Den frestande negativiteten

Jag vet att jag pratar mycket, jag pratar mer än jag skriver till och med. Men faktiskt så är jag ofta också ganska tyst och lyssnar på vad andra säger för det intresserar mig otroligt mycket. Andra människor har alltid något intressant att säga. Just det lilla vi säger till varandra kan också avslöja mycket om oss själva; hur godhjärtade vi är, vad vi är rädda för, vad vi kan, vad vi inte kan, hur mycket livet har lärt oss och så vidare. Ibland kan unga människor avslöja mer mognad än äldre och ibland behöver man inte veta könet på en fras man bara vet; det där har en man eller kvinna sagt. Men ett har vi gemensamt och det är att vi människor hellre och oftare avslöjar vår negativitet än vår positivitet. När jag lyssnat på vad folk säger de senaste dagarna exempelvis så har man nu när äntligen värmen kommit börjat klaga på den: "Åh det här det är för varmt för mig". Ja, alltså man behöver inte älska värmen, det är inte lag på det, men det är lättare att klaga än att säga; "Skönt att det blev varmt ett tag så de som älskar värmen också får lite sommar i år."

Samma sak är det med goda egenskaper. Med handen på hjärtat så gillar vi inte när människor är för positiva om sig själva. I alla fall jag kan bli obekväm med människor som skryter om sitt eget, jag känner en kille och varje gång vi träffas så är det samma sak. Han börjar aldrig med att fråga hur jag har det utan han börjar alltid med att prata om sig själv och sin egen framgång i modesta ordalag såklart, så att det inte ska märkas att han gärna vill tala om att det går framåt. Men samtidigt kan jag känna att om jag är den enda som verkligen lyssnar och det är min bekräftelse han gärna vill ha, så vadå? Låt honom få det. Min utveckling den går ändå så långsam så jag har inte så mycket att skryta om.

När jag är med kvinnor så är det precis tvärtom. Då fälls fraser som "Nä men gud, det där kan inte jag. Ja jag är jättedålig på än det ena och än det andra." Vi kvinnor vill för allt i världen inte verka stora på det, att göra sig själv så liten som möjligt har nästan utvecklats till en dygd och medför en slags respekt på symötet. Risken är bara den att det där negativa också kan utvecklas till skvaller om andra, och man gärna hacka på folk för att i nåt läge ändå få känna sig lite bra.

Ja mänskligheten är ett negativt släkte. Vi gillar varken när folk berömmer sig eller hackar på sig själva. Jag säger som Emil; "När jag inte har pengar då kan jag inte köpa sockerdricka, och när jag har pengar då FÅR jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag då dricka sockerdricka?" När får man vara bra då?

När vi har slutat tävla, skulle jag vilja säga. När vi slutar tävla och ser varandra så som vi faktiskt är då blir både vi själva och andra mycket mer intressanta. Men det är ibland som vi inte riktigt vågar se oss själva i vitögat i rädsla för att vi ska se saker vi inte tycker om. Precis så är det med våra närmaste. Mitt förra inlägg handlade om alla människor som sticker och förblir borta utan ett ord, frivilligt, och resten av familjen står där och undrar vad som hänt. Jag tror att en ingrediens av flera är att vi känner att vi måste leva upp till roller, könsroller och andra roller för att bli älskade och accepterade. I rädsla lever vi våra liv så att säga och då blir det en kamp och tävlan ibland, som en del inte orkar med. Vi sväljer våra innersta drömmar och åsikter för att vi vet att de omkring oss inte skulle acceptera oss annars, precis så är det med vårt tänk.Vi säger det som förväntas av oss. Vi samlar på skvaller och negativt om andra för att det gör att vi har något att ta med till symötet. Vi göder neativiteten ibland för att passa in.

Mänskligheten har lättare att hänge sig åt negativt också för att det verkar mest förnuftigt. Vi vill framstå som mogna varelser. Folk skulle tro vi kanske blivit lite knäppa ifall vi började berömma våra familjemedlemmar, en del kvinnor gör inget annat än klagar på sina män exempelvis. Han snarkar för mycket, fiser och slänger sina kalsonger överallt. Skulle den kvinnan börjar berömma honom för sin skicklighet med bilen, att han tankar åt henne, att han betalar alla räkningar, att han låter henne köpa vad hon vill på HM för hans pengar och så vidare så skulle kanske väninnorna inte längre ha något att prata om och det skulle bli obekvämt.Precis som det skulle bli ifall vi började kommentera vädret positivt i alla lägen; "Tänk vad bra att det regnar nu så att skörden blir bättre."

I grund och botten tror jag att det här inte är så svårt att ändra på. Jag tror att vi bara behöver ändra fokus. Tanke är fokus. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Ifall man lägger tankeenergi på läpparna så kommer det att börja kittla efter tag. Det är ett bra sätt att mäta densiteten på tankar och att det faktiskt har betydelse vad vi tänker eftersom det alltid har en följd av vad vi säger till nittio procent. I princip behöver vi bara flytta fokus, vi behöver behöver bara analysera lite vad vi håller på med, med andra ord, så skulle det inte längre vara så olustig känsla att vara positiv.

Taxi ut i det fria

7000 personer anmäls som saknade till polisen varje år. Det är 19 varje dag och ca 30 av dem tar det lång tid innan man ser eller kommer de aldrig tillbaka. Det ligger inte alltid ett brott bakom alla 30, en del försvinner helt frivilligt och kommer aldrig hem igen.

Ovisshet är en av de mest outhärdliga känslor vi kan känna. Det är nästan alla överens om att det är bättre att veta än att vara i ovisshet. Man kan liksom aldrig komma till något avslut om man inte får veta var den man saknar tagit vägen. De som lämnar hemmet frivilligt lämnar också fler frågor kvar efter sig. De flesta kommer också hem och svarar på den mest centrala frågan: varför? Svaret är ofta: "Jag ville bara vara ifred." Jag skulle också undra varför man sticker utan ett ord. Det skulle göra mig ganska förbannad, rent ut sagt.

