När allt lagt sig och allt är tillbaka till sin ordning igen undrar jag alltid varför. Varför människor tror att de kan tysta andra. Jag får aldrig heltäckande svar och kanske finns det inga heller men men en sak är säker: så länge vi människor inte står upp för den vi är så länge kommer vi att förlora värdefull mark. Om vi inte står upp för den vi är, vår uppfattning och kräver argument kommer vi att hamna i ett bakvatten av andras uppfattningar. Vi går isär och håller inte ihop längre. Det är en av anledningarna till, tror jag, att vi tappar kontakten med oss själva. Därför är det farligt att låta sig tystas och det spelar ingen roll vem du är för förr eller senare finns alltid någon som vill att just du ska vara tyst.
Jonas Gardell har sagt många gånger att: "Låt dom gärna sätta på er men låt dom aldrig sätta sig på er.". Det finns alltid människor där ute som retar sig på dig även om du inte har gjort den människan ett dyft mer än kanske sagt din åsikt. Vissa kan gå bärsärk bara för du är du eller att de har en övertro på sin egen förmåga att slå kunna slå ner dig. Inget handlar längre då om diskussion och argument utan om makt. Makt är som bekant mer berusande än sex. För det man inte kan kontrollera det vill man på ett eller annat sätt erövra kontrollen över eller helt enkelt förinta för att få känna att man har vunnit. Grejen är den att i det stora hela är ett omöjligt uppdrag. Vi kan inte vinna makt på det sättet över en annan människa. Varje människa har sin rätt att existera på sina egna villkor och den rätten är en vidja. Man kan förtrycka ett folk eller en människa för en tag men den arabiska våren kommer komma för alla. Det förblev aldrig tyst för Mubarak och kommer aldrig att förbli tyst.
I mitt skrivande ingår alltid en allmän inställning för jag ser inget annat sätt att se tillvaron. Men en del människor tycks tro att jag skriver just för dem personligen. Jag vill säga det här och nu så det inte uppstår några fler missuppfattningar på den punkten. Människor är förebilder för mig och exempel. Alla jag träffat i mitt liv har någon gång varit med i skrivandet och kommer att vara det i framtiden. Men inte för att jag alltid är personligt engagerad i alla utan för att jag är engagerad i just en fråga de står för just i stunden. Det kommer nya frågor och gamla frågor återkommer med nya människor som exempel.
Att se saker ur det perspektivet att vi alla bara har olika tillfälliga statistroller i varandras liv raderar begreppet makt eftersom det förtar lite av den felaktiga vikt vi lägger vid våra roller vi har och är tilldelade. Ingen är högre eller lägre och ingen har mer eller mindre människovärde än någon annan. Fast just det är svårt för en handfull människor att förstå. En del kan inte tänka i andra banor än över- eller underordnad. De har inga andra mätmetoder. Just dessa människor bär inte sällan på underlägsenhetskänslor och under årens lopp har den typen sett mig som ett slags fiende de till varje pris ska trycka ner.Även om jag kan förstå hur de känner det så kan jag ändå inte förstå varför de tror att de kan göra det omöjliga. Det vill säga för evigt förinta det de hatar eller de människor de föraktar? Deras åsikt eller metoder kommer någonsin att räcka till. Om man sätter in Nelson Mandela i fängelse kommer ju bara en ny med samma mål och syfte att ersätta honom.
Den här gången man ville trycka till mig fick jag höra att jag försöker påverka och mobba andra med mina usla teorier och förtyckarmetoder. Jag har hört det förut och blev inte förvånad. Det var ett väntat argument eller inte argument, stenkastning snarare. Jag blir, som sagt, inte förvånad jag undrar mest varje gång hur stark man tror att jag är? Hur kan man inbilla sig att jag kan mobba kollektivet med en teori eller argument?
Det satt fler bakom datorn men bara en förde talan. Det har också hänt förr. Det att man vill att jag ska veta att "dom" är fler än ensamma jag. Så behövde jag mothugg sa man. Kan det var så intressant det jag har att säga att det behövs, tänkte jag. Min åsikt är en ynka åsikt i ett hav av åsikter. Så har jag faktiskt min demokratiska rätt till en åsikt och rätt att stå upp för den och jag behöver bara den. Jag behöver inte förlöjliga, förringa eller förtala för att få ut den, tänkte jag. Fast då var det fel på språket och fel på att alls ha en blogg. Det var fegare att ha en blogg än att sitta bakom en dator och vara anonym. Jag var dessutom inte hälften så inkännande och godhjärtad som min kritiker. Fast han verkade precis som mina tidigare kritiker inte tänka tanken att jag har barn som far illa av att läsa eller höra meddelanden som säger förnedrande saker om deras mamma. Så långt sträcker sig inte deras medkänsla. De kanske tycker att barnen, som verkligen inte gjort dem något alls, också förtjänar deras hån och galla. Jag vet inte.
