Något man ständigt blir påmind om är kärlek. Det är ett alltid pågående samtalsämne och en ständig upplevelse. Om jag så skulle bestämma mig för att bo på en öde ö, självförsörjande och som en eremit skulle jag inte undgå kärlek. Jag skulle förmodligen känna kärlek i bröstet vid soluppgången, se fåglar som häckar och bli öm i hjärtat av igelkotten som tar hand om sina ungar. Kärlek är inte som hat. Hat kan vi stänga ute om vi vill utan att lida. Det kan vi inte med kärlek. Stänger vi ute kärlek drabbar oss alltid någon typ av lidande.
Det finns inget heller som vi har så mycket frågor och åsikter om som kärlek. I grund och botten är kärlek ingen subjektiv upplevelse som vi bestämmer över. Den är ett eget väsen som existerar utanför oss och innanför oss. Vi kan såklart uppleva den olika med olika människor, se på den olika men vi kan aldrig kontrollera den eftersom den har ett eget liv. Vi kan exempelvis inte tvinga kärleken att vara besvarad eller bestämma när eller på vilket sätt den ska komma in i vårt liv. Ibland går helt oväntat människor rakt in i våra hjärtan och bestämmer sig för att bo där, och bästa resultat blir om vi bara accepterar situationen. Ja menar vi kan ju inte bestämma hur den andra ska vara, klä sig eller vilka åsikter han eller hon ska ha. Vi kan inte ens bestämma om den som går rakt in i hjärtat vill vara i vår närhet. Nej, det vet jag kanske du tänker. Men vet vi verkligen det. Accepterar vi? Näe skulle jag vilja säga. Vi ställer ganska ofta helt omöjliga krav på de vi säger att vi älskar.
För kärleken rör upp massa andra behov vi har, behov som strider med oss i andra namn än kärlek. När vi får behov av någon är de behoven sällan villkorslösa. Vi vill ha en trygg tillvaro vad det gäller ekonomi, hälsa och kärlek. Vi vill inte bli sårade, vi vill inte bli sjuka och vi vill inte bli fattiga. Det här är behov som är ganska så mycket starkare än behovet av att villkorslös kärlek. Det vet de som läst om Maslows trappa. Han har rätt, Maslow. Vi behöver ha våra behov tillfredsställda men vi kan också bli så trygga att vi blir rädda för allt, livrädda för att förlora det vi har. Jämfört med nittio procent av jordens befolkning lever inte vi i väst i
största misären. Vi skulle ha råd att höja kraven på intima relationer, ändå
gör vi det inte. Istället sänker vi kraven från tonåren och framåt i tron att vi blir klokare, när det är precis tvärtom.
Vår inbillade brist på kärlek grumlar omdömet och vi tror att det är visdom när vi nöjer oss med någon som inte uppfyller oss tillräckligt, som inte uppfyller de förväntningar och önskningar vi en gång hade på kärleken.
Vi skulle aldrig besöka en restaurang med delikatesser och beställa in falukorv. Ingen gör det. Fast när det gäller kärlek anser vi det är visdom. "Men snälla Cicci, vilka krav du har, tror du verkligen att du kan få någon med så höga krav." är något jag får höra ganska ofta. "Ja" säger jag här och nu och hänvisar till det här falukorvs-inlägget i framtiden. För såhär är det för mig!
Om vi betraktar planeten och oss ovanifrån och ser oss människor som flyktingar på den här jorden, avskurna från en total trygghet, så är det enkelt. Vi går omkring medvetet eller omedvetet rädda för ensamhet, sjukdom och förlust och gör vad vi kan för att rädda oss ur den här situationen. Men ofta lever vi vardag och glömska och förträngning, och när vi sitter på en restaurang i värmen och vet att vi har råd att äta det allra bästa, som ger oss mest njutning, har vi plötsligt inget "brist-tänk". Då beställer vi inte in falukorv i tron på att det är bäst att ta det säkra före det osäkra, ifall vi skulle bli utan. Vi kan vänta en stund så kocken får laga till det vi vill ha i menyn. Det betyder inte att falukorv är att förakta. Det är bara det att vi skulle aldrig gått till den restaurangen om vi velat ha falukorv och varit sugna på det. Vi går hit för att vi vill tillfredsställa vårt behov av smak och önskan om njutning till fullo av andra smaker än falukorvens.