Men 7000 människor är ganska många. Om så bara hälften, 3 500, av dem är frivilliga så är det också förhållandevis många människor. Det är många som inte orkar med det liv de lever så utan bara vill fly, och det utan ett ord. Vi lever i en tid med mycket krav och lite acceptans. Det har i och för sig i tider funnits ett innehåll av mycket krav och lite acceptans. Du var inte särdeles accepterad i det svenska hovet på 1700-talet om du inte var vitpudrad och talade flytande franska. Idag har kraven förändrats och de har faktiskt också ökat. För idag har vi många fler val än vi hade för bara hundra år sedan. Vi lever i en tid då unga människor lider mer under förvirringens och osäkerhetens ok, än under lydnadens, som i början av 1900-talet. Unga människor kunde bara välja utifrån kön och klass och var du kvinna kunde du bara bli sjuksköterska eller lärare om du inte ville gifta dig. Barn och unga har fått större plats men också fler val, fler möjligheter och då gäller det att välja rätt. Det här är stressande, tillsammans med krav på att vara snygg, självsäker och framgångsrik så tyngs man ibland av sådan ångest att man skär sig för att lätta på trycket.

Men inte bara unga lider av att vi måste leva upp till många saker. Det gör vuxna också. Du måste ha viss livsstil i villaområdet, du måste ha ett lyckat äktenskap, barn, bra utbildning, fina möbler, platt-tv och en fulltecknad kalender så du kan prata om aerobics, forbollsresultat och zumba. Du ska ha en jämn gräsmatta, nya utemöbler och ett nymålat hus. Du ska vara insatt i din pension, dina försäkringar och välja tandläkare, bra mobiloperatör och  skaffat ett billigt internet. Du ska vara uppdaterad om vad DN skriver och vad de säger på morgonnyheter. Däremellan ska du jobba och sköta det perfekt, samt hämta barnen på dagis. Om någon alls tid finns kanske du hinner fundera på vad du själv vill.

Såklart man inte måste leva såhär. Man har ett val men samtidigt är det valet inte synligt eftersom vi gärna vill att släkten och vännerna ska tycka om oss. Men ofta tycker de om oss på vissa villkor, exempelvis att vi lever upp till förväntningarna. För när vi förändras och vill något annat, är då de höjda ögonbrynen kommer och din man eller hustru blir lite stel i ansiktet ifall du börjar prata om dina innersta drömmar om att sälja företaget och köpa båt och åka jorden runt. Du vågar kanske inte ens säga det för du inte vill att din omgivning ska tro du blivit bindgalen. Ni har redan bokat semestern där alla tre familjerna ni umgås med ingår. Ni ska ju ha kul fast du tycker innerst inne att det inte är kul. Inte direkt tråkigt heller för du gillar dina vänner men drömmer om något helt annat. Du drömmer om att få göra dig av med oket som konventionen kräver och göra något HELT annat, för att pröva dig själv, för att känna pulsen igen för att uppleva och få nya intryck och nya tankar. Bli pånyttfödd. Men alla dina närmaste vänner förväntar sig den här resan och allt annat av dig. Precis så gör din mamma och pappa för de tycker att du har skaffat dig ett såå bra jobb, såå bra vänner och såå bra man. Du skulle få dem avsvimmade i famnen ifall du sa att: "nej jag har sålt företaget som sagt, jag sticker en sväng på ett halvår.". Du har med andra ord inte vännerna att prata med och inte föräldrarna. Men jobbarkompisarna då? Jo, de skulle allihop önska dig lycka till och ställa upp när du tar tjänstledigt och de du är nära vän med skulle fortsätta vara vän med dig även efter en sådan förändring. Inga problem. Det återstår "bara" revolutionen bland släkt och vänner då alltså. Så är det ju så också att huset är intecknat, barnen skulle undra och mamma har dåligt hjärta. Så du sväljer dina önskningar även om det är svårt och tänker att: "allt kan man inte få i den här världen".

Det är bara det att åren går och varje år är ett år närmare ålderdomshemmet. Krämporna kommer efter fyrtio och man kanske bara orkar med en pensionärsresa efter sextiofem, och sedan kan det gå hur som helst. liemannen kan stå utanför dörren och då är det ingen tid kvar längre. Då har tiden gått åt till att leva upp till andras förväntningar. Du tänker att det är bara folk med fyrtioårskris som tänker så, innan du tänker nästa tanke: att det kanske är för att vi lever ett liv där vi ibland bygger ett fängelse istället för ett hem, som fyrtioårskrisbegreppet alls har dykt upp. För fyrtioårskris fanns inte för hundra år sedan. Men fyrtioårskris är ju B. Det är för dig män som köper motorcyklar och vill bli unga igen. Fast du vill inte bli ung igen. Du vill bara känna att du lever, närmare livet helt enkelt och inte närmare döden. Du föreställer dig dödsbädden då du räknar att  kammat hem ungefär femtio resor till Magaluf, och du vet redan innan resan hur ni kommer prata om den i efterhand. Du vet till och med vilket vin ni kommer dricka när ni kommer hem, vilken mat ni kommer äta och vem som kommer säga vad. Det har varit tryggt länge men nu börjar det kännas som gammalt tuggummi. När planet med alla vännerna väntar och det är dags att gå ombord så känner du i hela kroppen att det är ett val du måste göra. Antingen nu eller aldrig, tänker du. Men hur? Vad ska jag säga? Ja, det bästa är ju om man kan försvinna utan ett ord för att slippa allt skäll från alla som varit med och planerat, slippa alla frågor, alla tårar från man eller hustru och allas hängande hakor och uppspärrade ögon. Det är alla mot en. Du känner dig kissnödig och säger till att de andra kan vänta medan du ska gå på toa. Men efter du stängt WC-dörren efter dig kan du inte gå tillbaka till resesällskapet. Det går liksom inte för benen går av sig själva åt ett annat håll. Du tar taxin istället, ut i det fria.

