Lady of the Dunes

Ett av mina mer morbida intressen är mord, mordgåtor och mystiska försvinnanden. Jag är en av de människor som kan nörda in på Doe Network. Där hittar man bland annat ett mycket mystiskt mord på en kvinna vid en strand, Race point beach, Massachusetts 1974. Man tror att hon var runt trettio år, hon hittades i liggande ställning på ett badlakan. Det såg ut som hon legat där och solat och som om hon haft någon bredvid sig eftersom hon låg endast på halva delen av badlakanet. Jag ska inte fördjupa mig mer om hur hon hittades det är för groteskt och inte så intressant som efterforskningarna är.

Efterforskningarna visade bland annat två saker. Den första var att hon bar guldkronor i tänderna för över 5 tusen dollar, vilket var ganska mycket mer 1974 än idag och kunde ha varit ett tecken på att hon tillhört de förmögna i området. Fast för övrigt visade hon inga tecken på att vara förmögen. Hon var klädd som vem som helst och bar inga dyra smycken eller dylikt. Vilken medelamerikan lägger så mycket pengar på tänder gjorda med så kallad "New York Style", som då endast riktigt förmögna hade råd med? Hon var svår att identifiera eftersom hon var ganska tilltygad. Därför satte man ändå lite hopp till tänderna för att kunna ringa in henne och hitta någon som kunde identifiera henne.

Men då stötte man på något som var än mer förbryllande. Man gjorde en rekonstruktion av hennes ansikte och frågade runt, men ingen kände till henne. Det kunde ju kanske bero på att hon inte var från platsen men fallet blev så småningom rikskänt i media och det var fortfarande ingen som kände igen henne. I snart fyrtio år har hon varit efterlyst. Men absolut ingen känner igen henne. Hur kan detta vara möjligt?

Människor kan bli ensamma, det är jag medveten om. Men hur kan det vara möjligt att ingen lärare, skolkamrat, granne eller affärsbiträde eller någon alls känner igen henne? Inte en enda har sagt: "Ja, men det är ju hon!" Inga oroliga föräldrar har hört av sig, inga syskon, inga kusiner. Ingen gammal älskare eller pojkvän har sagt: "Ja, men henne känner jag." Ingen. Hur kan någon leva helt utan att gjort ett enda litet avtryck, intryck hos någon. Det skrämmer mig.

Den här kvinnan finns det otal teorier om såklart. En del har haft teorier om att vittnen är tystade, de som känner henne är tystade för att hon visste för mycket om något. Kan vara sant men så mycket känner jag mänskligheten att jag inte tror på att alla kan hålla tyst såhär länge. Få kan den konsten. Allt från statshemligheter till mellanstadieskvaller läcker för att någon skvallrar och bär man på en hemlighet utvecklar de flesta ett behov att säga som det är. Lady of the dunes är kvinna, kvinnor har väninnor. Väninnor brister såklart i lojalitet men även ensamma kvinnor brukar ha någon väninna som vet något, någon förtrogen som tillslut inte kan hålla tyst.

Teorier tycker jag är ganska kul att hålla på med ett tag men när det blir såhär mystiskt som det här fallet då blir teorier bleka. Inget är intressant förrän man vet. När fallet var färskt hoppades polisen på att ett vittne skulle dykt upp men ingen hade sett något. Själva mordplatsen låg lite avlägset från själva strandaktiviteten, men det fanns ändå folk överallt på stranden både natt och dag under juli månad då det här hände. Men ingen såg något. Inte förrän en trettonårig flicka var ute och gick med hunden fann man Lady of the Dunes. Då hade hon legat död i två veckor. Rekonstruktioner av ansikten blir ju såklart aldrig blir identiska. Fast det har ju hänt förr att människor känt igen någon med hjälp av en rekonstruktion. Men ingen känner igen Lady of the Dunes och ingen har sett något. Man kunde heller inte ta fingeravtryck och identifiera henne den vägen eftersom mördaren avlägsnat händerna, vilket kan peka på att någon har lyckats tysta alla som vet något i fyrtio års tid, men det är i så fall första gången i världshistorien. Nu har polisen i Massachusetts satt förhoppningar till ny teknik för att lösa fallet. Kanske någon känner igen henne då? Undrar vem det ska bli i så fall? Det skulle hur som helst kännas lättare ifall man löste det, ifall jag slapp tanken att någon enda människa kan bli så övergiven som Lady of the Dunes.

