Vända örat inåt

Idag pratade jag med kvinna som sysslar med healing. Hon sa att bara för några år sedan så kunde man inte säga att man sysslade med något sådant utan att bli betraktad som lite underlig. Att vara andlig har varit det naturliga så länge som människan funnits. Det var först när "förnuftet" gjorde sitt intåg på sjuttonhundratalet som Gud ifrågasattes. Därefter har västvärlden sekulariserats och vi tror inte längre det finns någon Gud. I världen finns ändå fortfarande fler som tillhör en religion, är troende och tillhör olika religiösa samfund än de som inte gör det. Det är nästan bara här i Sverige och kanske Norden som kyrkorna gapar tomma. Vi är i det hänseendet de konstiga egentligen då vi tror på att slumpen orsakar händelser vi är med om och att kemiska substanser orsakar känslor och känsloupplevelser.

De som tror tycker att de som inte gör det är konstiga, fast tror gör vi allihop i så fall i samma utsträckning. Och de flesta nöjer sig med det. Personligen tycker jag det är en ganska värdelös ståndpunkt att liksom hoppas på att det bara är svart efter döden eller hoppas på att det finns ett liv efter sista sucken. En övertygelse har jag haft sedan barnsben, jag har aldrig tvivlat på Guds existens, och då menar jag som en själslig gemenskap, inte en farbror i himlen. Däremot har jag tvivlat på meningen med livet, jag har tvivlat på att vi har kontroll över vår tillvaro och jag har tvivlat på att Gud är god. Jag har sökt för att jag velat se rättvisa i saker och ting, se hur olika delar hänger ihop och få en förklaring på det absurda i tillvaron och det har många människor velat genom århundradena. Många har också upptäckt att det finns svar ifall man söker och det går att få veta ifall man är uthållig.

Jag ska inte gå vidare in på hur man skulle kunna få svar. Det är upp till var och en att söka om man vill, om man vill hänge sig så kan alla få veta, och slippa tro. Det jag istället skulle vilja tala om ikväll är detta om att våga tala om sin andlighet och det man upptäcker ifall man söker. Det är inte helt sant, tror jag, att det är lättare att tala om andlighet nu än vad det var för tio år sedan. Jag tror man upplever det så för att så många saker händer när andlig livsstil blir naturlig. För det handlar ju om att man börjar praktisera, agera, tänka och som man upptäcker underlättar för en själv och andra. När perspektivet helt förändras blir synfältet breddat och det närsynta i att försöka hålla andra lugna med att hålla inne sin kontroversiella livssyn blir ointressant och man slutar ansvara för andras reaktioner. Då blir plötsligt omgivningen mer accepterande. Det är något magiskt med detta.

Det där händer i varje sekt och var inbillad föreställningsvärld man är fler än en om, kanske du tänker. Faktiskt inte. För det finns en tydlig skillnad mellan att leva övertygelse och tro. Den är mycket enkel och den handlar om att man aldrig har lust att övertygad någon annan, man behöver inte det. Det finns ingen anledning att göra det när varje människa har sin väg att gå. Det är i och för sig, i så fall, lika ofta det omvända förhållandet, att man vill övertyga mig om sin livssyn. För det verkar alltid tillåtet för tvivlaren att  kritisera, alltid tillåtet att argumentera och alltid bestämma att man är påverkad, inbillad och ganska lättlurad. Det är som det är oskriven lag om att man får vara hur oförskämd som helst bara man är anhängare av förnuftet, som om förnuft och logik skulle vara stensäkert. Det har visat sig om och om igen och kommer att visa sig om och om igen att förnuft och logik bara står för hälften av svaren på människans mysterium. Det förklarar inte varför naturen är självorgainserande och varför det finns en matematisk kod för allt i naturen. I denna natur som sägs fungera bara genom blinda slumpen, om vi ska tro förnuftet. Den blinda slumpen har för den delen varit svaret på nästan allt man inte kunnat förklara. Vad slump i sig är har man aldrig förklarat och det är för att det inte går. Det existerar ingen slump. Allt handlar om orsak och verkan. Ingenting blir av ingenting, allting blir av någonting, som verkan av en orsak. Vi har en övertro på en intellektuell förklaring på världsordningen, vår hjärna räcker inte till. Så har vi vårt egen-intresse som också står i vägen för utvecklingen.

