Otippade lösningar

"I survived" och "I shouldnt be alive" är två amerikanska programserier om otroliga och lyckliga slut på skilda katastrofer. De rekommenderas för de är så himla spännande. Det sista avsnittet jag såg handlade om två relativt dumdristiga killar, en från USA och en från Schweiz, som gav sig ut i Amazonas djungel med var sin ryggsäck med lite proviant skulle de upptäcka en riktig indiankultur. De hade blivit tipsade av en annan amerikan men för att göra en lång historia kort så upptäckte de så småningom att han lurat iväg dem in i "the middel of nowhere".  De försökte ta sig hem på en flotte men den krossades mot en sten och så småningom så tog forsen dem och skilde dem åt. Den ena killen räddades av ett par män i en kanot den andra killen, schweizaren, var lost i djungeln. Att hitta en vilsekommen i Amazonas djungel är en chans på miljonen, men hans gav inte upp och på ett helt osannolikt sätt fann han sin vän tillslut.

Man sitter på helspänn och undrar om någon kommer hitta honom, trots att det är han själv som berättar. Helt otroligt men samtidigt inte. För grejen är den att man inte alls kan räkna ut hur det kommer sluta. Där skiljer sig de fantiserade historierna sig från de verkliga. Det är som om verkligheten är mer otrolig än fantasin. Man vet aldrig hur något av ens egna mysterium kommer att sluta, man kan aldrig räkna ut det. I vilken total desperat situation man än är i så verkar det finnas en lösning. Inte nödvändigtvis en lycklig alltid, men lika ofta som man kan se något positivt i det allra värsta så finns det en lösning i den mest omöjliga situation. Finns det något mer fascinerande saker att tänka på egentligen?

Jag har aldrig varit med om något livhotande dramatiskt men även små saker kan vara såhär mystiska. Jag vet en gång när jag cyklade hem från stallet och kedjan hoppade. Sällan stannar någon för att hjälpa men och jag hade inga förhoppningar om det. Så är ju jag för blyg för att fråga. Men jag var ganska desperat för jag minns att jag hade bestämt något, jag minns inte vad men det var tidspress i alla fall och plötsligt från ingenstans dyker en äldre herre upp. Han fixar cykeln och jag kan trampa hem. Det är sådana tillfällen man är otroligt lycklig. Det är också fantastiskt egentligen. Vad är lycka? Inte så storslaget alltid i alla fall.

Älskar livshistorier

Människors liv är det intressantaste jag vet. Fiction slår aldrig verkligheten. Jag har inhandlat en biografi för miljonte gången i mitt liv och den här gången blev det Ozzys självbiografi. Han är minst lika intressant som Hillary Clinton eller Caroline Engvall. För er som inte vet vem Caroline Engvall är en vanlig tjej med ett ganska vanligt trauma, hon blev våldtagen av en jämnårig kille men hennes berättelse handlar inte så mycket om det som att avslöjandet av sin egen självdestruktivitet och framförallt hur en helt vanlig omgivning "hjälper" henne öka den.

Det fina med biografier är att det spelar ingen roll när berättelsen börjar eller slutar. Jag menar man kan skriva den i vilken ålder som helst och det blir intressant. Allas liv är intressant på ett eller annat sätt. Likväl som jag läser biografier spetsar jag öronen när människor talar om sig själva, förutsatt att det är på ett ärligt sätt såklart. Många gör det. Många berättar massa spännande saker ur sina liv. Många konstaterar också väldigt kloka sammanfattande saker som de har lärt sig och det tycker jag är mer än guld. Ozzy konstaterar om nära relationer följande: '...ingen som lever i den riktiga världen går runt hela tiden och säger "Yes darling, I understand, we may talk about our feelings. "People who say they never said a bad word live on another planet.' Man måste inte ha varit med om trauma eller, som Ozzy levt ett hårt liv, för att få min respekt det är inte det jag säger men det jag älskar med biografier är att de allt som ofta är väldigt jordnära, verkliga och därför sanna och väldigt innehållsrika. Det är befriande.

