Det är inte vi som ska skämmas

Idag läste jag ett inlägg i Aftonbladet av Pernilla Ericsson. Hon skriver om sexskämten och sexuella trakasserier kvinnor får stå ut med på en manligt dominerande arbetsplats. Det är verkligen inget nytt under solen och värre tycks den här typen av mobbning bli.  Jag känner till få fall där män blivit antastade av kvinnor och lidit av det, men jag tror ändå att skulle män utsättas en dag för vad vi kvinnor få stå ut med så skulle det bli en förändring på bara några timmar. Att det aldrig blir en förändring på det här området, utan snarare bara värre, beror på många saker men framförallt att män aldrig behöver skämmas. Förr fick män lära sig att öppna dörren och behandla kvinnor med respekt av vett-och-etikett-skäl. Jämställdhetens baksida blev att de inte behövde det längre, och de slapp även att visa respekt av skäl som vanligt folkvett. För det finns otal exempel på hur respektlösheten och skamlösheten begränsar kvinnors vardag. Vi kvinnor lever i en allt mer växande ofrihet, skulle jag vilja säga, samtidigt som vi tror att vi lever i världens mest utvecklade jämställdhet. Det är lite av en ironi.

För det händer att några av oss kvinnor undviker Facebook ifall vi är singlar och inte kan skriva att vi "är i ett förhållande". Då uppstår nämligen ett fenomen av att både gifta och ogifta män börja peppra sina kåta inviter då. Det hjälper inte att klicka bort dem för är det inte den ena så är det den andra och det är lika bra att lägga ner "fejan". För männen har så rymligt samvete att de inte bryr sig om den äkta kvinnan de lurar eller det obehag de utsätter en känd eller okänd kvinna för. Just därför är det singel-kvinnan som får ändra beteende, inte den gifta mannen. Vi kvinnor undviker också att gå ute när det är mörkt om vi inte är fler än en kvinna med, och inte skäms män för det heller. När min dotter jobbade utomlands tänkte hon på det extra mycket att alltid gå med en annan kvinna när hon gick hem om kvällarna. Jag tänkte också på det extra mycket och förmanade henne att ALDRIG vara ensam ute om kvällar och nätter. Jag vet inte varför för det kan ju lika väl hända när man är hemma i Svedala. I vilket fall dröjde det kanske en vecka efter att hon kommit hem då jag läste om en svensk kvinna som blivit mördad och våldtagen i sin lägenhet i samma lilla stad som Malin, min dotter, bott i. Jag minns hur mina knä blev mjuka och det blev som en tjock klump i halsen, som gjorde ont. Jag vet inte om jag någonsin hade blivit normal om det hade varit Malin jag läst om. Den unga svenska kvinnan var inte ens trygg i sin egen lägenhet. Att Malin var trygg i lägenheten hon bodde i där i den sömniga lilla by-staden i Spanien hade jag inbillat mig hela tiden hon varit hemifrån.

Min oros källa var att jag visste vad som händer oss kvinnor när vi ger oss ut på äventyr och vill röra oss fritt i samhället, utanför hemmets borg. När jag och en kompis var ute och tågluffade så räckte det med att vi slog oss ner i en park för att vila benen så vips fanns det män där som var väldigt hjälpsamma. Det fanns även gubbar som var över fyrtio år äldre än oss själva som ville hjälpa oss på alla sätt. De erbjöd oss en säng och mat, bara vi kom hem till dem. Smilanden, skämten och gullandet kom som på en given signal bara satte oss ner och vilade trötta ben. Det hjälpte inte att vi artigt tackade nej, reste på oss och gick därifrån då följde en och annan efter med fler erbjudanden.

Ibland har vi kvinnor skäl för att undra om det är något genetiskt känslomässigt fel på män utan riskera att bli kallad "manshatare", "jävla surfitta", "Fitt-stim", "brudig"och andra skällsord som har med vårt kön att göra . Jag vet att kvinnor också kan vara utan samvete, kan utnyttja hämningslöst och bara ute efter att tillfredsställa egna behov, men jag tror inte heller att tågluffande män är rädda för otäcka kvinnor i parker, om ni förstår vad jag menar. Varför händer heller aldrig samma scenarion är man reser med en man? Då vänder sig inte ens gubbarna om när man klär om på stranden eller äter en glass. Då finns plötsligt respekten, är det inte mysterium så säg? Då är man inte längre ett lovligt byte. Ja, frågar ni mig om vad jag kallar den inställningen till kvinnor så svarar jag att den är neanderthalar-lik.

