Hitta hem

Hur lätt är det inte att tappa bort sig själv? Ibland tycker jag att det är mycket lättare att tappa bort sig själv än att tappa bort andra. När saker händer man inte räknat med, när vi skapar nya relationer eller när vi verkligen vill ha något är vi människor ofta beredda på att kompromissa med oss själva. Det är såklart en bra egenskap. Att vara ett fullblodsego och aldrig kompromissa med sig själv är ju inte önskvärt.

Men ibland undrar jag om det blivit till en livsstil hos oss människor att kompromissa bort sig själv. Vi verkar skapa ofrihet för att tryggheten eller acceptansen är så mycket värt för oss att vi kan betala med oss själva. Vi vill ha hus, bil, grill, nya tapeter, nytt badrum och kök för att vi tycker det är fint och roligt självklart, men frågan är vad priset blir? Vi kanske låser oss vid en viss livsstil, ett jobb eller en relation bara just därför? Ja menar det är mycket lättare att bygga sitt eget fängelse än vad man tror.

Konsekvensen kan bli att vi lever ett liv där vi längtar till fredag alltför mycket, till semestern och ibland på att partnern ska åka ensam någonstans bara för att vi börjat längta efter avskildhet, och något mer. Vi vet inte vad och varför. Vi känner det bara som ett tomt skavande hål inuti, som att vi förlorat något värdefullt. Det kan ta dagar,  veckor, månader eller år innan man förstår att förlusten och tomheten beror på att man förlorat sig själv på vägen. En låt, en doft en vän eller vad som helst kan komma in och påminna oss om vem vi varit, och i det ögonblicket mår man plötsligt så otroligt bra. Inte sant?

Vi ägnar så otroligt mycket tid åt självkritik. (ja, jag kanske ska prata för mig själv men faktiskt upplever jag att helst kvinnor ägnar tid åt det. Män liksom ser sig själva som Guds självklara problemfria  skapelse för det mesta.) Vi ägnar massor av tid åt att anpassa oss till partnern, till hemmet, till vänner, till släkten, till alla. Julskinkan, utvecklingssamtalet, orienteringsklubbens möte, syjuntan och allt ska skötas perfekt. Vi ska vara vackra, inte fisa och rapa, vi ska vara bra mammor, bra älskarinnor, bra på att baka, handla och bra på att sköta ekonomin. Trots att det är 2013 och snart 2014, och vi tror att vi är frigjorda, så är Nigella en förebild. Hon lyckas få mig och många andra att känna inperfektion trots att jag inte vill.. Anpassning är ordet. När vi fått bekräftelse för allt vi gjort så bra, så känns det skönt ett tag men bara ett tag. Det är först när vi hittat oss själva, det vi kritiserat och försökt anpassa bort, som känslan av välbefinnande förblir.

Vi har ofta allt men inte oss själva, inte det vi ville helst av allt, inte det vi önskade oss inuti våra hjärtan, eller har vi glömt vad det var eller är. Den rösten är mer eller mindre tystad och gör sig inte hörd förrän alla röster och ljud omkring oss skruvats ner. Då vi krupit tillbaka en stund för oss själva och den enda rösten vi har är vår egen.

Mänsklighetens största drivkraft är kommunikation. När vi inte kommunicerar så börjar vi tillslut prata med oss själva. En del tycker inte om den rösten i ensamheten, men det beror för det mesta på att vi inte lärt känna oss själva. När vi väl gör det så kommer det där ögonblicket då vi minns vem vi egentligen var och vilka drömmar vi egentligen drömde. Det blir så kristallklart att vi undrar varför vi inte tänkt eller gjort såhär långt tidigare.

Och varför har vi inte det? Jo, för att vi människor, och helst kvinnor, saknar en för stor del av att tro på sig själv, hålla på sig själv och hålla fast vid drömmarna. Vi inbillar oss att vi är förnuftiga när vi tror mer på andra, anpassar oss och låter andra styra rodret. Vi tror vi blir lyckliga på enbart på andras acceptans, hjälp eller stöd. Lika lite blir vi lyckliga av det som att vi bara skulle ha oss själva i en evig avskildhet. 

Tillit är som glas

Det här med förtroende är ett ständigt återkommande ämne i människors relationer. Det är något som är otroligt viktigt för att få någon relation att fungera. Ifall vi inte har förtroende för någon så blir det som en motor utan olja, det skär sig helt enkelt.

Förtroende kräver ärlighet. När vi inte är ärliga så förlorar andra människor sitt förtroende för oss. Vi måste vara ärliga. Frågan är då varför förtroende då är så svårt om svaret är så enkelt. Svaret är väl det att det är snarare sanningen som är svårare än förtroende. Om vi sitter i en relation, vänskap eller kärlek, så är det lätt att inte hålla sig till sanningen. Varför?

Ja det enkla svaret är väl att vi tror att vi inte kommer bli omtyckta om vi säger som det är. Sanningen är ofta mycket hårdare och svårare att ta än lögnen. Lögnen är som en badboll eller livlina vi använder när det blir för svårt helt enkelt eftersom sanningen är så krass och så svår att ta. Vi inbillar oss att det är lättare att ljuga i stunden än att tala sanningen, och sanningen är den att det inte är så.

Så fort man börjar ljuga, ändra saker i det man berättar så skapar man ett avstånd till den andra. Jag säger inte att man vill skapa det avståndet. Jag säger bara att man gör det. Det man egentligen vill är att komma närmre den människan man har framför sig, men man vågar inte bli avvisad för att allt det bagage man har inte är särskilt smickrande.

Med handen på hjärtat, hur många gånger har du ljugit eller undanhållit något för att verka bättre än du är? Det är ganska många gånger om man räknar efter. Många säger att "Jag säger sanningen, det får andra ta om de inte vill det kan de gå." Så? Nä, jag tror inte på det. Jag tror att de flesta faktiskt förskönar sitt bagage än säger som det är. Som jag har skrivit många gånger förr så är skam den värsta känsla vi människor har att uthärda näst efter förlust på kärlek, hunger eller törst. Vi vägrar ofta instinktivt att uthärda skam. Det är en naturlig reaktion och därför ljuger vi, förskönar vi eller säger halva sanningen.

Den smärta vi uthärdar i den stund vi säger sanningen är ändå alltid i slutänden det som utgör den mest fasta klistret i en relation. Vi kan inte säga att någon relation gått förlorad på att man sagt sanningen. I så fall är det ingen relation att prata om, ingen relation som innefattar kärlek i alla fall.

Kärlek uthärdar nämligen precis allt. Det är känslan och behovet av kärlek som driver oss att söka en relation, det är känslan och behovet av kärlek som får oss att uthärda det mesta från våra barn, det är känslan och behovet av kärlek som får oss att söka lösningar på relationsproblem, det är känslan och behovet av kärlek som får oss att söka själva svaret på kärlek. Känslan och kärleken är alltid det som är den starkaste drivkraften till precis allt vi gör i livet. Ja, hunger, törst, makt och penningbegär kanske du säger, men vad gör en människa som inte har kärlek? Den elakaste människa du kan tänka dig, vad gör den utan kärlek? Den förtvinar, även om vi inte ser det för ögonblicket. Den som har alla pengar, all makt och framgång kan knarka ihjäl sig för att bristen på självkärlek, kärlek till en annan människa eller till andra saknas. Vi har sett det många gånger.

Det är inte så att vi kan säga att all makt vi har över andra gör oss trygga om vi inte har makten över oss själva, förstår oss själva eller inte har självkärleken. Då har vi ingen makt att tala om. Vi går i en ständig tomhet och saknad efter något, så är det. Den tomheten kan vi fylla ibland med sex, mat, jobb eller kläder men den kommer ständigt tillbaka. Tomheten kommer alltid att visa sitt ansikte förr eller senare om vi inte fyllt tomrummet och det är först då vi kan börja tala om förtroende, som är en poäng med det här inlägget. Förtroendet kommer som ett brev på posten när vi är ärliga mot oss själva, och läker vår tomhet och jagar bort rädslor, för att vi verkligen älskar oss själva, är stabila och insiktsfulla om vår egen natur.

Försoning

Det här med försoning är ett återkommande och intressant ämne i varje människas tillvaro. Vad kan vi förlåta, vad vill vi förlåta men inte kan, vad bör vi förlåta och varför är det så svårt att säga förlåt? Det sistnämnda undrar jag över mycket just nu. Vad får människan så prestigefull att hon inte kan säga de orden. Jag vet att de flesta av oss kan säga förlåt ganska lätt och inte minst är det så att de flesta av oss alltid går till själv först och anklagar sig själv för det som hänt.


Men det finns saker som sitter väldigt långt inne hos oss. Spärrar som gör att vi vägrar ta första steget och säga förlåt. Den spärren heter ofta prestige. Vad är det vi tror att vi förlorar? Vad är det vi faktiskt vinner? Och varför kan vi även hamna i detta i våra allra närmaste relationer? Varför kan vi argumentera i evighet bara för att vi kan bara tillstå hur dumt det var.


Psykologerna säger att det är skammen. Skam har en förödande inverkan på själen. Det är likt vi smälter ner eller brinner upp, vilket du vill, när vi fylls av skam. Vi vet inte vad vi ska ta vägen och vi kan ju bara för en stund tänka på det allra värsta vi har gjort, eller dummaste, för att känna hur det bränner i kinderna och man blir mjuk i benen. Vi vill inte känna den känslan. De som har större ego än andra är ännu känsligare för skam än andra. För egot har inga som helst redskap för att ta hand om skam. Vi uppmanas att boosta vårt ego idag, vilket leder till att vi i princip göder det inom oss som bara kan sluka bekräftelse, inte hantera konsekvenserna av det vi gör och ta ansvar för det.


Vad får vi för samhälle när allt går ut på att vi ska boosta oss och vårt ego? Allting kommer handla om oss själva och vår närmsta omgivning.I vilken riktning skulle samhället gå om vi istället tänkte i "vi".  Man måste inte nödvändigtvis vara naiv för att  tro på ett sådant samhälle. Det är hur realistiskt som helst att tänka ”vi”. Jag börjar bli gammal och såg på ”God kväll” härom veckan. Man intervjuade där en kille som bott i ett Tibet-kloster i femton år för att han ville prova sin själ. Han hade blivit tom av det liv han levt och sökte en mening. När han kom tillbaka från Tibet hade han tillägnat sig en stark harmoni inombords och ett ”vi-tänk” att det blev omöjligt för honom att konkurrera inom sitt gebit. Han var heller inte intresserad längre av att bli bäst, vara starkast och han var konstant boostad av kärlek. Den enda anledningen till att han ville flytta tillbaka till Sverige och leva ett vanligt liv var att utmaningen i just det. Han ville pröva sin själ igen.