Samtidigt som det här är obehagligt så någonstans inspirerar förtryckarna mig. Jag kommer skriva ännu mer. Jag kommer använda det här precis som alla andra tillfällen då man gått ännu längre och idkat telefonterror och använt förtäckta hot. Jag har hört allt från teorier om hur man ska förstöra framtiden för mig till hur man ska se till att jag kommer vara tyst för evig tid. Om framtidsspådomarna om mig varit sanna hade jag varit baglady nu och haft dumstruten samt en stor skylt där bak om hur dålig jag är. Dålig som människa, som älskarinna, som kvinna, som lärare, som allt jag står för. Jag är dessutom ful och tråkig. Ja, det kanske är sant allt detta men jag har faktiskt ändå rätt till min åsikt. Till syvende och sist kan ingen ta ifrån mig rättigheten att ha en åsikt. Allra helst för att det aldrig handlar om åsikter som förtrycker folk utan för det mesta handlar om hur vi ska få en bättre värld. Jag har till och med rätt att skriva vredgat ibland när jag anser att människor går för långt med kränkningar och förtryck.
På samma gång man tycker allt det här om mig vill man i tio fall av tio att jag ska höra av mig till dem så "vi kan göra upp". Det är klassiskt. Jag vet inte vad ni tycker men om någon gjorde inbrott i ert hem vill ni ringa upp dem och göra upp? Skulle inte tro det. För att ge sig på människan och inte åskterna är som att våldta och göra inbrott. Jag betraktar dessa människor som gör såhär som potentiella kriminella för de saknar gränser. Hot är också kriminellt precis som förtal. Fast jag tror inte att de reflekterar så mycket över att det faktiskt är kriminellt.
Sammantaget har erfarenheterna ibland varit traumatiska och jag har varit tvungen att ta time out. Men i det stora hela gör sådant här mig ännu starkare och ännu mer medveten om varför det är viktigt att ha ordet i sin hand och vårda det. För som det heter: "I beynnelsen var ordet...". Ur ordet kommer allt och vi har det som både en skyldighet och en rättighet. Jag har en demokratisk rättighet att uttrycka min åsikt men det är som min käre vän Jerker sa: "Det är ingen demokratisk rättighet att kommentera min blogg."
Jonas Gardell har sagt många gånger att: "Låt dom gärna sätta på er men låt dom aldrig sätta sig på er.". Det finns alltid människor där ute som retar sig på dig även om du inte har gjort den människan ett dyft mer än kanske sagt din åsikt. Vissa kan gå bärsärk bara för du är du eller att de har en övertro på sin egen förmåga att slå kunna slå ner dig. Inget handlar längre då om diskussion och argument utan om makt. Makt är som bekant mer berusande än sex. För det man inte kan kontrollera det vill man på ett eller annat sätt erövra kontrollen över eller helt enkelt förinta för att få känna att man har vunnit. Grejen är den att i det stora hela är ett omöjligt uppdrag. Vi kan inte vinna makt på det sättet över en annan människa. Varje människa har sin rätt att existera på sina egna villkor och den rätten är en vidja. Man kan förtrycka ett folk eller en människa för en tag men den arabiska våren kommer komma för alla. Det förblev aldrig tyst för Mubarak och kommer aldrig att förbli tyst.
I mitt skrivande ingår alltid en allmän inställning för jag ser inget annat sätt att se tillvaron. Men en del människor tycks tro att jag skriver just för dem personligen. Jag vill säga det här och nu så det inte uppstår några fler missuppfattningar på den punkten. Människor är förebilder för mig och exempel. Alla jag träffat i mitt liv har någon gång varit med i skrivandet och kommer att vara det i framtiden. Men inte för att jag alltid är personligt engagerad i alla utan för att jag är engagerad i just en fråga de står för just i stunden. Det kommer nya frågor och gamla frågor återkommer med nya människor som exempel.