När hatet regerar

James Holm var tung beväpnad och tolv personer dör och femtio skadas när han går lös med en hagelgevär, halvautomatgevär, pistol och ett AR-15 gevär. Det här ser vi om och om igen. Vi har Utöja i friskt minne men det här fick mig också att tänka på Colombine igen. Vi vet inte idag vad som fick James Holm att ta det här beslutet och gå beväpnad till biografen, vi vet inte vad som rörde sig i hans huvud men vi kommer säkert att få veta det när chocken har lagt sig. Såklart tänker jag på alla anhöriga. Det är ju sånt här jag är orolig för nu när mina barn inte längre sitter i min soffa eller jag hör dem snusa i sovrummet om kvällarna. Jag går nästan alltid omkring med en känsla av oro för att de ska träffa på en galning som vill hämnas livet just på mina barn. Jag är rädd för att dottern ska bli våldtagen av en "Haga-man" och sonen misshandlad av ett gäng grabbar fulla av hat. För det är inget annat än hat som är drivkraften bakom den här typen av brott.

Därför tänker jag också ibland på förövarna. Eric Harris och Dylan Klebold mördade tolv elever, en lärare och skadade tjugoen personer. I filmen om Colombinemassakern kan man se hur de förbereder sig med sina långa svarta kappor och känner makten de har i händerna när de skjuter vilt i skogen med ett automatvapen. Det är kittlande för dem att tänka att ha den här makten ett vapen har över en annan människa, att känna det är en rush av glädje genom kroppen, och har man ingen kontroll över sina känslor kan de lura oss till precis vad som  helst. Det här att skjuta ner folk och hämnas mobbarna verkar plötsligt som en ganska bra idé och plan när man känner att det var så enkelt att få kontroll över sitt liv. Märkligare än så är det inte. Man behöver inte vara ett geni för att förstå det. Därför blir jag ibland rejält trött på tidningars spekulationer om "Hur kunde detta hända?", helst när det händer hela tiden. För det går inte en dag utan att hat gör sitt avtryck.

En tjejkompis till Eric Harris och Dylan Klebold stod mitt emellan de som mobbade grabbarna.Hon sa att hon delades mitt i itu och inte visste vems sida hon skulle stå på efter det som hänt. För de här killarna var svårt och dagligen trakasserade. Man kan se det i en filmsekvens när mobbarna tar upp hela korridoren för att göra sin dagliga maktdemonstration. De är herre på täppan i lilla Colombine, inte så mycket mer men ändå. När Eric och Dylan går förbi dem ger de Eric eller Dylan, jag minns inte vem, en knytnäve i magen inför alla, och alla ser, alla vet och ingen säger något. Såhär var deras vardag. Eric och Dylans kompisar intygar det. Vem vill ha en sådan vardag? Ingen. Alla går inte och skjuter ner folk för det kanske du tänker. Nej, och tur är det för då skulle vi ha värre blodbad än vi kan föreställa oss. De här människorna som är tysta och ser på, precis som de som mobbar vet dock inte vilken galning de mobbar. Det är min främsta poäng. Mobbarna tycker kanske att det är på skämt och att deras handling inte betyder något och inte kommer att få någon konsekvens. Men varje handling har det och ibland är den långt utöver det vi ens kunnat föreställa oss.

Ni som känner mig vet att jag inte försvarar Eric och Dylans beteende. Ni vet att jag är ute efter att förebygga och förstå hur vi kan göra för att slippa sånt här. Närstående påpekar att de anmälde Eric och Dylan för polisen eftersom en del märkte hur vapenfixerade de hade blivit. Polisen ignorerade det. Jag lägger inte skulden på polisen. Den har säkert mycket att göra. Fast vad ska vi göra när vi inte ens kan få hjälp av de som förväntas hjälpa och förebygga? Efteråt kunde man också läsa i Dylans och Erics dagböcker om hur de hatade alla som trakasserade dem, som tyckte de var fula, värdelösa och bara förtjänade ett slag i magen utan att de hade gjort något från första början. Varför förväntar vi oss att unga människor ska hantera sådan förödmjukelse, sådan belastning på psyket och sådant hat från mobbarnas sida utan att de själva blir hatiska, deprimerade och ser allting i svart tillslut? Jag vet faktiskt inte varför vi förväntar oss det av unga människor när vi undrar:: hur kunde detta hända? Hat föder hat, hatiska tankar föder hatiska handlingar och när vi är i den spiralen kan det bli en kraft vi inte kan stoppa även om vi vill. Jag vet. Även om polisen ingripit, även om föräldrar sett dessa grabbar och även om skolan haft nolltolerans mot mobbning kanske dessa två killar gjort samma sak ändå. Men vi vet faktiskt inte förrän vi försökt, förrän vi försökt sätta oss in i deras tankevärld och förstå dem istället för att undra hela tiden.

En dold numerisk kod

När jag var liten och hörde det där med hönan eller ägget, vilket som kom först, hade jag svårt att släppa det. Jag tänkte så det knakade för att komma på lösningen på en fråga som tycktes vara så enkel och genom åren har samma besatthet, eller vad man ska kalla det, följt mig att få veta hemligheten bakom vårt liv här på jorden. Desto mer jag sökt, desto intressantare blir det, och får jag göra precis det jag vill så är det att ständigt fundera på livets gåtor. Världen tycks både slumpmässig och kaotisk och på samma gång ordnad. Hur vet cellerna att de ska lägga sig på ett visst sätt för att skapa en människa? Och hur blir ett öra, just ett öra? Och varför ser vågor, berg och snöflingor helt oregelbundna ut när blombladen på en pion är lika stora och har samma form?