Det är inte fel att boosta sig själv, men det är inte egot vi ska boosta utan det är själen vi ska pröva. Först när vi finner frid i oss själva blir det inte så svårt att släppa prestigen, skammen är inte så farlig när vi hittat en säker plats i oss själva. Man behöver såklart inte åka till Tibet för att få det. Det är bara det att de i Tibet vet hur man gör. De har det tekniska kunnandet för att finna djup harmoni med sig själv och omgivningen. De vet att vi har allt inom oss av den kärlek vi behöver och de vet hur vi tar fram den. Boosta egot är bara ett desperat försök att hitta självkärlek när vi förlorat den och inte vet hur vi tar fram den.

Kort sagt fylls vi av massa onödiga frågor och komplicerade teorier om många av våra livsproblem, som exempelvis försoning, när det egentligen i grund och botten inte är svårt alls. Det gäller bara att komma på det. Det är det som är svårt egentligen. Vi har en inre kompass och magkänsla, en mätutrustning som svarar på frågorna i vår egen väg genom livet. Det handlar bara om att lyssna till den i de brus av röster vi har utanför och inuti oss. Det är också svårt, så även när vi lyssnar inåt måste vi tysta andra röster än vår egen. Är inte det då att vara egoistisk? Att bara lyssna till sig själv? Knappast alla vet hur vi kan tysta vår egen röst, den som ofta har perspektivet på tillvaron, och hur det känns att gå emot den. Då när vi vägrar förlåta eller be om förlåtelse. Då är vi inte i harmoni med oss själva och det vet vi, innerst inne. Så kort sagt ska jag inte svara på någon fråga alls nu utan låta din röst svara på den.

Att ge livet en chans

Ni vet hur livet kan försvinna förbi utan att vi funderar så mycket på hur vi lever och varför. Vi tycker att allt är självklart, att jobbet är det eller att relationerna är det, kanske ända till vi förlorar det. Då något händer som får oss att vakna upp och se allt från ett annat perspektiv. Resan från det att vi vaknar upp till vi får perspektiv är ofta ganska lång och vi hinner misströsta många gånger. Men i slutänden tycker alla att det har varit värt det eftersom det nya perspektivet är så otroligt värdefullt. För allt i livet handlar om perspektiv skulle jag vilja säga. Det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det, har någon sådan där personlig-utveckling-coach sagt, och jag är beredd att hålla med. Vi säger ofta att vi inte kan få svar på livets eviga frågor om liv, död och meningen, men det kan vi. Vi kan få svar. Det handlar om perspektiv. Låt mig ta själva processen fram till livs-svaren som exempel. 

De flesta som blivit bittra vid ålderns höst har förlorat perspektiv. Bitterhet har ofta sin källa i att gått igenom svåra saker, vi har inte sett någon mening i det och vi har haft svårt att se vår egen del i det som hänt oss. Vi har antagit en offerroll. Alla människor går igenom svåra saker och alla upptäcker obehagliga sidor hos sig själva. Inför andra vill vi sällan erkänna eller visa det som är mindre charmerande med oss. Vi vill att andra ska tro att vi lever ett bra liv och inte blivit bittra, trots att vi egentligen vet att det är lättare än man tror att bli bitter. Svårigheter och plötsliga svåra förändringar ger oss en utmaning som vi kan anta eller förbise. Men om vi alltid gör det sistnämnda kommer vi förr eller senare att fråga oss vad livet har för mening, och tar vi inte reda på varför saker och ting händer oss så kommer bitterheten som ett brev på posten. Sorg, hopplöshet, nederlag och smärta kan få vem som helst att tappa sugen och hänge sig åt klagan.

Vill vi dö i frid så måste vi försonas med livsödet, så är det. Vi människor är skapta sådana att vi vill förstå och se mening i saker och ting. Det är inte alls omöjligt men det är inte gratis att få veta livets absolut egna personliga mening. Det kräver en insats och jävlar anamma. Svaren finns omkring oss om vi vill söka dem. Något trivialt som ett tv-program kan ge oss insikter om vi vill förstå budskapen som dyker upp med jämna mellanrum. Jag menar en plötslig insikt har förändrat mångas liv till det bättre, Utan insikter kommer vi inte så långt. En annan sak är viktig för att lyckas och det är att förstå processen, att processen till livskunskap ser likadan ut för alla människor. Vi tror att vi är ensamma. Det är vi inte. Vi är bara unika. Alla kommer genomgå samma process men uppleva den som unik, som skapad just för oss för att vi ska förstå den på det sätt vi förstår saker.

Vad menar jag då  med att det är lika för alla? Jo, första signalen är att vi ser ett mönster. Samma sak händer oss om och om igen. Vi tror att det är ett slags ont öde som skapat detta men i själva verket så handlar det om att vi behöver förändras för att lyckas att ändra våra liv. Vi tycker inte vi behöver förändras för det mesta. Vi ser inget syfte i det förrän smärtan blir allt för stor. Jag menar då när livssmärtan bildligen eller bokstavligen håller på att ta ihjäl oss. Men det är inte ens säkert att vi ens då inser att det handlar om vårt eget beteende. Många stannar där för att det innebär en prestigeförlust att förstå att det är något vi inte förstått av livet och det är smärtsamt att se sina egna brister och tillkortakommanden. Vi vill inte att andra ska ha rätt eller ens erkänna det inför oss själva. Prestigeförlusten är vad det kostar dock. Det kan vara svårt också att faktiskt se vad som inte klickar rätt inom oss och speciellt förstå varför. Det kan vara så inbäddat i oss att vi inte ens ser det som kan vara uppenbart för andra. Vi blir ett mysterium inför oss själva, ett mysterium vi måste lösa. Då, i samma stund vi inser det, står vi där ganska förvirrade och inte vet vad vi ska göra. Det är som något slagit ut tiotusen pusselbitar framför oss och vi måste börja sortera. Vi sorterar bit för bit för bit för bit. Om vi inte ger upp och låtsas som vi inte sett detta. Vi slår liksom igen dörren till ett stökigt rum och fortsätter vårt liv, tills vi träffar på nästa snubbelsten.

Men säg att vi fortsätter. Vi ger inte upp utan söker svar på alla frågor vi har, så vi kan börja lägga pusslet. Det är inte så lätt som det låter för vi kan bara närma oss själva sakta. Ingen kan se sig själv i spegeln precis exakt så som man plötsligt en dag, acceptera och gå vidare. Vissa egenskaper vi bär på är  faktiskt så jobbiga att acceptera att vi behöver tid att bit för bit ta dem till oss. Hur lång tid det tar beror ju på hur mycket självacceptans vi har från början och hur djupt antipatin för vissa egenskaper sitter. Det vill säga hur förbjudet det har varit för oss att acceptera vissa egenskaper. Ofta skapas ju självacceptans i barndomen och har det varit väldigt fult med blyghet i uppväxten kan det ta mycket lång tid att acceptera och se en sådan oförarglig egenskap. Det kan skapa en kluvenhet inombords som tar åratal att fixa till. För vi kan förtränga ganska mycket om hur vi är som människor. Vi kan inbilla oss att ingen ser hur vi är, och vi har ingen aning om hur vi ska hantera sanningen om oss själva. Den processen att se oss själva precis som vi är och omfamna det oacceptabla är ofta ganska lång och i den processen är kärlek mycket viktig om vi alls ska komma någonstans på vägen till förändring. Mycket viktig är också tid, som sagt. Det flesta går faktiskt igenom tio sådana perser av att acceptera olika svåraccepterade egenskaper. Efter tio sådana tillfällen har de flesta av oss betydligt lättare att erkänna och se oss själva som vi är. Det gör oss mindre lättstötta, mer anpassningsbara och ger oss betydligt mer sinnesfrid än vi haft tidigare. 

Men vi är inte färdiga med oss själva förrän vi har lagt hela pusslet. När vi väl har gjort det har vi för det mesta ett helt nytt perspektiv på oss själva, vår tillvaro och det vi lärt oss är att vi är betydligt större själar än vi någonsin kunnat föreställa oss. Perspektivet har också gjort att vi inte längre är så benägna att prata skit om andra för vi har insett hur en försonande inställning gör oss till trygga individer som inte är i så stort behov av att rättfärdiga oss själva. Vi har också mognat och förståelsen har ökat. Mognad räknar man ju i hur mycket man kan stå för det man gör och säger, självkänsla och empati. Vi är helt enkelt inte så intresserade av oss själva längre. Vi har löst vårt eget mysterium och intresset för det har dalat. Nu är vi mer intresserade av andra, och vi har utvecklat ett "vi".tänk. 

Jag lyssnade häromkvällen på en kille som arbetat som ekonom på en bank någonstans i Sverige, tröttnat och flyttat till ett tibetanskt kloster. Han levde där i femton år, fick svar på tillräckligt med livsfrågor och hur man kan leva sitt liv enkelt och kärleksfullt. Han hade utvecklat ett så starkt vi-tänk, dvs att man inte bara själv ska vinna på det man gör och säger, utan alla ska göra det. Hans tankemönster hade förändrats så att han utgick automatiskt från att alla ska vinna på hans handlingar. När han flyttade tillbaka till Sverige visste han inte längre hur man tog sig fram, det vill säga gjorde karriär, i ekonomi-branschen. Han såg hela livet ur ett helt annat perspektiv och det enda som förändrat det var hans förändrade tankemönster.

Perspektiv är, som sagt, avgörande för hur vi ser på våra liv och reagerar på det. Vi har alla möjligheter att förändra även om vi inte tror det. De finns alltid i vår omedelbara närhet. Det gäller bara att vara uppmärksam och om vi är blinda och inte ser så kommer livet ändå att lägga ut snubbeltråd som gör att vi tvingas att upptäcka att vi har fler frågor om livet än vi kunde ana. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vår planet genomsyras av ett behov av utveckling. Vi genomgår på internationell nivå och på personlig nivå en ständig utveckling.Vi skulle ha varit kvar på stenåldern om inte utveckling varit extremt viktigt för jordmänniskan. Även på en individnivå är vi beroende av att utvecklas för att inte sluta med obesvarade frågor om livet. Utveckling är livets starkaste drivkraft och följer vi inte den processen så kommer vi aldrig tillfreds med oss själva. Om det inte vore så skulle heller aldrig de som gått igenom de allra svåraste saker anse att de inte velat vara utan det som livet slängt ut dem i. Jag vet att alla kommer inte ut på andra sidan. Men vi har fler chanser än bara en endaste. Möjligheterna är oändliga. Livet ger alltid mer än det tar ifrån oss och ofta väldigt mycket mer än vi ger livet en chans.

Är det verkligen fred vi vill ha?

"Är det verkligen fred vi vill ha" sjöng Imperiet 1984 men orden är lika aktuella idag. Jag tänker på många saker, bland annat Egypten och Syrien. I Egypten uppstod en revolt mot diktaturen som framförallt ungdomarna ledde. Det var till en början en revolt mot förtryck men har utvecklats till en kamp om makten i demokratins namn.  Frågan är om vi någonsin skådat något så knäppt som en antidemokratisk kontrarevolt i demokratins namn. Militärkuppens ledare säger ju att man vill avsätta en demokratiskt vald ledare, göra paus i demokratin för att återinföra den när man fått den ledare på plats som man vill ha. 