Även Hillary Clinton var jordnära och sann i sin biografi. Hon berättar om tillfället när hon träffade Bill. Han stod lite tafatt och glodde på henne när hon satt och pluggade i biblioteket. Tillslut blev hon så jäkla irriterad av att han inte gjorde något men ändå störde henne på det där tysta sättet att hon gick fram och presenterade sig. Hon sa något syrligt i stil med: "Ja, det kanske är lika bra vi presenterar oss; mitt namn är Hillary. Vem är du?" Därefter levde de ett helt liv tillsammans, i ur och skur. Är det inte fantastiskt?

En annan läsvärd historia är den om Ingvar Kamprad beskrev första skapelsetiden av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, det vill säga IKEA. Det var inspirationskvällar och myskvällar 1948 tillsammans med nära och kära där han satt med stekt potatis, korv och pilsner och bollade sin nya idé han hade om att sälja möbler billigt. Man kan känna pilsnerdoften blanda sig med doften av syréhäcken, höra hans skorrande R. Orden och tankarna flyger ut i småländska atmosfären och bildade tillslut en jäätteekoncern som ingen annan skapat i svensk näringslivshistoria. Man kan klaga på Kamprad men han har min respekt. Sedan är saken som sådan fascinerande, det lilla fröet som kan växa sig så stort.

En tredje är biografin om Marilyn Monroe. Hon var lite av en diva när det gällde att komma i tid. Hon hade ständigt halsfluss och var sjuk en del också, vilket gjorde att hon prövade nerverna på de ledande i filmproduktionen. Men inte minst dröjde det innan hon kom ut på scen för att hon var så neddrogad sista tiden. Det finns en tragisk filmsnutt kvar där hon ska försöka sjunga Happy Birthday Mr President till JFK men för det första får man presentera henne massor av gånger innan hon kommer upp på scen och när hon väl gör det så är hon inte helt klar i knoppen, det märks. Det är sådant vi vet, och ibland hör jag hemska kommentarer om henne från unga människor typ: "Marilyn Monroe hon var väl en hora va?" Det är så fruktansvärt. Marilyn Monroe är otroligt underskattad som skådespelare. Hon var också en entertainer som slog de flesta. En tredje anledning till att det kunde dröja innan hon kom ut på scen var faktiskt att hon fick sminkösen att skratta så makalöst mycket hela tiden att de aldrig kom någon vart i sminkningen. Miss Monroe var en hundraprocentig tänkare också. Skulle en man varit en sådan tänkare, skådespelare och en kvicktänkt sådan också skulle han aldrig degraderats till en hora. Synd att hon inte skrev sin egen självbiografi, men det kanske är lika bra. Jag tror inte hon skulle ha gjort det med så stort allvar som krävs. Humor var hennes sätt att överleva i mansdominansen. Jag tror faktiskt inte hon tog sitt liv, jag tror hon blev mördad. Hon visste för mycket och jag är övertygad om att man var rädd för just det, att hon skulle skriva sin självbiografi. Många hade losat på det. Inte minst JFK själv.

Så här kan jag hålla på och ge exempel på exempel om intressanta liv. Men jag slutar här och fortsätter någon annan gång.

Ruth Sharon Hoffmans uthållighet

Ruth Sharon Hoffman försvann från sitt hem i Michigan den 30 juni 1986. Hon levde med sin dotter, Debbie, sedan en tid tillbaka. Sharon Hoffman var fyllda fyrtiofem och dottern var då i tjugoårsåldern och gravid. Både Sharon och Debbie hade just flyttat ifrån män som misshandlat dem på olika sätt. Deras liv var tämligen splittrat men de var ändå nöjda med tillvaron eftersom det fanns hopp om en bättre framtid och de hade varandra. Sharon hade mött en tuff tillvaron redan från livets start. Som liten hade hon och hennes syskon bott i fosterhem, Sharon var äldst och kände ansvaret för dem. När hon blev gammal nog jobbade hon hårt för att ta dem därifrån och fostra småsyskonen på egen hand, och hon lyckades efter en tid samla alla syskon hos sig.