Snöflingor är ju förövrigt på ett sätt också, precis som människan, både regelbunden och oregelbunden samtidigt. Vi är skapta på samma sätt, i samma form, men alla ser olika ut. Alla har en tumme men inte samma tumavtryck. Naturen verkar kunna skapa utifrån en stomme som kan variera sig i oändlighet. Naturen verkar också ha ett mål. För annars skulle ju flertalet inte kunna höra och använda örat om inte det var poängen. Vi har utvecklats med tiden och anpassat oss till miljön, kan svaret blir. Mmm, men kom då örat före eller efter att utvecklingen startat? Alltså fanns alls örat eller har det växt ut med tiden? Eller fanns det folk med öron och de utan öron, och alla utan öron dog ut? En teori som motsäger att naturen i sig självt bara fungerar med Darwins "starkast vinner" är Paul Davies teori om cellautomater.

Paul Davies är amerikansk fysiker och menar att Universum skulle dö om det inte funnits en kreativ kraft som också skapar nytt ur nästan ingenting. Den kraften kan man kalla för kaos. Med andra ord menar Paul Davies att Universum är ett ordnat kaos. Ett Universum utan kaos är detsamma som att släppa en fisk i ett spann vatten säger han. Inget händer och inget syre tillkommer och tillslut dör fisken. Den nyskapande kraften skapar nytt och den stabiliserande kraften skapar varaktighet, så att Universum både kan duplicera och kopiera sig själv i det oändliga, MEN i olika varianter.

Men vad är då cellautomater? Det är ett räknesätt kan man säga som kan visa på naturens självorganiserande förmåga. Cellautomater fungerar så att ifall du slänger ut ettor och nollor slumpvis efter varandra och räknar på följande sätt exempelvis: 1 + 0 = 1 + 1 = 0 (Vi räknar med bara ettor och nollor så ett plus ett måste bli noll), Binära tal helt enkelt. Om du fortsätter räkna så eller matar in dessa förutsättningar i en dator så kommer ett mönster bildas, precis som mänskliga celler bygger ett öra. Nollan och ettan är alltså ständigt skapandet ur ingenting i det oändliga i oändlig variationsrikedom. 

Marcus du Sautoy är professor i matematik vid Oxford Universitet. Han talar om samma sak fast på ett annat sätt. Han menar att en dold numerisk kod avslöjar Universums ritning och plan. Han talar både om hur tal och geometri visar på att ett grundläggande enkelt system styr den enorma variation vi lever i. Redan de gamla grekerna kom på att det finns fem grundläggande former - de fem platonska kropparna: trekant med fyra sidor, kuben med sex sidor, oktaedern med åtta sidor och de två sista formerna med tolv respektive tjugo sidor. Det här är grundelementen för allt skapande på jorden. Vi kan se det i bikupor till exempel. Där cellerna inte är byggda som fyrkanter för det mest energisparande formen i det fallet är hexagonen. Det finns heller inget bi som inte vet hur man bygger en hexagon och det är intressant. 

Naturen strävar hela tiden efter det minst energikrävande men som ger mest resultat, precis så trivs vi också människor mest med livet. Då när vi bara behöver göra minsta möjliga insats men få största möjliga utdelning av livet som kärlek, pengar och livsmening. Inget konstigt med det. Inuti människan finns också geometrin, för den delen, i energibesparande former som exempelvis celler och proteiner och tillslut minsta atom som inte heller är någon slumpmässig klump. Atomen är en pusselbit i detta enorma pussel människan egentligen är när den går omkring i sin vardag.

Men det kanske mest intressanta är när vi inte längre kan se någon regelbundenhet. När det inte är pusselbitar som passar in i varandra. Då det inte längre är ordnat så att celler och bin (som vi vet inte har någon hjärna) instinktivt vet hur man bygger mycket komplicerade saker som är viktigt för att vi alls ska kunna existera. Trädgrenar, berg och annat verkar inte ha någon som helst ordning men den finns där. Slumpmässigheten är bara en synvilla menar Sautoy. Bevisligen eftersom vi kan dataanimera berg. Marcus du Sautoy tar med oss till en kille som på åttiotalet ville göra en reklamfilm för Boeing och önskade visa planet sväva förbi bergsmassor. Det gick inte för han behövde en matematisk kod att mata in i datorn för att det alls skulle se ut som berg. Det löste sig när han stötte på detta med fraktaler, vilket revolutionerade dataanimeringen. Fraktaler är den matematiska kod som styr ympen. Har man en trädgren kan en ny trädgren växa ur detta och ur den växer en ny och så vidare. Med den koden inprogrammerad i datorn skapades de tillsynes slumpmässiga bergsformationerna. I grunden är det mest komplicerade enkelt, det gäller liksom bara att komma på det.

Precis likadant är det med våra liv. Proteinet och celler och andra byggstenar vet kanske inte exakt vad de är en del av precis som vi människor. Det är först när man tar ett steg ut från tavlan vi har hela bilden av meningen med livet som vi kan se den. Vår personliga mening ser vi ofta, om vi vill, i ett efterhandsperspektiv men vart Universum är på väg kan vi inte greppa för vårt perspektiv är alltför litet för det. Vi får nöja oss med att vara en del i något större så länge, precis som proteinet cirkulerar i människan utan att riktigt veta varför fullt ut. Vi får nöja oss med det innan vi kan upptäcka den spännande lösningen på hönan eller ägget. Men att vara en del i något större av den här kalibern är inte så dumt det heller. Det kan inge mig en ganska mäktig känsla av både ödmjukhet och fascination.

Livet i en grotta

Det är semestertider även i år. Även om det har varit en kall vår och en regnig och kylslagen sommar så är det dags att ta semester. Jag älskar att resa på semestern men i år har jag ett stort skrivprojekt på gång så jag kommer isolera mig.