Att se saker ur det perspektivet att vi alla bara har olika tillfälliga statistroller i varandras liv raderar begreppet makt eftersom det förtar lite av den felaktiga vikt vi lägger vid våra roller vi har och är tilldelade. Ingen är högre eller lägre och ingen har mer eller mindre människovärde än någon annan. Fast just det är svårt för en handfull människor att förstå. En del kan inte tänka i andra banor än över- eller underordnad. De har inga andra mätmetoder. Just dessa människor bär inte sällan på underlägsenhetskänslor och under årens lopp har den typen sett mig som ett slags fiende de till varje pris ska trycka ner.Även om jag kan förstå hur de känner det så kan jag ändå inte förstå varför de tror att de kan göra det omöjliga. Det vill säga för evigt förinta det de hatar eller de människor de föraktar? Deras åsikt eller metoder kommer någonsin att räcka till. Om man sätter in Nelson Mandela i fängelse kommer ju bara en ny med samma mål och syfte att ersätta honom.
Den här gången man ville trycka till mig fick jag höra att jag försöker påverka och mobba andra med mina usla teorier och förtyckarmetoder. Jag har hört det förut och blev inte förvånad. Det var ett väntat argument eller inte argument, stenkastning snarare. Jag blir, som sagt, inte förvånad jag undrar mest varje gång hur stark man tror att jag är? Hur kan man inbilla sig att jag kan mobba kollektivet med en teori eller argument?
Det satt fler bakom datorn men bara en förde talan. Det har också hänt förr. Det att man vill att jag ska veta att "dom" är fler än ensamma jag. Så behövde jag mothugg sa man. Kan det var så intressant det jag har att säga att det behövs, tänkte jag. Min åsikt är en ynka åsikt i ett hav av åsikter. Så har jag faktiskt min demokratiska rätt till en åsikt och rätt att stå upp för den och jag behöver bara den. Jag behöver inte förlöjliga, förringa eller förtala för att få ut den, tänkte jag. Fast då var det fel på språket och fel på att alls ha en blogg. Det var fegare att ha en blogg än att sitta bakom en dator och vara anonym. Jag var dessutom inte hälften så inkännande och godhjärtad som min kritiker. Fast han verkade precis som mina tidigare kritiker inte tänka tanken att jag har barn som far illa av att läsa eller höra meddelanden som säger förnedrande saker om deras mamma. Så långt sträcker sig inte deras medkänsla. De kanske tycker att barnen, som verkligen inte gjort dem något alls, också förtjänar deras hån och galla. Jag vet inte.
Samtidigt som det här är obehagligt så någonstans inspirerar förtryckarna mig. Jag kommer skriva ännu mer. Jag kommer använda det här precis som alla andra tillfällen då man gått ännu längre och idkat telefonterror och använt förtäckta hot. Jag har hört allt från teorier om hur man ska förstöra framtiden för mig till hur man ska se till att jag kommer vara tyst för evig tid. Om framtidsspådomarna om mig varit sanna hade jag varit baglady nu och haft dumstruten samt en stor skylt där bak om hur dålig jag är. Dålig som människa, som älskarinna, som kvinna, som lärare, som allt jag står för. Jag är dessutom ful och tråkig. Ja, det kanske är sant allt detta men jag har faktiskt ändå rätt till min åsikt. Till syvende och sist kan ingen ta ifrån mig rättigheten att ha en åsikt. Allra helst för att det aldrig handlar om åsikter som förtrycker folk utan för det mesta handlar om hur vi ska få en bättre värld. Jag har till och med rätt att skriva vredgat ibland när jag anser att människor går för långt med kränkningar och förtryck.
På samma gång man tycker allt det här om mig vill man i tio fall av tio att jag ska höra av mig till dem så "vi kan göra upp". Det är klassiskt. Jag vet inte vad ni tycker men om någon gjorde inbrott i ert hem vill ni ringa upp dem och göra upp? Skulle inte tro det. För att ge sig på människan och inte åskterna är som att våldta och göra inbrott. Jag betraktar dessa människor som gör såhär som potentiella kriminella för de saknar gränser. Hot är också kriminellt precis som förtal. Fast jag tror inte att de reflekterar så mycket över att det faktiskt är kriminellt.
Sammantaget har erfarenheterna ibland varit traumatiska och jag har varit tvungen att ta time out. Men i det stora hela gör sådant här mig ännu starkare och ännu mer medveten om varför det är viktigt att ha ordet i sin hand och vårda det. För som det heter: "I beynnelsen var ordet...". Ur ordet kommer allt och vi har det som både en skyldighet och en rättighet. Jag har en demokratisk rättighet att uttrycka min åsikt men det är som min käre vän Jerker sa: "Det är ingen demokratisk rättighet att kommentera min blogg."