Att inte omvärlden stöttar en sådan antidemokratisk utveckling är tragiskt tycket jag. Men omvärlden är detsamma som USA och vi vet ju vad de tycker om muslimer. Vi kan även se fatala bristen på support från omvärlden även i Syrien då man går i taket då man använder giftgas men inte när man skjuter folk, och dessutom sitt eget folk. För mig är det lika viktigt att FN ingriper när man skjuter barn som när man förgiftar dem. Det är vårt ansvar att säga vår mening och tydligt ta ställning i alla lägen mot förtrycket. Jag är inte alls säker på att jag vill ha fred i världen. Jag vill inte ha tystnaden efter freden då "folk och länder styckas upp i samförståndets namn", då man avsatt en demokratiskt vald ledare. Jag vill ha ett laddat uppror.

Att tiden går framåt sägs bevisat i att saker ruttnar eller rostar om de ligger för länge, men ibland undrar jag. Det är mer som att tiden går i cirklar. Vi kommer tillbaka till samma ruta och mångt och mycket är repriser. Därför går det att spela vissa låtar om och om och om igen och det är lika aktuella. Det är mycket som har blivit bättre men också sämre. Det är sämre ställt med solidariteten idag. Det kommer förmodligen bli en vänsterförlust i Norge och i Sverige har Sverigedemokraterna ökat till 10%. "Jag måste ha gjort något bra också" var Jimmie Åkessons kommentar till det. Jag tror inte han har gjort så mycket gott, solidariskt, värmande eller kärleksfullt på väldigt länge Åkesson. Däremot tror jag att han rider på en allmäntillbakagång av begreppet solidaritet. Det begreppet har legat alltför länge i träda så det har ruttnat och håller på att dö ut. Vi vet inte längre vad det ordet betyder för oss. Jag märkte det själv. Jag kom bara på sammanhållning, lojalitet och kamratskap, och det fick mig mer att associera till ett fotbollslag i peppning, mer än en världsförändrande sammanhållning i sextiotalsanda. Det är ju tragiskt att jag faktiskt inte kom på orden gemensamt ansvar, som står i uppslagsverken och som det faktiskt mest handlar om. Vi har ett gemensamt ansvar för varandra i världen. USA vill inte ta det så länge de inte har några pengar eller oljor att vinna på dealen. Jimmie Åkesson vill inte ta det för att han är en feg ynkrygg. Men oavsett om vi vill eller inte vill ta det så finns det. Det finns där och ligger och väntar på oss tills vi förstår att det inte beror på invandring, lönebidrag eller soc om vi ska få en bättre värld utan det beror på oss, på oss själva och vad vi tar för ansvar för vår nästa. Kan vi leva med att barn skjuts ihjäl eller unga människor tas ifrån revoltens vinster medels en pistol mot tinningen? Nej, det kan vi förhoppningsvis inte. Ja, om vi då inte är som Jimmie Åkesson fega och supportar odrägligt snikna ego.

Vi som tror på värme, kärlek och en värld där vi alla får vårt rätta värde vi kan inte sova. För vi vet att en sådan värld producerar betydligt bättre resultat än en sniken värld. Om inte vi protesterar nu när nazisterna har fått in en fot i Sveriges riksdag och högervågen sveper över Norge, ingen supportar dödade barn i Syrien eller unga människors demokratiska rätt i Egypten, och ställer till ofred, då vinner "de som äger makt och guld och kommer tjäna ännu mer." på bekostnad av de som inte kan försvara sig. Det är de svaga som måste ta emot den starkes fred, inte vi, men det kanske blir vår tur nästa gång.

I ljuset av slutet

Det finns gråzoner säger en del när de tycker jag är kategorisk. Jag är inte kategorisk. Jag har valt att se saker för det de är eftersom det förr eller senare kommer en dag då allt blir något av svart eller vitt. På frågan om man använt sitt liv rätt kan svaren vara många, men perspektivet kommer förmodligen vara helt annat än det varit innan, och allt blir tydligare i ljuset av slutet.

Jag vill leva fullt ut så att jag kan vara nöjd och dö lycklig. Det som driver mig är att jag vet att tiden går fort. Det gick fort att fylla 45, det kommer gå lika fort tills jag fyller 90, om jag blir så gammal. Då vill jag ha levt livet fullt ut, utnyttjat varje sorgligt tillfälle som en läxa, stått upp för mina ideal, hittat ögonblick att njuta av, lärt av människor jag möter, lyckas med det jag tar mig för och försökt vända misslyckanden till en framgång. Jag vill inte ligga vid dödsbädden ensam, utan att ha älskat riktigt, levt länge med den jag älskar, känt känslan av att ha en riktig uppgift eller veta att barnen inte vill hälsa på mig. Jag kan inte slösa mitt liv på att ha dåliga relationer, jobb jag inte trivs med eller känna mig alltför naglad i konformiteten. Dagarna är för dyrbara för att slösas till sådant. Varje dag i livet är en gåva eller en möjlighet att göra rätt, och jag vill inte skjuta "göra rätt" framför mig. Jag vill göra det nu.

Jag fick ett dödsbesked idag. En nära anhörig har inte långt kvar. Först kom chocken, sedan minnena, ungdomsbilderna och allt människan stod för. Det här är en man som ofta tog hand om mig när jag var liten. Trots att han själv var ung så gjorde det honom inget att jag var som ett plåster. Han gillade det. Han var fjorton år spelade i ett band som hette "Black Sun" och jag kommer ihåg hur jag satt på samma högtalare varje gång de repade. Där fanns bara massa tonårskillar där i replokalen. De spelade hög musik, skämtade och hade jätteroligt, tyckte jag. På väggarna fanns bilder på Black Sabbath, Deep Purple, Led Zeppelin. De var förebilderna. Det var så killarna ville bli på sjuttiotalet; långhåriga med polisonger och utsvängda jeans. Jag hade fått ett par platåträskor och det hade räddat min dag, tillsammans med att jag fick följa med till "Black Sun"-repet, den lyckan är bara ett minne som han bidrog med. Vi människor är värdefulla för varandra för vi bidrar alltid med något.

Omkring 45 000 dagar lever vi människor. Hälften sover vi bort. En del, som honom jag känner, får inte ens så många dagar, som lite över 20 000 dagar. Han kanske bara får 15 000 dagar. Vad vi gör med så lite tid på jorden är inte oviktigt. En av de värsta känslorna vi människor kan känna är skam, näst efter skam kommer ångest och skuld. Jag vill inte känna den fasansfulla känslan av att allt är slut och allt blir svart eller vitt, och det jag känner är skuld. För det blir det först i ljuset av att det är slut, som vi ser klart. Det bara när vi tror vi har evig tid på jorden som vi känner att vi har råd att förvandla  och förhandla med verklighetens faktum och sanning. Innerst inne vet vi hela tiden vad vi måste göra, ändå förhandlar vi bort tiden, stressar bort tiden och accepterar ekorrhjulet...ända tills det är dags. Det är en sliten fras att man bör leva sunt för kroppen och själens skull, och tänka på vad som verkligen är viktigt innan det är för sent. Hur sliten frasen är så är den ändå sann. Om vi slösar vår dyrbara tid är det våra egna önskningar vi trampar ihjäl. Så är det.

När livet pågår kan vi självklart inte ständigt tänka på döden, då skulle vi ju bli tokiga. Mitt syfte är inte att sätta skräck i någon. Rädslor för döden är helt förkastligt. Det jag är ute efter är att tala om att leva fullt ut, att ta alla chanser och att göra vad man kan för att nå bästa resultat i allt man gör från att brygga kaffe på morgonen till att ta de stora livsbesluten. När vi tar livsbeslut gör vi ofta det efter att funderat en stund. Vi genomgår ofta en process. Vi kan såklart inte processa alla frågor, men vi kan jobba på att vara närvarande i allt vi gör. Vårda relationer, göra sitt bästa och vara i nuet räcker ofta långt. Det får oss att öppna sinnena. Det får oss att lyssna på vad andra egentligen säger, det får oss att känna dofter starkare, uppskatta småsaker och vi ser detaljerna som kan vara avgörande för hur resultatet blir av det vi för tillfälligt tagit oss för. Ibland är detaljerna avgörande för hur bra något kommer bli, ibland är det det övergripande resultatet som är viktigt, men det som avgör om vi förstår att tolka situationer vi står inför rätt, är beroende av vår närvaro. Även svåra saker måste vi vara i med hela vår närvaro, att vara i känslan smärta och sorg är svårt, men det leder inte sällan till att vi blir medvetna om nuet, om vad vi håller på med och vad vi måste göra. Det sätter perspektiv på tillvaron och ger gråzonerna starkare konturer. Flertalet som genomgått något svårt bekräftar det när de säger att de är "mer tacksamma", "vet vad som är värt något" och så vidare. Vi får många chanser, både smärtsamma och lyckosamma, möjligheter att sätta perspektiv på tillvaron, så det gäller att utnyttja de möjligheterna innan de 20 000 dagarna är slut och allt vi har kvar är minnen.

Köttets lust

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" är ett känt citat ur Hjalmar Söderbergs pjäs "Gertrud". Jag kan inte hålla med, men det får mig att fundera på vad tomhet egentligen är. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det. Jag tror att jag tidigare har tagit innehållet i begreppet "själslig tomhet" alldeles för givet. Jag har alltid tolkat det som frånvaro av kärlek, men det är ju något mer. Ja, för att inte säga mycket mer. För hur kommer det sig egentligen att vi kan känna oss utan kärlek? Hur kan vi vara tomma om vi bara är biologiska varelser? Känner alla biologiska varelser tomhet? Ja, frågorna blir många så snart man fördjupar ämnet och det går framförallt inte att diskutera tomhet utan att diskutera kärlek, inser man. För det är inte möjligt att tala om att vara avskuren från andra och samtidigt uppfatta oss som bara kemi. skapade av någon tillfällig lyckosam slump. Det som gör oss till människor är sprektumet av alla känslor vi föds med och som inte bara är en synapskoppling. Det är något mer. Om vi vore endast kemi skulle naturens intelligens skapat en egen kärleksmotor inom oss och ingen skulle ha känt obotlig ensamhet. En häst som står ensam för länge börjar lida av depressioner. Man kan se håglösa isbjörnar på Zoo och det är känt hos alla att barn som inte får kärlek utvecklas långsammare och kan stanna i utvecklingen. Regression, att ta våldsamma kliv bakåt i utveckling och bli ett barn, när svåra situationer blir för mycket är vanligt hos människor som inte fått mogna och utvecklas i en kärleksfull miljö. Mognad kräver att vi inte bara ges kärlek utan att vi också kan ta emot den, och det sistnämnda är mer än intressant när vi talar om tomhet kontra kärlek.