Men visst är det är skönt när man kan ta på sig solbrillorna, lägga ur handbromsen och trycka på gasen. Känna den där friheten i att man kan åka vart man vill och stanna när man vill. Det finns inga tider att passa mer än en gnistrande soluppgång och orange eldig solnedgång. Det doftar underbart av grönt gräs och färgiga sommarblommor och det gör inget om regnet spöar ibland. Det kan vara mysigt ifall man lyssnar till hur det slår på biltaket och mot rutan. Så luktar det så gott när regnet slutat och man kan dra ner rutan. Det fyller cellerna med glädjeenergi när vi ser fram emot målet: stugan, stranden, tältet eller älsklingen. Ja, vad det nu än är. Då är det sinnesfrid att få stanna till vid en bensinmack, tanka och köpa lite frukost, sitta ner en stund. Då smakar kaffet extra gott när det är det första man druckit sedan man gick upp. Det är så man kan säga att man lever och det är hälsosamt.

Motsatsen kan vara farlig. Det vill säga stress och måsten - känslan av att vara ofri och fången i något man inte vill. Det kan ge hjärnstress och hjärnstress är farligt på riktigt. Vi människor jobbar vanligtvis för mycket. Bara "vanlig" hjärnstress i arbetet skördar människoliv faktiskt. Ofta när vi jobbar, sköter vi hemmet samtidigt, vi kanske har personliga bekymmer att lösa och allt sammantaget kan bränna ut oss. "Utbrändhet" är ett nytt fenomen. Det beror på att vi förr i världen slet ut våra kropper. Vår moderna livsstil sliter ut våra hjärnor säger psykologerna, och visst kan jag köpa det.

Jag har mött människor som är så stressade att de blivit förlamade, obrukbara och förvirrade som åldringar. Hjärnan har gått på högvarv, rusat som en bilmotor på fel växel, och när tankarna börjat rusa har känslorna gjort detsamma. Dessa människor har också ofta gett massor och fått lite tillbaka. De har diskat, städat, dammat, löst problem, vaggat och tröstat för att sedan gå till sängs med känslomässig och tankemässigt spinn...och så är dagen slut...tomt. Inget fyller på. Det är bara kroppen som vilar under sömnen för att återhämta sig inför en ny dag. Känslorna och tankarna vilar inte. De stängs av en stund för att slås på igen, fortfarande med fel växel i. Karusellen börjar om igen med målet att tömmas ännu mer.

Vi inbillar oss att våra inre resurser är outtömliga trots att vi vet att de inte är det. Vi gör det för vi måste eller för att vi tror att vi måste. Det finns val. Semestern är ett sådant val men den kan också bli en stress: vi måste boka resan, packa, träffa svärföraldrarna innan vi åker, hälsa på grannen och tacka för att han vattnar blommorna. Ibland är det kärt besvär, ibland är det bara en fortsättning på hela vårens "måsten". För en del är hela semestern en enda lång avprickninslista av måsten: träffa föräldrar och svärföräldrar i tur och ordning, plastmammor och plastpappor som kräver sitt innan tiden kommer då man får rå sig själv. Andra har så mycket med man och barn och måsten att de drömmer om ett särboförhållande för att någon gång själva få lugn och ro.

Det funkar ett tag att göra det som förväntas av oss men bara ett tag. För någonstans brukar vi tappa bort oss själva och tillslut har vi inte en aning om vem vi är eller vad vi själva vill. Det kan leda till tomhet. Tomhet kan göra oss till vinpimplare och shoppaholics ganska snart eftersom tomhet genererar är sådan djup obehaglig smärta. För att döva den smärtan kan vi få tvångsbehov av att fylla med något.När det egentligen bara är det egna jaget vi saknar. Det och självvärdet.

Det finns de som väljer något annat än att leva upp till förväntningar. Jag vet en kvinna som valt att isolera sig sex månader om året. Då bosätter hon sig i en grotta. Det enda hon har med sig är böcker och ljus och mat och lite pengar. Hon motiverade sitt val så här: "Vi människor måste kommunicera. Vi är sociala varelser och har vi ingen att kommunicera med så pratar vi med oss själva och det är min egen röst jag lär mig lyssna till dessa sex månader om året." Jag skulle aldrig stå ut sex månader utan att en själ att prata med men jag förstår vad hon menar. Sex veckor räcker för mig. Men jag är övertygad om att det är viktigt att vi lyssnar på oss själva. Vi kan aldrig få en bättre värld om var och en inte blir en bättre människa, och därmed snällare mot oss själva. För när vi inte är snälla mot oss själva, när vi är  hårda och ställer höga krav på oss själva så blir vi sådana mot andra. Betyder vi inte något för oss själva, betyder andra antingen för mycket eller för lite och i båda fallen ökar vi bara bördan av stress eftersom knöliga relationer gör livet komplicerat. Vi tjänar på i alla lägen att lyssna till oss själva med andra ord.

Jag kan tänka mig att alla tankar till en början bara är skval där i grottan. Har vi blivit tomma har saker och ting börjat sluta betyda något för oss. Den där tröjan jag köpte kan lika gärna ersättas med en ny, för det kicken av att köpa jag är ute efter. Inte tröjan. Tankar och ord har ungefär lika stor densitet som den där tröjan. Men tvingas jag börja lyssna kan jag tillslut urskilja olika tankar och vilka som är värda att lyssna på och vilka som bör ignoreras.

Har jag blivit utsatt för trauma och så behöver jag såklart hjälp med tankarna men om vi förutsätter att jag är fullt fungerande så börjar snart frågor och svar komma när jag ligger där i grottan - kommunikationen med mig själv har äntligen startat.

Det råder sällan total tystnad i en grotta. Jag lyssnar samtidigt till mina tankar och ljuden omkring mig. Jag hör fågelkvitter och det slår an något inom mig. Det hjälper mig att vara i nuet och det gör mig lugn. Desto lugnare jag blir desto lättare är det att vara kvar i nuet. Bekymren om morgondagen bleknar. Det är halvmörkt i grottan och jag har bara ett stearinljus som också har sin verkan, precis som fågelkvittret. När jag blundar så hjälper det mig också att hålla fast vid en tanke och tänka den klart, det hjälper mig att vara koncentrerad och fokuserad.