Prins Arjuna igen

Logik och kunskap och fakta är ganska mycket överskattat idag och det, tror jag, har förvirrat oss ganska kraftigt eftersom det inte tycks hjälpa oss att förbättra samhället. Vi är samma människor som för tusen år sedan med samma känslor och funktion. För tusen år sedan hjälpte oss kyrkan att hålla ordning på moral och rätt och fel. Jag säger inte att det var bättre, jag säger bara att det var så. Det tycks som att mänskligheten går vilse hela tiden. Kristen tro och kyrkan gjorde oss inte till bättre människor, det gör inte kunskapssamhället heller. Klart att det var bra att vi fick bukt med skrock och fördomar, vi fick stopp på häxprocesser med hjälp av förnuftet. Men krig och förföljelse har ändå fortsatt.

Felet ligger nog i att alltför många vill förändra världen och inte sig själva, tror jag i alla fall. Världen är vad den alltid varit och varje generation tror att de står på utvecklingens topp. Det tror jag inte är sant. Urgammal visdom pekar åt att mänskligheten snarare blir dummare, trots att vi värderar intelligens och förnuft så starkt. Men i jämförelse med visdom står sig intelligens ganska slätt faktiskt. Jag älskar gammal visdom som finns i exempelvis indiska sagor som i Mahabharata. I tider då vi ser den femtioelfte krigsherren som står inför krigstribunalen så är det på sin plats att färska upp minnet om eller kanske belysa till och med, om vad som faktiskt pågår på jorden. Det finns en hemlighet bakom allt och det är skönt att veta när man tycker att tiden är ur led och när jag läser eller hör om förblindande maktkamper mellan människor och grupper, muskelmätningar som inte har något med förnuft alls att göra utan bara ett uttryck för hat, testosteron och passion (för att vara en tid av förnuft styrs vi ovanligt mycket av känslor kan man tycka) så tänker jag på Bhagavad-Gita.

Bhagavad-Gita är en urgammal indisk berättelse som handlar om Prins Arjunas förestånde strid.
Arjuna behöver hjälp för han är försvagad av rädslan inför slaget vid Kurukshetra. Han vet att det kommer bli en masslakt. Han räds dödande men har också hamnat i ett moraliskt dilemma han inte hittar ut ur. Han har sin kusin som motståndare. Är det rätt att döda honom? Men han kan heller inte svika de som förväntar sig att han leder striden.Vad är rätt och vad är fel? Guden Krishna har stått vid hans sida och är beredd att svara på hans frågor och ta honom ur förvirringen.

Krishna säger till Prins Arjuna att för att gå ut med vinsten i den här kampen måste han dels offra något och ge upp något för att nå kunskapen om ett högre syfte med det som händer, dels måste Arjuna hålla fast vid visdomen och slåss med hjälp av den. Krishna säger att världen Arjuna befinner sig i nu är en illusion och han kommer slå i blindo och bara upprepa allt i oändlighet ifall han inte tar till sig kunskap och blir medveten om vad som egentligen pågår. "Det finns en intelligens bortom vårt medvetande. En visdom att uppnå:Vinst och förlust är detsamma!" säger Krishna.

Arjuna svarar med en motfråga: "Men hur når jag det medvetandet och den visdomen? Och hur i hela friden slåss jag i en illusion?"

"Människan har skapat kriget. Det är ditt öde och du kommer inte ifrån det. Det kan du inte förändra. Men du kan förändra hur du möter den här striden, ditt öde...Hemligheten är att kämpa utan att begära eller vilja ha ett visst resultat och också släppa alla bindningar till alla människor. Kampen får inte dominera dig. Du måste dominera kampen. Men för att nå till den insikten måste du stå helt ensam och slåss utan förväntningar. Det är först då illusionerna om den här situationen rämnar och du kan se den rätta meningen. Det blir ett kraftigare vapen inget mänskligt svärd eller dolk kan jämföras med. Men nu gör dina förväntningar och dina farhågor dig blind. Din tro och din uppfattning om hur det ligger till gör det omöjligt för dig att se de rätta proportionerna...Agera genom att se med allas ögon. Inte genom din passion...Du måste agera men agera utan dina önskningar, dina behov och din längtan!"