Alla vet att vi blir lyckligare, mer levande och roliga människor av kärlek. Förutom i de fall där kärleken har svårt att komma in eller inte kan hanteras. Då kan den orsaka inre kaos eftersom kärleken har sådan sprängkraft. Men det får bli ett annat blogg-ämne. Om vi nöjer oss med tomheten så kan man konstatera att de som lider av en "obotlig ensamhet" är alltid de som vägrar släppa in kärleken. Eftersom den är en utifrånkommande kraft är det för oss människor inte möjligt att synapsvägen känna oss uppfyllda. Vi är piskade att släppa in kärleken om vi vill bli normalt fungerande människor. För utan kärlek blir människan ångestfylld och letar efter saker som kan fylla tomrummet. Jag har bloggat om det förr; hollywoodstjärnors drogberonde. Det beror inte sällan på att man uppnått allt man vill, har allt man vill men ändå känner tomhet, eftersom det man trodde skulle fylla en inte gjorde det. Om det låter sig vara oanalyserat kommer kittling, längtan och spänning efter det som lockar som ett brev på posten. Nästa sil kanske tar mig till lyckokänslan, nästa sex, nästa drink eller nästa porrskådis kanske kan ge en kick? Sex, droger, alkohol, mat, jobb, pengar, shopping, ja allt som berör lustcentrats synapser lockar. Det kan vara värt skammen eller bakfyllan som alltid kommer efteråt. Om inte annat kan man alltid höja ribban. Ha vilda sexpartyn eller köpa värstingpillret, som tar en längre bort än man någonsin varit från sig själv. Det går inte att fly från sig själv. Att mata "köttets lust" är som att värma upp ett slott med Aftonbladet. Det slukar och tillslut är vi en parodi på oss själva. Ja, jag både raljerar och säger det med förståelse. Vi har det inte lätt vi människor, men just därför tjänar kommersen, Systembolaget, porrindustrin på att människan är en av universums idioter.

För tomhet får oss att bli helt inskruvade i oss själva. Det får oss att hånle åt sådant trams som kärlek och just säga sådant som att man "tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Vi talar om hur svikna vi är i kärlek och att den inte går att tro på, att den inte finns och att den inte har någon betydelse. Ändå söker man den i den där silen, för det är ju inget annat än mänsklig värme och kärlek man saknar. Eller hur? Vad skulle det annars vara? Vi är ju bara dumma som inbillar oss att det är av andra anledningar när vi handlar kläder vi inte behöver för att känna något, något alls. 

Utifrån sett är det galenskap att lura sig själv så. För det handlar bara om att öppna sig för kärleken och våga känna den. Vi måste inte vara förälskade för att känna kärlek, vi måste inte ha skaffat barn för att uppleva kärlek. Vi har valet här och nu att tillåta oss känna den. "Ja, jag hoppas du har rätt." säger folk ibland till mig när jag säger så. Det ser ut som de har överseende med en sådan naiv individ som jag. Fast jag tänker mest att: "det beror på dig". Kärleken är ett eget väsen och den kan inte komma in om man inte öppnar dörren. 

Alla människor har något trauma av svek och smärta. Det gör att vi stänger och när vi stänger så gör vi det så automatiskt att det inte är möjligt att minnas när vi stängde. Hos en del är hela hjärtat stängt, hos andra halva hjärtat. Eller inte bara inte hjärtat och  i bröstet och hjärtat utan även i solarplexus. Det är där alla känslor sitter om man tänker efter. Det är där smärta och kärlek känns mest, och det är alla dem vi måste möta om vi ska kunna släppa in detta väsen, kärlek. Om inte så är det som att bjuda hem folk när man bommat igen dörren, ställt möbler för och satt hänglås. Sen när vi står där på andra sidan och fryser så undrar vi varför vi är ensamma. Det är faktiskt ärligt talat inte ett tecken på intelligens, om ni frågar mig. Det är mest självömkan som får in i "tron på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Offerrollen är mycket lättare att ta än någon annan roll. Offerrollen och egot kan vara mycket bra kompanjoner, man alltid kan lita på men som sällan ger så mycket. Fast tycker man att det är kallt och svekfullt därute på andra sidan, så är det ju ett sällskap så bra som något. "Här inne i ensamheten behöver jag bara lita på mig själv och se till mina egna behov."

Så långt, så väl men tyvärr händer det också att vi totalt tappar perspektiv. Vi ser ju inget när vi står där bakom alla reglar, lås och bokhyllor vi ställt för dörren. Vi antar bara och reagerar automatiskt på att de som är där utanför är ute efter att skada oss och vi tycker det är skönt när människor går. Människor vi aldrig lärt känna eller ens vet vilka de är. Det är heller inte i linje med vad man vanligtvis brukar kalla för logiskt tänkande och intelligens. Vi kan slå oss till ro igen. Ja, ett tag i alla fall. Sen kommer det där suget tillbaka, längtan efter något mer när tomheten gör sig påmind igen. För det gör den ju förr eller senare.

Det här mönstret  vet jag inte hur många jag har mött som haft. Det är nog världens vanligaste mönster som alla tror de är ensamma om eller uppfattar som ett klokt val, och på allvar tror samtliga att det är personerna där utanför som är problemet, inte de själva. På det händer ofta att de knyter människor till sig som nöjer sig med att stå därutanför, likt en passupp. De människorna ger den ensamma en känsla av att de inte är ensamma och inte sårbara, en illusion man kan leva länge på. Ja, det finns de som ställer upp på att alltid vara tillhands för någon i offerrollen, alla som känt en medberoende vet vad jag talar om. 

Nej, vi människor är inga offer oavsett vad som har drabbat oss. Vi har ett val och ska vi behålla självaktningen, vilket jag inte tycker att Hjalmar Söderberg alltid gjorde med sin pessimism, måste vi visa mod. För mig är det inte i det fallet Söderbergs författarskap en konst, det är bara ett uttryck för offrets självgodet. Det går inte att vara "en lort". Vi måste som Skorpan göra det vi inte vågar för att bli levande igen, för att bli mogna och ansvarstagande människor. Det är sådana människor vi behöver i den här tiden vi lever i. Det är först då vi slutar gynna de som lever på vår tomhet, det är först då vi tar ansvar för vår livsstil, vår hälsa och vår miljö. För att få en bättre värld måste vi solidarisera oss men innan dess måste vi blicka in i oss själva för att få något vettigt gjort. Vi behöver bara blicka österut och studera kommunisen,  se avarterna av med militanta veganer, extrema feminister eller inse att vi har ett nazi-parti i vår riksdag för att förstå att människan inte kan hantera världen om hon inte kan hantera sig själv. Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen det som Sting sa: "Man go crazy in congregation we can only be better one by one.

Det är inte vi som ska skämmas

Idag läste jag ett inlägg i Aftonbladet av Pernilla Ericsson. Hon skriver om sexskämten och sexuella trakasserier kvinnor får stå ut med på en manligt dominerande arbetsplats. Det är verkligen inget nytt under solen och värre tycks den här typen av mobbning bli.  Jag känner till få fall där män blivit antastade av kvinnor och lidit av det, men jag tror ändå att skulle män utsättas en dag för vad vi kvinnor få stå ut med så skulle det bli en förändring på bara några timmar. Att det aldrig blir en förändring på det här området, utan snarare bara värre, beror på många saker men framförallt att män aldrig behöver skämmas. Förr fick män lära sig att öppna dörren och behandla kvinnor med respekt av vett-och-etikett-skäl. Jämställdhetens baksida blev att de inte behövde det längre, och de slapp även att visa respekt av skäl som vanligt folkvett. För det finns otal exempel på hur respektlösheten och skamlösheten begränsar kvinnors vardag. Vi kvinnor lever i en allt mer växande ofrihet, skulle jag vilja säga, samtidigt som vi tror att vi lever i världens mest utvecklade jämställdhet. Det är lite av en ironi.

För det händer att några av oss kvinnor undviker Facebook ifall vi är singlar och inte kan skriva att vi "är i ett förhållande". Då uppstår nämligen ett fenomen av att både gifta och ogifta män börja peppra sina kåta inviter då. Det hjälper inte att klicka bort dem för är det inte den ena så är det den andra och det är lika bra att lägga ner "fejan". För männen har så rymligt samvete att de inte bryr sig om den äkta kvinnan de lurar eller det obehag de utsätter en känd eller okänd kvinna för. Just därför är det singel-kvinnan som får ändra beteende, inte den gifta mannen. Vi kvinnor undviker också att gå ute när det är mörkt om vi inte är fler än en kvinna med, och inte skäms män för det heller. När min dotter jobbade utomlands tänkte hon på det extra mycket att alltid gå med en annan kvinna när hon gick hem om kvällarna. Jag tänkte också på det extra mycket och förmanade henne att ALDRIG vara ensam ute om kvällar och nätter. Jag vet inte varför för det kan ju lika väl hända när man är hemma i Svedala. I vilket fall dröjde det kanske en vecka efter att hon kommit hem då jag läste om en svensk kvinna som blivit mördad och våldtagen i sin lägenhet i samma lilla stad som Malin, min dotter, bott i. Jag minns hur mina knä blev mjuka och det blev som en tjock klump i halsen, som gjorde ont. Jag vet inte om jag någonsin hade blivit normal om det hade varit Malin jag läst om. Den unga svenska kvinnan var inte ens trygg i sin egen lägenhet. Att Malin var trygg i lägenheten hon bodde i där i den sömniga lilla by-staden i Spanien hade jag inbillat mig hela tiden hon varit hemifrån.

Min oros källa var att jag visste vad som händer oss kvinnor när vi ger oss ut på äventyr och vill röra oss fritt i samhället, utanför hemmets borg. När jag och en kompis var ute och tågluffade så räckte det med att vi slog oss ner i en park för att vila benen så vips fanns det män där som var väldigt hjälpsamma. Det fanns även gubbar som var över fyrtio år äldre än oss själva som ville hjälpa oss på alla sätt. De erbjöd oss en säng och mat, bara vi kom hem till dem. Smilanden, skämten och gullandet kom som på en given signal bara satte oss ner och vilade trötta ben. Det hjälpte inte att vi artigt tackade nej, reste på oss och gick därifrån då följde en och annan efter med fler erbjudanden.

Ibland har vi kvinnor skäl för att undra om det är något genetiskt känslomässigt fel på män utan riskera att bli kallad "manshatare", "jävla surfitta", "Fitt-stim", "brudig"och andra skällsord som har med vårt kön att göra . Jag vet att kvinnor också kan vara utan samvete, kan utnyttja hämningslöst och bara ute efter att tillfredsställa egna behov, men jag tror inte heller att tågluffande män är rädda för otäcka kvinnor i parker, om ni förstår vad jag menar. Varför händer heller aldrig samma scenarion är man reser med en man? Då vänder sig inte ens gubbarna om när man klär om på stranden eller äter en glass. Då finns plötsligt respekten, är det inte mysterium så säg? Då är man inte längre ett lovligt byte. Ja, frågar ni mig om vad jag kallar den inställningen till kvinnor så svarar jag att den är neanderthalar-lik.