Om män fick stå ut med den här respektlösheten under om så bara några timmar så skulle de inte supporta varandra när sexskämten haglar, och de mobbar kvinnor med sina porr och löskukar. De skulle också veta i vilken ålder de själva är i när de dreglar efter unga tjejer ifall de visste hur pass patetiska är i betraktarens öga. För jag tror såhär, män saknar adekvat självbild och skulle de se sig själva i spegeln skulle förändringen också vara omedelbar. Men av hävd och vana så behöver de aldrig skämmas för sitt beteende, för sina våldstendenser eller för att de är mobbare. Jag tror inte att det har med biologi att göra och jag har aldrig trott det. Jag är övertygad om att det handlar om vanlig jävla fostran. Skulle vi tvinga män att skämmas, skulle det vara lika skamligt att mobba en kvinna med porr som att avslöja att man har klamydia vid kaffebordet på jobbet, så skulle ingen kvinna tillslut behöva vara rädd för män. Jag tror inte män är mer komplicerade än så. Jag tror det är direkt farligt att mystifiera deras handlingar med att det beror på hormoner eller "ack ja, det är ju pojkar". Just för att vi behandlar pojkar så utvecklar de en djupt sittande och svåråtkomlig brist på respekt, och det som gör det ännu mer komplicerat är att finns respekten så är den i så fall grundad på rädsla, inte höga värden.

Ja, jag drar alla över en kam nu och de män som känner sig trampad på en öm tå kanske ska skämmas. Det kanske är precis vad den mannen behöver. Vad vet jag? Tar man inte åt sig alls ja då äger man förhoppningsvis inte denna manliga problematik. I vilket fall är det ändå männen som äger det här problemet på en generell nivå, inte nödvändigtvis alltid på en individuell. Det är definitivt inte kvinnorna som äger det här problemet. Kvinnor kan äga andra problem, men det gör inte att vi får skylla oss själva för att vi blir respektlöst bemötta, för att vi ständigt måste vara rädda, aktsamma och på vår vakt mot de kränkningar män står till buds med.

Tillbaka till glöden!

Idag har jag haft semester i fem dagar. Jag har varit trött efter ett ganska intensivt år fyllt av massor av förändringar. Då är det skönt att bara göra ingenting. Under tiden jag gjort ingenting har jag lyssnat till Almedalen. Det är många tankar som snurrar när jag lyssnat till Jimmi Åkesson, Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt. Jag har lyssnat till arbetsfrågor, rasism, miljöfrågor och jämställdhet. Det är många sakfrågor som kräver fakta, kunskap och insikt för att man ska förstå dem. Det är också många värdefrågor som kräver hjärta för att man ska förstå dem. Det är mycket som oroar mig men det är också mycket som gläder mig.

Det som gläder mig är att det finns så otroligt många engagerade människor som tillsammans outtröttligt kämpar för det som är viktigt. Engagemang i sig är viktigt också tycker jag och de flesta. Fast vad är engagemang egentligen? Är det alltid bra? Idag har Mohammad Mursi avsatts i Egypten och den striden var outtröttlig, men frågan är hur klokt den är. Hela händelseförloppet är märkligt och demokratiseringsprocessen har spårat ur. Det kräver en annan analys än den jag ska göra här. Jag vill bara ta Egypten som exempel på hur människan kan gå fel i gemensamma insatser och engagemang. "Man go crazy in congegration" som han sa Sting. 

Gemenskap är ändå då och då det finaste vi kan uppleva, då vi strider för samma sak. Jag är uppväxt med Internationalen och den röda fanan. Jag hade min egen flagga i barnvagnen vid första maj och Internationalen lärde jag mig innan jag kunde Imse Vimse Spindel. Jag tror det var ett eget val. Från första början älskade jag den där stämningen, gemenskapen och förstod att det här var något viktigt. Jag blev inte så hjärntvättad socialist som man kanske kan tro. Jag ifrågasatte mycket av socialismen under tonåren och ett tag var jag helt opolitisk. Jag har aldrig varit trygg med att bara anamma åsikter. Jag har alltid velat pröva dem och det gäller både andliga och politiska frågor. Jag vill helt enkelt ha bevis för att något ska fungera. Fast jag älskade hela tiden den politiska glöden även om pappa aldrig kunde fostra en riktigt tvättäkta socialist i mig.

Jag kanske inte är född att stå på barrikaden även om jag är född 1968, barrikadernas år och har fått med mig kampen med modersmjölken. En del kungar är inte födda kungar, och jag tror att jag passar bäst vid ett fikabord där jag kan lösa världsproblemen. Ändå och trots det saknar jag att vi har tappat glöden i politiken. När jag lyssnar till Almedalen och minns glödgade diskussioner om kärnkraften på åttiotalet så blir jag full av saknad och längtan. Idag ska man vara smidig. Det är modernt. Idag ska man vara anpassningsbar och samarbetsvillig i ALLT, och jag har, som ungdomarna säger, fet-tröttnat på det. Tycker man för mycket är man besvärlig. Om man då inte framför riktigt ovärdiga och omänskliga åsikter som Jimmie Åkesson, som tycker att barn till papperslösa inte ska få hjälp och få gå i skola. Han skiter i att det är maktlösa barn, men det är värre att vi tyst med motargument låter honom tycka det. Vi har åskitstfrihet, ja. Fast det är så pass omänskligt att det inte räcker att Fridolin ger honom en känga och Reinfeldt inte vill samverka med Åkesson. Om någon undrar vad jag menar kan göras mer så minns jag fortfarande debatten mellan Palme och Fälldin. Det fanns mer att hämta där av innehåll trots att ämnena inte var tillnärmelsevis så brännande och så heta som ämnet papperslösa barn.