Men när vi är missnöjda över något viktigt i en kärleksrelation så har vi faktiskt gått till den här fina restaurangen, beställt in falukorv och sitter och klagar över det. Vi har varit rädda för att bli ensamma, tyckt det varit jobbigt och tagit det säkra före det osäkra. Det är inte falukorvens fel och inte partnerns fel. Problemet ligger inte där utan hos oss själva. Vi får helt enkelt skylla oss själva att vi valt den här personen. Jaa jaaaa, det finns alltid positiva saker även i relationen med falukorven, men sluta klaga, acceptera att det är falukorv då. Lägg inte massa missnöje över detta val i andras knä.
Det sker en mängd saker när vi väljer och vi väljer ganska ofta helt omöjliga relationer som är dömda ifrån början. Jag ser det om och om igen. Vi kan försöka om och om igen med samma person, trots att vi har blivit jättesårade. Vi kan byta typ och ta en som är helt motsatt den förra, men som i grund och botten är samma person, han eller hon visar bara olika sidor av samma mynt. Vi beter oss som en ko som går emot ett elstängsel gång på gång. Vi beter oss inte så galet, ja som vi inte hade alla hästar hemma, för att vi är dumma. Andra saker driver oss och grumlar det som är enkelt: kärlek. Om vi spolar ner alla behov vi har av social, ekonomisk, praktisk, fysisk, själslig och mental trygghet blir det plötsligt glasklart. Då skulle vi aldrig satsa på samma läsk och falukorv om och om igen i den restaurang där vi suktar efter äkta champange och hummer. Vi skulle inte alls tycka det vore konstigt eller kalla det för höga krav när champagnen smeker strupen och hummern smälter i munnen.
27 april 2013
13 april 2013
Det du förtjänar
Det är många ämnen som intresserar mig men vissa skriver jag aldrig om och andra skriver jag sällan om. Kärlek är ett sådant ämne jag sällan skriver om eftersom det är ett ämne som antingen är så enkelt att det bara krävs en rad för att förklaras eller så svårt att det behövs en hel avhandling för att göra sig förstådd. Kärlek är kanske mänsklighetens enklaste fenomen att förhålla sig till och samtidigt det mest komplicerade. Jag ska förklara vad jag menar.
Vi behöver inte göra något alls för att skapa kärlek. Desto mindre vi gör, desto mer växer den eftersom det är en egen kraft med eget liv. Det är bara när vi människor stör dess process som vi komplicerar den, och vi stör den ofta för att vi så gärna vill kontrollera den. Vi vill få människors beundran och acceptans och säkerställa den. Kärlek är ju lika viktigt för oss som mat och kan skapa samma intensiva hunger eller njutningsfulla mättnad. Är vi mätta på kärlek behöver vi inte söka den men finns en tomhet någonstans så söker vi bli uppfyllda av kärleken medvetet eller omedvetet. Vi anpassar oss, vi gör som mamma och pappa säger för att inte misshaga, vi socialiserar oss in i kompisgemenskap och försöker leva upp till tidens klädmode, attityder och förhållningssätt för att inte bli utanför. Gemenskap och kärlek och acceptans är viktigt och vi vill inte bli lämnade utanför. Fast strävar vi för mycket efter att anpassa oss har det ofta motsatt effekt och ju hungrigare vi är desto hungrigare blir vi när vi jagar kärleken utanför oss själva. Det är först när vi börjar älska oss själva, då vi känner djup självrespekt och självacceptans, som vi inser att kärleken har kommit för att stanna och vi slutar jaga den. Den utvecklingsprocessen har miljarder människor genomgått och miljarder kommer genomgå den. Det är verkligen inget nytt jag har att komma med där, men för den som genomgår processen är den alltid ny. För kärleken har en förmåga att få oss uppleva helt nya dörrar och världar vi aldrig varit innanför tidigare och där vi tydligare än någonsin ser hur enkelt det egentligen är. Fast det brukar ta lång tid innan vi ser den enkla hemligheten bakom kärlekens maskerat komplicerade natur. Det är som om alla behöver ut och resa, komma på villovägar, utanför oss själva för att upptäcka hur det är att komma hem.
