och hon ligger i diket lika ensam som hon levde,

Vi kan ha synpunkter på den tekniska utvecklingen, men utan den och utan saknaden syster och vän kände hade Serena Harmon aldrig fått ett ansikte. Vi kan bara spekulera i hur hon kände sig när hon korsade motorvägen den där morgonen, vad drev henne? Hopp om kärlek, vrede eller rädsla eller allt sammantaget? Kanske var det tomheten som var värst, att inte på något sätt vara bekräftad och sedd? Jag vet att vi har svält i världen, hunger ger ångest, men likväl gör ensamheten det också. Därför tycker jag det är det bästa med hela historien att Serena fick ett ansikte, tillslut. Inte ett glömt ansikte, ett saknat ansikte.

Den odödliga kärlekens historia

Av alla teman musiktexter och dikter är skrivna på så är nog kärlek det klart vanligaste. Mänskligheten slutar, tack och lov, inte att känna kärlek, ömhet och närhet inte ens när ingen jordmån finns för dess växande. Antingen kan vi se det som ett mysterium eller acceptera kärleken som livets största kraft, kraftigare än det mäktigaste åskväder. För vi kan konstatera att kärleken sällan dör när den är rätt och den uppstår i vilka tragedier som helst. Vi kan offra allt för de vi älskar - man, kvinna, barn, djur - och det bästa är att det inte är tomma ord eller något yvigt i det, eftersom kärleken också är sällsamt ödmjuk till sin natur.

Mitt bästa exempel på det jag talar om är en kärlekshistoria i Auschwitz 1942. Helena Citronova, en slovakisk judinna, kom till koncentrationslägret men slapp gaskammaren. Hon blev satt i arbete i det område som kallades för Kanada. Det var där man sorterade alla ägodelar man stulit från judarna som skickats till krematoriet. Hon märkte ganska omgående blickar från en SS-soldaten, Franz Münsch. Det var inget ovanligt i det. Det var ju en del i vardagen att SS spanade in kvinnor från lägret, våldtog eller använde som prostituerade och hon försökte göra sig osynlig för att inte bli utsatt för sånt. Det enda hon kände var avsmak. Tiden gick men så en dag stack han till henne en lapp när han gick förbi sovbarackerna där hon befann sig för tillfället. Hon vågade inte behålla den länge i rädsla för att bli skjuten av någon annan lägervakt, men hon hann se att det stod " Jag älskar dig." på tyska. I en intervju då Helena berättar det här säger hon: " I samma stund jag såg orden slängde jag lappen. Den enda känsla jag kunde känna under en lång tid var hat. Vad kunde en SS-man göra för mig? Jag kunde inte ens titta på honom." Vad som hände därefter förtäljer inte historien men det gick en tid tills en dag då ett visst tåg anlände till Auschwitz. Det var bland annat Helenas syster och hennes två barn som hade anlänt och var på väg mot krematoriet. Från krematoriet kommer Franz springande och möter upp Helena i Kanada där hon arbetar. Han säger:
"Säg fort vad din syster heter innan jag kommer för sent."
"Du klarar det inte hon kommer med två barn." svarar Helena.
"Det är annorlunda med två barn. De kan inte leva här." svarar han. Han begriper att det inte går men om han kan rädda systern har lyckats göra något lite för Helena. Han springer tillbaka till krematoriet. Han hittar Helenas syster och lyckas övertala vakterna att släppa henne med motiveringen att hon tillhör hans arbetslag men han lyckas aldrig rädda Helenas systers femåriga dotter och nyfödde son, och han riskerade sitt eget liv. Han skulle ha skjutits på fläcken ifall någon genomskådat hans handling.

Därefter ökar värmen mellan SS-mannen och judinnan. Mitt i hatet, mitt i smärtan, mitt i kylan och den sjuka situationen växer kärleken mellan Franz och Helena. Hon säger: "Det fanns stunder då jag glömde att jag var jude och inte han och tillslut älskade jag honom faktiskt men jag visste ju att inget var möjligt för oss." Helena  vittnade till Franz fördel när han efter kriget åtalades för krigsförbrytelser.

Det är en seger över hatet, förödmjukelsen och föraktet att kärleken inte behöver någon jordmån alls, inte är beroende av något att den inte kräver något. Den existerar i sig själv. Ibland som en saknad och längtan, om vi har tur som lycka.

Tystnad vs skval

Om man går tillbaka hundra år i tiden fanns inte mer än hälften av alla ljud som finns idag. Bland annat har den tekniska utvecklat och förändrat ljuden i vår tillvaro och mycket kan vi inte ta in utan det förblir som ett bakgrundsbrus vi inte tänker på. Men går vi en runda på stan så tvingas man lyssna på ganska mycket man själv inte valt. Jag tänkte faktiskt på det häromdagen när jag var och shoppade. Vi satt vid ett fikabord i ett köpcenter och vilade benen. Förutom att det dunkade musik ut från klädbutiken så spelades annan musik i själva gallerian. Mellan låtarna avbröt man med en speakerröst. Bredvid mig satt en tjej och pratade högt i mobiltelefonen och samtidigt ringde någon annans mobil

Musiken från gallerian och butiken var inte speciellt lågmäld, det vet alla hur ganska hög volym man har för att skapa lite cool stämning. Därför talar också de som sitter med mobilen vid örat högre och tillslut blev det svårt att kommunicera vid vårt fikabord. Det har slagit mig förut, många gånger, att vi utsätts för ljud som vi själva faktiskt inte valt. När jag var tio år åkte jag till Stockholm och hälsade på min moster. Det var stort att komma dit. Massa ljud var det som man aldrig hörde ute på landet där jag kom ifrån. Det man inte hörde då var andras privatsamtal i telefon, mobilen var inte ens påtänkt då. Men förövrigt har vi levt i en mycket ljudrik atmosfär i många decennier. För hundra år sedan fanns inga av dessa ljud när man åkte till stan för att handla. Då var det andra ljud, röster har alltid funnits, hovklapper mot kullerstenen och fiskarmadamer som skrek "Här var det fisk!"

Alla dessa skvalande ljud, behovet att avhandla saker på telefon vid en mängd märkliga tillfällen och hela tiden skapa en pulserande och levande stämning kan vara både på gott och ont. Ja menar ibland hör man hur människor löser konflikter via telefon på bussen. Det är ju heller inget man har bett om att få lyssna på. Man upptäcker att människor, inklusive jag själv, kollar mobilen. Vill någon mig något? Vi ska vara uppdaterade, anträffbara och vi ska framförallt vara "på". Vi ska inte sitta och vara tråkiga när musiken dunkar från alla håll.

Frågar någon mig vad för samhälle vi håller på att skapa så säger jag att vi har redan skapat ett bekräftelsesamhälle. Jag vet en del människor som inte kan vara ensamma, som inte kan lyssna till sina egna tankar, som får ångest av det. Att anpassa sig till ett samhälle där alla dessa ljud hela tiden bekräftar dig - mobilsignalen är detsamma som en signal att du finns och att du är viktig - är mycket lättare än att välja tystnaden. Men vad händer om mobilen tystnar? Höra sina egna tankar kan vara skrämmande ifall man inte är van vid det.

Men det finns egentligen inget skrämmande i det. Tvärtom finns vi människor mer i vår egen tystnad och ensamhet. Vi växer inte bara av att andra bekräftar oss, vi växer snarare mer när vi är med oss själva. Vi finner det unika i oss då. För att ta ett exempel. Har du prövat att vara tyst i en hel vecka? Inte säga ett enda ord på en hel vecka då du har tid och möjlighet? Vad händer när du väl säger något? Det som händer är att orden ljuden formar plötsligt fått större tyngd. Densiteten och betydelsen av det du säger ökar. Vad beror det på? Att det inte gått inflation i dina ord. Det spelar faktiskt ingen roll vad du säger. Med andra ord behöver du inte säga något viktigt för att de ska få betydelse. Om du säger "korvmacka" så är det större tyngd i dina ord efter du varit tyst. Det är samma fenomen fast baksidan av det som uppstår när människor pratar för mycket. Jag hade en moster som pratade öronen av folk, hon kunde aldrig leka tysta leken. Konsekvensen blev att hon kunde vara betydligt oförskämdare än genomsnittet för ingen lyssnade och hennes ord betydde sällan något. Kanske hade det varit så från början och hon försökte få än mer betydelse och bekräftelse genom att ständigt prata, eller var det en drog hos henne, vad vet jag. Men betydelselöst var nästan allt hon sa.

