Om man går tillbaka hundra år i tiden fanns inte mer än hälften av alla ljud som finns idag. Bland annat har den tekniska utvecklat och förändrat ljuden i vår tillvaro och mycket kan vi inte ta in utan det förblir som ett bakgrundsbrus vi inte tänker på. Men går vi en runda på stan så tvingas man lyssna på ganska mycket man själv inte valt. Jag tänkte faktiskt på det häromdagen när jag var och shoppade. Vi satt vid ett fikabord i ett köpcenter och vilade benen. Förutom att det dunkade musik ut från klädbutiken så spelades annan musik i själva gallerian. Mellan låtarna avbröt man med en speakerröst. Bredvid mig satt en tjej och pratade högt i mobiltelefonen och samtidigt ringde någon annans mobil
Musiken från gallerian och butiken var inte speciellt lågmäld, det vet alla hur ganska hög volym man har för att skapa lite cool stämning. Därför talar också de som sitter med mobilen vid örat högre och tillslut blev det svårt att kommunicera vid vårt fikabord. Det har slagit mig förut, många gånger, att vi utsätts för ljud som vi själva faktiskt inte valt. När jag var tio år åkte jag till Stockholm och hälsade på min moster. Det var stort att komma dit. Massa ljud var det som man aldrig hörde ute på landet där jag kom ifrån. Det man inte hörde då var andras privatsamtal i telefon, mobilen var inte ens påtänkt då. Men förövrigt har vi levt i en mycket ljudrik atmosfär i många decennier. För hundra år sedan fanns inga av dessa ljud när man åkte till stan för att handla. Då var det andra ljud, röster har alltid funnits, hovklapper mot kullerstenen och fiskarmadamer som skrek "Här var det fisk!"
Alla dessa skvalande ljud, behovet att avhandla saker på telefon vid en mängd märkliga tillfällen och hela tiden skapa en pulserande och levande stämning kan vara både på gott och ont. Ja menar ibland hör man hur människor löser konflikter via telefon på bussen. Det är ju heller inget man har bett om att få lyssna på. Man upptäcker att människor, inklusive jag själv, kollar mobilen. Vill någon mig något? Vi ska vara uppdaterade, anträffbara och vi ska framförallt vara "på". Vi ska inte sitta och vara tråkiga när musiken dunkar från alla håll.
Frågar någon mig vad för samhälle vi håller på att skapa så säger jag att vi har redan skapat ett bekräftelsesamhälle. Jag vet en del människor som inte kan vara ensamma, som inte kan lyssna till sina egna tankar, som får ångest av det. Att anpassa sig till ett samhälle där alla dessa ljud hela tiden bekräftar dig - mobilsignalen är detsamma som en signal att du finns och att du är viktig - är mycket lättare än att välja tystnaden. Men vad händer om mobilen tystnar? Höra sina egna tankar kan vara skrämmande ifall man inte är van vid det.
Men det finns egentligen inget skrämmande i det. Tvärtom finns vi människor mer i vår egen tystnad och ensamhet. Vi växer inte bara av att andra bekräftar oss, vi växer snarare mer när vi är med oss själva. Vi finner det unika i oss då. För att ta ett exempel. Har du prövat att vara tyst i en hel vecka? Inte säga ett enda ord på en hel vecka då du har tid och möjlighet? Vad händer när du väl säger något? Det som händer är att orden ljuden formar plötsligt fått större tyngd. Densiteten och betydelsen av det du säger ökar. Vad beror det på? Att det inte gått inflation i dina ord. Det spelar faktiskt ingen roll vad du säger. Med andra ord behöver du inte säga något viktigt för att de ska få betydelse. Om du säger "korvmacka" så är det större tyngd i dina ord efter du varit tyst. Det är samma fenomen fast baksidan av det som uppstår när människor pratar för mycket. Jag hade en moster som pratade öronen av folk, hon kunde aldrig leka tysta leken. Konsekvensen blev att hon kunde vara betydligt oförskämdare än genomsnittet för ingen lyssnade och hennes ord betydde sällan något. Kanske hade det varit så från början och hon försökte få än mer betydelse och bekräftelse genom att ständigt prata, eller var det en drog hos henne, vad vet jag. Men betydelselöst var nästan allt hon sa.
När vi ständigt pratar eller ständigt använder ljud, musik och ständigt får intryck blir vi inte längre mottagliga för det. Inte betyder något för oss längre. Vi människor är konstruerade så. Dali Ilama är inte flummig när han drar sig undan i sitt munkkloster och kontemplerar i tystnad. Det är för att hitta vikten av sina ord, hitta det unika i sig själv kontra världen. Han är ju inte mer unik än jag. Jag gör samma sak. Jag drar mig undan världen in i tystnaden för att hitta ordens betydelse. Idag strävar vi efter att väcka uppmärksamhet, få någon betydelse, i det här ständiga larmet, men samtidigt vill vi heller inte sticka ut och det är en omöjlig kombination. Det vi egentligen söker är ju det unika hos oss själva, där vi är en kompletterande del i alltet och det hittar vi absolut inte i detta dunkande, blippande och pipande. Vi hittar bara det i tystnaden. I den absoluta tystnaden och ensamheten. Att det är fult att vara ensam idag ska jag inte gå in på. Det får bli en annan blogg. Jag nöjer mig med att stänga av alla ljud nu, logga ut och kontemplera fri från mobilen. Så att jag kontrollerar den och inte den mig.