Kärleken är ett eget väsen och har ett eget liv men såklart måste vi vårda den, bekräfta den, tala om vad våra närmaste betyder för oss. Att bekräfta kärlekens existens är egentligen människans enda makt över kärleken. Vi behöver inte vara självförnekande, vara godhjärtade som Moder Theresa eller göra speciella handlingar för att vara goda människor. Vi behöver i grund och botten bara bekräfta kärlekens existens, inget mer. Fast istället för att bruka den här makten missbrukar vi den när vi tar kärlekens roll och utser oss till dess enda källa, då vi exempelvis leker med andra människors känslor eller medvetet undanhåller kärleksbetygelser, och får det att se ut som om vi har kontrollen. Vårt eget kontroll- och bekräftelsebehov kan gå helt överstyr och vi leker Gud, och återigen har vi komplicerat det för oss själva och andra, när vår enda roll är att ge. För kärlek får vi alltid om vi tittar efter.
Det finns massor av sätt att göra det svårare för oss än vad vi nödvändigtvis behöver. Det som kanske ändå allra mest komplicerar för oss är att vi har förväntningar på dem i vår närhet. Vi förväntar oss att de ska vara på ett visst sätt för att vi ska kunna älska dem och bekräfta dem. Om vi väl börjar analysera det här fenomenet är det förvånansvärt många förväntningar vi har på andra som är omöjligt för dem att leva upp till. Vi har exempelvis vår egen föreställning om relationen, som sällan överensstämmer med inblandades uppfattning. Om man har invändningar mot det så tänk efter. Hur många har inte vaknat upp en dag och undrat hur allting blev som i relationen som det blev, då man nästan glömt varför man blev vänner eller blev ihop? Hur många har inte upplevt känslan då man förträngt tanken på någon annan, då man känner sig otrogen i tanken? Hur många har inte känt att den andra inte släpper in en helhjärtat? Vi gör såhär av vitt skilda anledningar men vi kan väl säga att det finns tre olika "stam-orsaker" till att vi skapar förväntningar som är svåra att leva upp till.
1. Vi kan inte förvänta oss att bli insläppta av de som stänger dörren för oss. Vi slösar tid när vi väntar på det. I grund och botten är det galenskap att vänta på att en orealistisk förhoppning ska bli verklighet, istället för att välja någon som släpper in oss frivilligt. 2, Ingen kan lova oss kärlek. Otrohet är inget annat än ett tecken på att relationen inte var den man trodde eller inbillade sig. 3. Vi kan inte göra andra ansvariga för att vi inte ser dem i klart ljus. Vi är inte lurade till att ha enkla omdömen om människor. När vi vaknar upp av sveken eller inser att känslorna är döda bör man vara tacksam för att Gud slagit på ljuset så att vi ser att det är en främling vi har framför oss. En främling vi kan välja att lämna eller lära känna.
Om och om och om igen upprepas dessa tre huvudsakliga teman med olika aktörer inblandade men varje gång tror vi att vår upplevelse är unik. Det är den på sätt och vis för vi lär oss mer om oss själva, om vi vill, vill säga. Vill vi inte lära mer om oss själva utan lägga ansvaret på den som inte släpper in oss, är otrogen eller inte är den vi trodde kan vi göra det. Men vi kommer upprepa samma mönster om och om och om igen om vi inte ändrar oss. För hacket i skivan är vårt eget hack, inte någon annans. Det är slutligen vi själva som äger problemet om vi ska välja kärleken eller inte. Kärleken väljer inte oss. Den finns alltid omkring oss och vårt val är att släppa in den eller stänga den ute. Väljer vi att släppa in den bör vi dock vara medvetna om att den kommer aldrig i någon bättre form än den vi är själva. För vi känner igen kärleken endast på det sätt vi kan se dem genom våra glasögon, och det enda som bestämmer de glasögonen är vår egen utvecklingsnivå. Kärleken är alltid mycket större än vi kan föreställa oss och det är bara vi själva som ansvarar för vilka krav och prioriteringar vi ställer. För förneka den kärlek man i grund och botten vill ha är ju som att förneka sig själv det bästa.
För att knyta an till början och vid närmare eftertanke så är det kanske inte alls så förnuftigt som vid första anblicken att nöja sig med det man kan få. Det klokaste måste väl ändå vara att vidga vyerna i sitt eget inre så att man kan matcha den högsta form av kärlek man tycker att man själv förtjänar? Det måste ju handla om ganska mycket kärlek och en kärlek som fyller ditt hjärtas djupaste önskningar? Eller hur?