Om män fick stå ut med den här respektlösheten under om så bara några timmar så skulle de inte supporta varandra när sexskämten haglar, och de mobbar kvinnor med sina porr och löskukar. De skulle också veta i vilken ålder de själva är i när de dreglar efter unga tjejer ifall de visste hur pass patetiska är i betraktarens öga. För jag tror såhär, män saknar adekvat självbild och skulle de se sig själva i spegeln skulle förändringen också vara omedelbar. Men av hävd och vana så behöver de aldrig skämmas för sitt beteende, för sina våldstendenser eller för att de är mobbare. Jag tror inte att det har med biologi att göra och jag har aldrig trott det. Jag är övertygad om att det handlar om vanlig jävla fostran. Skulle vi tvinga män att skämmas, skulle det vara lika skamligt att mobba en kvinna med porr som att avslöja att man har klamydia vid kaffebordet på jobbet, så skulle ingen kvinna tillslut behöva vara rädd för män. Jag tror inte män är mer komplicerade än så. Jag tror det är direkt farligt att mystifiera deras handlingar med att det beror på hormoner eller "ack ja, det är ju pojkar". Just för att vi behandlar pojkar så utvecklar de en djupt sittande och svåråtkomlig brist på respekt, och det som gör det ännu mer komplicerat är att finns respekten så är den i så fall grundad på rädsla, inte höga värden.

Ja, jag drar alla över en kam nu och de män som känner sig trampad på en öm tå kanske ska skämmas. Det kanske är precis vad den mannen behöver. Vad vet jag? Tar man inte åt sig alls ja då äger man förhoppningsvis inte denna manliga problematik. I vilket fall är det ändå männen som äger det här problemet på en generell nivå, inte nödvändigtvis alltid på en individuell. Det är definitivt inte kvinnorna som äger det här problemet. Kvinnor kan äga andra problem, men det gör inte att vi får skylla oss själva för att vi blir respektlöst bemötta, för att vi ständigt måste vara rädda, aktsamma och på vår vakt mot de kränkningar män står till buds med.

Tillbaka till glöden!

Idag har jag haft semester i fem dagar. Jag har varit trött efter ett ganska intensivt år fyllt av massor av förändringar. Då är det skönt att bara göra ingenting. Under tiden jag gjort ingenting har jag lyssnat till Almedalen. Det är många tankar som snurrar när jag lyssnat till Jimmi Åkesson, Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt. Jag har lyssnat till arbetsfrågor, rasism, miljöfrågor och jämställdhet. Det är många sakfrågor som kräver fakta, kunskap och insikt för att man ska förstå dem. Det är också många värdefrågor som kräver hjärta för att man ska förstå dem. Det är mycket som oroar mig men det är också mycket som gläder mig.

Det som gläder mig är att det finns så otroligt många engagerade människor som tillsammans outtröttligt kämpar för det som är viktigt. Engagemang i sig är viktigt också tycker jag och de flesta. Fast vad är engagemang egentligen? Är det alltid bra? Idag har Mohammad Mursi avsatts i Egypten och den striden var outtröttlig, men frågan är hur klokt den är. Hela händelseförloppet är märkligt och demokratiseringsprocessen har spårat ur. Det kräver en annan analys än den jag ska göra här. Jag vill bara ta Egypten som exempel på hur människan kan gå fel i gemensamma insatser och engagemang. "Man go crazy in congegration" som han sa Sting. 

Gemenskap är ändå då och då det finaste vi kan uppleva, då vi strider för samma sak. Jag är uppväxt med Internationalen och den röda fanan. Jag hade min egen flagga i barnvagnen vid första maj och Internationalen lärde jag mig innan jag kunde Imse Vimse Spindel. Jag tror det var ett eget val. Från första början älskade jag den där stämningen, gemenskapen och förstod att det här var något viktigt. Jag blev inte så hjärntvättad socialist som man kanske kan tro. Jag ifrågasatte mycket av socialismen under tonåren och ett tag var jag helt opolitisk. Jag har aldrig varit trygg med att bara anamma åsikter. Jag har alltid velat pröva dem och det gäller både andliga och politiska frågor. Jag vill helt enkelt ha bevis för att något ska fungera. Fast jag älskade hela tiden den politiska glöden även om pappa aldrig kunde fostra en riktigt tvättäkta socialist i mig.

Jag kanske inte är född att stå på barrikaden även om jag är född 1968, barrikadernas år och har fått med mig kampen med modersmjölken. En del kungar är inte födda kungar, och jag tror att jag passar bäst vid ett fikabord där jag kan lösa världsproblemen. Ändå och trots det saknar jag att vi har tappat glöden i politiken. När jag lyssnar till Almedalen och minns glödgade diskussioner om kärnkraften på åttiotalet så blir jag full av saknad och längtan. Idag ska man vara smidig. Det är modernt. Idag ska man vara anpassningsbar och samarbetsvillig i ALLT, och jag har, som ungdomarna säger, fet-tröttnat på det. Tycker man för mycket är man besvärlig. Om man då inte framför riktigt ovärdiga och omänskliga åsikter som Jimmie Åkesson, som tycker att barn till papperslösa inte ska få hjälp och få gå i skola. Han skiter i att det är maktlösa barn, men det är värre att vi tyst med motargument låter honom tycka det. Vi har åskitstfrihet, ja. Fast det är så pass omänskligt att det inte räcker att Fridolin ger honom en känga och Reinfeldt inte vill samverka med Åkesson. Om någon undrar vad jag menar kan göras mer så minns jag fortfarande debatten mellan Palme och Fälldin. Det fanns mer att hämta där av innehåll trots att ämnena inte var tillnärmelsevis så brännande och så heta som ämnet papperslösa barn.

Istället står Mona Sahlin med ryggen demonstrativt åt Sverigepartiet. Det får räcka. Även journalister vill inte gå för hårt åt någon. Samtidigt som det är lite dubbelt. För man kan gott vara en fridstörare som journalist, men man vill sällan gå till kärnfrågan. Varför? Varför? undrar jag. Den enda som ställt obehagliga och avslöjande kärnfrågor till exempelvis Jimmie Åkesson är Erik Blix i Almedalen i måndags. Ni som såg inslaget märkte säkert att Åkesson gick därifrån slokörad. Det första debatten på länge som varit intressant och då var det inte ens en debatt.

Ja, för hela den svenska debatten är ljum och intetsägande oavsett vad vi diskuterar. Vi debatterar också flera frågor samtidigt och det är även alltid knappt om tid. I ett så allvarligt debattämne som våldtäkt fick en ung tjej frågan om samtyckeslagen. Hon fick frågan för att hon blivit utsatt för en våldtäkt och jobbade aktivt med att informatör i ämnet. Hon blev helt respektlöst avbruten mitt i sitt svar. Vi rusar vidare till nästa fråga och glömmer vad själva poängen med debatten var, och även vad respekt är.

Neej, det var inte bättre förr men ibland vill jag tänka så. Ibland längtar jag tillbaka till när det fanns lust, liv, puls och framförallt lidelse. Då när ideologin gick före sakfrågan. När saklighet var självklart men inte uteslöt att man faktiskt kunde höja rösten, skratta och vara exalterad. Vinner vi på att alltid vara den som kör medströms, den som inte stöter sig med någon,  den som alltid samarbetar, och alltid håller med? Nej, jag tror det är livsfarligt och vi lär våra ungdomar att det är farligt att tycka något, att det är svårt att tycka något, att man inte vet vad man ska tycka. Det är en totalt livsfarlig inställning till livet. Att inte ta ställning är bästa grogrunden för alla mörka krafter. För när vi inte tar ställning och inte tar beslut lämnar vi över beslutet åt någon annan, och det är ofta de åsiktsparasiter. Åsiktsparasiter med dolda agendor. Det vill säga alla de som tror att de kämpar för något men egentligen endast söker uttryck för eget hat och egna misslyckanden. De åskitsparasiterna suger ditt blod för att deras ideologi är ihålig och näringsfattig. Det enda som finns är de enkla lösningarna på svåra problem och de skramlar i botten i deras tomma tunnor som låter mycket. Åskiktsparasiterna har en egen inre problematik de måste lösa först innan de går in i riksdagen. "Man go crazy in congregation, we can only be better one by one." Vi har sett de förr om och om igen i historien: Robespierre, Napoleon, Hitler och så vidare. Männen som sägs vara karismatiska och mystiska för att de får folk med sig på vilka galna upptåg som helst. Men så är det inte. De blåser upp sig och vi tror på dem för det de säger verkar enkelt och tilltalande då allt verkar mörkt och svårt. Mystiskare än så är det inte och har aldrig varit. 

Det är istället i soffan hos terapeuten alla de stora karismatiska männen  och Jimmie Åkesson hör hemma. I soffan där Åkesson bör göra upp med sina rädsla för muslimer först innan han ger sig in i riksdagsdebatten. All låtsad yta av samarbetsvilja kommer ändå att spricka en dag och allt hat välla fram. Så funkar vi människor och även politiker är människor.

Vi andra måste också göra upp med vårt innan vi tar ställning. Det är det enda sättet att få en bättre värld för det är utifrån våra tankar vi skapar världen, inte utifrån något annat, faktiskt. Men under tiden vi löser vårt knyppliga inre och väntar på att Åkesson ska bli klar med sig själv måste vi leva och låta oss vara levande. 

Jag röstar för att vi först och främst skrotar den här jäkla smidigheten som varit på tapeten alltför länge. Den är största hotet mot vår välfärd. Att istället vara ärlig och levande gör att vi lättare kommer oss själva närmre, och när vi gör det känner vi genast lättare empati och när vi känner empati kan vi lättare ta ställning. Det här ljumna bereder bara väg för det kalla och det är dit vi är på väg när Åkesson har åtta procent, och vi ska inte tyst och smidigt  vända nazisterna ryggen. Det ska dåna i rättens krater när vi gör det och tills vi talat till punkt.

Det här med gråzoner

Då och då händer det att jag hamnar i diskussioner där jag har ett enkelt svar och därmed också kritiserad för att jag förenklar "inget är svart eller vitt" sägs det. Man menar att vi lever i en gråzon där allt kan vara inget och inget allt. Jag är medveten om att de enkla svaren ibland är provocerande eftersom vi människor ofta är komplexa och exempelvis inte tar beslut bara utifrån en anledning. Det finns många orsaker till varför vi agerar som vi gör. Vi kan exempelvis såra människor helt omedvetet för att vi själva inte har kommit dit i utvecklingen där vi förstår vad vi faktiskt gör, för att vi är trötta och för flera anledningar till.