Nu hade Sharon precis också fått ett erbjudande om jobb. Det tillhörde inte vanligheten. Hon hade nämligen en diagnostiserats som schizofren men fungerande normalt med hjälp av medicinering. Ändå skrämde detta de flesta arbetsgivare men nu hade hon alltså äntligen fått ett jobb som servitris på en bar. Allting verkade ordna sig. Sharon tog adjö av Debbie för att bege sig till baren och skriva kontrakt som hon och arbetsgivaren kommit överens om. Men det dröjde till nästa morgon innan hon kom tillbaka från sin arbetsgivare. Visserligen drog Debbie en lättnadens suck när hon såg att Sharon kom i taxi utanför men oron byttes omedelbart ut mot förtvivlan när hon såg att hennes mamma såg omplåstrad och blåslagen ut. Hon var också upprörd och hysterisk när Debbie mötte henne i dörren. Sharon lugnade sig efter ett varmt bad och hon kunde tala om vad som hänt. Arbetsgivaren hade sagt att han skulle släppa av sin kompis vid ett motell och han tyckte att Sharon skulle följa med. De kunde ta och fylla i de papper som behövdes där på motellrummet för han hade sin portfölj där med alla papper i. Men när hon väl steg in i motellrummet blev hon svårt våldtagen och misshandlad av sin nya arbetsgivare och hans vän. Hon sökte på egen hand upp läkarvård innan hon begav sig hem till Debbie..

Efter badet klädde sig Sharon och sa att hon ville ta en promenad. Debbie tyckte att de skulle kontakta polisen istället, med en gång. Men Sharon vägrade det, hon fick också Debbie att lova att inte ta kontakt med polisen på egen hand. Debbie fick därav intrycket att polisen var inblandad på något sätt. Baren som Sharon skulle jobba på var känd som en polisbar.

Det sista Sharon säger innan hon går ut genom dörren för att ta en promenad är: "Dom ska inte komma undan." Därefter har Debbie aldrig sett sin mamma igen. Polisen var, enligt Debbie inte särskilt samarbetsvillig i sökandet efter Sharon.Man har till och med hävdat att det inte finns någon mapp med henne och hennes fall och förklarat det med att hon själv kommit in på stationen och tagit den. Inte förrän 2005 hamnar ärendet i en polismans knä som har tagit det på allvar. Han fick ut bild och text och en efterlysning och nu eftersträvas att få upp fallet på bordet som "cold case", tjugofem år senare.

Debbie misstänker, att lever hennes mamma ännu har hon förmodligen få minnen från sitt liv i Michigan. Händelsen vid motellet fick antagligen henne att helt tappa fotfästet och säkert har sjukdomen påverkat henne enormt mycket efter det. Första tiden hon var försvunnen hade hon inga mediciner med sig. Under åren har dock Debbie fått upp hoppet då och då när hon funnit en del livstecken efter sin mamma. Sharon har varit folkbokförd i Martinsville bland annat. Debbie spårade en trafikbot utfärdat på Sharon.

Det här är ett fall jag inte kan sluta tänka på. Det är ett fall som får mig känna mig både vred och maktlös. Sharon har från början inte några bra förutsättningar men ändå lyckas komma på rätt köl. Hon löser det både för sig själv och andra trots att hon hade alla odds emot sig, att hon var sjuk och saknade grundtrygghet. Hon kämpar trots att hennes liv slås i spillror av män som misshandlar henne, hon startar på nytt med dottern och IGEN slås allt i spillror, Det är svårt att hitta meningen i en sådan livshistoria, den finns ju såklart men jag har svårt att sluta fråga mig vilken. Sharons dotter har aldrig slutat upp att kämpa. Åren går och det lyckliga slutet verkar utebli ändå har dottern en uthållighet som är imponerande. En uthållighet som verkar gå i arv. Att testas i den konsten när livet splittras gång på gång är nog bland det svåraste en människa kan utsättas för och kan man härda ut ändå har man allmin respekt.

Serena Harmon

"Some wil call me strange, but I don't find Serena's story to be heartbraking, as much as I find it to be heartlifting." Så inleder en anonym ett inlägg i forumet "Unsolved". Inlägget syftar till ett mystiskt fall med tjugofem år på nacken.

Mysteriet med sjuttonåriga Serena Harmon börjar den 12:e augusti 1986 i Orlando, Orange County, Florida. Hon hittas död vid vägrenen. Bredvid henne ligger en plånbok med en dollar och 20 cent i. På plånboken står, vad man antar, hennes namn: Serena Balint.