När vi ständigt pratar eller ständigt använder ljud, musik och ständigt får intryck blir vi inte längre mottagliga för det. Inte betyder något för oss längre. Vi människor är konstruerade så. Dali Ilama är inte flummig när han drar sig undan i sitt munkkloster och kontemplerar i tystnad. Det är för att hitta vikten av sina ord, hitta det unika i sig själv kontra världen. Han är ju inte mer unik än jag. Jag gör samma sak. Jag drar mig undan världen in i tystnaden för att hitta ordens betydelse. Idag strävar vi efter att väcka uppmärksamhet, få någon betydelse, i det här ständiga larmet, men samtidigt vill vi heller inte sticka ut och det är en omöjlig kombination. Det vi egentligen söker är ju det unika hos oss själva, där vi är en kompletterande del i alltet och det hittar vi absolut inte i detta dunkande, blippande och pipande. Vi hittar bara det i tystnaden. I den absoluta tystnaden och ensamheten. Att det är fult att vara ensam idag ska jag inte gå in på. Det får bli en annan blogg. Jag nöjer mig med att stänga av alla ljud nu, logga ut och kontemplera fri från mobilen. Så att jag kontrollerar den och inte den mig.

Avslöjande hemligheter

Jag förundras över hur mycket mysterium och hemligheter livet innehåller. Vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt och så visar det sig då och då att det man trott på inte är sant. Vissa får veta att de har ett syskon som familjen undanhållit, att deras far inte är far, att mannen de lever med lever dubbelliv och så vidare. Det är inte alltid förhållanden som kan vara avslöjande. Ibland har vi föreställningar om saker och ting som ställs på sin kant. Vi kan exempelvis ha en föreställning om någon gammal kärlek som plötsligt ställs på ända och allting om hur det egentligen förhållit sig, hela tiden, uppenbarar sig samtidigt som den gamla föreställningen eroderar.

Vad det än handlar om är det ett intressant faktum att livet styr oss. Något som händer kan totalt förändra vår livssituation, vår syn på livet och kärleken på en sekund, av en insikt, en händelse eller bara ett nytt perspektiv. Plötsligt står vi där med tankar, känslor, rädslor, frågor och kanske även ilska inför något helt nytt på ett ganska dramatiskt vis, något helt nytt vi inte ens bett om att få. Vad gör vi då? Ja är vi smarta så lär vi oss något av det, accepterar vi det inte så utvecklas oftast en brottningsmatch med livets kalla fakta och den förlorar man alltid.

Ofta är vi inte helt ensamma i livet, vi har andra att tänka på och vi måste dels gå igenom en inre kris, dels kanske hantera omgivningens reaktion av det omvälvande. Det är inte lätt. Det sätter prov på vår förmåga att vänta in sig själv och andra för att komma i fas och gå vidare. Det är lätt att skriva i en mening men kanske i verkligheten innebär flera faser av uppbrott, gräl, tårar, apati och bearbetning som kanske tar månader eller år innan vi är över på andra sidan igen. Det är sällan roligt när livet avslöjar saker för oss.

Men jag ska inte snöa in på hur jobbigt det kan vara. Det som är intressant är att det inte sällan innebär att vi känner oss som en börda släppt och att allt överhuvudtaget känns klarare och lättare efter att man hämtat sig från chocken. Det verkar som inget i livet sker av olyckliga omständigheter, det verkar ske i gott syfte eftersom slutresultatet alltid är gott och det är svårt att göra sig av med känslan att livet, som ett eget väsen, hållit detta hemligt och avslöjar det i exakt rätt sekund.

Lady of the Dunes

Ett av mina mer morbida intressen är mord, mordgåtor och mystiska försvinnanden. Jag är en av de människor som kan nörda in på Doe Network. Där hittar man bland annat ett mycket mystiskt mord på en kvinna vid en strand, Race point beach, Massachusetts 1974. Man tror att hon var runt trettio år, hon hittades i liggande ställning på ett badlakan. Det såg ut som hon legat där och solat och som om hon haft någon bredvid sig eftersom hon låg endast på halva delen av badlakanet. Jag ska inte fördjupa mig mer om hur hon hittades det är för groteskt och inte så intressant som efterforskningarna är.

Efterforskningarna visade bland annat två saker. Den första var att hon bar guldkronor i tänderna för över 5 tusen dollar, vilket var ganska mycket mer 1974 än idag och kunde ha varit ett tecken på att hon tillhört de förmögna i området. Fast för övrigt visade hon inga tecken på att vara förmögen. Hon var klädd som vem som helst och bar inga dyra smycken eller dylikt. Vilken medelamerikan lägger så mycket pengar på tänder gjorda med så kallad "New York Style", som då endast riktigt förmögna hade råd med? Hon var svår att identifiera eftersom hon var ganska tilltygad. Därför satte man ändå lite hopp till tänderna för att kunna ringa in henne och hitta någon som kunde identifiera henne.

Men då stötte man på något som var än mer förbryllande. Man gjorde en rekonstruktion av hennes ansikte och frågade runt, men ingen kände till henne. Det kunde ju kanske bero på att hon inte var från platsen men fallet blev så småningom rikskänt i media och det var fortfarande ingen som kände igen henne. I snart fyrtio år har hon varit efterlyst. Men absolut ingen känner igen henne. Hur kan detta vara möjligt?

Människor kan bli ensamma, det är jag medveten om. Men hur kan det vara möjligt att ingen lärare, skolkamrat, granne eller affärsbiträde eller någon alls känner igen henne? Inte en enda har sagt: "Ja, men det är ju hon!" Inga oroliga föräldrar har hört av sig, inga syskon, inga kusiner. Ingen gammal älskare eller pojkvän har sagt: "Ja, men henne känner jag." Ingen. Hur kan någon leva helt utan att gjort ett enda litet avtryck, intryck hos någon. Det skrämmer mig.

Den här kvinnan finns det otal teorier om såklart. En del har haft teorier om att vittnen är tystade, de som känner henne är tystade för att hon visste för mycket om något. Kan vara sant men så mycket känner jag mänskligheten att jag inte tror på att alla kan hålla tyst såhär länge. Få kan den konsten. Allt från statshemligheter till mellanstadieskvaller läcker för att någon skvallrar och bär man på en hemlighet utvecklar de flesta ett behov att säga som det är. Lady of the dunes är kvinna, kvinnor har väninnor. Väninnor brister såklart i lojalitet men även ensamma kvinnor brukar ha någon väninna som vet något, någon förtrogen som tillslut inte kan hålla tyst.

Teorier tycker jag är ganska kul att hålla på med ett tag men när det blir såhär mystiskt som det här fallet då blir teorier bleka. Inget är intressant förrän man vet. När fallet var färskt hoppades polisen på att ett vittne skulle dykt upp men ingen hade sett något. Själva mordplatsen låg lite avlägset från själva strandaktiviteten, men det fanns ändå folk överallt på stranden både natt och dag under juli månad då det här hände. Men ingen såg något. Inte förrän en trettonårig flicka var ute och gick med hunden fann man Lady of the Dunes. Då hade hon legat död i två veckor. Rekonstruktioner av ansikten blir ju såklart aldrig blir identiska. Fast det har ju hänt förr att människor känt igen någon med hjälp av en rekonstruktion. Men ingen känner igen Lady of the Dunes och ingen har sett något. Man kunde heller inte ta fingeravtryck och identifiera henne den vägen eftersom mördaren avlägsnat händerna, vilket kan peka på att någon har lyckats tysta alla som vet något i fyrtio års tid, men det är i så fall första gången i världshistorien. Nu har polisen i Massachusetts satt förhoppningar till ny teknik för att lösa fallet. Kanske någon känner igen henne då? Undrar vem det ska bli i så fall? Det skulle hur som helst kännas lättare ifall man löste det, ifall jag slapp tanken att någon enda människa kan bli så övergiven som Lady of the Dunes.