Så börjar jag känna friden. Det är stillheten och den absoluta närvaron som knackar på och den kan vara mäktig. Min sinnesfrid har fått ett värde och då släpper jag inte längre in ovälkomna tankar. Har mina tankar ett värde börjar snart min kropp har det också och jag låter inte den förstöras av stress eller allt det jag dövat tomheten med. Det finns inte minst ett tungt värde i orden. När ag har varit tyst i sex månader så kommer det första ordet jag säger väga tungt som bly och då väljer jag vad jag säger. Ett helt annat värdesystem kan vi skapa med bara oss själva och med tystnaden som verktyg kan vi bli snällare mot oss själva.

Har man inte råd med en meditationsresa till Indien funkar grottan lika bra. För det är ju inte alltid var vi befinner oss geografiskt som avgör vad vi kan förändra. De mest avgörande besluten gör du inombords. Det är där du sätter kompassen och då gäller det att sätta den rätt. Frågan är om det ens är möjligt i det skval och stress vi lever i. Eller jag behöver inte ställa frågan vi har redan tillräckligt med exempel på att det inte är det. Det går inte att hitta riktning i ett stormigt hav.

Det här med korvar och snoppar

En reklamskylt för korv  i Simrishamn har väckt känslor för att den associerar till en avsugning. Skylten har bedömts som sexistisk och KD: s Felicia Lundqvist protesterar mot att skylten tagits ner. Hon säger att skylten kan lika gärna föreställa en man med röd mun och röda naglar. Tror hon på det själv? Jag vet att unga människor måste tycka tvärtom än etablissemanget men KD förvånar mig igen. I ett annat sammanhang, vid en konstutställning, tyckte de det var helt okej med en bild på en kvinna som la handen om en hingstlem men fel med bilder som visade helt vanlig eller normal sex (eller vad man ska kalla det ). Är de födda igår inom KD?

Alltså vad är det som är så svårt att fatta i det här att det måste bli sådant liv? Vi har ju ältat detta sedan sextiotalet och ändå kommer samma gamla diskussion upp. Till saken hör nämligen också att man tyckte det var olämpligt att den här avsugningsskylten satt där när barn gick förbi  ja och om inte annat så var de där och köpte korv. "Barn fattar inte skylten." försvarade sig korvägaren med. Ha ha, men var har han varit de sista tjugo åren? I alla fall inte bland barn och ungdomar. Klart de fattar och fattar de inte ska de inte utsättas för hel eller halvporr. Det bestämde vi ju för tjugo år sedan när Konsum tog bort porrtidningarna från hyllan.

Nån jäkla gång måste vi börja begripa varför man inte ska utsätta allmänheten för hel- eller halvporr. Det här påminner mig om det mina barn påminde mig om häromdagen. Vi hade fredagsmys ofta mitt i veckan förr i världen och då hyrde vi film. Vid ett tillfälle hittade jag en eller fler porrfilmer bland barnfilmerna och hyllan med porrfilmer låg ganska när porren. Jag var inte sen att slänga fram filmerna på disken och fråga varför i #%& dessa filmer stod bland barnfilmerna. Jag sa att jag som kund inte ville se eländet och att mina barn ska definitivt vara förskonade. Butiksinnehavaren lät mig förstå att han tyckte jag var osedvanligt knäpp och överreagerade. Nu när vi pratade om episoden skrattade jag åt det och sa: "Jag minns inte att ni skämdes och tyckte jag var pinsam. Kanske ni var så vana och det var självklart?" "Nja. Det tror jag inte. Jag blev mest besviken." svarade sonen. "Vi hann inte skämmas, det hela hände för snabbt. Plötsligt var vi ute ur butiken utan film."

Hur som helst så tycker jag i grund och botten att det är helt ok att se på porr. Om man som vuxen vill välja detta maktdrama om och om igen så fine. Jag skulle inte haft några som helst åsikter om porr handlade om det som de sägs handla om, sex, men porr handlar om makt. Porr är konstruerat så att det är den som penetrerar som har makten och det genomsyrar hela den världen. Det handlar också om pengar och och om att sälja denna maktberusning. Varken mer eller mindre. Makt berusar betydligt och ofantligt mycket mer än sex. Därför blir ofta sex perverst om det kommer i fel händer, så att säga.

Det här ska vi inte lära våra barn. Vi ska inte begå mentala våldtäkter på dem med att skylta med våra egna perversioner. De måste få nån jäkla chans också att upptäcka något själva.

Så vad har då detta med skylten i Simrishamn mer att göra då? Ja, för det första så är ju skylten sexisisk för att den associerar till en avsugning och en avsugning med röda läppar och röda naglar associerar vi till porrens värld, där inte kvinnor precis får suga av hur de vill och när de vill. Det har tydligen inte Felicia Lundqvist begripit.

För det andra så har tydligen korvgubben tydligen inte fattat att vi har barn och unga som är mer insatta än vi tror och skitsamma om de är det. Vi är vuxna och vi har ansvaret för vad vi utsätter barn för. Hans perversioner får han fantisera om hemma och sätta upp skyltar hemma hos sig. Vi ska inte utsättas andra för saker som de inte bett om. Dessutom så finns det ett ord som heter "H Ä N S Y N" och det betyder att även om man själv inte tycker att det är så farligt så kan andra tycka det. Det är t ex därför jag inte utsätter min omgivning med att gå näck, för det kan verka stötande. Helst nu när jag gått upp en massa kilo på sista tiden. Det kan skrämma slag på en känslig.