Visst, anledningarna till att vi gör som vi gör kan vara många men resultatet av våra handlingar ger alltid konsekvenser och de konsekvenserna är ofta övervägande positiva eller negativa för andra. Vi människor är inte öar  utan är i ständig kontakt med andra. Om man så är en eremit kan man inte vara utan kontakt med exempelvis djur och natur. De flesta av oss betraktar samspelet ganska subjektivt. De egna traditionerna och åsikterna är de riktiga traditionerna och åsikterna och så vidare.Vissa är mer subjektiva än andra och det är ofta de som har svårt att se vilka konsekvenserna blir för andra. Men alla gör val utifrån sin synvinkel.

Det är våra tankar som styr våra värderingar och våra värderingar styr ofta våra val och vi har alltid ett val. Även då vi inte tycker att vi har det så kan vi alltid välja mellan att agera eller inte agera. Valet att inte agera alls är också ett val. Vi kan inte välja bort att interagera med andra, med andra ord. Därför kan vi heller inte blunda för hur de beslut vi tar påverkar andra och de flesta vill göra gott även om det inte alltid blir så. Det är ofta då vi säger att det finns gråzoner.

Idag är det inte någon särskild intressant diskussion detta med goda handlingar eller göra gott. Vi har kommit ifrån det i vår iver att tillfredsställa våra egon. Sådana ord som heder och samvete har blivit föråldrade och att säga sin åsikt är farligt. Vi kan till och med se iskall psykopati som en god egenskap i bemärkelsen smart. Carl Bildt kallades för exellensen och Karin Olsson på Expressen replikerade det med att säga att han lika gärna kan vara en kall beräknande psykopat, att det har hjälpt honom till framgång mer än begåvning. Ja, man får inte vara mesig om man vill ha framgång. Det är sant och det är ofta så att de som kan ta iskalla beslut där syftet är att tillfredsställa sina egna behov kommer längst. Det är faktiskt till och med så att de människorna är beundrade eftersom det är lockande att se iskyla som styrka.

Men framgång och styrka är relativt tycker jag. Själv skulle jag vilja vara Nelson Mandela när han dör. Tänk att få dö med ett så gott samvete och med känslan att man gjort att allt man kan för att göra något som inte är bra bättre? Det är inte så att alla Mandelas handlingar har varit goda men han har satsat mer på andra än sig själv under många år och det kan aldrig Carl Bildt tävla med. Han är i det fallet en looser. Vad vi värderar och hur vi vill våra liv ska se ut styr alltid livsbesluten (förutom rädslor men den diskussion tillhör ett annat blogginlägg).

Nu kanske du tänker att jag kommit ifrån ämnet om gråzoner. Nej, så är inte fallet. Det är valen som är viktiga för i längden ger alltid de resultat. Vi kan förneka vår inblandning, skylla på att den andra parten minsann inte var en ängel, skylla på att man mått dåligt, inte haft pengar eller inte förstånd att ta rätt beslut. Det spelar ingen roll. Vi måste ändå i slutänden skörda frukterna av våra handlingar och konsekvenserna kan komma långt senare och dyka upp helt oväntat. Det beror på att våra handlingar är som bumeranger. De kommer förr eller senare komma tillbaka till oss och då när vi får ta ansvar märker vi hur goda eller mindre goda dessa handlingar var. Vi får veta hur de påverkade andra och hur det i sin tur ledde till något gott eller ont för dem och för oss. Vi kan analysera sönder ifall det hela skedde i en gråzon eller det hela var någon annans fel. Det är bara konsekvenserna som räknas för det är det enda vi kan lära av, och att lära är människans enda egentliga mening.

Kort sagt, om vi vill vara lyckliga bör våra handlingar vara sådana att de gör mest gott för oss själva och andra. Då behöver vi gå ur gråzonen så vi ser klarare för då slipper vi helt enkelt ta obehagliga konsekvenser som förr eller senare kommer. För vad hjälper det om hela världen hyllar Carl Bildt som excellensen om han själv innerst inne ångrar det framgången kostat honom och andra?

Tankar styr

Vad får dig i panik? Jag avskyr äckliga djur, men vad är äckliga djur? Alla tycker inte att ödlor är äckliga men jag tycker det. Det räcker med en bild på en ödla så får jag symtom på panik. Något jag också avskyr är småkryp, alla djur som okontrollerat kan invandera mig är något jag är extremt rädd för. Det har hänt både en och två gånger i mitt liv att de också gjort det, invaderat mig alltså, och jag hatar känslan lika mycket varje gång. Min familj drabbades av svåra angrepp av huvudlöss ett par gånger och det har satt sina spår. Du kanske tycker jag är löjlig och jag överdriver min skräck. Ja, jag kan hålla med. Ibland känner jag mig löjlig. För det är ju inte en obotlig och livshotande sjukdom jag utsatts för eller en invadering av mitt hem. Jag behöver inte fly alla mina tillhörigheter och jag behöver inte leva med ångesten över att någon har stulit min hemvist.  Jag behöver bara gå till Apoteket och köpa lusmedel så är förhoppningsvis problemet löst. Det är sant. Det är överdrivet att få panik över huvudlöss.

Men faktiskt så är det heller inte riktigt rättvist att alltid jämföra med något värre, och det är också ibland meningslöst. Det ger inte alltid perspektiv eftersom rädslor är så här ologiska och inkonsekventa. Jag tror mer på att försöka förstå hur vi människor fungerar även om det är svårt. Det är möjligt att det kanske inte går att förstå de människor som inte vågar gå ut i rädsla för att inte stängt av spisen. Ännu svårare är det kanske att försöka förstå hur något så vardagligt kan skapa svårigheter att leva ett normalt liv, men jag vill göra ett försök.

Alla har någon gång känt obehag för att tala inför publik exemplevis. Bara vetskapen om att man ska göra det kan framkalla ångest hos vem som helst. Annars helt coola personligheter skolkar så snart redovisningen i skolan kommer, den som innefattar att tala inför publik. "Jag gör det bara inte." har jag som lärare hört mångt fler gånger än: "Ja, va kul jag ska prata inför klassen." Att vara rädd är vanligt och ha ångest för helt ofarliga saker är vanligare än att ha ångest för verkliga hot. För fler kvinnor kan tänka sig gå genom en mörk park mitt i natten än att tala inför publik. Rädslor är, som sagt, inte logiska och det hjälper inte att säga till någon som ska prata inför en stor publik att "Tänk på att det inte är livshotande." För det är ett hot mot självkänslan om man gör bort sig och det ska man leva med en lång tid. Bara tanken på att göra bort sig inför trettio personer ger dödsångest. Endast andras blickar kan faktiskt också ge dödsångest och det måste man ta på allvar. Ångesten i sig är inte rimlig på något sätt men den finns där ändå. Det jag vill komma till är inte vad som konkret händer oss utan vad vi känner, och framförallt vad vi tänker. För ju mer vi tänker på att stå där framme och göra bort oss, desto räddare blir vi för det. Det är som om tankar har sådan kraft så de kan skapa självuppfyllande profetior för ju nervösare vi blir desto mer ökar risken att göra bort sig. Tankar styr.

När man får panik slutar man ofta tänka. Nej, förresten man tänker men man tänker mer på det värsta scenariot än det bästa. Tankarna virvlar upp känslor som elvisp bearbetar grädde och det känns som vi redan befinner oss i det  värsta scenariot. Det får oss ofta i flyktstämning och vi vill bara rusa från allt och det hot som finns. Det gör att vi tar fel beslut som leder till att vi  också kanske får ytterligare ett problem på halsen. Vi vet egentligen det här ändå är det svårt att behålla lugnet när paniken drabbar oss. Vi vet också att de flesta som räddat andra i en farlig situation är de som behåller förnuftet och lugnet. Det är ju inte så att de inte är rädda. De låter bara inte elvispen gå igång. De känner ofta mer än de tänker så att säga. Därför går inte tankarna i spinn. Kopplingen mellan tanke och känsla är en slags synaps som inte är sönderbränd hos den typen av människor, och jag kan bara beundra dem. De ser också ofta situationen som den faktiskt är och är i nuet. De befinner sig inte i det värsta scenariot. Det värsta scenariot kan ju vara mitt i en katastrof men vissa som är överlevare vägrar att dras med i tanken att de kommer dö trots att de står öga mot öga med döden. "Use the force Luke!" är inte muskelkraft ObiWan syftar på utan tankekraften och detta film-motiv det är inte ett ogenomtänkt "hitta-på" från George Lucas sida utan en gammal sanning han använder. Tankekraften är mäktig. Exempelvis så tänkte de överlevande i Estonia-katastrofen samma sak, det vill säga att de vägrade se sig själva som döda. Även om dödsångesten självklart fanns där så lät de inte påverkas av tanken på döden. Det låter som jag är en elitist som hyllar starka och självkontrollerande typer. Så är inte fallet. Jag är bara övertygad om att det är jätteviktigt vad vi tänker eftersom vi i mångt och mycket skapar det vi tänker.  Ibland är vi maktlösa inför något fruktansvärt faktum och vår enda chans till sinnesfrid är att acceptera faktumet. Det vet jag. Fast innan vi accepterar måste vi pröva allt som står i vår makt och det är bland annat att värdera det vi tänker för då agerar vi helt annorlunda, vilket i sin tur skapar mindre problem för oss och vi kommer lättare fram till det mål vi har. Men som sagt är det lättare sagt än gjort. Det räcker bara att visa fram en bild på en ödla för mig så är visdomen svår att efterleva. All personlig utveckling går ut på självkännedom och självkontroll det är en utmaning som verkligen är värd namnet.

Själslig återvinning

Varför personlig utveckling? Det är en fråga som återkommer och som det finns olika svar på varje gång man ställer den. Svaren beror på var, när och hur man ställer frågan, men kanske mest på vem man frågar. Män svarar oftare än kvinnor att personlig utveckling är sällan något de tänker på och har därför inget svar på varför man ska hålla på med det. Kvinnor tycker motsatt till män att det är en viktig del i livet och de vet varför de sysslar med det. Det är roligt men det stärker självförtroendet. Av erfarenhet vet vi att kvinnor har sämre självförtroende än män, fast bättre självkänsla. Det kan vara förklaringen till att de har styrkan att ihärdigt fortsätta  med något som är starkt ifrågasatt som en prioriterad del i livet för att det ger dem kraft att växa.

Vi har i princip allt att vinna på personlig utveckling eftersom det finns inre lösningar på cirka nittio procent av våra problem. Vi skapar större delen av våra problem själva men ändå är det ju rent allmänt så att vi sällan tänker på det och personlig utveckling i det vardagliga livet. När allting flyter har vi ingen anledning att tänka på det, och när vi stöter på patrull och problem så har vi fullt upp med att försöka lösa problemen eller ta oss över hindren. Ibland är också problemen så kraftiga att vi går ner i en slags chock ett tag. Att få besked om sjukdom och arbetslöshet ser vi inte som en utmaning för vår personlig utveckling precis utan snarare som något som inte borde ha drabbat oss. Det är mänskligt. Inte ens när chocken har lagt sig så tänker vi på personlig utveckling för faktiskt så är ofta förnekelse det första stadiet vi hamnar i när en eller flera motgångar byggts upp omkring oss. Vi börjar inte sällan med att låtsas som problemen inte finns. En del stannar i det stadiet. Exempelvis kan man familjen förneka att pappa dricker.