Vi behöver inte göra något alls för att skapa kärlek. Desto mindre vi gör, desto mer växer den eftersom det är en egen kraft med eget liv. Det är bara när vi människor stör dess process som vi komplicerar den, och vi stör den ofta för att vi så gärna vill kontrollera den. Vi vill få människors beundran och acceptans och säkerställa den. Kärlek är ju lika viktigt för oss som mat och kan skapa samma intensiva hunger eller njutningsfulla mättnad. Är vi mätta på kärlek behöver vi inte söka den men finns en tomhet någonstans så söker vi bli uppfyllda av kärleken medvetet eller omedvetet. Vi anpassar oss, vi gör som mamma och pappa säger för att inte misshaga, vi socialiserar oss in i kompisgemenskap och försöker leva upp till tidens klädmode, attityder och förhållningssätt för att inte bli utanför. Gemenskap och kärlek och acceptans är viktigt och vi vill inte bli lämnade utanför. Fast strävar vi för mycket efter att anpassa oss har det ofta motsatt effekt och ju hungrigare vi är desto hungrigare blir vi när vi jagar kärleken utanför oss själva. Det är först när vi börjar älska oss själva, då vi känner djup självrespekt och självacceptans, som vi inser att kärleken har kommit för att stanna och vi slutar jaga den. Den utvecklingsprocessen har miljarder människor genomgått och miljarder kommer genomgå den. Det är verkligen inget nytt jag har att komma med där, men för den som genomgår processen är den alltid ny. För kärleken har en förmåga att få oss uppleva helt nya dörrar och världar vi aldrig varit innanför tidigare och där vi tydligare än någonsin ser hur enkelt det egentligen är. Fast det brukar ta lång tid innan vi ser den enkla hemligheten bakom kärlekens maskerat komplicerade natur. Det är som om alla behöver ut och resa, komma på villovägar, utanför oss själva för att upptäcka hur det är att komma hem.
Kärleken är ett eget väsen och har ett eget liv men såklart måste vi vårda den, bekräfta den, tala om vad våra närmaste betyder för oss. Att bekräfta kärlekens existens är egentligen människans enda makt över kärleken. Vi behöver inte vara självförnekande, vara godhjärtade som Moder Theresa eller göra speciella handlingar för att vara goda människor. Vi behöver i grund och botten bara bekräfta kärlekens existens, inget mer. Fast istället för att bruka den här makten missbrukar vi den när vi tar kärlekens roll och utser oss till dess enda källa, då vi exempelvis leker med andra människors känslor eller medvetet undanhåller kärleksbetygelser, och får det att se ut som om vi har kontrollen. Vårt eget kontroll- och bekräftelsebehov kan gå helt överstyr och vi leker Gud, och återigen har vi komplicerat det för oss själva och andra, när vår enda roll är att ge. För kärlek får vi alltid om vi tittar efter.
Det finns massor av sätt att göra det svårare för oss än vad vi nödvändigtvis behöver. Det som kanske ändå allra mest komplicerar för oss är att vi har förväntningar på dem i vår närhet. Vi förväntar oss att de ska vara på ett visst sätt för att vi ska kunna älska dem och bekräfta dem. Om vi väl börjar analysera det här fenomenet är det förvånansvärt många förväntningar vi har på andra som är omöjligt för dem att leva upp till. Vi har exempelvis vår egen föreställning om relationen, som sällan överensstämmer med inblandades uppfattning. Om man har invändningar mot det så tänk efter. Hur många har inte vaknat upp en dag och undrat hur allting blev som i relationen som det blev, då man nästan glömt varför man blev vänner eller blev ihop? Hur många har inte upplevt känslan då man förträngt tanken på någon annan, då man känner sig otrogen i tanken? Hur många har inte känt att den andra inte släpper in en helhjärtat? Vi gör såhär av vitt skilda anledningar men vi kan väl säga att det finns tre olika "stam-orsaker" till att vi skapar förväntningar som är svåra att leva upp till.
1. Vi kan inte förvänta oss att bli insläppta av de som stänger dörren för oss. Vi slösar tid när vi väntar på det. I grund och botten är det galenskap att vänta på att en orealistisk förhoppning ska bli verklighet, istället för att välja någon som släpper in oss frivilligt. 2, Ingen kan lova oss kärlek. Otrohet är inget annat än ett tecken på att relationen inte var den man trodde eller inbillade sig. 3. Vi kan inte göra andra ansvariga för att vi inte ser dem i klart ljus. Vi är inte lurade till att ha enkla omdömen om människor. När vi vaknar upp av sveken eller inser att känslorna är döda bör man vara tacksam för att Gud slagit på ljuset så att vi ser att det är en främling vi har framför oss. En främling vi kan välja att lämna eller lära känna.