För övrigt vill jag säga att Gudrun Schyman och hela Simrishamn och alla genuspedagoger inte riktigt heller fullt ut förstått varför man inte ska ha skylten uppe. Det märks i språket. Felicia Lundqvist kritiserar feminister med den klassiska kritiken som säger feministerna överreagerar. Det håller jag inte med om att de gör men ibland tycker jag de är ger alltför analyserande svar, citat: "Det här är en sexualiserad bild. Ett praktexempel på en oreflekterad handling och på traditionellt könstänkande i syfte att locka kunder, säger kommunens genuspedagog Britten Dehlin till Ystads Allehanda""

Det där uttalandet eller citat säger oss ingenting. Jag skulle vilja att man bara en enda gång svarade något typ: "Skojar du? Vadå överreagera? Jaha förlåt, det var inte meningen att vara surkärring. Det gör väl inte så mycket då. För alla som går ner på knä och suger av offentligt blir såklart mer respekterade än självaste Silvia, och det är det vi ska känna smaken av när vi och KD mumsar på en bamse i Simrishamn. Vi sätter upp skylten igen!"

Julian Assange - joker i leken

Fyndade Julian Assange självbiografi idag "Memoarer är prostitution". Det är så mycket profilering nu för tiden och så mycket som i grund och botten är ointressant om kändisar. Jag är ingen favorit av till exempel kändisar på slott eller expertsoffan på nyhetsmorgon. Det handlar för mycket själva profileringen än om det som verkligen är intressant i kändisars liv och i expertsoffan, när man slår på nyhetsmorgon, är många av deras svar av den natur att de inte kräver särdeles mycket tankemöda och då tröttnar jag snabbt. Så i princip läser jag bara exempelvis biografier av kändisar som har något att säga och jag har fått för mig att Assange är sådan. Även om jag tror att han naturligtvis kan vara en ful fisk också.

Hur som helst. Man kan tycka vad man vill om Julian Assange men jag gillar när människor inte bara snackar och tycker en massa, att det finns lite handling bakom orden. Jag tror nog också att Wikileaks kan vara ett sätt att komma åt korruption och rent kriminellt beteende av skilda stater; ta bara bankhaveriet på Island. Där blev islänningarna skyldiga ungefär 100 000 per person medan banken försvinner som en hägring i öknen. Hur länge hade vi fått vara obehagligt ovetande om det utan Wikileaks?

Med andra ord har vi ett problem i världen. Vi har ett problem jag tror ingen kan riktigt greppa vidden av och det är politiska ledare och företagsledares kriminalitet. Fabio de Pasquale, italiensk åklagare som utreder Berlusconi och den korruption som var under hans tid, säger att vi har passerat den gräns där vi utan tvekan kan betrakta politiska ledare och företagsledare som brottslingar. En brottslighet som också är svårare att komma åt än vad ett vanligt crash and grab-rån är exempelvis.

Det är kriminella som styr vår värld idag och även om nätverket som Fabio de Pasquale ingår i verkar den lagliga vägen för att sätta dit brottslingarna, och det alltid är bäst, så tycker jag ändå att Assange Wikileaks har sin funktion eftersom det han gör har en annan effekt.  Jag vet inte eller vi vet inte. Den arabiska våren exempelvis kanske skett ändå, utan att Wikileaks läckte om mutor och korruption i Tunisien vilket ledde till att folk blev förbannade. Men kunskap ovärderligt för hur vi människor ser på den verklighet vi lever vi. Det är ju på samma gång sant att propaganda och att hålla folk ovetande också håller folk lugna. Diktaturer gör allt de kan för att hålla de på gräsrotsnivå okunniga och det måste finnas någon moteld för sånt.

En biljon dollar betalas varje år ut i mutor i världen under tiden människor svälter eller Försäkringskassan i Sverige larvar sig och ska vägra betala ut några kronor i ersättning för någon som är dödssjuk. Det är inte samma värld och "inte samma konto" jag vet. Men vi vet, vi vanliga vet, att det är viktigt att rätt ska vara rätt. Det lär vi oss från vaggan. Vi ska betala för oss. Vi ska betala skatt så vi kan få ersättning när vi behöver det. Vi vet att får du en extra hundralapp på kontot och Försäkringskassan upptäcker det så ryker ersättningen.

Vi alla vet alltså att vi mäts med olika måttstock och att dubbelmoralen är till för att vissa ska roffa åt sig och andra svälta. Skenheligheten och lögnerna och inte minst fräckheten får mig och många med mig att må illa men det är svårt att komma åt det hela. På det sättet är Assange en joker i leken. Wikileaks har ställt allt på ända. Det visar brottslingarna att de inte är så trygga som de tror och det är bra. Det är bra att det får skälva lite i grunderna.Vi ska inte behöva sitta ovetandes om att de blåser oss och äter stulen oxfilé under tiden vi äter förtjänade smulor från bordet. Det är inte rätt helt enkelt.

Men jag håller inte med Assange om att "Memoarer är prostitution". Varje människoliv är en kugga i detta enorma maskineri världen är och alla människor skulle kunna skriva sina memoarer för varje människoliv är så superintressant just därför och av den anledningen bara älskar jag biografier. Dock skulle jag aldrig läsa Berlusconis memoarer eftersom han säljer sig alltför lågt. Det går inte att kalla det han gör för något så ärligt som prostitution.

Spara och slösa

Karin Boye skrev de oförglömliga orden om "att det inte är målet utan resan som är mödan värd", och det är sant. Idag har vi kikat på bilder och filmklipp från sonens resa med flickvännen till Frankrike och jag fylls av det där suget att resa. Jag har mina favoritplatser: Warzawa exempelvis men ändå är det alltid den där känslan av att vara på väg jag njuter av mest när jag reser.

Jag tycker om att sevärdheter, jag gillar att gå omkring bland arkeologiska utgrävningar eller på historiska platser för att känna historiens vingslag. Det ger mig sinnesfrid. Det är som om jag kan känna livspulsen och att inget har ett slut, bättre där än någon annan stans. Samtidigt så har historiska platser en slags auktoritet i sin erfarenhet och slutligen älskar spänningen i att uppleva, träffa människor och framförallt älskar jag att studera människor.