Människan och andlig utveckling och personlig utveckling kan tyckas vara självuppfyllande och ego i sig. Men faktum är att all utveckling mot högre medvetenhet om vad som egentligen pågår på jorden går genom "jaget" och den resan, på djupet, är ingen frestande resa för någon. Det är inte så roliga saker vi ser och skam och skuld ligger som vägsuggor på vägen. För en del är det svårare än för andra. Men andlig eller oandlig så är vår uppgift att forska i oss själva, det subjektets mening. Avslöjandet om vår unika roll i alltets kugghjul är det som kommer avslöja livets hemligheter från atomen till människan. Innerst inne känner alla människor det. Det finns en vetskap, som vi kan upptäcka, om vi tar oss tid att känna efter. I grund och botten vet vi allt redan, det vi egentligen håller på med är att medvetandegöra det vi vet på ett högre plan. Det är inte så mycket vi behöver lära på nytt och det är vad vi kommer upptäcka, och så de flesta som sökt upptäckt, att bakom föreställningar, förlegade koncept och förvridna ideal ligger en personlig visdom. En visdom som är mycket mer användbar än något annat för att få ett bra liv på jorden och för att skapa ett bra liv för alla. För vi har ett ansvar för den jord vi lever på och det ansvaret är svårt att ta utan visdomens hjälp. Då hjälper inte vetenskapen och bara förnuftet till hälften.

Jag är övertygad om att mänskligheten hela tiden utvecklas mot en högre visdom, även om det inte alls märks ibland när människan verkar mer än korkad. Det beror också på ur vilket perspektiv vi betraktar mänsklighetens utveckling, och desto fler som blir medvetna och visa desto bättre. Jag tror att kvinnan jag pratade med idag har lite rätt om att det blir allt mer accepterat att inte alltid vara logisk. Det är tecken på att det finns en pågående utveckling, men jag tror allra mest på att hon själv känner av sitt "inre vetande", desto mer medveten hon blir och därför inte lägger ner någon energi på att fundera på vad andra tycker. För man kan ju försöka föreställa sig vilket mastodont-vetande vi bär på bara genom a vända örat inåt, istället för utåt och lyssna till andra.

Kanske skulle det hjälpa lite

Mobbare fungerar likartat. Människor som lätt känner sig hotade eller retar sig lätt på andras sätt att vara har i flertalet fall låg självkänsla. Sådant vet vi. Vi vet också att mobbare också alltid har de som följer och stödjer dem, antingen med att tyst se på eller visa sitt stöd på andra sätt. Det vet vi också. Jag tror ingen psykologi-kunskap har trängt igenom så som mobbar-strategier och hur vi ska praktisera alla sätt att motarbeta den. Vi har verkligen lyckats informera gemene man om mobbning, kanske till och med mer än om EU, miljöförstöring eller jämställdhet. Det är ingenting man kan säga om mobbning som inte någon redan vet eller redan har tänkt på, men också upplevt.

Det pågår ändå hela tiden, trots att vi är medvetna. Länge har man sagt att mobbning skulle försvinna bara vi medvetandegör mekanismerna bakom den. Det ska öka förståelsen och empatin, sägs det. Det är som om vi tror att det bara är okunniga människor som mobbar, det är det såklart också, men inte bara.Vi vet och vi fortsätter ändå att informera. Fast insikt och empati kan ligga på ett plan men handlingen på ett annat. Att känna sig personligt hotad för att man inte kan vinna makt över någon annan eller riskerar att förlora sin roll i sammanhanget är så obehaglig känsla när självkänslan tryter att man gör vad som helst i stunden för att återupprätta sin position. Inte tänker man då på att man är en mobbare. Vederbörande kan  vara naturligt meddelsam och anständig så länge man är ensam med honom eller henne, och då är alla sociala kunskaper och kompetenser på plats. Fast kommer också följaren in i bilden kan allt förändras, om och ifall att hot uppstår. När man inte kan hantera situationen eller aldrig varit med om den så kan mobbaren sälja sig lätt och bli allt det den annars säger att den inte är. Bakom datorn eller mellan fyra väggar är också allt tillåtet och då skäms man heller inte efteråt.Hur mycket man än kan om härskarteknikerna är det plötsligt bara teoretisk kunskap för att man inte kan praktisera dem förrän självkänslan har återställts igen.

Det är därför, tror jag, vi aldrig kan informera bort mobbning. Vuxna, barn och ungdomar med låg självkänsla, mobbar-egenskaper och starka rädslor kommer hantera en hotfull situation med fula medel hur kunnig hon eller han än är. Det här har med mognad att göra. Människor som aldrig  växer upp och aldrig riktigt vill ta vuxenansvaret kommer alltid ta till lätta medel i trängda hörn, och det är faktiskt inte bara vi i omgivningen som ska lära oss hantera deras låga beteende. Snart är det dags att kräva något mer än bara anständighet av mobbare.