Om och om och om igen upprepas dessa tre huvudsakliga teman med olika aktörer inblandade men varje gång tror vi att vår upplevelse är unik. Det är den på sätt och vis för vi lär oss mer om oss själva, om vi vill, vill säga. Vill vi inte lära mer om oss själva utan lägga ansvaret på den som inte släpper in oss, är otrogen eller inte är den vi trodde kan vi göra det. Men vi kommer upprepa samma mönster om och om och om igen om vi inte ändrar oss. För hacket i skivan är vårt eget hack, inte någon annans. Det är slutligen vi själva som äger problemet om vi ska välja kärleken eller inte. Kärleken väljer inte oss. Den finns alltid omkring oss och vårt val är att släppa in den eller stänga den ute. Väljer vi att släppa in den bör vi dock vara medvetna om att den kommer aldrig i någon bättre form än den vi är själva. För vi känner igen kärleken endast på det sätt vi kan se dem genom våra glasögon, och det enda som bestämmer de glasögonen är vår egen utvecklingsnivå. Kärleken är alltid mycket större än vi kan föreställa oss och det är bara vi själva som ansvarar för vilka krav och prioriteringar vi ställer. För förneka den kärlek man i grund och botten vill ha är ju som att förneka sig själv det bästa.
För att knyta an till början och vid närmare eftertanke så är det kanske inte alls så förnuftigt som vid första anblicken att nöja sig med det man kan få. Det klokaste måste väl ändå vara att vidga vyerna i sitt eget inre så att man kan matcha den högsta form av kärlek man tycker att man själv förtjänar? Det måste ju handla om ganska mycket kärlek och en kärlek som fyller ditt hjärtas djupaste önskningar? Eller hur?
7 april 2013
Efterklok
Jag får ofta kommentaren att jag skriver mycket och jag är ganska stolt över att jag gör det. För jag tror inte man avhandlar något ämne på några rader. Jag tror inte på dagens melodi att allt ska gå snabbt och lätt. Det finns vissa saker som kräver något av oss, och namnet för det är ansträngning. Vi behöver anstränga oss ibland för att saker och ting ska bli rätt och sant.
Jag vet att det inte är så viktigt idag att det man säger och gör ska vara sant. Det är nästan så man får dumtämpeln på sig ifall man vill att det ska vara det. En del ser det till och med som personlig utveckling att lära sig socialt mygel. Det gör inte jag. Jag vill att saker och ting ska mötas med rättvisa och ärlighet. Jag har sett för mycket av vad det blir när man inte håller på det och vill inte vara efterklok. Då är det mer lockande att ta den svåra vägen.
Allt som är svårare än att den lättaste utvägen kräver mer av oss än det vi är vana vid. Bara en sådan sak som att se sin värsta brist i vitögat är en ansträngning eftersom det har så mycket med krossad självbild att göra, och att krossa självbilden kan ibland upplevas som skämmigt, ja till och med som om man förintas. Jag är till exempel otroligt naiv och insikten om det har krossat min självbild några gånger. Det kan ju tyckas som en ganska oförarglig brist. Fast för mig är det inte det. Jag tycker det är pinsamt och jobbigt att erkänna det både en och två gånger. Den där diskrepansen mellan det vi vill se och det som verkligen är kan vara en avgrund ibland.
Nästa steg är också svårt, svårt att veta hur man ska vara när man förändras och ser nya saker hos sig själv. Vem är jag nu? Hur ska jag tackla det? Det finns stunder då man inte vet vem man är, likt en tonåring, trots att man fyllt mogen för länge sedan. Så faller bitarna på plats igen och man känner sig helare än någonsin innan det är dags för nästa insikt som slår undan benen, så håller det på. Ja, det är komplicerat men givande att intressera sig för utveckling. Det är också en jäkla ansträngning att bli en bättre människa, men alltid värt besväret.