Prins Arjuna igen

Logik och kunskap och fakta är ganska mycket överskattat idag och det, tror jag, har förvirrat oss ganska kraftigt eftersom det inte tycks hjälpa oss att förbättra samhället. Vi är samma människor som för tusen år sedan med samma känslor och funktion. För tusen år sedan hjälpte oss kyrkan att hålla ordning på moral och rätt och fel. Jag säger inte att det var bättre, jag säger bara att det var så. Det tycks som att mänskligheten går vilse hela tiden. Kristen tro och kyrkan gjorde oss inte till bättre människor, det gör inte kunskapssamhället heller. Klart att det var bra att vi fick bukt med skrock och fördomar, vi fick stopp på häxprocesser med hjälp av förnuftet. Men krig och förföljelse har ändå fortsatt.

Felet ligger nog i att alltför många vill förändra världen och inte sig själva, tror jag i alla fall. Världen är vad den alltid varit och varje generation tror att de står på utvecklingens topp. Det tror jag inte är sant. Urgammal visdom pekar åt att mänskligheten snarare blir dummare, trots att vi värderar intelligens och förnuft så starkt. Men i jämförelse med visdom står sig intelligens ganska slätt faktiskt. Jag älskar gammal visdom som finns i exempelvis indiska sagor som i Mahabharata. I tider då vi ser den femtioelfte krigsherren som står inför krigstribunalen så är det på sin plats att färska upp minnet om eller kanske belysa till och med, om vad som faktiskt pågår på jorden. Det finns en hemlighet bakom allt och det är skönt att veta när man tycker att tiden är ur led och när jag läser eller hör om förblindande maktkamper mellan människor och grupper, muskelmätningar som inte har något med förnuft alls att göra utan bara ett uttryck för hat, testosteron och passion (för att vara en tid av förnuft styrs vi ovanligt mycket av känslor kan man tycka) så tänker jag på Bhagavad-Gita.

Bhagavad-Gita är en urgammal indisk berättelse som handlar om Prins Arjunas förestånde strid.
Arjuna behöver hjälp för han är försvagad av rädslan inför slaget vid Kurukshetra. Han vet att det kommer bli en masslakt. Han räds dödande men har också hamnat i ett moraliskt dilemma han inte hittar ut ur. Han har sin kusin som motståndare. Är det rätt att döda honom? Men han kan heller inte svika de som förväntar sig att han leder striden.Vad är rätt och vad är fel? Guden Krishna har stått vid hans sida och är beredd att svara på hans frågor och ta honom ur förvirringen.

Krishna säger till Prins Arjuna att för att gå ut med vinsten i den här kampen måste han dels offra något och ge upp något för att nå kunskapen om ett högre syfte med det som händer, dels måste Arjuna hålla fast vid visdomen och slåss med hjälp av den. Krishna säger att världen Arjuna befinner sig i nu är en illusion och han kommer slå i blindo och bara upprepa allt i oändlighet ifall han inte tar till sig kunskap och blir medveten om vad som egentligen pågår. "Det finns en intelligens bortom vårt medvetande. En visdom att uppnå:Vinst och förlust är detsamma!" säger Krishna.

Arjuna svarar med en motfråga: "Men hur når jag det medvetandet och den visdomen? Och hur i hela friden slåss jag i en illusion?"

"Människan har skapat kriget. Det är ditt öde och du kommer inte ifrån det. Det kan du inte förändra. Men du kan förändra hur du möter den här striden, ditt öde...Hemligheten är att kämpa utan att begära eller vilja ha ett visst resultat och också släppa alla bindningar till alla människor. Kampen får inte dominera dig. Du måste dominera kampen. Men för att nå till den insikten måste du stå helt ensam och slåss utan förväntningar. Det är först då illusionerna om den här situationen rämnar och du kan se den rätta meningen. Det blir ett kraftigare vapen inget mänskligt svärd eller dolk kan jämföras med. Men nu gör dina förväntningar och dina farhågor dig blind. Din tro och din uppfattning om hur det ligger till gör det omöjligt för dig att se de rätta proportionerna...Agera genom att se med allas ögon. Inte genom din passion...Du måste agera men agera utan dina önskningar, dina behov och din längtan!"

Prins Arjuna förklarar att det inte är så enkelt. Att det är så fruktansvärt, alla känslor som tar över, passion och rädsla, ångest och fruktan och outhärdlig smärta. Hur ska kunskap rå på det och hjälpa honom och hur kan man säga att vinst och förlust är detsamma när allt hänger på det nu.

"Den hemliga kunskapen finns inom oss och där hittar vi svaren på alla de frågor vi har. För att nå dit måste varje krigare ta striden med sig själv, det enda verkliga slagfältet - där inga vapen hjälper. Därför är den strid ni står inför just nu här bara ett meningslöst ögonblick. Att vinna den här striden leder inte till något varaktigt eller tryggt utan bara till en illusion av att ha vunnit något. Därför är förlust och vinst detsamma...Allt är redan klart och allt ska bara upplevas...Både de som tror att man kan döda och de som tror att man kan dö tar miste...De två arméerna som bereder sig att förinta varandra nu, av dem kan ingen vinna oavsett vinst eller förlust...Varje enskild man måste kämpa ensam för att uppnå verklig seger och på så vis vinna allt, allt själsligt och allt fysiskt...allt vi vill ha"

Berättelsen säger mer om själva livets hemligheter än man kan tro men förutom det så säger den också lite om hur vi ständigt slår i blindo och hur allt upprepas ständigt, inte bara i krig utan i livets slagfält, detta att vi människor ofta uppnår ganska ofta illusoriska segrar och vi undrar ständigt varför det inte räcker och varför krigsherrarna ständigt, ständigt står som förlorare. Jag tror inte Mladic ens tänker tanken om att han är förlorare, allra minst tänker han på att förändra sig själv, att ta sin egen inre strid. Men jag tror det är enda utvägen till en bättre värld.

Botox

Såg ett filmklipp på mig själv som var sexton år gammalt. Jag var tjugosju år där. Herregud, vad tiden går. Så läste jag samtidigt om att Uppdrag granskning avslöjat att det inte finns några restriktioner på vem som sprutar in botox i Sverige. Alltså jag ser hur rynkorna sprider sig och ibland kan jag tänka att det var trevligare att vara tjugosju. Men förutom att det är lite läskigt att någon kvacksalvare skulle få kontroll över min kropp så har jag ett starkt motstånd till att inte ha rätt att älska mig själv som jag är, att någon läkare skulle ta fram linjalen och säga att du Cecilia är såhär och såhär ful, exakt fem milliter ful mun, näsa och ögon. Du behöver lyfta dig, suga fett och möblera om i ansiktet. Jag vet att läkare gör ett bra jobb med ansiktsoperationer och plastikoperationer för de som behöver det men jag skulle ha svårt att överlämna min självkänsla, integritet till någon annan.

