Positiv per definition

Alla är medvetna om att allt blir bättre ifall vi är positiva. Men hur många av oss definierar detta med att vara positiv? Vi säger det om och till andra att vi ser positivt på tillvaron. Vi säger till våra barn att vi ska vara positiva och se saker från den bästa sidan. Ja, det är bra men definierar vi någonsin vad vi faktiskt menar?

Jag är inte helt säker på att vi faktiskt vet vad vi talar om och jag tror att detta uttryck "att vara positiv" missbrukas som mycket annat. Idag finns det nästan något av en besatthet i att vara positiv och det gör mig väldigt trött ibland. Jag lyssnade på ett radioprogram för inte så länge sedan där man tog upp ämnet. Psykologerna har under en lång tid märkt att en viss grupp patienter ökar och det är människor som har gått under av positivtets-tänket. De är rädda. De är rädda för att säga sin åsikt (ja, en sådan som man vet inte går hem), de vill inte klaga och de vill inte säga att de mår dåligt i rädsla för att bli uppfattade som negativa människor. De är också rädda för att inte ha tillräckligt med vänner i verkligheten och på Facebook. De är rädda för att missuppfattas och för att inte räcka till. Patientgruppen är ofta kvinnor, men också män, som arbetar mycket och hårt eller studerar hårt. De har en släng av utmattningsdepression och är utslitna av att hela tiden leva upp till ett socialt tryck och samtidigt hålla inne med åsikter, känslor och sina tankar. De vet inte vad som felar dem.

Det här får mig att tänka på viktoriansk livsstil på 1800-talet. Det har i alla tider gått mode i livsstil och så även i1800-talets England. Viktoriansk livsstil innefattar mycket och jag är långt ifrån expert på den. Jag kan bara det som de flesta associerar till namnet. Men som exempel är dess kvinnoideal bra. Modet sa att man som kvinna skulle vara så oskuldsfull som möjligt. Kvinnan sattes på piedestal. Hon skulle vara ren och fri från mänskliga behov så som sexlust, matlust och lust att brista ut höga skratt. Hon skulle helst inte vara sjuk, ha mensvärk eller brottas med några inre demoner. Hon skulle vara blid, kärleksfull mot barnen, ställa upp på sin man (som när som fick vara otrogen) och framförallt skulle hon ha tålamod. För att inte utelämna sin kropp åt spädbarnet använde hon en amma och en nanny för att ta hand om bajs, kiss och uppfostran. Alla känslor fick hon stänga inne under tiden hennes enda uppgift var att se vacker ut, brodera och kanske ta en promenad. Freud upptäckte konsekvenserna av detta och på sitt manliga vis döpte han de psykologiska konsekvenserna av detta till "hysteri". Naturligtvis blir det konsekvenser när vi inte är i känslan, får uttrycka den eller har möjlighet att kanalisera den. Känslorna växer inom oss och blir till en briserande bomb. Både Strindberg och Ibsen skrev om detta kvinnofenomen, var och en på sitt sätt, som om det var ett fenomen och inte en naturlig konsekvens.

På ett vanligt mänskligt vis genom historien så lägger vi också skulden på offret så att vi själva slipper ta ansvar för det för oss obegripliga som händer när vi alla har kravet att leva upp till en påhittad livsstil. En livsstil som inte på något sätt är i linje med verkligheten. Idag ska man vara så smidig som möjligt, utåt sett. Förr var det fult att ljuga. Idag luras vi hela tiden av kommersen, storföretagen. Intriger och brist på integritet är inte det som gör oss till "dåliga" människor, det gör oss till smarta människor. Kan vi samtidigt vara inställsamma och positiva mot de som har makten över oss, lägga på ett falskt leende i elakt spel så visar det på styrka. Men det finns människor som inte orkar med det här spelet. Det finns de som inte vill vara med. De som inte orkar. De som förväntar sig att: är jag ärlig så är andra det mot mig. Naivt kanske, men väldigt positivt. Alla de går förr eller senare till en psykolog och undrar vad som är fel på dem eftersom trycket är så gigantiskt. De kan ju inte vara fel på alla andra, tänker de, och visst är det logiskt. Men logiken är inte alltid sann. Min bror hade ett bekant uttryck om det här: "Det är inte rätt att äta skit för att miljontals flugor gör det." Och jag vill säga detsamma för att uttrycka mig enkelt och rättframt.

För mig är att vara positiv följande: man lyssnar mer än man talar, man skaffar sig kunskap, man hjälper sin nästa, man är ärlig, man ställer upp, värderar alla lika, man håller inte på prestige, man söker inte bråk, man håller ut även när det är svårt, man går inte bakom ryggen, man baktalar inte, man säger sin åsikt när det så behövs, man använder dock inte sanningen som ett slagträ och man vänder andra kinden till. Prickar man in dessa punkter visar man på integritet.

Även om vi inte varje dag och i alla lägen kan leva upp till den här formen av positivt tänkande så måste det väl ändå, även i dessa tider, vara ett mål? För var hamnar vi annars? Jo,1: de som förlorar på spelet kommer pysa någonstans, i någons famn. Någon kommer de att klaga hos. 2: de som vinner på det sitter aldrig i säker position. De måste hela tiden vakta sin rygg och kan aldrig slappna av. 3: vi kommer aldrig att lösa världsproblemen utan istället öka på dem. För det stora skapas alltid i det lilla. 4. vi är inga bra förebilder för unga som får stå ut med mobbning, smutskastning, intriger och annat hemma, i skolan och på nätet.

