Kontrollberoendet

 Vi människor behöver känna att vi har kontroll över tillvaron för att vi ska må bra. När vi känner att någon annan än vi själva kontrollerar vår vardag börjar vi må dåligt. En del av oss vill ha mycket kontroll, andra nöjer sig med mindre, så varierar det också vem eller vad vi vill kontrollera. En del vill ha inflytande och makt på jobbet, andra hemma och ibland både och.

Desto mindre makt och inflytande vi har desto mer känner vi behov av att sätta oss på andra. Om det inte vore sant skulle inga mobbningsgrupper behövas. Friends skulle bli arbetslösa ifall vi människor slutade var sådana till naturen att vi gärna trycker till de som är ett hot mot vår självbild. Såklart är skalan för hur mycket vi vill trycka till varierande beroende på många saker. En del människor har låg självkänsla, är otrygga eller olyckliga och måste försäkra sig om sin självbild genom att alltid vilja vara bäst. Det kan man stå ut med. Det jag har svårare att stå ut med är människor som går ett steg längre. De som inte tål något motstånd alls. Vissa människor kan inte tåla motstånd utan att helt gå i spinn. Hot verkar vara något de ständigt är rädda för, ständigt otrygga i sin roll verkar de kisa efter något eventuellt hot. Jag undrar mycket över hur de orkar, orkar vara ständigt på sin vakt? Vad tänker dessa människor på om kvällarna innan de somnar?

För att undvika ett sådant liv tror jag vi måste vara öppna för att se oss själva som unika. Vi människor är som snöflingor, skapade av samma princip men alla är unika. Om vi inte ser det kommer vi ständigt vara offer för eventuellt hot. Det finns alltid någon som är bättre på det vi själva gör, vill och hoppas bli bra på. Samtidigt är det så också att ingen kan göra det vi gör. Vi kan inte kopiera varandra utan att det blir dåliga pekoral av det vi gör, vad vi än gör. Det är en klyscha att säga att vi alla är unika men det är ändå så sanningen är. Det har inget med filosofi att göra, det är fakta.

Varje människa som har insett att ingen kan kopieras är inte benägen att tävla med någon annan än sig själv. Vi har liksom ingen måttstock i egentlig mening när vi tävlar med någon annan. Jo, man kan vinna OS-guld kanske du tänker? Ja, det kan man, men sen då, efter man har vunnit, är det inte ganska tomt då?  Jag menar, hur man känner när applåderna tystnar är ju det riktiga testet för vad man har gjort av sin tid. För egentligen betyder inte segern i att vara störst, bäst, vackrast något alls om vi inte kan leva i frid med oss själva.

Om man känner sig liten och obetydlig, inte är bekräftad, inte älskad och saknar självacceptans är man ett lätt offer för de yttre kraven, och när de yttre kraven blir så stora att vi får panik när hoten dyker upp har vi snart inget annat val, tycker vi, än att trampa på de som hotar oss. Vi sjunker till en låg nivå på nolltid och orkar knappt med oss själva, och då kommer projiceringarna också, som ett brev på posten. Vi intalar oss att andra är på det sätt vi själva beter oss, eftersom det är lättare att bära skammen då. Det finns nämligen inget så smärtsamt än att förlora i prestige, förlora en självbild man skapat och därmed också förlora en kontroll över tillvaron man haft. Det gör att man hamnar i riskzonen för den kända onda cirkeln.

Om man inte har andra verktyg är risken stor att man behöver trycka till varje hot som dyker upp, bara för att mata det där tomma hålet som blivit av att vi förlorat oss själva på vägen, eller för att den sanning man har om hur saker och ting är behöver fyllas i och målas som en blek gammal tavla. Om och om och om igen gör vi om samma sak för att bekräfta ett ego som slukar allt i sin närhet och aldrig blir mätt. Livet har plötsligt förvandlats till en ständig jakt på en sil av bekräftelse. Irritationen stiger och man sitter och blir frustrerad över att sanningen hela tiden kommer ifatt och behöver målas i, ja, att det aldrig någonsin tar slut. Då exploderar det när någon annan petar hål, när någon säger något som strider mot allt man ständigt försöker bygga upp varje dag. Det blir en kraftigare reaktion än man menat och ångesten stiger, det gäller att rädda sig nu som en drunknande ute på ett svart hav. Det är klart att jag inte tänker på att skapa gemenskap, trygghet och kärlek då. Då gäller det bara att rädda sig själv och då tar man alla medel, man ljuger, man hittar på och man trycker till igen. För det finns inget som är viktigare än den bild man skapat av verkligheten. Den kontroll man tyckte man haft verkar rasa ihop som ett korthus. Det skälver i benmärgen av tanken att stå naken, förlora. Så sjunker man djupare in i den onda cirkeln.