Prins Arjuna förklarar att det inte är så enkelt. Att det är så fruktansvärt, alla känslor som tar över, passion och rädsla, ångest och fruktan och outhärdlig smärta. Hur ska kunskap rå på det och hjälpa honom och hur kan man säga att vinst och förlust är detsamma när allt hänger på det nu.

"Den hemliga kunskapen finns inom oss och där hittar vi svaren på alla de frågor vi har. För att nå dit måste varje krigare ta striden med sig själv, det enda verkliga slagfältet - där inga vapen hjälper. Därför är den strid ni står inför just nu här bara ett meningslöst ögonblick. Att vinna den här striden leder inte till något varaktigt eller tryggt utan bara till en illusion av att ha vunnit något. Därför är förlust och vinst detsamma...Allt är redan klart och allt ska bara upplevas...Både de som tror att man kan döda och de som tror att man kan dö tar miste...De två arméerna som bereder sig att förinta varandra nu, av dem kan ingen vinna oavsett vinst eller förlust...Varje enskild man måste kämpa ensam för att uppnå verklig seger och på så vis vinna allt, allt själsligt och allt fysiskt...allt vi vill ha"

Berättelsen säger mer om själva livets hemligheter än man kan tro men förutom det så säger den också lite om hur vi ständigt slår i blindo och hur allt upprepas ständigt, inte bara i krig utan i livets slagfält, detta att vi människor ofta uppnår ganska ofta illusoriska segrar och vi undrar ständigt varför det inte räcker och varför krigsherrarna ständigt, ständigt står som förlorare. Jag tror inte Mladic ens tänker tanken om att han är förlorare, allra minst tänker han på att förändra sig själv, att ta sin egen inre strid. Men jag tror det är enda utvägen till en bättre värld.

Botox

Såg ett filmklipp på mig själv som var sexton år gammalt. Jag var tjugosju år där. Herregud, vad tiden går. Så läste jag samtidigt om att Uppdrag granskning avslöjat att det inte finns några restriktioner på vem som sprutar in botox i Sverige. Alltså jag ser hur rynkorna sprider sig och ibland kan jag tänka att det var trevligare att vara tjugosju. Men förutom att det är lite läskigt att någon kvacksalvare skulle få kontroll över min kropp så har jag ett starkt motstånd till att inte ha rätt att älska mig själv som jag är, att någon läkare skulle ta fram linjalen och säga att du Cecilia är såhär och såhär ful, exakt fem milliter ful mun, näsa och ögon. Du behöver lyfta dig, suga fett och möblera om i ansiktet. Jag vet att läkare gör ett bra jobb med ansiktsoperationer och plastikoperationer för de som behöver det men jag skulle ha svårt att överlämna min självkänsla, integritet till någon annan.

Missförstå mig inte, jag gillar smink och kläder. Det är ganska kul med utseende, i alla fall på ett konstnärligt plan men jag tycker det är skillnad på att garnera en färdig tårta och helt demolera den. Demolera den för att bygga upp den på nytt, anpassat till något särskilt ideal? Min gräns går också där man lägger massor med pengar på att leva upp till livslögner. För visst är det en livslögn att sträva efter helt ouppnåelig acceptans och bekräftelse. Jag tror det är mycket lätt att hitta fler på sig själv så snart man börjat syna sin kropp. Det är sällan det blir en operation, eller lite botox. Det blir en fix idé för det mesta att, att fixa till sig, och en underbar kommers för de som tjänar stålar på det. Det är varken fel att strunta i sitt utseende eller bry sig om det, felet ligger i att andra har makten över våra kroppar och vårt utseende, att det finns någon som mår bättre av ifall vi är stela i ansiktet av botox. För ingen kan komma och säga att man gör smärtsamma ingrepp för sin egen skull, det är en värsting till livslögn. Bekräftelsen är belöningen, blickar och beundran är belöningen. Men vad är det värt mer än ett par sekunder i taget? Det är lite som att kissa på sig, det blir varmt ett tag och sedan är det snart kallt och man börjar fundera på nästa kick, det vill säga nästa ingrepp. Skulle man istället acceptera sig själv som man är och älska sig själv som man är så skulle man heller inte utsätta sin kropp för sådant onödigt lidande. Tänk om vi gjorde som aboriginerna i Australien, som istället för att plåga och kräva det omöjliga av sin kropp, tackar den. Varje kväll tackar man sin kropp, talar till den och ger den uppskattning för att den ställer upp, för att den överhuvudtaget existerar och för att den fungerar.