Näst efter förnekelsen kommer skuldbeläggande-stadierna. Antingen skyller man på situationen, någon annan, samhället eller vad det nu kan vara. I fas tre, eller då det inte går att skylla någon annan, skuldbelägger man ofta sig själv. Vissa människor är mer benägna än andra att förklara det som händer genom att ge sig själva skulden och de blir inte sällan depressiva av det. Jag vill bara poängtera att bära skuld är inte detsamma som att ta ansvar för det som händer. Det tycker jag är två olika saker.

Fjärde fasen är förhandlingsfasen. Man försöker på något vis få bort problemet genom att förhandla."Snälla öde låt mig vinna pengar! Om jag vinner tillbaka pengarna jag förlorat på spel kommer jag aldrig spela igen!" eller "Om jag får kontakt med mina barn kommer jag aldrig dricka igen." Om man verkligen medvetandegjort att det inte är hållbart att varken skuldbelägga samhället eller förtäras av självanklagelser är man nära sista steget  För när insikten, som handlar om att det inte går att förhandla utvecklas, landar kommer slutligen acceptansen. Det är såhär, varken mer eller mindre och då först kommer lättnaden, och inte minst insikten om hur mycket man lärt på vägen. Acceptansen är alltid målet i det hänseendet att få frid med sig själv.

Om alla hade ett helt problemfritt liv skulle vi aldrig lära någonting. Så är det. Vi lär bäst genom umbäranden och smärta. Vi kan lära mycket genom kärlek, väldigt mycket, men vi måste ha kontrasten till kärlek för att förstå på riktigt. Men det är inte lätt. När jag beskriver processen såhär låter det så enkelt och självklart, men det är det sällan. Alla steg är smärtsamma och att födas på nytt är mer än så. Det är mycket smärtsamt. Det är jobbigt och svårt att se sig själv och förvirrande att inte förstå sitt eget irrationella beteende. Men man ska komma ihåg att det alltid finns förklaringar och de förklaringarna är alltid högst unika och personliga, även om de kan betraktas som generella. Låt mig ta ett exempel.

Osäkerhet lider alla människor av. Det kan alla känna igen sig i. Vi är mer eller mindre säkra beroende på situation och ålder. Vi blir till exempel alltmer säkra ju äldre vi blir eftersom vi får erfarenhet och rutin på olika saker. När jag var sexton och skulle ringa till Försäkringskassan skrev jag upp allt jag skulle säga men snubblade ändå på orden för att jag blev nervös. Idag är ju sådant självklart och inte något jag ens tänker på, mer än att jag blir irriterad när telefonkön är för lång. Hur säkra vi är kan också bero på situation. Exempelvis kan kärleken göra oss blyga och försagda. Alla år vi har bakom oss betyder plötsligt ingenting när vi står inför en annan människa och hemskt gärna vill bli älskade.Överhuvudtaget kan osäkerhet och vilja att smälta in göra att vi glömmer bort oss själva i iver att anpassa oss och bli omtyckta. En del har mer behov än andra att vara till lags. Vissa har till och med en förmåga att glömma sina behov för att göra andra nöjda och konflikträdsla kan gå så långt att människor bränner ut sig eller offrar det de helst önskar hellre än sätter ner foten.

Att vakna upp och inse att jag kommer förlora det jag älskar mest om jag inte börjar rita mina gränser, göra mig själv tydlig, kan vara mycket smärtsamt och svårt. Konflikträdsla skaver som skoskav men jag är mycket tryggare ifall jag tummar på mig själv, för det är jag van vid. Allt vi är vana vid, även dåligt, är tryggt. Det kan också bli obehagliga konsekvenser ifall jag förändras. Människor som är vana att styra mig kommer att slå bakut, och jag kanske kommer behöva rida på en våg av osäkerhet och total otrygghet om jag hanterar situationen annorlunda än jag gjort tidigare. Det är hemskt och rädsla är smärtsam. Risken är även stor att jag kommer förlora gamla vänner som är vana att jag är på ett visst sätt, och det värsta av allt är att jag kanske inte kommer känna igen mig själv. Men man ska komma ihåg att det bara är för en tid. En kort tid. Det är lika bra att anta den utmaningen annars kommer jag fortsätta skapa problem åt mig själv med att anta en roll som inte är sann.

När vi utvecklas gör vi en resa och den resan handlar i hundra fall av hundra om att resa inåt till sanningen för att kunna klargöra vem man i grund och botten är. Det är som att vi människor har mörka rum inombords. Man kan till exempel ha undrat över varför man reagerar irrationellt eller varför man får vissa känslor i vissa typiska situationer. När man gör en inre resa tänder man ljuset i de inre rummen och får en förklaring. Den förklaringen är alltid rätt, det kan vi vara säkra på ifall vi är osäkra på allt annat, och grundar sig i något som hänt oss som vi glömt för länge sedan. Så hittar vi så småningom det ena rummet efter det andra och allt verkar ha sin förklaring, faktiskt. Det gör mig också oväntat trygg på ett annat sätt än jag varit tidigare. För allt jag hittar känner jag igen.

När vi på så sätt formas på nytt efter våra erfarenheter brukar det kännas som att vi får tillbaka en kär gammal vän. För det är ju nämligen aldrig så att vi får ett nytt "jag" när vi utvecklas. Vi blir nygamla på det viset att vi erövrar det vi en gång förlorat av oss själva och ser det i ett nytt ljus. Det är välbekant och självklart som en ingången sko, men värd mer än alla diamanter i världen. Den här införlivningen av oss själva gör oss hela och när vi är hela ser vi oftast vårt liv i rätt perspektiv.

Det finns inget rätt och inget fel kanske du tänker. Allting är relativt. Nej, det är det inte skulle jag vilja säga. Att ha båda fötterna på jorden, se verkligheten som den är, acceptera och låta andra vara som de är, är ett rätt perspektiv för att alla mår bäst då. Att ha det perspektivet generar nämligen inga besvikelser och det hjälper oss att sluta måla fan på väggen. För ni vet hur förälskelsens rus kan göra att vi mår toppen men också kan kasta ner oss i asfalten med obehagliga uppvaknande. Inga argument biter på oss när vi är i ett rus för vi tror att vi ser saker positivt då. Precis på samma sätt tror vi att vi är förnuftiga när vi ser mycket negativt när vi är i en destruktiv sinnesstämning. Det är inte alldeles enkelt att hålla sig på banan med båda fötterna på jorden. Det kräver alltid en viss självexamination för att rensa bort lika delar förnekelse, skygglappar som orimliga förhoppningar. Allt det som vi använder som livräddningskuddar för att överleva mentalt i den krassa verklighet vi är i. Ingen går fri från de kuddarna och de är bra att ha ibland, men ska helst bara användas ytterst korta perioder av livet.

Att se nyktert och vara särdeles tillfreds med tillvaron är en konst. En svår konst men det är dit alla vill. Så även de som säger att personlig utveckling är onödigt larv kommer att utvecklas mot det målet, och förr eller senare upptäcka vikten av att ha ett fungerande perspektiv på tillvaron och sig själv. För det är först då vi blir en fungerande länk i ett universum som kräver det av oss, och faktiskt tror jag var och en kräver det av sig själv. Vi vill alla utvecklas. När det väl kommer till kritan är vi nämligen alltid lockade att göra en inre resa av en så enkel anledning som att få möjlighet att slippa sakna. För i saknad och längtan finns alltid risk för tomhetens obehagliga anlete. Tomhet är förledande och kan få oss ut på farliga vägar. Tomhet leder till att vi äter för mycket, dricker för mycket, shoppar för mycket och så vidare och på så vis skapar problem för oss själva, och då är vi tillbaka där jag började, dvs med att säga att det är problemen som vi själva skapat som får igång oss att utvecklas. Utveckling är en fascinerande föreställning av själsligt ekosystem eller själslig återvinning.

Närhet

Ibland funderar jag på det här med närhet och vad det betyder för oss människor. Det är ju ett minst lika stort behov för oss som att äta och dricka, större än till och med människans behov av sex och makt. Idag eller igår läste jag en krönika om hur vi sällan diskuterar kvinnors sex- och närhetsbehov. Exempelvis diskuterar vi hur ensamma handikappade män måste ha tillfredsställelse men aldrig om hur kvinnor i samma situation lider, och hur vi ska avhjälpa det. Jag kan inget annat än hålla med. Fast jag vill bara tillägga att diskussion har för stort fokus på sex och för den som är beredd att misstolka mig som pryd så kan jag säga att jag inte är det i något hänseende alls. Jag anser bara att människan inte har så stort behov av sex så som närhet. Så kan man också fråga sig om män och kvinnor har samma behov av sex och närhet? Ser behoven likadana ut? Nej, jag tror inte det. Exempelvis kanske kvinnor inte lider så mycket som män för att de har andra strategier och tänker annorlunda.

När vi njuter intensivt av en annan människa så blir plötsligt inte den sexuella tillfredställelsen det viktigaste. Sex blir oväntat underordnat. Alla möjliga skador och sjukdomar har hindrat människor i alla tider att ha sex på ett traditionellt sätt men vi har klarat oss ändå när kärleken finns där. Jag är ganska övertygad om att det beror på att vi får ett förändrat perspektiv när känslan av total uppfyllelse infinner sig då man är med den man älskar. Ja, faktiskt så behöver inte ens personen finnas i vår närhet. Det räcker med att vi vet att han eller hon finns så känner vi hos lugna och tillfreds. Kärlek när den är på riktigt har den effekten på oss. Den inger lugn och förnöjsamhet. Jag vet att kärlek kan se olika ut; passion är exempelvis inte detsamma som kärlek efter trettio års äktenskap. Förälskelse är annat än fördjupad insikt om att älska en annan människa och man kan känna sig nervös och osäker när man är kär och så vidare. Jag vet också att kärlek nästan aldrig är renodlad utan det finns ofta olika stänk av osäkerhet, tvivel, beroende och makt. Men renodlad kärlek utan tillsatser av allt vi häller i kärlekscocktailen existerar som ett eget väsen med ett eget liv och fyller oss så pass att alla våra skriande behov stillar. Med andra ord, är vi inte nöjda så är vi inte i sällskap med kärleken. Så är det. Det som avgör vad vi får är inte vad vi begär utan vad vi nöjer oss med och när vi är i skriande behov kan vi nöja oss med väldigt lite, och vad det gäller just det så tror jag att män och kvinnor är ganska lika.