Det finns inget svårare än att få rädda människor som kontrollerar andra att förstå hur de kämpar för absolut ingenting och i onödan. Den illusion om vad som står på spel är alldeles för verklig och verkar alltför sann, när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Man strävar efter illusioner och det gör det hela så vrickat utifrån ett annat perspektiv. Friends gör ett jättejobb med att försöka förhindra att unga människor hamnar i den här onda cirkeln, allt för tidigt i livet. För mig är det lika viktigt att försöka hindra någon från att sjunka in i droger, som att förhindra någon att bli mobbare i framtiden. Jag raljerar inte för jag tror att makt är lika berusande som droger och lika beroendeframkallande. Vi borde prata mer om hur vuxna människor går omkring och är kontrollberoende, och bryr sig lika lite om sina medmänniskor som vilken drogberoende som helst på jakt efter nästa tjack.

Egalia

 Jag läste om dessa kvinnor som lever under skyddad identitet och kvarskrivning. Samhället fungerar tydligen så att man måste ha fortlöpande bevis på att man är hotad. Det existerar uttalande om att det är synd om kvinnorna som inbillar sig att de fortfarande är hotade. Man är ju ganska luttrad ändå tror man inte sina öron. Jag undrar om samma likgiltighet skulle visas ifall det vore i huvudsak män som vore såhär hotade. Jag tror inte det. Jag tänker på "Egalias döttrar" som publicerades någon gång på sjuttiotalet i Norge. Allt är omvänt i Egalia. Den unge pojken Petronius önskar att bli sjökvinna och det är svårt när kvinniskorna (människorna) styrs av kvinnor, han måste bära PH för att inte bli betraktad som slampa. Kvinniskorna (alltså både män och kvinnor) är ganska likgiltiga inför hur pojkarna och männen upplever sin situation. Männens uppgift är att sköta hem, oroa sig för triviala saker som barn och hushåll, medan kvinnorna gör det som är viktigt i samhället.

"Egalias döttrar" är nog bland det bästa som skrivits av feminister av i huvudsak en anledning. Den att vänder man på steken så blir problemet plötsligt uppenbart. Det är det vi behöver när det ljugs allt för mycket. Vi låtsas att vi är jämställda, vi låtsas att det är upp till varje kvinna att ta för sig och hålla på sin rätt, samtidigt som samhället straffar kvinnor för att de säger sin åsikt. Ja, kvinnor får fortfarande inte ha för mycket åsikter utan att förlora sin kvinnlighet. Det är fortfarande självklart att vi ska riskera en himla massa för att bara åtnjuta lika rättigheter. Porr förnedrar fortfarande kvinnor och lockar fortfarande tjejer som är undernärda på kärlek och bekräftelse. Näthatet mot de kvinnor som står upp för sin övertygelse ska vi bara stå ut med. Det är till och med synd om männen för att kvinnor som är belästa, kunniga och framgångsrika inte förstår hur det är att vara man och misslyckad.  Detta talade man om i Debatt i höstas som det vore en självklarhet. Jag tycker uppriktigt sagt att det är förvånansvärt att något så barockt får visas i svensk television.

Mäns våld och totala brist på självinsikt får man inte tala om längre. Det är fult att vara feminist, då är man en rabiat idiot som saknar självkänsla och som inte har förstått att allt beror på vad man gör det till. Vidare får man heller inte dra alla män över en kam. "Alla män är inte förtryckare.", nej men alla kvinnor är inte något de heller. Det är väldigt viktigt att vi tänker på att män är individer, medan kvinnor fortfarande är en grupp som man kan kalla  för "fittstim". De som protesterar mot det förstår inte ett skämt heter det.

Att göra andra människor rädda är ett effektivt sätt att skaffa sig makt. Vi kvinnor, oavsett ålder, måste leva med att vara rädda när vi går hem en mörk kväll. Jag tar en taxi om jag är ute ensam. Jag ska liksom vara tacksam om jag har en man som följer mig. I Egalia är det tvärtom och först då när vi läser om hur rädda män alltid måste vara så kryper skräcken in på kroppen, och vi drabbas av det som kallas för medkänsla. "Men så kan vi väl inte ha ett samhälle." tänker vi.