Missförstå mig inte, jag gillar smink och kläder. Det är ganska kul med utseende, i alla fall på ett konstnärligt plan men jag tycker det är skillnad på att garnera en färdig tårta och helt demolera den. Demolera den för att bygga upp den på nytt, anpassat till något särskilt ideal? Min gräns går också där man lägger massor med pengar på att leva upp till livslögner. För visst är det en livslögn att sträva efter helt ouppnåelig acceptans och bekräftelse. Jag tror det är mycket lätt att hitta fler på sig själv så snart man börjat syna sin kropp. Det är sällan det blir en operation, eller lite botox. Det blir en fix idé för det mesta att, att fixa till sig, och en underbar kommers för de som tjänar stålar på det. Det är varken fel att strunta i sitt utseende eller bry sig om det, felet ligger i att andra har makten över våra kroppar och vårt utseende, att det finns någon som mår bättre av ifall vi är stela i ansiktet av botox. För ingen kan komma och säga att man gör smärtsamma ingrepp för sin egen skull, det är en värsting till livslögn. Bekräftelsen är belöningen, blickar och beundran är belöningen. Men vad är det värt mer än ett par sekunder i taget? Det är lite som att kissa på sig, det blir varmt ett tag och sedan är det snart kallt och man börjar fundera på nästa kick, det vill säga nästa ingrepp. Skulle man istället acceptera sig själv som man är och älska sig själv som man är så skulle man heller inte utsätta sin kropp för sådant onödigt lidande. Tänk om vi gjorde som aboriginerna i Australien, som istället för att plåga och kräva det omöjliga av sin kropp, tackar den. Varje kväll tackar man sin kropp, talar till den och ger den uppskattning för att den ställer upp, för att den överhuvudtaget existerar och för att den fungerar.

Slutligen är ändå frågan kvar i mitt huvud; vem skulle tycka att jag blev intressantare av att ha botox i ansiktet eller opererade min dubbelhaka? Skulle jag vilja intressera mig för den personen om jag visste att botoxinjektionen var det som fick honom eller henne att ändra uppfattning om mig?

Igenkänning

Ja nu var det länge sedan igen. Det är bara att konstatera att jag är periodare vad det gäller bloggande. Skrivit har jag gjort sedan jag kunde röra en penna mot papper och bloggandet har blivit ett slags mellanting mellan det privata rummet som blir när man skriver och det allmänna ögat. Det är ganska bra att ha någon att skriva för ibland. Men för det mesta så skriver jag sådant som inte publiceras, tack och lov skulle jag vilja säga.

Under året räknade jag att jag skrivit 2000 sidor, inte bloggat 2000 sidor tack och lov. Inget som ska publiceras alls faktiskt. Däremot har jag påbörjat min livs historia. Herregud vilken tråkig idé tänkte jag först. Jag älskar läsa biografier, livsöden är så grymt spännande men skriva en själv och publicera den. Är inte det att ge tristessen ett ansikte? Men så när jag började knåpa lite på det så var det faktiskt det roligaste jag någonsin skrivit (fast kanske inte lika roligt att läsa). Men tänk bara alla spännande människor jag mött? Alla tragedier som har hänt och inte minst spännande att se den egna röda tråden i livet. Alla har en sådan. Alla har upprepningar i sitt liv, alla gör om samma misstag eller lyckas med samma sak gång på gång. Vi har något att lära av det, helst av misstagen.

I vår narcissitiska tid så får man inte misslyckas, att vara en looser är det värsta som finns. Det är så synd för att det är misstagen som är det spännande. Varför vi tänker som vi gör, handlar som vi gör och vart det leder oss. Till svåra uppvaknanden eller till insikter? För att det är ju dit vi ska, eller hur, till insikten? Ingen är nöjd bara med framgången som sådan, ingen. Ibland blir tomheten så svår för de som nått allt: rikedom, kändisskap och skönhet att man tar överdoser för att slippa leva. Det är kärnan i det jag säger. Argumenten emot det jag säger är för det mesta att man försöker hitta små smulor av tröst, när misslyckande blir för många, i att se livet som lärande. Det är inget jag tänker argumentera emot för jag tror man måste uppleva det allra värsta i livet för att förändra sin ståndpunkt. Man måste göra sig av med många föreställningar som skymmer sikten.

Den röda tråden i livet, livspulsen och det man upptäcker i ett efterhandsperspektiv är sällan en djup tillfredsställelse i att man lyckats med något särskilt utan vad det i sig har lärt en. När jag var yngre var jag en lika stor sökare som jag är nu, fast jag letade mycket mer i min yttre värld efter svar på livsfrågor. Med tiden inser man hur alla svar finns inom en och hur man alltid burit på dem. Och nu när jag börjat knåpa ihop min livshistoria bubblade plötsligt och oväntat en ny insikt upp. Den hur mycket människor jag mött lärt mig. Det är en urvattnad kliché som inte säger så mycket, men den kan få nytt liv igen och bli en alldeles egen och personlig insikt i den meningen att man förstår själva essensen av att inte ta någon för given. Något jag tycker vi människor faktiskt gör mer än vi tror. I alla fall jag.

Vi människor är inte perfekta eftersom vi är under utveckling långt upp i åldern ända fram till dödsklockan slår, och i den utvecklingen pendlar vi mellan det personliga och det allmänna, mellan det yttre och det inre. Frågan är ifall någon kan vara intresserad av någon annans insikter och livshistoria, kan man verkligen komma med något nytt? Kan man säga något om sin egen utveckling alls som ger nytt liv i någon annans utveckling? Det nya är väl kanske inte så eftersträvansvärt alltid, kanske nya dimensioner på gamla saker. Det är väl också så att nya insikter omkring gamla frågor kanske bara ger ett visst intresse ifall man kan känna igen sig, men så snart man gör det är det väl inte så unikt? Så var går gränsen mellan trist allmänkunskap och inspirerande igenkänning? Kanske man ska skriva sin livshistoria ändå, kanske någon känner igen sig?

Det ständiga tvivlet

Det är inte varje dag som är orosfri för de flesta av oss. Varje dag innebär för, nästan alla, att man funderar på något med tvivel eller oro, även om det inte alltid är stora saker vi oroar oss för. Ibland är tvivel, inte tvivel utan snarare en insikt om att det vi håller på med inte fungerar längre. Vi börjar sakta inse att den vi lever med inte längre är den vi vill ha med oss i livet, vi börjar tvivla på vårt arbete och inser att det inte ger oss längre det vi vill ha och så vidare. Men ibland när vi börjar på något nytt förhållande eller arbete oroar vi oss mer för ifall vi tagit rätt beslut och då kommer tvivel om vi kommer klara det. Det finns alltid möjlighet till tvivel med andra ord.

Frågan är när vi ska ta det vi vill ha på allvar eller hur vi ska tolka tvivel och oro inom oss. Det är ju samma känsla för en mängd olika saker och ibland är det värt att ta på allvar och ibland inte alls. Om vi jämför med då oro varit till nytta och värd att lyssna på med de tillfällen av tvivel och oro som inte är det så är det sistnämnda helt klart överrepresenterat. Ändå ägnar många av oss tid åt det. En del ägnar mycket tid till att förtränga oro och tvivel, andra går helt upp i det för att liksom göra sig av med det den vägen, och inget sätt verkar särskilt bra. För förtränger vi det så förföljer det hela oss och går vi upp i det så kan det begränsa oss, så verkar det också som om oro kan föröka sig själv. Vi kan exempelvis bli rädda för att bli rädda.

Det enda som verkar fungera är att ta ett steg ut ur oron och tvivel och försöka vara i nuet. För det är något magiskt med nuet. I nuet finns sällan något att oroa sig för. Vi oroar oss aldrig för det som vi är i, inte för ett faktum, utan för det som kan bli ett faktum. Nuet har en slags magisk själslig läkande kraft där vi bara kan vara, existera. Och när vi gör det är det som om inget har så stor kraft att påverka oss.

Nobelpristagare man inte glömmer

Har läst Herta Müllers tal när hon fick nobelpriset och en artikel av henne. Det har ännu inte blivit av att jag läst någon bok av henne men jag önskar jag har tid med det snart. Hon är den enda, förutom Selma Lagerlöf, av nobelpristagare i litteratur som intresserar mig. Herta Mûller har haft ett mycket intressant liv där hon fått stå ut med förtal, hot och förföljelse för att hon dels skrev om förtrycket i Rumänien, dels för att hon inte lät sig bli en del av det smutsiga maskineri diktatur, makt och kontroll av människomassan, ofta är.