Mer visste man inte om flickan man hittade. Någon Serena Balint var inte anmäld försvunnen. Hon fanns inte i något register i Florida och när man sökte i hela USA fann man heller inget. Den enda som kunde identifiera henne var en gammal krigsveteran, sjutton år äldre än henne. Han betraktade henne som sin flickvän och berättade att hon levt med honom en tid. Men han visste inte hennes efternamn. Det hade hon vägrat berätta för honom, det enda han visste om henne var att hon sa att hon flytt från sin man som slagit henne. Sökandet efter flickans identitet kom snabbt till vägs ände. Ingenting hände förrän tjugotre år senare.

Förr förra året, sommaren 2009, förvandlas den här hjärtskärande historien om en död ensam övergiven sjuttonåring, vars enda hem var en husvagn tillsammans med en nästan tjugo år äldre man, till lite av en solskenshistoria när Serena Balint får ett ansikte och en identitet. Det fanns två personer som aldrig gett upp i sökandet efter den här flickan. Två personer som undrat vart hon tagit vägen och en av dem var Kristy Henderson, Serenas barndomsvän.

Kristy surfar på internet och söker på Serenas flicknamn; Harmon. Hon googlar det utan resultat och söker också på sidor som Classmates.com men också det utan resultat. Kristy Henderson vet att Serena gifte sig tidigt men kan ändå inte tro att hon fortfarande är tillsammans med den tjugfem år äldre man Kristy kom ihåg hette Balint. Hon gör ändå ett försök och söker på Serena Balint och plötsligt dyker ett ansikte upp som hon känner igen men det är en sajt med oidentifierade personer Kristy hamnat på och hon inser snart att Serena, hennes bästa vän, är död, samt oidentifierad.

Senast hon sett Serena var 1986  i Wyoming, hemstaden där Serena då levde med Balint. Innan Serena gifte sig hade hon Kristy upplevt en hel del tillsammans under högstadiet då de började umgås. Serenas hemförhållanden var inget vidare. Mamman försörjde familjen, hon hade tre jobb, pappan drack och var otrevlig. Serena flydde därför hemifrån tillsammans med Kristy, de liftade och bodde hos vänner periodvis. Kristy och Serena hittade också på en massa äventyr. Ibland oskyldiga sådana som att besöka tivoli, rida och annat. Ibland destruktiva äventyr och ibland gjorde Serena utflykter på egen hand. I oktober 1984 hittade Serenas mamma, Mayoda Harmon, sin femtonåriga dotter i en bil med två äldre män i fyrtioårsåldern. Polisregistret säger att de hotade mamman med pistol när hon försökte ta sin dotter därifrån. Det här berättade Serena aldrig för Kristy, inte heller om hur hon träffade sin man som hon gifte sig med. Han var 42 och skild. De levde tillsammans på ett motell men var inte särskilt lyckliga. Kristy minns hur Balint slog henne. Sista gången han gav sig på henne fick hon köras till sjukhuset. Därefter såg Kristy aldrig Serena igen. Serena flydde nämligen från sin man i juli 1986,

Att Kristy kunde identifiera Serena Balint som Serena Harmon från Wyoming gjorde att även Serenas halvsyster äntligen fick veta var Serena tagit vägen och vad som hänt henne. Hon hade också sökt efter Serena i många år. På åttiotalet fanns inte DNA-teknik, och med de små sökmöjligheter som fanns då i polisregistren var möjligheterna inte så stora som idag att hitta något. Doretta Finley, Serenas halvsyster, hade sökt ändå och även använt sig av medier men inte funnit någon ledtråd. Doretta minns sin halvsyster som impulsiv och lite för godtrogen men också som en tjej som gillade att ha kul. Även om hon rymde hemifrån långa tider så kom hon alltid hem till födelsedagar och andra högtider lär Doretta ha sagt. Hur som helst så sista gången hon hörde från Serena var när hon tidigt i augusti 1986 fick veta att Serena befann sig omkring Maryland Hospital, Florida, väldigt många mil från Wyoming. Polisen lovade att köpa henne en biljett så hon kunde ta sig hem. Varför det inte hände förtäljer inte historien men några dagar senare får halvsystern ett nytt telefonsamtal från polisen. Då befinner sig Serena i Pittsburgh men polisen bestämmer sig för att släppa henne igen. Sedan är det och förblir det tyst, tyst i tjugotre år och man vet ju hur tung sådan tystnad kan vara.