Att skylla på andra, inte respektera andras åsikt när man frågat efter den eller acceptera sina egna tillkortakommanden är en tonårings naturliga tillstånd, och vissa fastnar där hur mycket kunskap de än införlivat, men dock aldrig gjort till sin egen. Jag tror inte vi kommer så långt i mänsklighetens utveckling om vi inte börjar praktisera kunskapen vi lär in, alltså på riktigt. Ingen kunskap är riktig kunskap förrän du äger den och har införlivat i dig och gjort den till din egen, och det är ju faktiskt just i stunden han eller hon känner sig hotad som möjlighet till förändring uppstår. Vissa tror sig kunna säga vad som helst, kasta förtroenden omkring sig bara för att de satt sig själva på en piedestal i ett sammanhang där de alltid haft kontrollen, och alltid omgett sig med människor som varit "snälla", inte velat bråka utan anpassat sig. I ögonblicket något händer som gör att hela den självbilden briserar eller fallerar uppstår först då möjligheten till förändring. Det är bara då han eller hon kan se sig själv som hon faktiskt är och inte som hon inbillar sig att hon är.

Det är då den typen måste veta HUR de ska använda kunskaperna. Om vi informerade lika mycket om att praktisera kunskaperna, skickade folk på träningsläger till och med kanske en reell förändring omkring hur vi är mot varandra skulle uppstå. Vi kan ju bevisligen informera om en sådan sak som mobbning så att den sitter i samhällskroppens ryggmärg. Då kanske skulle vi också kunna träna in reflexer



 Men samtidigt är det nog så också att vi kanske måste tala om HUR vi praktiserar det vi lär, varje dag och utan undantag för det är inte självklart. Jag tycker inte det i alla fall. Kanske det skulle gå in i varje människas medvetande, trots allt, precis som den kunskap om mobbning trängt in i samhälllskroppen. Kanske det skulle få liv i kunskapen att se ner på andra, håna, projicera faktiskt är strategier i stunden och kanske de som ägnar sig åt det skulle tänka på det lite, just då i stunden, att de bara försöker rädda sig själva, inte bidra med något gott och att vi andra inte är så imponerade. Kanske det skulle hjälpa lite.

Hatad och hotad

Igår handlade Uppdrag granskning om näthat mot kvinnor, helst mot kvinnor som har en åsikt. Äntligen, tänkte jag, äntligen uppmärksammas detta. Jag har väntat på att någon mer än Aftonbladets Åsa Linderborg, som själv har utsatts, ska ta upp ämnet. Jag har väntat på att någon annan reaktion rekommenderas än att man ska ignorera idioter. Jag har väntat på att någon man ska ta upp ämnet eftersom vi kvinnor bara gnäller, har svårt att sätta oss i respekt eller bara i största allmänhet får skylla oss själv när vi utsätts. På gott och ont är Janne Josefsson en Joker i leken. Han dyker upp varje vecka och man vet inte vad han har hittat på. Han lyckas i alla fall alltid överraska mig. Antingen förfasas jag eller känner jag lättnad. Lättnad över att jag inte behöver känna mig ensam men mest lättad över att vi inte behöver tramsa om hur trovärdigt det som sägs är, då när en manlig röst uttrycker fakta eller åsikt.

Även statsminister Reinfeldt överraskade mig. Han sa det jag sagt länge. Detta att man tror att man inte behöver följa några regler bara för att man skriver på internet. I höstas fick jag höra att det till och med var fegt att ha en blogg, där jag kan uttrycka min åsikt. Det var fegare än att hota och kränka mig i kommentarerna anonymt. Fan, han läser Bibeln på sitt vis, för sin egen vinning såklart, och då är det skönt när rätt blir rätt och när två män som Reinfeld och Josefsson sätter ner foten och säger att kvinnor måste få ha en åsikt utan att bli förnedrad. För även om feministdebatten varat i tre hundra år så är vi alla fortfarande mer benägna till att lyssna på män mer än på kvinnor.