Men för övrigt tror att vi faktiskt jämför päron och äpplen när vi jämför mäns och kvinnors behov av närhet och sex. Jag tror inte att kvinnor skiljer på kärlek och sex mer än vad män gör. Jag tror inte kvinnor har större behov av närhet och mindre behov av sex än män. Jag tror dock att kvinnor har en annan föreställningsförmåga än män och är mer inställda på relationen som sådan, dock inte nödvändigtvis kärleken. Män är mer konkreta och förstår inte lika lätt abstrakta saker som relationer förrän de själva upplever det. Jag tror de flesta någon gång har studerat inifrån eller utifrån det fenomenet att även mycket känslomässigt utvecklade män förstår mer av relationer först när de blir drabbade av kärleken. Självklart funkar ibland även kvinnor på samma sätt, inte minst jag själv, men jag tror bara att det är än mer tydligt hos män eftersom kvinnor är mer inställda på att bygga relationer. Vi är vana vid det sedan vi är små och det är svårt att veta om det är biologi eller kultur, strunt samma. Jag vill inte cementera en könsroll när jag säger såhär jag vill istället lyfta det till något positivt för jag tycker det är en mycket god egenskap och kunskap kvinnor har.

Jag tror att det är viktigt att försöka förstå hur män respektive kvinnor tänker eftersom det också säger något om attityderna i samhället. Attityderna i samhället är fortfarande byggda på mäns attityder. Det är utifrån ett manligt perspektiv vi ser saker och ting. Därför diskuterar vi inte hur kan få ensamma människor mindre ensamma och mer uppfyllda med hjälp av relationer, och hjälp med hur vi skapar relationer, utan bara hur vi ska bli tillfredsställda sexuellt. Det är ju inte bara handikappade människor som känner svår och outhärdlig tomhet. Det gör alla, i alla fall någon period i livet. Alla människor lider av någon typ av rädsla för att bli ensam. Vi anpassar oss till ganska mycket ibland bara för att slippa tomheten och faktiskt behöver alla människor byta perspektiv och lära sig mer om sig själva och hur man slipper ensamheten. Gör vi det så kommer förr eller senare ett bra sexliv på köpet. För det finns faktiskt inga hinder i världen för att hitta den bästa och mest tillfredsställande relation vi i i grund och botten önskar. (De som tycker jag är naiv hänvisar jag till en annan blogg, för jag har tröttnat på att försvara mig i den frågan.) Och jag tror definitivt att relations-vägen är sundare att gå även om den är mycket längre och svårare än att hitta ett ligg. För vem vill utsätta eller utsättas för situationen att bli tillfredsställd av en hemsamarit, av någon som är där bara för att det är deras jobb, som den danska modellen föreslår? Det är väl ingen som vill så varför ska vi alls överhuvudtaget fundera i en sådan bana? Varför i hela friden ska någon tvingas nöja sig med så lite? För mig är det en kränkning mot annan människa redan i tankestadiet.

Hatets reproduktion

Den senaste tiden har jag följt debatten om näthat och återigen slagits av hatets reproduktion. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Hat är alltid hat, vad det än har för rubrik. Det vet vi. Vi vet också att det till större del är människor som saknar gränser som håller på med hat och näthat. De flesta jag känner i min omedelbara närhet gör det inte. Ja, såklart jag vet inte allt om de jag känner. Kanske någon av dem spelar ett spel för mig, har sunda åsikter och kärleksfulla insikter bara när de pratar med mig, och sedan sitter vid datorn och hatar alla möjliga människor om kvällarna. Visst det kan hända men förmodligen är det ändå bara en eller högst två av kanske ett hundratal människor jag känner och har känt. Hur många av era vänner skriver till Elisabeth Höglund och ber henne dö? Inte många va? Min poäng är att förmodligen är antalet kärleksfulla människor högre än de hatiska. De hatiska har ibland bara starkare röst. Vi får inte glömma det perspektivet.

Hat är också enkelt. Det är bara en form av oförsonlig inställning blandat med lika delar mindervärdeskomplex som vulgär inställning. Fast när hat får syre kan det verka som det är ett mycket starkt och komplicerat ont vi inte vet vad vi ska göra med, och vi föreställer oss att det bara är att resignera för det för att det "alltid har varit så". Vi får för oss att hat och problem är större än kärlek och lösningar och framförallt tror jag vi köper mediabilden som för tillfället existerar. När något hot är på tapeten så förstoras det gånger hundra bara exempelvis Aftonbladet skriver om det i två dagar. Men det är bara Aftonbladets föreställning om något vi läser om, inte nödvändigtvis sanningen. Det kan självklart vara sanning också, fast förmedlad som en katastrof den inte är. Ja, det finns mängder av varianter att vinkla en händelse och därför gäller det att välja rätt vinkel. Jag tror att hela Aftonbladets redaktion skulle slås av förvåning om de under en veckas tid bestämde sig för att förmedla nyheter med exempelvis en positiv vinkel.

Jag är inte dum. Jag begriper att det är svårt att förmedla krig, svält, angrepp, tortyr, maktmissbruk, brott och våld på ett positivt sätt, och jag menar inte heller att man ska sluta rapportera sådana nyheter och istället bara tala om när tussilagon slagit ut. Det jag menar är att man ska sluta gömma sig bakom just detta, att det inte går att rapportera negativt positivt. Det finns mycket man kan göra ifall man tar bort dollartecknet framför ögonen och istället fokuserar på det positiva. Man kan rensa bort skrämselpropaganda och destruktiv rapportering. Man kan sluta elda på rädslor när man slår upp rubriker om sjukdomar, skandaler och katastrofer utan att ta ansvar för hur det landar.Vi som är uppväxta under sjuttiotalet vet att man exempelvis hämningslöst talade om hur barn svalt i andra länder bara för vi barn skulle vara informerade, och samtidigt lära oss tacksamhet. "Ät upp maten, barn svälter i andra länder." sa mattanterna. När dessa ord landade i mig skapade de bara ångest och det var väl ingen mattant som tänkte på det.Likadant gör man när man slår upp rubriker om hur nya skatten kommer ruinera oss, nya flunsan ta livet av oss och hur nästa politiska beslut kommer drabba oss.

För att slippa ökade problem har även Aftonbladet ett samhällsansvar att hitta lösningar, konstruktiva lösningar. Man behöver ha hjälp av lika delar jurister, experter och annat folk som vet mer om de faktiska förhållanden som är. Det är väl ingen nyhet kanske du tänker. Det kallas seriös journalistik. Nej, det är inget nytt men använder man expertisen när man vill slå upp rubriker som säljer? Det tror inte jag. Jag tror man hellre trycker på dina och mina svaga punkter och rör upp rädslor vi redan bär på. Rädslor för att bli sjuk, fattig och ensam, eller använder man det hat som redan finns. Om man vill piska upp stämningen mot exempelvis invandrare kan man lägga ut sann men felaktigt vinklad fakta om vad en invandrare få så vips har du odlat mer hat. Trots att alla vet vad seriös journalistik och trots att vi vet att det är såhär man gör för att få med sig folk har vi svårt att genomskåda det. Vi behöver bli påminda och journalister behöver ta sitt ansvar för sanningen och hur den förmedlas.

Vad är sant och vad är inte sant och var finns lösningarna är frågor man kan ställa sig istället för att konstatera: "Så här jävligt är det och det går inte att göra något åt." Ingenting är hopplöst om man inte gör det till det. Men seriös journalistik räcker inte. Lösningar och fakta är inte allt. Jag tror vi saknar en mycket stor och viktig del och det är perspektiv. Journalistik saknar perspektiv. Det som händer är alltid här och nu, helt utan ett förr, ett då och en framtid. Vi har slutat att se saker i ett utvecklingsperspektiv, så som det faktiskt är. Allting har en utveckling och är i olika stadier men nu har vi vant oss vid att se allting i uppblossande enstaka händelser av ungdomsuppror, syrienkrig och Berlusconi-rättegångar, och det för att nyhetsförmedlingen ser ut så. Den skapar en synvilla av kaos. För det finns ingen uppföljning och ingen bakgrundspresentation och så plötsligt har också en fallucka av pessimism skapats. Så snart vi människor har perspektiv på tillvaron är den lättare att hantera och pessimismen rymmer. Det finns faktiskt få saker som är så stärkande som perspektiv. Tittar vi bakåt och framåt så blir allt lättare även när det är svårt. Låt mig ge exempel.

Mänskligheten har exempelvis problem med cancer. Vi vet ganska mycket om cancer idag och vi har blivit rädda för att röka, sola och äta fet mat för vi vet att vi kan få cancer då. Vi lever sundare idag än för hundrafemtio år sedan. Men det beror ju inte bara på information om hur man ska leva utan på att man också har skapat möjligheter att leva sundare. Jag menar att skapa ett rättvisare samhälle med lika förutsättningar, skapar också friskare människor. Du bryr dig inte så mycket om du får cancer ifall du lever i slummen i Sao Paulo. Det är inte ett prioriterat bekymmer eftersom hela ditt fokus ligger på att skaffa mat för dagen. För hundrafemtio år sedan fanns samma slum i Sverige och många människor befann sig i exakt samma situation. Då räddade man knappast någon med cancer och man söp mångdubbelt mer än idag för att alls orka med det hårda liv man levde. 40 liter per år och person drack man omkring 1850. Idag kanske man dricker knappt en liter per år och person. Alkoholskadorna var mångdubbelt fler och cancern obotlig. De flesta dog i enkla bakteriesjukdomar som lunginflammation. Det fanns ingen möjlighet till sjukpenning, ingen ersättning vid arbetslöshet och så vidare. Kvinnor hade inte ens rösträtt och det var inte särskilt troligt att din förstfödda skulle överleva ifall det var en pojke. Döden var alltid närvarande. Snacka om hopplöst. Men hur hopplöst det än såg ut har vi ändå i dagsläget löst kanske 80% av dessa svårartade problem vi hade då. Det är på sin plats ibland att blicka tillbaka för att se utvecklingen. Istället för att hamna i stundens förlamande skräck. I det har vi ett val och vi är därför inget offer för en svart hopplöshet. Hur vi väljer och i vilket perspektiv vi väljer att se saker är därför betydande för vår mentala hälsa.

Har vi inte hopp om livet och ett ljus i tunneln kommer hatet och våldet att reproduceras i nyheterna och övergreppen begås en gång till på oss. Det är oss det drabbar och vi måste sätta stopp samt kräva ett kärleksfullt ställningstagande hos nyhetsförmedlarna, utan tanke på höga läsarsiffror. Det behöver inte betyda att man inte kommer kunna sälja så mycket som man gör nu. Det behöver inte ens betyda att det blir fjollnyheter utan verklighetsförankring vi får serverat. Tvärtom kanske vi upptäcker hur pass negativ spiralen är när nyheter reproducerar våldet och begår dagliga mentala övergrepp på oss läsare. Att se ett fenomen från ett nytt perspektiv kan ge en helt ny styrka och insikt och det tror jag, alla och en var, behöver faktiskt. Om inte så blir vi avtrubbade. För vi klarar inte den här mängden av negativ information utan att på något sätt bli skadade och det mina vänner, tycker jag, är ett större hot mot vår hälsa än rökning, fet mat, cola och brännande sol.