Hon säger något intressant i en artikel om nobelfesten i december 2009 att:

– I byn kröp alla för staten, men kontrollerade varandra och sig själva intill självutplåning. Feghet och kontroll – det var allestädes närvarande i staden, säger hon.

Alltid när vi läser om förtryck så gör vi det alltid "efteråt", under tiden det sker så är den som är förtyckt nerstoppad i en försluten säck och kan inte tala. Det finns ingenting som tystar en människa så som förtal och smutskastning, det är mycket effektivt. Herta Müller talar just om det, hur förtalet kvävde henne och hur man visste hur effektivt det var. I andra sammanhang såå tystar man människor med våld så som Gadaffi gör just nu, med tortyr och med döden. Det finns tusen sätt att tysta människor på men "efteråt", när vi kommit ur förtrycket och den som haft kontroll över oss inte har den kontrollen längre det är då vi kan tala. Det är då de ombytta rollerna sker och den förtryckta kan säga att såhär var det.

Innan vi kommer dit krävs det mod att hålla fast vid det vi tror på. Det finns tusentals krafter av skilda slag som kan få oss att tappa taget om det som är det rätta och det enda värt namnet att hålla fast vid när vardagen är hotfull och kränkande. De flesta är fega, så är det. De flesta ser inte det som händer, de flesta vill inte se det som händer. För de flesta har det blivit en vardag att överleva i och inte att leva i. Varje människa har sitt eget skäl till feghet, till att inte stå upp för det som är rätt och riktigt. Varje människa har sin syn på det som är rätt och riktigt. Ofta så blir också protesterna ett spel för gallerian faktiskt. Tyvärr. Jag har upplevt det och sett det med egna ögon. Hur man stärker sin självbild av att vara rättskaffens med att förenas i protester mot nedläggning av program och kurser men man blundar och håller käft när kollegor hotas, trakasseras och förvisas. Då skyller man på konkurrensen, att vederbörande får skylla sig själv eller att "tyvärr så är livet ibland". Samma person som uttalar det skulle själv krypa ur sitt eget skinn och lägga sig i fosterställning ifall liknande drabbade honom eller henne. Nej, det är lätt att protestera i en lättsam miljö där inget egentligen kan hota en, det är värre och en större utmaning att verkligen stå upp för sina ideal när man riskerar att förlora allt.

Aboriginerna talar med sina fötter

Har börjat lovet med att vara sjuk. Jag blir alltid dödssjuk när jag ska vara ledig, och jag är verkligen inte ensam om det. Alla talar om det: stressen. Vi stressar våra kroppar som det var fritt utrymme att behandla den precis hur man vill. Kroppen är vårt verktyg och själens tempel. Vi bygger kyrkor som kostar mer än församlingen tjänar ett helt liv, vi bygger hus och köper hus för miljontals kronor, vi inreder som aldrig förr. Vi helt enkelt månar om det vi ska bo i. Vi gör inte samma sak med kroppen. Jo, säger du. Work out och må-bra-program har funnits sedan Ling uppfann idrotten på schemat. Jo jo, säger jag då. Detta att vi måste träna, träna, träna för att må bra, styrketräna, jogga och slita ut kroppen ännu mer. Det är inte det jag menar. Jag tror att sådant bara ökar stressen och leder till kroppsfixering. Möjligtvis var lagom husmorsmorsgymnastik något positivt i dess rätta bemärkelse, men den finns inte mer. Nu ska unga mödrar styrketräna och bassängsimma med sina nyfödda bebisar. Vi hittar på alla möjliga stolligheter, bara det är "på", "inne" och man är cool och medveten så är det helt normalt.

Det jag menar med att behandla sin kropp väl och slippa stress och verkligen må bra är det aboriginerna gör i Australien. De behandlar sin kropp som om det vore en dyrbar diamant. De smyckar kroppen för att de respekterar och älskar den, inte för att locka till sig andra, vara cool eller med i gruppen. Har de gått långt sätter de sig ner och talar till sina fötter, ber dem om ursäkt att de har brukar dem så hårt och tackar dem för att de fungerar och ställer upp, smörjer in dem och lovar vila och ersättning för det hårda jobbet. Aboriginerna tror att varje del i kroppen är helig och kräver sin enskilda respekt. De spänner inte armmusklerna för att visa upp sig och få bekräftelse, de talar inte ständigt om sin träning och hur viktigt det är utan de lyssnar helhjärtat på kroppen. Brukar och använder den. Likväl talar de till sina benmuskler eller stjärtmuskler när de inte brukas som de ska, när de förslappas och mår dåligt därför. Det händer inte så ofta visserligen, för de lever ett liv i ständig rörlighet. De behöver varken bebis-work-out eller baby-sim. De är i ständig harmoni med naturen och följer dess lagar och då behövs inget extra, man är speciell, älskad och viktig av helt självklara och naturliga anledningar. Då känner man sin kropp som det tempel det är och slutar misshandla den på skilda sätt.

Tro på förändring

Det är mycket svårt att vänja sig vid nya saker i livet, även goda saker. Vi människor kan vänja oss vid vad som helst. Vana är det samma som trygghet, bara när man tänker på hur ceremonier och ritualer ger oss trygghet så förstår man vad jag menar. Julafton och midsommar och alla andra ritualer vi fortfarande håller fast vid ger trygghet även om vi inte längre har en aning om varför vi gör det.

Sluta röka kan vara nödvändigt för att vi inte ska dö ändå kan vi fortsätta med det för att det är en vana som gör oss trygga hur destruktivt det än är. Det är så med livsstil överhuvudtaget; fysiskt och känslomässigt kan vi vänja oss vid destruktivitet och sakna det när det försvinner. För mitt i allt ger oss vanan trygghet. När ingenting längre är som det varit så blir vi oroliga och känner en längtan tillbaka till det gamla. Man kan sakna elände, så illa är det. I alla fall så länge som eländet finns kvar i minnet som det som fick oss trygga i att "Ja, allt är som vanligt i alla fall." Med andra ord kan vi människor vara rädda för allt, även för det som är bra för oss. Egentligen är vi helt förvridna i huvudet när vi är så rädda att destruktiviteten ger oss trygghet men det är så det blir när vi inte vågar tro på förändring.

Makt och maktlöshet

Läste att Mubarak gjort ett roligt uttal om att han lovar att stödja folket ända tills nyval. Alla ber honom avgå förutom sonen, folket har gjort uppror för att slå ner honom från tronen och själv tolkar han det hela som en plötslig kris han ska leda folket igenom. Fast helt världsfrånvänd kan han inte vara för han har tydligen kollapsat och ligger sjuk nu.

Det är så med makt. Den är alltid en illusion. Trots att den verkar så verklig här på jorden, trots att den kan förtrycka, förstöra, kränka och besudla så är den illusorisk. Fast det är kanske fel att säga att makt i sig är en illusion. Det är den ju knappast. Det är utövande och föreställningen om sig själv som maktfullkomlig som är felaktig, ja faktiskt inte ens det. Varje människa är maktfullkomlig, bara det att det enda sättet att bli det utan att hamna i en illusion är att bli mästare över sig själv först.

Det innebär alltid en prestigeförlust, det är ett nödvändigt pris ifall vi ska få tillgång till de rätta och mest användbara resurserna inom oss. Vi måste med andra ord ödmjuka oss. Alla sådana egenskaper saknar diktatorer därför förlorar de förr eller senare sin makt och det fallet kan bli både långt och hårt. Vi har inte minst ett bra exempel i Mubarak som nästan är på väg att tappa förståndet av den prestigeförlust det innebär för honom. Går han på något sätt visdomens väg så tar han det som en prövning och kommer igen som en bättre människa, gör han det inte så är han mer eller mindre slut som människa.