Men det man vet nu är att Serena levde sina sista dagar i livet i Orlando i en husvagn tillsammans med en trettiofemårig vietnamveteran. Klockan halv nio en mulen morgon den 12 augusti 1986 kör vietnamveteranen iväg med husvagnen för att flytta den samtidigt följer Serena honom till fots på motorvägen men blir förmodligen påkörd av en annan bil.Det är vad man tror har hänt i alla fall, sjutton år och många mil hemifrån dör hon. Inte många saknar henne, verkar det som, och hon ligger i diket lika ensam som hon levde,

Vi kan ha synpunkter på den tekniska utvecklingen, men utan den och utan saknaden syster och vän kände hade Serena Harmon aldrig fått ett ansikte. Vi kan bara spekulera i hur hon kände sig när hon korsade motorvägen den där morgonen, vad drev henne? Hopp om kärlek, vrede eller rädsla eller allt sammantaget? Kanske var det tomheten som var värst, att inte på något sätt vara bekräftad och sedd? Jag vet att vi har svält i världen, hunger ger ångest, men likväl gör ensamheten det också. Därför tycker jag det är det bästa med hela historien att Serena fick ett ansikte, tillslut. Inte ett glömt ansikte, ett saknat ansikte.

Den odödliga kärlekens historia

Av alla teman musiktexter och dikter är skrivna på så är nog kärlek det klart vanligaste. Mänskligheten slutar, tack och lov, inte att känna kärlek, ömhet och närhet inte ens när ingen jordmån finns för dess växande. Antingen kan vi se det som ett mysterium eller acceptera kärleken som livets största kraft, kraftigare än det mäktigaste åskväder. För vi kan konstatera att kärleken sällan dör när den är rätt och den uppstår i vilka tragedier som helst. Vi kan offra allt för de vi älskar - man, kvinna, barn, djur - och det bästa är att det inte är tomma ord eller något yvigt i det, eftersom kärleken också är sällsamt ödmjuk till sin natur.

Mitt bästa exempel på det jag talar om är en kärlekshistoria i Auschwitz 1942. Helena Citronova, en slovakisk judinna, kom till koncentrationslägret men slapp gaskammaren. Hon blev satt i arbete i det område som kallades för Kanada. Det var där man sorterade alla ägodelar man stulit från judarna som skickats till krematoriet. Hon märkte ganska omgående blickar från en SS-soldaten, Franz Münsch. Det var inget ovanligt i det. Det var ju en del i vardagen att SS spanade in kvinnor från lägret, våldtog eller använde som prostituerade och hon försökte göra sig osynlig för att inte bli utsatt för sånt. Det enda hon kände var avsmak. Tiden gick men så en dag stack han till henne en lapp när han gick förbi sovbarackerna där hon befann sig för tillfället. Hon vågade inte behålla den länge i rädsla för att bli skjuten av någon annan lägervakt, men hon hann se att det stod " Jag älskar dig." på tyska. I en intervju då Helena berättar det här säger hon: " I samma stund jag såg orden slängde jag lappen. Den enda känsla jag kunde känna under en lång tid var hat. Vad kunde en SS-man göra för mig? Jag kunde inte ens titta på honom." Vad som hände därefter förtäljer inte historien men det gick en tid tills en dag då ett visst tåg anlände till Auschwitz. Det var bland annat Helenas syster och hennes två barn som hade anlänt och var på väg mot krematoriet. Från krematoriet kommer Franz springande och möter upp Helena i Kanada där hon arbetar. Han säger:
"Säg fort vad din syster heter innan jag kommer för sent."
"Du klarar det inte hon kommer med två barn." svarar Helena.
"Det är annorlunda med två barn. De kan inte leva här." svarar han. Han begriper att det inte går men om han kan rädda systern har lyckats göra något lite för Helena. Han springer tillbaka till krematoriet. Han hittar Helenas syster och lyckas övertala vakterna att släppa henne med motiveringen att hon tillhör hans arbetslag men han lyckas aldrig rädda Helenas systers femåriga dotter och nyfödde son, och han riskerade sitt eget liv. Han skulle ha skjutits på fläcken ifall någon genomskådat hans handling.