Istället står Mona Sahlin med ryggen demonstrativt åt Sverigepartiet. Det får räcka. Även journalister vill inte gå för hårt åt någon. Samtidigt som det är lite dubbelt. För man kan gott vara en fridstörare som journalist, men man vill sällan gå till kärnfrågan. Varför? Varför? undrar jag. Den enda som ställt obehagliga och avslöjande kärnfrågor till exempelvis Jimmie Åkesson är Erik Blix i Almedalen i måndags. Ni som såg inslaget märkte säkert att Åkesson gick därifrån slokörad. Det första debatten på länge som varit intressant och då var det inte ens en debatt.

Ja, för hela den svenska debatten är ljum och intetsägande oavsett vad vi diskuterar. Vi debatterar också flera frågor samtidigt och det är även alltid knappt om tid. I ett så allvarligt debattämne som våldtäkt fick en ung tjej frågan om samtyckeslagen. Hon fick frågan för att hon blivit utsatt för en våldtäkt och jobbade aktivt med att informatör i ämnet. Hon blev helt respektlöst avbruten mitt i sitt svar. Vi rusar vidare till nästa fråga och glömmer vad själva poängen med debatten var, och även vad respekt är.

Neej, det var inte bättre förr men ibland vill jag tänka så. Ibland längtar jag tillbaka till när det fanns lust, liv, puls och framförallt lidelse. Då när ideologin gick före sakfrågan. När saklighet var självklart men inte uteslöt att man faktiskt kunde höja rösten, skratta och vara exalterad. Vinner vi på att alltid vara den som kör medströms, den som inte stöter sig med någon,  den som alltid samarbetar, och alltid håller med? Nej, jag tror det är livsfarligt och vi lär våra ungdomar att det är farligt att tycka något, att det är svårt att tycka något, att man inte vet vad man ska tycka. Det är en totalt livsfarlig inställning till livet. Att inte ta ställning är bästa grogrunden för alla mörka krafter. För när vi inte tar ställning och inte tar beslut lämnar vi över beslutet åt någon annan, och det är ofta de åsiktsparasiter. Åsiktsparasiter med dolda agendor. Det vill säga alla de som tror att de kämpar för något men egentligen endast söker uttryck för eget hat och egna misslyckanden. De åskitsparasiterna suger ditt blod för att deras ideologi är ihålig och näringsfattig. Det enda som finns är de enkla lösningarna på svåra problem och de skramlar i botten i deras tomma tunnor som låter mycket. Åskiktsparasiterna har en egen inre problematik de måste lösa först innan de går in i riksdagen. "Man go crazy in congregation, we can only be better one by one." Vi har sett de förr om och om igen i historien: Robespierre, Napoleon, Hitler och så vidare. Männen som sägs vara karismatiska och mystiska för att de får folk med sig på vilka galna upptåg som helst. Men så är det inte. De blåser upp sig och vi tror på dem för det de säger verkar enkelt och tilltalande då allt verkar mörkt och svårt. Mystiskare än så är det inte och har aldrig varit. 

Det är istället i soffan hos terapeuten alla de stora karismatiska männen  och Jimmie Åkesson hör hemma. I soffan där Åkesson bör göra upp med sina rädsla för muslimer först innan han ger sig in i riksdagsdebatten. All låtsad yta av samarbetsvilja kommer ändå att spricka en dag och allt hat välla fram. Så funkar vi människor och även politiker är människor.

Vi andra måste också göra upp med vårt innan vi tar ställning. Det är det enda sättet att få en bättre värld för det är utifrån våra tankar vi skapar världen, inte utifrån något annat, faktiskt. Men under tiden vi löser vårt knyppliga inre och väntar på att Åkesson ska bli klar med sig själv måste vi leva och låta oss vara levande. 

Jag röstar för att vi först och främst skrotar den här jäkla smidigheten som varit på tapeten alltför länge. Den är största hotet mot vår välfärd. Att istället vara ärlig och levande gör att vi lättare kommer oss själva närmre, och när vi gör det känner vi genast lättare empati och när vi känner empati kan vi lättare ta ställning. Det här ljumna bereder bara väg för det kalla och det är dit vi är på väg när Åkesson har åtta procent, och vi ska inte tyst och smidigt  vända nazisterna ryggen. Det ska dåna i rättens krater när vi gör det och tills vi talat till punkt.