Det är ingen perfektion man eftersträvar utan bara en slags träning för att göra det lättare för sig och bli ett bättre oljat kugghjul i universums maskineri.För det är vid första ögonkastet kanske så att det smidigaste är att strunta i spegeln och bara tillfredsställa sina egoistiska behov, men tillslut sitter man där i sista regnskogen och fryser, alldeles ensam och ångrar att man inte var solidarisk och ansträngde sig mer. För ställer man inte upp för sig själv, andra och det som är rätt och sant kanske man kommer undan och slipper massa jobbiga situationer och ansträngande navelskådning, men andra gör kanske inte det. Vem ska man då uppleva världen med? Vilken värld förresten? Den kanske, som sagt, har försvunnit och kvar är en lite ö åt mig och mina böcker. Det vore trist och jag skulle förbanna att sitta där och vara efterklok. Vem vet, det kanske vore det värsta? Vid närmare eftertanke kanske jag inte ens är så ädel så jag tänker på mig själv och andra när jag utvecklas, utan det kanske är så enkelt att jag bara avskyr att vara efterklok.
Jag vet att det inte är så viktigt idag att det man säger och gör ska vara sant. Det är nästan så man får dumtämpeln på sig ifall man vill att det ska vara det. En del ser det till och med som personlig utveckling att lära sig socialt mygel. Det gör inte jag. Jag vill att saker och ting ska mötas med rättvisa och ärlighet. Jag har sett för mycket av vad det blir när man inte håller på det och vill inte vara efterklok. Då är det mer lockande att ta den svåra vägen.
Allt som är svårare än att den lättaste utvägen kräver mer av oss än det vi är vana vid. Bara en sådan sak som att se sin värsta brist i vitögat är en ansträngning eftersom det har så mycket med krossad självbild att göra, och att krossa självbilden kan ibland upplevas som skämmigt, ja till och med som om man förintas. Jag är till exempel otroligt naiv och insikten om det har krossat min självbild några gånger. Det kan ju tyckas som en ganska oförarglig brist. Fast för mig är det inte det. Jag tycker det är pinsamt och jobbigt att erkänna det både en och två gånger. Den där diskrepansen mellan det vi vill se och det som verkligen är kan vara en avgrund ibland.
Nästa steg är också svårt, svårt att veta hur man ska vara när man förändras och ser nya saker hos sig själv. Vem är jag nu? Hur ska jag tackla det? Det finns stunder då man inte vet vem man är, likt en tonåring, trots att man fyllt mogen för länge sedan. Så faller bitarna på plats igen och man känner sig helare än någonsin innan det är dags för nästa insikt som slår undan benen, så håller det på. Ja, det är komplicerat men givande att intressera sig för utveckling. Det är också en jäkla ansträngning att bli en bättre människa, men alltid värt besväret.
Det är ingen perfektion man eftersträvar utan bara en slags träning för att göra det lättare för sig och bli ett bättre oljat kugghjul i universums maskineri.För det är vid första ögonkastet kanske så att det smidigaste är att strunta i spegeln och bara tillfredsställa sina egoistiska behov, men tillslut sitter man där i sista regnskogen och fryser, alldeles ensam och ångrar att man inte var solidarisk och ansträngde sig mer. För ställer man inte upp för sig själv, andra och det som är rätt och sant kanske man kommer undan och slipper massa jobbiga situationer och ansträngande navelskådning, men andra gör kanske inte det. Vem ska man då uppleva världen med? Vilken värld förresten? Den kanske, som sagt, har försvunnit och kvar är en lite ö åt mig och mina böcker. Det vore trist och jag skulle förbanna att sitta där och vara efterklok. Vem vet, det kanske vore det värsta? Vid närmare eftertanke kanske jag inte ens är så ädel så jag tänker på mig själv och andra när jag utvecklas, utan det kanske är så enkelt att jag bara avskyr att vara efterklok.
1 april 2013
Sanning och konsekvens
Den senaste tiden har detta med syfte, syfte med handlingar varit aktuellt. Vi människor har ibland ett helt annat syfte med vår handling än den vi framställer den som. Vid sådana tillfällen ljuger vi egentligen mer för oss själva än för andra och det är inte alltid vi har helt klart för oss varför vi gör det. Vi agerar på något som liknar instinkt. Det kanske räddar oss i stunden men det leder sällan till något gott i förlängningen. För vi blir för det mesta genomskådade när vi ljuger för oss själva och på vägen har man gjort skada. Att analysera sin handlingar minskar tragedier, så är det. Jag menar integritet har ju sin poäng.