Därefter ökar värmen mellan SS-mannen och judinnan. Mitt i hatet, mitt i smärtan, mitt i kylan och den sjuka situationen växer kärleken mellan Franz och Helena. Hon säger: "Det fanns stunder då jag glömde att jag var jude och inte han och tillslut älskade jag honom faktiskt men jag visste ju att inget var möjligt för oss." Helena  vittnade till Franz fördel när han efter kriget åtalades för krigsförbrytelser.

Det är en seger över hatet, förödmjukelsen och föraktet att kärleken inte behöver någon jordmån alls, inte är beroende av något att den inte kräver något. Den existerar i sig själv. Ibland som en saknad och längtan, om vi har tur som lycka.

Tystnad vs skval

Om man går tillbaka hundra år i tiden fanns inte mer än hälften av alla ljud som finns idag. Bland annat har den tekniska utvecklat och förändrat ljuden i vår tillvaro och mycket kan vi inte ta in utan det förblir som ett bakgrundsbrus vi inte tänker på. Men går vi en runda på stan så tvingas man lyssna på ganska mycket man själv inte valt. Jag tänkte faktiskt på det häromdagen när jag var och shoppade. Vi satt vid ett fikabord i ett köpcenter och vilade benen. Förutom att det dunkade musik ut från klädbutiken så spelades annan musik i själva gallerian. Mellan låtarna avbröt man med en speakerröst. Bredvid mig satt en tjej och pratade högt i mobiltelefonen och samtidigt ringde någon annans mobil

Musiken från gallerian och butiken var inte speciellt lågmäld, det vet alla hur ganska hög volym man har för att skapa lite cool stämning. Därför talar också de som sitter med mobilen vid örat högre och tillslut blev det svårt att kommunicera vid vårt fikabord. Det har slagit mig förut, många gånger, att vi utsätts för ljud som vi själva faktiskt inte valt. När jag var tio år åkte jag till Stockholm och hälsade på min moster. Det var stort att komma dit. Massa ljud var det som man aldrig hörde ute på landet där jag kom ifrån. Det man inte hörde då var andras privatsamtal i telefon, mobilen var inte ens påtänkt då. Men förövrigt har vi levt i en mycket ljudrik atmosfär i många decennier. För hundra år sedan fanns inga av dessa ljud när man åkte till stan för att handla. Då var det andra ljud, röster har alltid funnits, hovklapper mot kullerstenen och fiskarmadamer som skrek "Här var det fisk!"

Alla dessa skvalande ljud, behovet att avhandla saker på telefon vid en mängd märkliga tillfällen och hela tiden skapa en pulserande och levande stämning kan vara både på gott och ont. Ja menar ibland hör man hur människor löser konflikter via telefon på bussen. Det är ju heller inget man har bett om att få lyssna på. Man upptäcker att människor, inklusive jag själv, kollar mobilen. Vill någon mig något? Vi ska vara uppdaterade, anträffbara och vi ska framförallt vara "på". Vi ska inte sitta och vara tråkiga när musiken dunkar från alla håll.

Frågar någon mig vad för samhälle vi håller på att skapa så säger jag att vi har redan skapat ett bekräftelsesamhälle. Jag vet en del människor som inte kan vara ensamma, som inte kan lyssna till sina egna tankar, som får ångest av det. Att anpassa sig till ett samhälle där alla dessa ljud hela tiden bekräftar dig - mobilsignalen är detsamma som en signal att du finns och att du är viktig - är mycket lättare än att välja tystnaden. Men vad händer om mobilen tystnar? Höra sina egna tankar kan vara skrämmande ifall man inte är van vid det.

Men det finns egentligen inget skrämmande i det. Tvärtom finns vi människor mer i vår egen tystnad och ensamhet. Vi växer inte bara av att andra bekräftar oss, vi växer snarare mer när vi är med oss själva. Vi finner det unika i oss då. För att ta ett exempel. Har du prövat att vara tyst i en hel vecka? Inte säga ett enda ord på en hel vecka då du har tid och möjlighet? Vad händer när du väl säger något? Det som händer är att orden ljuden formar plötsligt fått större tyngd. Densiteten och betydelsen av det du säger ökar. Vad beror det på? Att det inte gått inflation i dina ord. Det spelar faktiskt ingen roll vad du säger. Med andra ord behöver du inte säga något viktigt för att de ska få betydelse. Om du säger "korvmacka" så är det större tyngd i dina ord efter du varit tyst. Det är samma fenomen fast baksidan av det som uppstår när människor pratar för mycket. Jag hade en moster som pratade öronen av folk, hon kunde aldrig leka tysta leken. Konsekvensen blev att hon kunde vara betydligt oförskämdare än genomsnittet för ingen lyssnade och hennes ord betydde sällan något. Kanske hade det varit så från början och hon försökte få än mer betydelse och bekräftelse genom att ständigt prata, eller var det en drog hos henne, vad vet jag. Men betydelselöst var nästan allt hon sa.