I början av programmet "Uppdrag granskning" sa man att det här näthatet är en jargong på internet och att det är ju i sig komplett vansinne. Vi har fått ett spelutrymme där vi kan vara precis exakt de vi i grund och botten är. Då vi inte spelar ett socialt spel utan säger precis exakt det vi tänker utan att behöva förklara oss. Det har gjort att vi likställt kränkningar med rätten att uttrycka en åsikt och i det ligger en fara, anser jag och ansett länge. Det är inte mindre fara för demokratin och yttrandefriheten bara för att det här drabbar mest kvinnor men tongångarna har som vanligt länge varit att kvinnor får skylla sig själva om de är uppkäftiga eller har urringad tröja, då har man rätt att våldta och kränka oss. Maria Sveland på DN blir hotad precis som många andra, hon får ett långt och utförligt dödshot och jag kan bara föreställa mig hur det känns. Jag själv har bara blivit informerad om hur ALLA tycker jag är en misslyckad idiot ungefär hundratusen gånger, och det kan kanske man skratta åt om man jämför med Svelands hot från "Breiviks fanclub", men det som har hänt mig hjälper mig att förstå Sveland. För jag behöver bli påmind hela tiden. Anna Hedemo på SVT säger i programmet att hon har vant sig, att vi vänjer oss vid orden, tonen och hoten och att vi gör det är det värsta av allt i den här historien om hat mot kvinnor som har en åsikt. Därför påminner jag mig själv ibland om vad som verkligen har hänt så man inte hamnar i förnekelsen konstgjorda värld. För där kan mycket bli mycket underligt, med stor risk för att man själv mår allt sämre och tillslut tror att man får skylla sig själv.

Rådet man får är att hålla tyst och ignorera. Det är väldigt inne att hantera angrepp med att ignorera och jag tror inte alltid på det. Det ger respekt att hålla sig kallsinnig till angrepp sägs det och såklart kan det var sant ibland, men inte alltid. Det är inte en så stor sanning som vi vill ha det till. Att ignorera är den lättaste vägen att gå i stunden men i längden är det för det mesta den sämsta. Man ska välja sina strider, ja. Men lika viktigt är det att stå upp för sig själv och att inte låta psykiska övergrepp gå förbi obemärkt. Om vi ignorerar så kanske motståndaren inte vunnit så mycket på det som han först trott, men vi har förlorat mer. Vi kan inte räkna med att omgivningen ger något stöd nämligen. Ja, menar  när en ung tjej på 21 år vågar säga sin åsikt om HM:s klädutbud på HMs Facebooksida, med följden att hon blir dödshotad och hotad att bli våldtagen, väljer HM att fega ur. HM är ett mulitinationellt företag med enorma ekonomiska muskler och resurser och de väljer att hantera det hela med att ta bort några kommentarer och sedan låta resten ligga kvar i flera veckor. Det blir heller inga reaktioner från allmänheten heller, inte som märks i alla fall. Reaktionerna var tydligare när vi i julas inte fick se "negerdockor". När allmänheten har sådana arroganta, ignoranta och infantila drag så kan vi inte räkna med support. Vi måste stå upp för oss själva och hålla fast vid de vi är för ingen annan kommer att göra det.

Först blir man rädd, sedan blir man arg säger journalisten Jenny Alvesjö. Hon fick höra hur otroligt ful och äcklig hon var, hur hon bara kunde dö. "Det är ett psykiskt övergrepp och man måste ha rätten att ta tillbaka kontrollen och hantera det.". Vi måste prata om det och inte vara tysta med andra ord, menar hon. För det är ju tyst de vill att man ska vara och ibland när jag känner mig svag så undviker jag att blogga, när jag inte har tid och är stressad undviker jag också att blogga. Ibland gör jag det som Sanna Lundell säger att hon gör: "Jag undviker ämnen som jag vet kommer uppröra människor.". Dessa ämnen är invandringspolitik och feminism. Då exploderar nämligen näthatet som på kommando. Det säger mig att det är lättkränkta, vita män som står för det största näthatet, men jag har blivit hatad av kvinnor också. De som tycker att jag tror att jag är någon utan att de känner mig, som tror att jag är intelligent eller som frågar: "Varför har du en blogg det är ju ändå ingen som läser den?". Som om jag skulle ha en blogg enkom för att andra ska läsa, som att man inte kan göra något alls utan syfte att bli bekräftad. Kvinnors hat skiljer sig från mäns, det är som att trycka på en knapp och man är äcklig hora för att man skriver om Berlusconi. Vad har min sexuella aktivitet med min åsikt om Berlusconi att göra? Varför tror kvinnor att bekräftelse är livets mening? Jag bara undrar.

Hotad eller bara hatad det kvittar, känslig eller okänslig mot angrepp det kvittar också vi kan inte tycka det är okej. Polisen måste bli medveten om att det är ett brott att hota, även hota kvinnor är ett brott. Ja, jag låter lite raljerande men det är 2013 och vi har haft en aktiv jämställdshetsdebatt sedan sjuttonhundratalet. Något borde ha gått in på trehundra år. Något borde ha gått in om att kvinnor också är människor och förtjänar och har rätt till en åsikt. Det borde vara självklart nu, men det är långt ifrån.