Vi behöver inte gå så långt att diskutera maktgalna diktatorer i världen vi kan gå till vår närmaste omgivning så ser vi människor som är maktgalna, fullständigt berusad av makt kan för den delen vem som helst bli. Det är mycket lättare än vi tror. Jag tror till och med att makt är mer lockande än sex. Vi kan försaka precis vad som helst för att få makt, makt ger kontroll över tillvaron, det ger oss trygghet och välbefinnande, social status, respekt och många gånger också pengar. De som inte har någon kontroll över tillvaron är ingen som avundas och vi räds bara ensamheten mer än maktlösheten. Desto mer kontroll över tillvaron vi har, desto mer social status vi får på grund av makt desto längre och svårare blir fallet när vi förr eller senare förlorar kontrollen. Därför skulle jag personligen aldrig satsa på att söka makt och kontroll på annat sätt än genom mig själv, att förädlas inombords ger oss mer hållbar makt än vi tror.

En ny frihetstid?

Kanske vi står inför en historisk händelse idag när Mubarak avgår, kanske alla arabiska stater faller som dominobrickor i demokratins armar? Tänk om så sker då har vi ett mycket tumultartat händelseförlopp framför oss, inte minst inom oss. Tänk, att helt tänka om och se araber som demokrater. Det måste vara för Sverigedemokrat som att se en fisk cykla?

Jag hoppas vid Gud att det är vägen till frihet och lite mer fred. I alla har en ny tid börjat och det verkar spännande att se var det tar vägen. Det finns stor risk att det blir som det ofta blir efter en revolution, en ny diktatur i en annan form och det är ännu större risk att USA får stå med båda fötterna i arabvärlden nu och ställa till med ännu mer svek och lidande. Jag gillar USA men de kan vara lika låga i sinnet som god- och hjältemodiga, och jag behöver väl inte säga att de har sina intressen där. De pekar alltid finger åt dem de umgås med.

Självkänsla kräver tid, självförtroende kräver uppdatering

Självförtroende är ett mycket komplicerat kapitel i det här livet. Det mest komplicerade med självförtroende är att det är så splittrat. Det finns områden vi inte alls reflekterar över om vi kan det vi gör eller inte och det finns andra områden då vi helt förlorar fotfästet och tvivlar över vår förmåga. För det handlar ju om förmågan när vi talar om självförtroende, till skillnad från självkänslan som ofta handlar om vår grundläggande känsla om sig själv som kompetent och värd framgång och välmående. "Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt", Bruno K. Öijer, skald.

Självförtroendet är som bekant mycket känsligt för yttre påverkan och vi kan åka berg- och dalbana beroende på vad som händer i vår yttre värld. Ibland kan vi förlora självförtroendet på en sekund, ibland bryts det ner sakta men hur vi än tappar bort förtroendet för oss själva måste vi återerövra det för att kunna gå vidare som tillfredsställda individer. Självkänsla tycker jag kan vara svårare att bygga upp än självförtroendet. Människor som har svag självkänsla och en bild av sig själv som inte överensstämmer med verkligheten tenderar oftare att ta till manipulativa strategier för att överleva än de med dåligt självförtroende. För mig verkar det som att de lättare blir skygga och lite eftergivna.

Det är inte svårt att bygga upp självförtroendet bara vi så att säga "fejsar" det och hittar felet. Varför vi slutat tro på oss själva och vad det brister. När vi förlorar självkänslan rämnar mycket större saker som självbild, världssyn och livssyn. Därför tar det oftare längre tid. Jag menar om du är idrottsman kanske det räcker med att peppa dig själv för att vinna den där tävlingen. Men ifall du är kriminell och vill förändra ditt liv helt kanske du måste gå igenom en längre process för att förändra självbild och självkänsla.

Hellre dåligt än bra

Varför ser vi det dåliga hellre än det bra?

Idag var samtalsämnet om att se det dåliga och inte det bra. Tänk er varje gång någon sagt något bra respektive dåligt. Visst är det lättare att fortsätta tänka på det dåliga än det bra? Det är betydligt svårare att skaka av sig negativa påståenden om sig själv än suga åt sig det positiva. Vi som inte är skrävlare och har mycket låg självkänsla utan snarare bara dåligt självförtroende är överrepresenterade bland de som ältar det negativa och har svårt att tro på det positiva eftersom det för oss blir lite av sunt för oss att uppfatta det som något klokt och insiktsfullt att vara kritisk på sig själv.

Det är inte bra att skryta och förhäva sig så klart, det vet vi alla hur trist det är att lyssna på någon som alltid är bäst på allt. Samtidigt så är det faktiskt lika tråkigt att lyssna på någon som aldrig säger något positivt om sig själv. Självironi är kul men kan också vara för mycket och för knivskarp ibland när en del människor har svårt att dölja sitt självhat. Självhat ligger såklart bakom när man tvärtom alltid förhäver sig och måste visa sig duktig. En del ligger fast nere i något av dikena och har svårt att ta sig upp. De ser nästan alltid andra som ett hot mot deras person och försöker också nästan alltid oskadliggöra andra, gå till motattack innan någon gjort något alls.

Vi som är uppe på vägen vi åker lite som kungens lilla kråka hit och dit och ibland hamnar vi i någon av dikena, allra helst i det där vi kritiserar oss själva. Vi har hört en dålig sak bland tusen bra saker och ändå så kan det dåliga bli sanningen.

Jag tror att negativitet är sin egen magnet eftersom den är lätt att förväxla med realitet. Vi tror nästan alltid att realiteten är hårdare och kallare än vad den egentligen är. Att vara realist är för många detsamma som att vara negativ faktiskt. Även männsikor som uppfattar sig själva som positiva är ofta i någon mån negativa i sin realistiska livssyn. Naturligtvis får vi först definiera vad att vara positivt är för något. Är det att ständigt gå med ett leende på läpparna eller är det att inte tänka negativt? Det måste man ju såklart först och främst fråga sig.

Jag menar nog att det inte finns något så förrädiskt som en människa som definierar sig som positiv och glad bara för att han eller hon är just glad. Han eller hon kan mycket väl vara extremt negativ i sitt tänkande. Att vara överkritisk, pessimistisk eller full av tvivel är vanligt och förekommer ständigt, även bland människor som anser sig vara positiva. Det är svårt att vara äkta positiv, att tro på en lösning och till och med en lycklig lösning när det är mörkt omkring oss och saker händer som vi har svårt att tackla och som hotar vår framtid eller framförallt när vi kanske drabbas av en livslång sjukdom. "Jag är en positiv och glad människa." är det väldigt många som beskriver sig som på dejtingsajter och jag är undrar alltid: "När är du positiv? Alltid eller bara när livet går som på räls?" Det är skitsvårt att hålla huvudet över vattenytan när problemen och bekymren hopar sig och man bara har en enda sak kvar och det är hoppet om att det ska bli bättre. Ibland får man verkligen tänka efter vad man istället har att vara tacksam för. Jag menar ifall man har förlorat ett ben har man i alla fall ett kvar. Men vi människor har en förmåga att fokusera just på det vi förlorat. Jag själv har en förmåga att fokusera på min ständiga värk istället för att bortse från den och lägga tanken på det som är bra som händer i mitt liv. Det finns liksom en magnetisk kraft i att vi tror knappt ibland att vi får vara positiva utan att fråga oss om vi är knäppa eller naiva eller allmänt okloka ifall vi tänker på det som är gott istället för det som är dåligt.

Livets personliga mening

Det är få tillfällen i livet som vi verkligen i grunden förstår vad livet går ut på. Därför glömmer vi dem aldrig och ofta så är de tillfällena dramatiska och/eller på något annat sätt berör de oss mycket djupt. I själ och hjärta tror jag alla söker de stunderna, att det är just detta vi vill veta för att med ro i sinnet fortsätta våra liv.