När vi ständigt pratar eller ständigt använder ljud, musik och ständigt får intryck blir vi inte längre mottagliga för det. Inte betyder något för oss längre. Vi människor är konstruerade så. Dali Ilama är inte flummig när han drar sig undan i sitt munkkloster och kontemplerar i tystnad. Det är för att hitta vikten av sina ord, hitta det unika i sig själv kontra världen. Han är ju inte mer unik än jag. Jag gör samma sak. Jag drar mig undan världen in i tystnaden för att hitta ordens betydelse. Idag strävar vi efter att väcka uppmärksamhet, få någon betydelse, i det här ständiga larmet, men samtidigt vill vi heller inte sticka ut och det är en omöjlig kombination. Det vi egentligen söker är ju det unika hos oss själva, där vi är en kompletterande del i alltet och det hittar vi absolut inte i detta dunkande, blippande och pipande. Vi hittar bara det i tystnaden. I den absoluta tystnaden och ensamheten. Att det är fult att vara ensam idag ska jag inte gå in på. Det får bli en annan blogg. Jag nöjer mig med att stänga av alla ljud nu, logga ut och kontemplera fri från mobilen. Så att jag kontrollerar den och inte den mig.

Avslöjande hemligheter

Jag förundras över hur mycket mysterium och hemligheter livet innehåller. Vi tror att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt och så visar det sig då och då att det man trott på inte är sant. Vissa får veta att de har ett syskon som familjen undanhållit, att deras far inte är far, att mannen de lever med lever dubbelliv och så vidare. Det är inte alltid förhållanden som kan vara avslöjande. Ibland har vi föreställningar om saker och ting som ställs på sin kant. Vi kan exempelvis ha en föreställning om någon gammal kärlek som plötsligt ställs på ända och allting om hur det egentligen förhållit sig, hela tiden, uppenbarar sig samtidigt som den gamla föreställningen eroderar.

Vad det än handlar om är det ett intressant faktum att livet styr oss. Något som händer kan totalt förändra vår livssituation, vår syn på livet och kärleken på en sekund, av en insikt, en händelse eller bara ett nytt perspektiv. Plötsligt står vi där med tankar, känslor, rädslor, frågor och kanske även ilska inför något helt nytt på ett ganska dramatiskt vis, något helt nytt vi inte ens bett om att få. Vad gör vi då? Ja är vi smarta så lär vi oss något av det, accepterar vi det inte så utvecklas oftast en brottningsmatch med livets kalla fakta och den förlorar man alltid.

Ofta är vi inte helt ensamma i livet, vi har andra att tänka på och vi måste dels gå igenom en inre kris, dels kanske hantera omgivningens reaktion av det omvälvande. Det är inte lätt. Det sätter prov på vår förmåga att vänta in sig själv och andra för att komma i fas och gå vidare. Det är lätt att skriva i en mening men kanske i verkligheten innebär flera faser av uppbrott, gräl, tårar, apati och bearbetning som kanske tar månader eller år innan vi är över på andra sidan igen. Det är sällan roligt när livet avslöjar saker för oss.

Men jag ska inte snöa in på hur jobbigt det kan vara. Det som är intressant är att det inte sällan innebär att vi känner oss som en börda släppt och att allt överhuvudtaget känns klarare och lättare efter att man hämtat sig från chocken. Det verkar som inget i livet sker av olyckliga omständigheter, det verkar ske i gott syfte eftersom slutresultatet alltid är gott och det är svårt att göra sig av med känslan att livet, som ett eget väsen, hållit detta hemligt och avslöjar det i exakt rätt sekund.