Jag har levt med telefonterror och jag vet hur rädd man kan vara och bli, hur man kan noja av det lilla. Jag har aldrig varit med om att någon skurit halsen av mig, som de som lever under skyddad identitet har upplevt. Deras skräck och noja måste vara outhärdlig. Är det så illa att vi är tvungna att vara med om saker själva eller måste det vara så att män upplever saker innan vi tar det på allvar? Om vi föreställer oss att det är såhär normalt att vara våldsam, empatilös och självisk även som kvinna. Jag menar föreställ dig en kvinna helt utan moderskänslor så känns det plötsligt obehagligt, helst ifall hon börjar bränna män som råkar ha fleecetröja på sig, som i den kända Facebook-delningen. Vadå, män får väl ändå skylla sig själva om de går omkring och lockar till sådana våldsövergrepp. Någon måtta får det väl ändå vara på medkänslan, lite ansvar har man ju själv för andras aggressivitet. Jag menar det är ju synd om männen om de går omkring och tror att de är hotade sen av den här kvinnan, bara för att hon försökt bränna ihjäl honom en gång. Nä, varför ska kvinnor straffas för att de begår våldsövergrepp på män, ja menar de har ju förtryckt så länge och det är ju upp till varje kvinna att skaffa sig rätten till trygghet, integritet och säkerhet. Om männen är ett hot är det väl bara att förnedra dem, göra dem rädda och försvarslösa. Allt hänger ju inte på muskler utan på vad man har för vapen.

Nej, jag menar inte allvar med att kvinnor ska återta sina rättigheter med våld. Men jag tycker faktiskt att det får vara nog med denna empatilöshet från vårt manssamhälle och jag deklarerar att jag är feminist utan att för den skull vara i avsaknad av insikt om hur man erövrar sina rättigheter, och utan för den skull alls lida av sämre självkänsla än någon annan. Vi kvinnor ska inte behöva vara rädda överhuvudtaget, vi ska kunna gå nakna på stan utan att skylla oss själva om vi blir våldtagna. Våra döttrar ska slippa se andra kvinnors rövar och könsorgan i sexuella positioner och bli itutade att det är ett ideal. De idealen kan männen stoppa upp i sina bakdelar. Vi ska ha skydd när vi blir antastade, polisen ska ta oss på allvar och det får vara nog med förnedring av vår person så fort vi uttrycker en åsikt. Kan inte misslyckade män på något annat sätt skaffa sig självkänsla än kränka kvinnor, ge dem skulden för sina misslyckade liv så får de gå till en terapeut helt enkelt. I Egalia är vi kvinnor helt egala mot mäns eventuella känslor och är det så männen vill ha det i slutänden kanske det blir så. Jag menar att ingen kvinna har ett enda medlidande med någon enda man utan bara ägnar tid åt att känna medkänsla för andra kvinnor.

Ingen kvinna eller man ska behöva stå ut med våld, förnedring och förtryck. Vi ska vara lika rädda om våra pojkar och sluta ge dem en narcissistisk livssyn. Med omtanke av alla vill jag inte ta till våld eller empatilöshet för det leder ingenstans, och jag vill inte bli som förtryckarna. Fast kanske hotet om att uppleva det kvinnor lever med varje dag skulle få män att tänka mer än på sig själv och sin egen säkerhet. Och ifall ett mirakel sker att vi kanske skulle tänka om, kanske vi tankarna kunde röra sig omkring frågan ifall det är ett sånt samhälle vi vill ha, där kvinniskorna inte behöver leva i skräck, som om det vore normalt.

Dystopiska Lexbase

Lexbase blev en kort historia men förmodligen har vi inte sett slutet av det kontrollsamhälle som växer fram. Lexbase fick mig att reagera mer än vanligt. Först var det "Baren" på nittiotalet, sen var det "Big Brother" och alla communitys på tiotalet. De har fått mig att tänka på dystopierna som skrevs på fyrtio- och femtiotalet: bland annat "1984" och "Fahrenheit 451". 1949 föreställde man sig framtiden om femtio år som ett kontrollsamhälle. Ett-storebror-ser-dig-samhälle där anonymiteten var historia, där lögner och propaganda sprids och där man kontrollerar individens tankar . Brandmännen i "Fahrenheit 451" släcker inte bränder längre utan ställer till bränder i lagens namn, De bränner böcker för att makten anser det farligt för menigheten att läsa. Nästan alla dystopier som skrevs innan och efter andra världskriget har två saker gemensamt och de är att de föreställde sig framtiden som styrd av en övermakt och där individen inte längre har rätt till ett privatliv.