Det här bedrägliga scenariorna är ganska vanliga och därför återkommer jag till det här ämnet. Det är sällan vi egentligen analyserar varför vi gör saker vi gör. Jag menar vi agerar hela tiden och tar beslut, från det att vi vaknar på morgonen tills vi lägger oss på kvällen. Ska jag ha jeans eller kjol? Vill jag ät lunch vid tolv eller ett? Allting vi gör har föregåtts av ett beslut oavsett om vi tänker på det eller inte. Skulle vi analysera varje beslut skulle vi bli tokiga såklart, men det har sin fördel ifall vi åtminstone analyserar de stora besluten. I alla fall en tredjedel av besluten kan vara bra att ifrågasätta eftersom det allt som ofta är syftet som avgör ifall våra handlingar får bra eller dåliga konsekvenser för oss själva eller andra. Om någon vill motargumentera är det helt okej, men innan vill jag säga det att: ingen förnekar att vi vill ha ett bättre samhälle att leva i men hur ska vi få det ifall vi inte håller på integriteten och aldrig bestämmer oss för hur vi vill agera och varför?
Jag menar ifall vi exempelvis skvallrar eller ljuger oss ur obehagliga situationer har vi knappast bidragit med något gott. Det här kan ju tyckas som skitsaker när världen består av svält och krig men man kan också se de små fula handlingarna som ett embryo till de stora. Jag menar det kan ju finnas en poäng i att stoppa en negativ utveckling i sin linda. För var börjar krigen? Inte ute i verkligheten i alla fall utan i tanken hos någon. Stoppar vi tanken, stoppar vi handlingen och det kan vara avgörande. För varje individ är en länk i enorm kedja av individer på den här jorden och kedjan är ju aldrig starkare än sin svagaste länk, som bekant. Därför menar jag att det är viktigt att alltid ifrågasätta varför vi tar de beslut vi gör. Varför säger jag just det här eller det här eller vad har jag för syfte med att exempelvis vilja hjälpa någon? Är det för att jag verkligen vill hjälpa eller är det grumlat av behov av bekräftelse? Vill jag hjälpa till för att andra ska se mig? Vill jag hjälpa för att det är mitt sätt att känna mig duktig och så vidare? Om så är fallet har jag då bidragit till något gott, halvgott eller till och med dåligt i min iver att göra något bra? Det här kan bara den som blivit utsatt för min handling svara på.
Att verkligen sluta kräva av andra att ändra sig och istället gå till sig själv och analysera sig själv är en smärtsam process, och vi undviker den just därför. Vi vill inte se våra pinsammaste brister och vi vill inte vara med om den prestigeförlusten som ingår i det paketet. Det är allmänmänskligt att bevara självkänsla genom att ljuga lite för sig själv, men i det självbedrägeriet hittar vi många situationer där vi upptäcker att vi har fler syften med beslut vi tar än de vi uttrycker. Det som hotar jaget skrämmer mer än mycket annat och är en stark drivkraft, och vi behöver förändra perspektiv och älska oss själva mer än vi gör för att kunna hantera den starka kraften.
Det här låter kanske som om jag inte har så höga tankar om mänskligheten. Du kanske tänker att det har mer med mig och mina erfarenheter att göra än själva mänskligheten som sådan. Så kanske det är men jag är ändå övertygad om att vi skulle helt förändra vårt perspektiv om vi under en dag försökte genomskåda våra egentliga syften och framförallt ord vi upprepar. Alla människor har en skiva som det är hack i, där vi upprepar en eller flera fraser när vi talar med andra och de orden passar alltid bättre in på oss själva än den vi talar till. Det är som om två fingrar alltid tycks peka tillbaka på oss själva i samma stund vi pekar finger åt någon annan eller talar om vad någon annan ska göra. Den som är klok tar detta med ro, den som inte är det blir upprörd. För sanningen om vilka vi i grund och botten är kommer alltid att vinna eftersom sanningen har två egenskaper som lögnen inte har. Ett: sanningen är självklar och behöver ingen bekräftelse, två: att den är befriande och friande. Du kan aldrig förtrycka någon med lögner eller fulspel utan att bita dig själv i svansen.
Därför, just därför, är det i själ och hjärta och när allt kommer omkring mycket enkelt att skapa en bättre värld. Receptet är att hålla på sanning och integritet. För det finns inget som skapar så mycket problem och smärta för andra som när vi ljuger och brister i integritet och i förlängningen skapar all den typen av egoism alla typer av problem från det lilla till det stora. Vi kan inte skylla på världen att den ser ut som den är för vi är världen i dess räcka av konsekvenser av våra handlingar.