Vi skaffar barn, man, hus och hem för att bilda lycka och trygghet och kan känna oss lyckliga med det i många år men förr eller senare kommer vilja gå djupare, söka svaret på lyckan på en djupare och mer meningsfullare nivå. Att få barn säger en del är livets mening. Visst, det är världens lycka att ha barn och de bidrar alltid till att göra våra liv bättre och likaså kärleken till en viss man och en viss kvinna. Men, med ett stort men, så tränger sig vardagen eller tristessen på och vi försöker fylla livet på olika sätt med hobbies och intressen, vänner, släkt, nytt jobb eller ny partner. Vi söker utåt när livet inte ger oss det vi vill. En del ägnar sig åt barnen tills de blir stora och flyger ut ur boet. Andra går helt upp i sitt arbete medan ytterligare några accepterar tomheten man kan känna i tristessen. Ja, kort sagt, försöker vi alla leva ett fullödigt liv på olika sätt. Inte alltid det blir som vi tänkt, det fullödiga kan också förvandlas till krav och måste och vi kan sluta, om inte olyckliga, så i alla fall inte nöjda.

Det är inte förrän vi råkar ut för en sjukdom vi uppskattar livet, bara livet som det är. Det är först när vi står inför olika förluster av olika slag vi börjar fundera på varför saker och ting händer oss, just oss. Har jag gjort något ont? Ja, och ibland får vi verkligen söka svaren på gåtan om våra liv för att alls förstå. Motgångar och förluster förvandlar allt det som varit självklart innan, till inte så självklart.

Så går man ofta kringelikrokar-vägar innan man kommit rätt i sökandet. Sökandet som många i ens omgivning kan tycka är slöseri med tid och lite fånigt. Men sökandet är viktigt för att hitta den rätta meningen. Det är A och O för att hitta det som fyller en till bredden av njutning. För det är ju så livet ska levas, i full njutning av arbete, kärlek och vänner. Men det tar sin lilla tid och mycket kraft att komma dit. Man jobbar och jobbar och jobbar för det så det aldrig tycks ta slut, man misströstar och man ger upp flera gånger. Men så en dag så upptäcker man vad som hänt omkring en och inte minst genom att man förändrats, förnyats och återuppstått på något sätt som gör att hela ens liv förändras. Allting har förändrats utan att man gjort en enda yttre förändring.

Mubarak i uppsträckning

Mubarak är tydlig med att han inte tänker avgå och Obama, som tillhör västvärldens mest muslimhatande land säger lite försiktigt att Mubarak nog ändå måste ändra en del på sin inställning till maktutövande. För övrigt är det plötsligt mycket tyst i väst, är man tagen på sängen? Har fördomarna mot muslimer kommit på skam? Att det kanske, trots allt, inte finns någon gen som säger att. "Jag är muslim, jag dyrkar diktatur och undertryckelse." Har vi snart inte demoniserat muslimer färdigt? Frihetsbehov, behov av rätt och ordning, behov av rättvisa och mänskliga rättigheter finns inneboende i varje människa. Därför är det tragiskt att se att Obama som ska vara demokratins försvarare inte är mer engagerad än så än att han tar Mubarak ut ur klassrummet och talar honom till rätta och därefter ber demonstranterna att besinna sig. Det märks att Obama och ingen annan, av de stora pojkarna som försvarar demokratin, har en aning om hur det är att leva förtryckt. Revolution funkar sällan, ofta leder det till mer blod och hårdare tag, inte så mycket mer. Det är i alla fall det vi lär av historien.

Revolution är som när den misshandlande kvinnan går till motattack då och då i maktlösa ilskna utbrott för att vinna tillbaka lite av stoltheten och självkänslan, men den riktiga vändningen kommer inte förrän det finns stöd och hjälp mot förtryckaren. Då förtryckaren förlorar sitt enväldiga inflytande, det tycker jag ska vara USAs roll, inget annat. Ta ut mobbaren Mubarak ut ur klassrummet och ge honom en uppsträckning är inte lite patetiskt i jämförelse med det flammande hat landet USA har mot muslimer. Muslimer är godkända att hata och skylla på för att de är förtryckaren men när de väl vill ha demokrati är förvirringen och förlamning plötsligt där. Jag ser hur Obama funderar på ifall det kanske ändå inte är rätt att hata ett helt folk för vad folkets ledare gör. Jag ser honom framför mig klia sig i huvudet och plötsligt vara i en känslomässig konflikt om vem han nu ska ge sitt stöd. Vojne vojne, hoppas detta får oss att vakna i alla fall och som sagt fundera på att det kanske inte finns en diktaturgen i det muslimska blodet.

Acceptans

Läste om Kübler Ross fem steg i förändring; förnekande, ilska, förhandling, depression och acceptans. Det sistnämnda är svårare än man tror. Det är som om alla vägar måste sökas utom den att acceptera situationen som den är. Det är vanligt att vi förnekar det som händer, förnekar egen skuld, förnekar andras skuld eller alls erkänner att något ens har hänt.

Hur många familjer lever inte så att man aldrig talar om problem eller det som händer exempelvis? Eller hur många lever inte så att de inte alls erkänner för sig själv eller för andra vad som är fel i deras liv?

Nästa steg är skuldbeläggande, det är samhällets fel, Guds fel, far och mors fel, chefens fel, syndabockens fel; ja allt går att skylla på och hur många lever inte så? Självaste ordet mobbning och syndabock skulle inte finnas om inte människan hade för vana att lägga skulden någon annanstans än hos sig själv. Så finns det de personer som alltid tar skulden, alltid ser sig själva som den felande och blir självanklagande och kan tortera sig själva för allt som händer i deras liv. Men oavsett var man lägger skulden någonstans så är det med ilska vi gör det och kan man inte ens se det så, tror jag, man fortfarande är i förnekelsen. För den här modellen tycker jag nog kan appliceras på alla traumatiska, konfliktfyllda, skräckfyllda eller skamfyllda händelser i våra liv, och alla går igenom sådant förr eller senare.

Nästa steg efter vi slutat skylla på andra och oss själva så försöker vi ofta förhandla bort problemet. Är vi dödssjuka i lungcancer och det inte längre tjänar något till att skylla på att man rökt hela sitt liv eller att läkaren är usel så börjar vi förhandla om en frist: "Jag kan väl ändå få leva tills mina barn slutar skolan." Eller så försöker vi hitta ohållbara förklaringar till varför just jag blivit utsatt för ett överfall, varför just min mor kommer att dö, varför just jag förlorat mina pengar, men tillslut märker vi att det inte heller funkar. Det hela känns oöverkomligt och vi fylls av maktlöshet, vi måste ha tid att sörja och depressionen tar över.

Ingenting känns bättre förrän vi accepterat, det är först då lättnaden kommer. Bördan lättar och man böjer sig för faktum. Så himla lätt att skriva om men bland det svåraste att komma fram till för hur många omvägar kan man inte ta innan man är framme vid målet.

Bränd jord och nytt liv

Svedjebonden bränner jorden för att få syre och nytt liv. Det växer bättre efter allt har dött. Död och liv håller ihop som ler- och långhalm. Döden som sådan skrämmer för vi vet vad vi har men inte vad vi får. I stort och smått är döden alltid därför förbunden med rädsla. Utan vi märker det pågår ständigt små minidödar och de är alltid förbundna med smärta. Det är svårt att lämna något man är van vid hur dåligt det än är för vi är för mesta hellre kvar i det som inte längre fungerar än prövar nytt. Vi kan aldrig gå in i det nya utan rädslor och ovisshet. Det kan vara knäckande, helst ovissheten. Att aldrig ha en aning om vad framtiden bär med sig, vad man ska bo, slå sig ner, leva med. Med andra ord hur, var och när ny stabilisering och trygghet ter sig och inträder. Det är gungfly, oro, förvirring och till och med panik innan man är över på andra sidan. Inte märkligt alls att vi skyr själva döden, både den bokstavliga och bildliga. När det händer är det allt annat än kul men efteråt blommar nytt liv igen, och då som alltid långt ner under jorden finns fröet som får nytt friskt syre nu när det gamla och utslitna är borta.