Det är tydligt att man varit inspirerad av nutidens framväxt av diktaturen och dess behov av att kontrollera mänskligheten. Det blev inte så. Den största diktaturen i Europa föll 1989, alltså några år efter 1984. Det växte fram ett annat kontrollsamhälle i vår del av världen. Ett kontrollsamhälle där vi kontrollerar varandra, vilket egentligen är betydligt mer raffinerat än diktaturens kontroll. Jag menar såhär: det kanske är en skitsak men säger ändå mycket om det jag menar. Jag är försiktig nu mer vad jag tar för bilder med mobilen. Jag skulle inte dö om en fulbild på mig själv hamnade i Facebook, men det är värre om jag råkar klicka så att en fulbild av någon annan hamnar där. Jag kan stänger ner Facebook ibland när jag surfar på nätet för att jag inte vill att det delas saker som jag inte vill ska vara på Facebook eller Google+. Ja, det handlar inte om några hemligheter. Det är bara mitt privatliv jag är rädd om. I sak bryr jag mig inte om om andra ser om jag varit på HM-sajten. Jag vill bara inte att alla ska veta vad jag gör, precis lika lite som jag vill att andra ska se mig när jag går på toa.

För en tid sedan var jag hos sjukgymnasten. Hon berättade att hon varit inne på en sajt om stödbehå för hon ville veta vad som fanns i butikerna. Därefter fick hon mängder reklammejl från vitt skilda sportsajter. Ja, vi känner alla till detta fenomen. Alla har skräppostlådan full av reklam för att vi absolut inte längre är anonyma på internet. Om jag googlar på mig själv får jag upp bilder jag slängt och tagit bort. Communitys är bra och jag tycker Facebook, nätet och att handla på nätet är helt okej. Det finns många fördelar. Men jag tror vi måste se upp för vi vet inte vart detta leder. Jag vet att man bestämmer själv, men hur mycket kan man bestämma själv när man bara vill kolla sportbehå och hur många som helst vet att man gjort det? Det är mer anonymt att gå in i en affär och uträtta sina ärenden. Facebook ställer krav också. Många mår dåligt av att de tycker andra har mer liv än de själva. Det skapar ensamhetskänsla och stress och i längden tror jag det styr oss till tankar vi inte skulle haft annars. Tankar om hur livet ska vara för att det ska vara "rätt". Det gör oss ofria och bundna till helt onödiga krav och regler som inte någon övermakt alls behövt ställa eller hjärntvätta dig till.

Du kan kontrollera vem som i Upplysning.se och det var lika mycket diskussioner då när det kom, som det varit nu om Lexbase. Lexbase är värre jag vet. Men det är just det. Vi vande oss vid att sitta och glo på "Baren"-deltagarna som fluktare och värre blev det med "Big Brother". Vi höjer ribban, sådan är mänskligheten. Vi vill ha konflikter och skandaler men vi vill inte vara delaktiga i dem själva. Det är också så med kontrollen. Vissa av oss vill gärna ha kollen på vad andra gör, men inte vara föremål för kontroll själva. Vi tycker det är okej att personuppgifter sprids nu men inte brottsuppgifter. Jag är inte intresserad av vad grannen har för brottsregister faktiskt.

Googlar man på mig så får man upp min blogg och min Facebook. Av det kan man utläsa att jag är kvinna, att jag har en utbildning, var jag jobbar och mina åsikter. Det har jag valt själv visa. Mitt personnumer, min lön och om jag är gift eller singel, okej, det kan jag bjuda på, men jag vill inte att folk ens ska gotta sig i mina p-böter, även om de bara är två eller tre. De flesta som har haft körkort en tid har en p-bot och jag skäms inte. Fast om jag skulle haft ett kriminellt förflutet och gått vidare tror jag inte jag hade skämts då heller. Jag tycker bara att folk inte har med allt att göra. Vi behöver inte lägga vår näsa i blöt överallt. Det ökar oro och stress och får oss nakna, utsatta och ofria. Vi kan aldrig gå vidare om inget får hamnar i glömska.

Även om det finns en laglig rätt och fördelar med Upplysning.se, Facebook (som förövrigt är uppfunnet i tanken att sprida rykten mer eller mindre) och andra sajter så frågar jag mig om vi har någon moralisk rätt till det. Jag tror vi behöver ställa oss den frågan om mycket idag. Ska vi dela allt på Facebook? Jag menar ärdet rätt att dela bilder på misshandlade djur och barn? Att alla ska se djur och barn i så sårbara situationer är bara ytterligare än kränkning även om delningen sker i gott syfte. Vi mår inte bra av att kontrollera varandra på det här viset. Jag tror det finns risk för att vi utvecklas till skvallerbyttor och fluktare på nolltid om vi inte känner var gränsen går för andra människors privatliv. Mänskligheten är ganska överens om att diktaturer gör fel när de kontrollerar och hjärntvättar och kör propaganda. Men är vi lika benägna att vara självkritiska på gräsrotsnivå på den punkten? Jag tror inte det.