Det här bedrägliga scenariorna är ganska vanliga och därför återkommer jag till det här ämnet. Det är sällan vi egentligen analyserar varför vi gör saker vi gör. Jag menar vi agerar hela tiden och tar beslut, från det att vi vaknar på morgonen tills vi lägger oss på kvällen. Ska jag ha jeans eller kjol? Vill jag ät lunch vid tolv eller ett? Allting vi gör har föregåtts av ett beslut oavsett om vi tänker på det eller inte. Skulle vi analysera varje beslut skulle vi bli tokiga såklart, men det har sin fördel ifall vi åtminstone analyserar de stora besluten. I alla fall en tredjedel av besluten kan vara bra att ifrågasätta eftersom det allt som ofta är syftet som avgör ifall våra handlingar får bra eller dåliga konsekvenser för oss själva eller andra. Om någon vill motargumentera är det helt okej, men innan vill jag säga det att: ingen förnekar att vi vill ha ett bättre samhälle att leva i men hur ska vi få det ifall vi inte håller på integriteten och aldrig bestämmer oss för hur vi vill agera och varför?
Jag menar ifall vi exempelvis skvallrar eller ljuger oss ur obehagliga situationer har vi knappast bidragit med något gott. Det här kan ju tyckas som skitsaker när världen består av svält och krig men man kan också se de små fula handlingarna som ett embryo till de stora. Jag menar det kan ju finnas en poäng i att stoppa en negativ utveckling i sin linda. För var börjar krigen? Inte ute i verkligheten i alla fall utan i tanken hos någon. Stoppar vi tanken, stoppar vi handlingen och det kan vara avgörande. För varje individ är en länk i enorm kedja av individer på den här jorden och kedjan är ju aldrig starkare än sin svagaste länk, som bekant. Därför menar jag att det är viktigt att alltid ifrågasätta varför vi tar de beslut vi gör. Varför säger jag just det här eller det här eller vad har jag för syfte med att exempelvis vilja hjälpa någon? Är det för att jag verkligen vill hjälpa eller är det grumlat av behov av bekräftelse? Vill jag hjälpa till för att andra ska se mig? Vill jag hjälpa för att det är mitt sätt att känna mig duktig och så vidare? Om så är fallet har jag då bidragit till något gott, halvgott eller till och med dåligt i min iver att göra något bra? Det här kan bara den som blivit utsatt för min handling svara på.
Att verkligen sluta kräva av andra att ändra sig och istället gå till sig själv och analysera sig själv är en smärtsam process, och vi undviker den just därför. Vi vill inte se våra pinsammaste brister och vi vill inte vara med om den prestigeförlusten som ingår i det paketet. Det är allmänmänskligt att bevara självkänsla genom att ljuga lite för sig själv, men i det självbedrägeriet hittar vi många situationer där vi upptäcker att vi har fler syften med beslut vi tar än de vi uttrycker. Det som hotar jaget skrämmer mer än mycket annat och är en stark drivkraft, och vi behöver förändra perspektiv och älska oss själva mer än vi gör för att kunna hantera den starka kraften.
Det här låter kanske som om jag inte har så höga tankar om mänskligheten. Du kanske tänker att det har mer med mig och mina erfarenheter att göra än själva mänskligheten som sådan. Så kanske det är men jag är ändå övertygad om att vi skulle helt förändra vårt perspektiv om vi under en dag försökte genomskåda våra egentliga syften och framförallt ord vi upprepar. Alla människor har en skiva som det är hack i, där vi upprepar en eller flera fraser när vi talar med andra och de orden passar alltid bättre in på oss själva än den vi talar till. Det är som om två fingrar alltid tycks peka tillbaka på oss själva i samma stund vi pekar finger åt någon annan eller talar om vad någon annan ska göra. Den som är klok tar detta med ro, den som inte är det blir upprörd. För sanningen om vilka vi i grund och botten är kommer alltid att vinna eftersom sanningen har två egenskaper som lögnen inte har. Ett: sanningen är självklar och behöver ingen bekräftelse, två: att den är befriande och friande. Du kan aldrig förtrycka någon med lögner eller fulspel utan att bita dig själv i svansen.
Därför, just därför, är det i själ och hjärta och när allt kommer omkring mycket enkelt att skapa en bättre värld. Receptet är att hålla på sanning och integritet. För det finns inget som skapar så mycket problem och smärta för andra som när vi ljuger och brister i integritet och i förlängningen skapar all den typen av egoism alla typer av problem från det lilla till det stora. Vi kan inte skylla på världen att den ser ut som den är för vi är världen i dess räcka av konsekvenser av våra handlingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)