Trygghet eller äventyr

Varje gång en människa har en möjlighet har hon också ett val. Det är med valen vi skapar våra liv. Det är vad många vet men något som vi ändå inte tänker på så mycket. Vi gör allt som ofta våra prioriteringar helt omedvetet. Få av oss medvetandegör det vi faktiskt vill och önskar men också mekanismerna bakom våra val. Våra högsta önskningar är mycket sällan drivkraften till våra val eftersom de ofta tar lite tid och självstudier för nå dit då vi vet exakt vad vi vill. Inte minst är det så med relationer och med vår speciella uppgift i livet.

Ifall vi medvetandegör vad som faktiskt, i själ och hjärta, bidragit till våra val så hittar vi för det mesta förklaringen i att vi antingen är trygghetsmänniskor eller äventyrsmänniskor. Jag skulle vilja påstå att befolkningen är indelad i dessa två läger och tar beslut utifrån de två helt olika drivkrafterna. När den ena nekar en bättre tjänst i en annan stad än den han eller hon känner sig trygg i kan den andra slänga sig ut i arbetslöshet för att han eller hon känner sig för begränsad med hus och hem och stadig ekonomi. Men för att förändra måste alla, oavsett drivkraft, ta sig förbi drivkrafterna, som ofta drar oss tillbaka till hur det har varit, det vi vet om istället för att ge oss ut i det okända. Sedan måste vi göra den smärtsamma upptäckten att vi aldrig är så kloka som vi tror. Den processen gör att nästan alla kommer i försvarsposition och gärna vill förklara sig. Helt mänskliga och naturliga reaktioner blir något vi skäms för.

Det är mycket svårt att råda tycker jag. Jag har kommit på nämligen att rådgivning inget är för mig. Vi människor är allt för omedvetna om våra riktiga och äkta drivkrafter och det gör det svårt att komma vidare och bygga upp något nytt på grundval av gammalt. För det är ju så att det är först när vi kommit upp på platån av det vi varit med om som vi känner oss riktigt stabila och starka. Då vi känner att det som försvagat oss innan gör oss tvärtom starka. Allt för många älskar sig själva för lite och hellre försöker gömma sina till korta kommanden. Det är hemskt synd för att det är i huvudsak dessa som ger oss mest styrka och soliditet.

Att tro att man inte är någon

Mognad är en komplicerad sak många gånger. Vad betecknar en individ som mogen?

"Mognad innebär att en person har utvecklat ett beteende som är lämpligt för personens eller gruppens bästa, eller som stämmer med sociala normer." Så definierar Wikipedia mognad, mao: den som anpassar sig bäst är mest mogen. Det är lite skrämmande tycker jag. Anpassar sig till vad? Till ett samhälle där SD-ideologi blir allt mer naturligt? Om samhällsnormen tycker att vi ska bära "burka" är det då moget att anpassa sig till det? Att hemlighålla ett homosexuellt förhållande i en homofob samhällsnorm eller vad? Nej, lite mer utvecklad förklaring vill jag nog ha. Att ta ansvar moraliskt, praktiskt och känslomässigt tycker jag nog är det allra viktigaste om man ska tala om mognad, en annan viktig sak är att kunna ställa sig över andras nedrigheter och överhuvudtaget inte följa alla känsloimpulser.

Så är det också så att vore det ingen som gick utanför ramarna skulle ett samhälle aldrig förändras. De som är annorlunda och går utanför, protesterar och inte låter sig slukas av vad man "bör" göra förändrar attityder och normer förr eller senare för det gagnar ofta flertalet. Mognad är ju också att se andra och sig själv som de ofullständiga individer vi faktiskt är och inte rider på illusioner om sig själv och andra. Så länge vi har illusionen om att det är ytan hos en människa som är den sanna naturen eller har en ytlig syn på våra egna personliga relationer kommer det krascha förr eller senare.

Det fina med att se sig själv som man faktiskt är handlar alltid om att se sig själv mycket större som individ, själ och person. Det är för att samhällsnormen sällan accepterar en sådan syn utan att straffa oss med "att tro inte att du är någon" som gör att vi förhindrar oss själva att se oss så stora som vi är. För mig är det människans största tragik.

Hålla fast vid drömmar

Mycket handlar om att bestämma sig, ta beslut om var man vill livet ska leda. När vi människor inte tar beslut ägnar vi mycket av vårt liv åt att se oss som offer inför omständigheter som är mindre goda. De flesta protesterar emot att de ser sig som offer men vid en ärlig självanalys så ser de flesta sig som offer på ett eller flera områden i livet. "Jag kunde inte göra det för det och det hände. jag dricker för att glömma, jag kommer aldrig att ha en relation igen för att jag blev slagen, jag kommer aldrig kunna göra den resa jag vill för jag har inga pengar...och så vidare..." Med handen på hjärtat har alla någon gång sagt något i den stilen någon gång. Vi kan också ha mycket uttänkta förklaringar till att vi inte vill lyckas för att vi är rädda för det. Vi kan också se det som ett likgiltigt faktum att vi inte vet vad vi vill utan att sätta in resurser för att ta reda på det. För den gordiska knuten är frågan om vad vi vill i själ och hjärta.

Det är inte sagt att det är lätt, det är mycket svårt att veta vad man vill och kräver ofta att vi undersöker oss själva med lupp. När vi väl kommer fram till vad vi vill så är nästa steg att verkligen hålla fast vid det även när det ser mörkt ut. Det är minst lika svårt som att komma fram till våra djupaste önskningar.
Hur vi kan realisera drömmar och önskningar beror såklart på vad det är för typ av önskningar. Ifall du lever i Sverige och är fyrtiotvå år och lärare exempelvis är det svårt att bli amerikansk president om det är det som ligger dig närmast om hjärtat. Då kanske det blir nästa liv du får den möjligheten men i stort är drömmar ofta mer möjliga att realisera än något annat.

Ifall man tänker på hur många motgångar som kan uppstå när man är på fel väg i livet och hur röda mattan rullas ut när man är rätt så har vi svaret där egentligen. Det är nästan alltid så att vi människor fortsätter på en knagglig väg för att den verkar mest rimlig, OCH inte minst är vår omgivning snara att tala om för oss vad som är rimligt eller inte. Vi människor har en förmåga också att lyssna mer på andra än oss själva. Vi håller våra drömmar för oss själva och ger sken av att vi trivs med det vi gör, då vi helst, ibland, bara vill slänga allt och ge oss ut på luffen eller sjunger hellre i badrummet än prövar våra vingar likt Susan Boyle gjorde.

Förr eller senare kommer drömmarna slå in ifall vi satsar och verkligen vill pröva våra vingar. Det är i alla fall mycket troligare än att vi blir lyckliga i ett dåligt äktenskap eller kommer trivas på ett arbete vi går till bara för att tjäna pengar.

Självdestruktion

Att analysera sönder är självdestruktivt, det är som att först tycka något är spännande, viktigt och intressant tills det inte finns något alls kvar och det mest uppenbara döljs av att man har plockat isär allt. Det är svårt att hantera när man är lika beroende av att analysera som en rökare är beroende av cigaretter. Ibland blir det verkligen pannkaka och går mig verkligen ur händerna att jag inte bara kan låta saker vara för vad det är. Det är en god egenskap att inte ta allt för givet utan se bakom och se djupet. Det är ofta mycket intressantare eftersom det handlar om det verkliga och om sanningen. Dock blir det rent rörigt och innehållslöst när man synar detaljerna för noga.

Men fråga är var går gränsen då? Fortsätter jag på den tråden kommer jag sönderanalysera detta med att sönderanalysera så jag ger upp idag och tar en mycket kort blogg-stund idag där jag konstaterar att allt är och fungerar som det är, no more, no less.