Till alla de som dukar under i dagens positiva anda skulle jag vilja säga att: ingen MÅSTE vara positiv. Positiv ska komma av sig självt, ifrån ditt hjärta. Vi är alla i någon mån positiva och negativa. Det finns naturligt inom oss och vi har vårt fria val att välja sätt att se på tillvaron. Jag kan vara en riktig pessimist och jag motarbetar det varje dag genom att tänka på de som ser att dagens felaktiga krav och felaktiga förväntningar, brist på integritet och egoism är negativitet förklätt i positivitet. För det finns väldigt många människor som är positiva i dess rätta bemärkelse. Dessa människor  inger inte bara hopp utan också framtidstro. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas som levande bevis på att en bättre värld, dels ställer krav på oss men dels är fasen så mycket roligare för flertalet att leva i, och inte bara det. De är också sist, men absolut inte minst, levande bevis på att visst är möjligt att skapa en bättre värld om vi verkligen i själ och hjärta vill och att det egentligen inte är så komplicerat som vi tror. Det ställer, som sagt, bara krav på a higher mind.

Vad ska vi göra i 384 000 timmar?

Vi säger ofta att vi inte har tid. Det är skillnad mellan att säga "Jag har inte tid." och "Jag kan inte." Det förstnämnda betyder ofta att vi vill men inte kan göra det. Vi ska göra andra saker än det vi kanske faktiskt vill göra. Det här är första dagen på min tjänstledighet och jag har bestämt mig för att inte säga att jag inte har tid. För nu vill jag verkligen ta tillvara på timmarna som tickar iväg.

Hur existerar egentligen tid, finns tid? Vi människor räknar tid för att få ordning på livet. Vi upptäckte tidigt att måne och sol kom och gick, att det var natt och dag, olika cykler av månvarv. Så blev vi ju också gamla och dog, det är ett tecken på tid. Tid av händelser som följer på varandra i rak följd, med en början och ett slut. Det är så vi uppfattar den men det är ju inte alls säkert att den är som vi uppfattar den. För tid kan ju vara cyklisk.id kan också vara cyklisk. Jag menar allting har ju sitt liv i cykler snarare än händelser i rak följ. Allting föds och växer tills den når något slags klimax, därefter pågår en nedgång tills det hela dör. Allt från årstider, människor, djur, saker, tankar, händelser, handlingar går i cykler. Den här pulsen känner vi ibland när en viss period i livet håller på att gå mot sitt slut. Ibland stretar vi emot och vill vara kvar i det gamla, ibland välkomnar vi det här "döendet" för att vi är nyfikna och vill ha något nytt i våra liv. För det är ju så att ingenting dör i någon egentlig mening. Inte för gott i alla fall. Det som alltid sker om och om och om igen är en återfödelse.

Den här återfödelsen är inte alltid smärtfri. Den kan vara ganska smärtsam processen av död och återfödelse, men den generar alltid något nytt och samma känsla av friskhet som efter ett sommarregn infinner sig. Ofta har processen lett oss till något nytt, och något som vi allra helst velat, innerst inne. Innerst inne har jag alltid velat äga min tid.

Vi i väst har valt mycket stress och i stressen, prylarna och alla måsten så har vi svårt att lyssna till oss själva och vad vi faktiskt vill. Jag tycker det är ett kollektivt val. Vi har skaffat oss många bekvämligheter men på samma gång har också låst in oss i liv där vi har svårt att äga vår tid Tiden är är ofta någon annans. Vi försöker återhämta oss på semestern, säger vi. Men vad är det för liv egentligen, då vi måste ha semester för att återhämta oss? Vi måste ha pengar till hyra och värme och kläder säger du då. Ja, det måste vi och vi kan också längta tillbaka till en ordnad tillvaro som jobbet ger, även om det kostar många måsten.

 Den korta tid vi är här. Det är dyrbar tid som vi i så hög grad vi kan ska ägna oss åt det vi faktiskt vill. Det är faktiskt inte naiva drömmerier eller lyx. Vi här i den rika delen av världen har möjligheten och det vore skam om vi inte tog den. Vi lever kanske i genomsnitt omkring 32 000 dagar. Vår vakna tid i timmar är då 384 000.36 procent av den tiden arbetar vi. Om vi verkligen älskar det vi gör så är självklart 138 640 timmar väl spenderad tid. Om vi inte älskar varje del av tiden så är det dags att tänka om. Jag älskar delar av mitt jobb, inte allt och jag skulle faktiskt vilja pröva annat i livet. Jag vill inte tänka att det där ska jag göra när jag blir pensionär. Jag vill inte ägna mitt liv åt en halvbra relation. Jag vill inte ägna många timmar åt mitt liv åt att göra saker jag egentligen inte vill.

 Ibland behöver vi acceptera situationen som den är, ibland behöver vi ta beslut. Någon sa att ta sig genom livet är som att vara en fågel som balanserar mellan sina två vingar. Det vi måste acceptera och det vi måste förändra. Det är svårt att veta när vi ska göra vad men livet är ju också lärdom. Vi lär lyckligtvis hela tiden och om vi verkligen vill tror jag att vi kan lära oss livskonsten. För det är en konst. Det är inte något man bara gör. Det är så mycket vi behöver förstå och lära oss för att skapa det liv vi faktiskt vill ha. Idag ska vi vara duktiga på detta redan från start, vi ska skapa oss ett liv som är anpassat, framgångsrikt och lyckat. Om vi skulle få för oss att lära våra barn att det går till så att leva så ljuger vi. Leva är en utmaning och kanske den största av alla är sorgen, därefter kommer sökandet efter uppfyllda önskningar och att leva fullt ut och resultatet beror i slutänden på vad vi gör med tiden som tickar iväg.