Slutligen är ändå frågan kvar i mitt huvud; vem skulle tycka att jag blev intressantare av att ha botox i ansiktet eller opererade min dubbelhaka? Skulle jag vilja intressera mig för den personen om jag visste att botoxinjektionen var det som fick honom eller henne att ändra uppfattning om mig?

Igenkänning

Ja nu var det länge sedan igen. Det är bara att konstatera att jag är periodare vad det gäller bloggande. Skrivit har jag gjort sedan jag kunde röra en penna mot papper och bloggandet har blivit ett slags mellanting mellan det privata rummet som blir när man skriver och det allmänna ögat. Det är ganska bra att ha någon att skriva för ibland. Men för det mesta så skriver jag sådant som inte publiceras, tack och lov skulle jag vilja säga.

Under året räknade jag att jag skrivit 2000 sidor, inte bloggat 2000 sidor tack och lov. Inget som ska publiceras alls faktiskt. Däremot har jag påbörjat min livs historia. Herregud vilken tråkig idé tänkte jag först. Jag älskar läsa biografier, livsöden är så grymt spännande men skriva en själv och publicera den. Är inte det att ge tristessen ett ansikte? Men så när jag började knåpa lite på det så var det faktiskt det roligaste jag någonsin skrivit (fast kanske inte lika roligt att läsa). Men tänk bara alla spännande människor jag mött? Alla tragedier som har hänt och inte minst spännande att se den egna röda tråden i livet. Alla har en sådan. Alla har upprepningar i sitt liv, alla gör om samma misstag eller lyckas med samma sak gång på gång. Vi har något att lära av det, helst av misstagen.

I vår narcissitiska tid så får man inte misslyckas, att vara en looser är det värsta som finns. Det är så synd för att det är misstagen som är det spännande. Varför vi tänker som vi gör, handlar som vi gör och vart det leder oss. Till svåra uppvaknanden eller till insikter? För att det är ju dit vi ska, eller hur, till insikten? Ingen är nöjd bara med framgången som sådan, ingen. Ibland blir tomheten så svår för de som nått allt: rikedom, kändisskap och skönhet att man tar överdoser för att slippa leva. Det är kärnan i det jag säger. Argumenten emot det jag säger är för det mesta att man försöker hitta små smulor av tröst, när misslyckande blir för många, i att se livet som lärande. Det är inget jag tänker argumentera emot för jag tror man måste uppleva det allra värsta i livet för att förändra sin ståndpunkt. Man måste göra sig av med många föreställningar som skymmer sikten.

Den röda tråden i livet, livspulsen och det man upptäcker i ett efterhandsperspektiv är sällan en djup tillfredsställelse i att man lyckats med något särskilt utan vad det i sig har lärt en. När jag var yngre var jag en lika stor sökare som jag är nu, fast jag letade mycket mer i min yttre värld efter svar på livsfrågor. Med tiden inser man hur alla svar finns inom en och hur man alltid burit på dem. Och nu när jag börjat knåpa ihop min livshistoria bubblade plötsligt och oväntat en ny insikt upp. Den hur mycket människor jag mött lärt mig. Det är en urvattnad kliché som inte säger så mycket, men den kan få nytt liv igen och bli en alldeles egen och personlig insikt i den meningen att man förstår själva essensen av att inte ta någon för given. Något jag tycker vi människor faktiskt gör mer än vi tror. I alla fall jag.

Vi människor är inte perfekta eftersom vi är under utveckling långt upp i åldern ända fram till dödsklockan slår, och i den utvecklingen pendlar vi mellan det personliga och det allmänna, mellan det yttre och det inre. Frågan är ifall någon kan vara intresserad av någon annans insikter och livshistoria, kan man verkligen komma med något nytt? Kan man säga något om sin egen utveckling alls som ger nytt liv i någon annans utveckling? Det nya är väl kanske inte så eftersträvansvärt alltid, kanske nya dimensioner på gamla saker. Det är väl också så att nya insikter omkring gamla frågor kanske bara ger ett visst intresse ifall man kan känna igen sig, men så snart man gör det är det väl inte så unikt? Så var går gränsen mellan trist allmänkunskap och inspirerande igenkänning? Kanske man ska skriva sin livshistoria ändå, kanske någon känner igen sig?