Läste om Kübler Ross fem steg i förändring; förnekande, ilska, förhandling, depression och acceptans. Det sistnämnda är svårare än man tror. Det är som om alla vägar måste sökas utom den att acceptera situationen som den är. Det är vanligt att vi förnekar det som händer, förnekar egen skuld, förnekar andras skuld eller alls erkänner att något ens har hänt.
Hur många familjer lever inte så att man aldrig talar om problem eller det som händer exempelvis? Eller hur många lever inte så att de inte alls erkänner för sig själv eller för andra vad som är fel i deras liv?
Nästa steg är skuldbeläggande, det är samhällets fel, Guds fel, far och mors fel, chefens fel, syndabockens fel; ja allt går att skylla på och hur många lever inte så? Självaste ordet mobbning och syndabock skulle inte finnas om inte människan hade för vana att lägga skulden någon annanstans än hos sig själv. Så finns det de personer som alltid tar skulden, alltid ser sig själva som den felande och blir självanklagande och kan tortera sig själva för allt som händer i deras liv. Men oavsett var man lägger skulden någonstans så är det med ilska vi gör det och kan man inte ens se det så, tror jag, man fortfarande är i förnekelsen. För den här modellen tycker jag nog kan appliceras på alla traumatiska, konfliktfyllda, skräckfyllda eller skamfyllda händelser i våra liv, och alla går igenom sådant förr eller senare.
Nästa steg efter vi slutat skylla på andra och oss själva så försöker vi ofta förhandla bort problemet. Är vi dödssjuka i lungcancer och det inte längre tjänar något till att skylla på att man rökt hela sitt liv eller att läkaren är usel så börjar vi förhandla om en frist: "Jag kan väl ändå få leva tills mina barn slutar skolan." Eller så försöker vi hitta ohållbara förklaringar till varför just jag blivit utsatt för ett överfall, varför just min mor kommer att dö, varför just jag förlorat mina pengar, men tillslut märker vi att det inte heller funkar. Det hela känns oöverkomligt och vi fylls av maktlöshet, vi måste ha tid att sörja och depressionen tar över.
Ingenting känns bättre förrän vi accepterat, det är först då lättnaden kommer. Bördan lättar och man böjer sig för faktum. Så himla lätt att skriva om men bland det svåraste att komma fram till för hur många omvägar kan man inte ta innan man är framme vid målet.