Ni vet känslan när man är på väg och tar en kaffe på flygplatsen, en massa ljud av olika telefonsignaler, olika röster, olika språk, olika hudfärg blandas och även om man är i Stockholm så känns det som man är utomlands redan. Mannen framför mig, i kön när jag ska köpa en mugg på Starbucks, kan inte ett ord svenska, inte engelska heller. Han lyckas ändå få just det han vill ha en "Mer" med äppelsmak. Samtidigt så kommer ideligen meddelanden i högtalarna om när nästa plan ska landa, och jag blir orolig att inte hinna med trots att jag har två timmar på mig. Jag är sån, ängslig av mig. Men oron försvinner lika fort när jag distraheras av att äntligen bli serverad kaffe i muggen. Det är inte latte, inte cappuccino och inte macchiato utan helt vanligt kaffe. Mmmm, det smakar så ljuvligt. Det smakar bättre än hemma och för att det var så länge sedan jag fick en mugg senast. De där bönorna är jag beroende av och jag tänker att vad skulle jag göra om inte folk slitit med att odla och skörda så att jag kan stå här och njuta. Så funderar jag på var mannen med "Meren" är på väg. Hem? Hem verkar vara från någonstans i Asien. Jag som är från norden ser inte skillnad på ifall någon är från Vietnam eller Kina. Det är inte klokt, jag bör resa tänker och jag. Bli lite allmänbildad. Han ler mot mig och står kvar. Det tar ett tag innan jag förstår att jag står i vägen. Han har bråttom men är vänlig och vi behöver inte förstå varandra så där exakt precis. Jag säger "ursäkta" på svenska, ler och flyttar på mig. Han skrattar för att han förstår att han väckt mig ur mina tankar. Så enkelt är det ibland. Människans språk är för det mesta universellt och vi har inte så många barriärer som vi tror. Mina medpassagerar gör mig påmind om att det dags att checka in, kön har växt...mmm nu är jag på väg...

Jag gillar att flyga, köra bil och allra helst åka tåg för då kan man fundera samtidigt, lyssna till dunket och låta tankarna flöda. Då kan man lättare hitta guldkornen, det brukar gå upp saker för mig när jag åker tåg eller kör bil. Jag gillar dock bättre att använda det engelska "dawn on" för det är som en gryning när insikterna kommer. När vi var i Krakow en gång så hade jag inte så mycket pengar. Jag brukar ha järnkoll på ekonomin för att jag är så rädd för att vara utan pengar. Jag visste precis hur mycket jag fick göra av med, trodde jag i alla fall. Men så hade jag precis studerat en artikel av Robert Lee Camp. Han är lite av ett amerikanskt svar på Dalai Lama, fast mer som du och jag. Eller jag vet inte. Han är klok i alla fall. Jag hade försökt förstå hur han resonerar omkring detta ämne om att universums överflöd och hur vi människor egentligen inte alls är beroende av pengar i plånboken för att känna oss rika. Rikedom är ett mentalt tillstånd menade han och jag undrade hur då? Men jag tänkte inte på det så mycket under resan, inte alls faktiskt, utan bara upplevde hur lycklig jag var att få ha sommarlov, vara ledig  fri och besöka städer jag älskar i hjärteroten. Jag vet inte vad som hände men jag spenderade uppenbarligen mer pengar än lovligt för när jag skulle betala ett gäng skivor i en skivaffär blängde affärsbiträdet på mig och sa att jag inte hade pengar på kontot. Jag! Alltså jag hade inte täckning! Jag kände hur mjuk i knäna jag blev, hur rodnaden steg och samtidigt också hur förvirringen grep tag i mitt inre som en kall hand av ångest. Hade jag gjort av med så mycket? Nej, jag måste ha blivit bestulen! Förnekelsen kommer alltid först. Jag skäms otroligt mycket för att stå i en kö och inte kunna betala. Jag blev självklart också orolig för hur vi skulle ta oss hem. Vi skulle sova en natt till, äta och så? Mamma mia! Efter att stått som förlamad en kort stund vid disken rusar jag ut och försöker överföra pengar från ett annat konto jag har och sedan ta ut på bankomaten. Jag har också kvar lite på krediten. Det räckte till skivorna, en natts övernattning till och om jag svalt så räckte det till mat åt resterande resesällskap.

Vi åkte natt-tåg hem från Berlin och till Malmö, och herregud vad tankarna studsade omkring hur jag som alltid har haft kollen kunde ställa till det för oss såhär? Jag kanske var bestulen ändå men det skulle jag ändå inte kunna ta tag i förrän jag kom hem, men hur som helst hade jag inga pengar och det låg räkningar och väntade på mig därhemma. Så bara kom den där tanke-gryningen, "it dawned up on me", sakta när tågrälsen dunkade i natten att det var den inre rikedom som fyllt mig så, som gått in i mig helt utan min kontroll och jag hade slukats av den. För känslan av inre rikedom är lättförväxlad med lycka, ren lycka. Jag kollade när jag kom hem men jag hade inte blivit bestulen.

Den känslan av rikedom har kommit och gått sedan dess och jag har samtidigt lyckats hålla i pengarna. Insikten som följde den där natten på tåget var också den: att för mig var fattigdom att spara och rikedom slösa. Jag hade aldrig tänkt på att det de facto var min grundinställning och jag hade också trott stenhårt på att jag var klok som inte var en Slösa utan en Spara. Jag var den där skötsamma och blonda tjejen i sagan om Spara och Slösa. Det hade jag alltid berömt mig själv för. Den inre resan jag gjorde på den här yttre resan var att rikedom är mentalt tillstånd, sparar man en del och ger ut en del hela tiden så är man ett med ett givandets och tagandets puls vi människor är en del av oavsett om vi är medvetna eller inte medvetna om det. Spara har med andra ord inte varit ensam dygd hos mig sedan dess och som vanligt var det resan som var mödan värd.