Acceptans

Läste om Kübler Ross fem steg i förändring; förnekande, ilska, förhandling, depression och acceptans. Det sistnämnda är svårare än man tror. Det är som om alla vägar måste sökas utom den att acceptera situationen som den är. Det är vanligt att vi förnekar det som händer, förnekar egen skuld, förnekar andras skuld eller alls erkänner att något ens har hänt.

Hur många familjer lever inte så att man aldrig talar om problem eller det som händer exempelvis? Eller hur många lever inte så att de inte alls erkänner för sig själv eller för andra vad som är fel i deras liv?

Nästa steg är skuldbeläggande, det är samhällets fel, Guds fel, far och mors fel, chefens fel, syndabockens fel; ja allt går att skylla på och hur många lever inte så? Självaste ordet mobbning och syndabock skulle inte finnas om inte människan hade för vana att lägga skulden någon annanstans än hos sig själv. Så finns det de personer som alltid tar skulden, alltid ser sig själva som den felande och blir självanklagande och kan tortera sig själva för allt som händer i deras liv. Men oavsett var man lägger skulden någonstans så är det med ilska vi gör det och kan man inte ens se det så, tror jag, man fortfarande är i förnekelsen. För den här modellen tycker jag nog kan appliceras på alla traumatiska, konfliktfyllda, skräckfyllda eller skamfyllda händelser i våra liv, och alla går igenom sådant förr eller senare.

Nästa steg efter vi slutat skylla på andra och oss själva så försöker vi ofta förhandla bort problemet. Är vi dödssjuka i lungcancer och det inte längre tjänar något till att skylla på att man rökt hela sitt liv eller att läkaren är usel så börjar vi förhandla om en frist: "Jag kan väl ändå få leva tills mina barn slutar skolan." Eller så försöker vi hitta ohållbara förklaringar till varför just jag blivit utsatt för ett överfall, varför just min mor kommer att dö, varför just jag förlorat mina pengar, men tillslut märker vi att det inte heller funkar. Det hela känns oöverkomligt och vi fylls av maktlöshet, vi måste ha tid att sörja och depressionen tar över.

Ingenting känns bättre förrän vi accepterat, det är först då lättnaden kommer. Bördan lättar och man böjer sig för faktum. Så himla lätt att skriva om men bland det svåraste att komma fram till för hur många omvägar kan man inte ta innan man är framme vid målet.

Bränd jord och nytt liv

Svedjebonden bränner jorden för att få syre och nytt liv. Det växer bättre efter allt har dött. Död och liv håller ihop som ler- och långhalm. Döden som sådan skrämmer för vi vet vad vi har men inte vad vi får. I stort och smått är döden alltid därför förbunden med rädsla. Utan vi märker det pågår ständigt små minidödar och de är alltid förbundna med smärta. Det är svårt att lämna något man är van vid hur dåligt det än är för vi är för mesta hellre kvar i det som inte längre fungerar än prövar nytt. Vi kan aldrig gå in i det nya utan rädslor och ovisshet. Det kan vara knäckande, helst ovissheten. Att aldrig ha en aning om vad framtiden bär med sig, vad man ska bo, slå sig ner, leva med. Med andra ord hur, var och när ny stabilisering och trygghet ter sig och inträder. Det är gungfly, oro, förvirring och till och med panik innan man är över på andra sidan. Inte märkligt alls att vi skyr själva döden, både den bokstavliga och bildliga. När det händer är det allt annat än kul men efteråt blommar nytt liv igen, och då som alltid långt ner under jorden finns fröet som får nytt friskt syre nu när det gamla och utslitna är borta.

Trygghet eller äventyr

Varje gång en människa har en möjlighet har hon också ett val. Det är med valen vi skapar våra liv. Det är vad många vet men något som vi ändå inte tänker på så mycket. Vi gör allt som ofta våra prioriteringar helt omedvetet. Få av oss medvetandegör det vi faktiskt vill och önskar men också mekanismerna bakom våra val. Våra högsta önskningar är mycket sällan drivkraften till våra val eftersom de ofta tar lite tid och självstudier för nå dit då vi vet exakt vad vi vill. Inte minst är det så med relationer och med vår speciella uppgift i livet.

Ifall vi medvetandegör vad som faktiskt, i själ och hjärta, bidragit till våra val så hittar vi för det mesta förklaringen i att vi antingen är trygghetsmänniskor eller äventyrsmänniskor. Jag skulle vilja påstå att befolkningen är indelad i dessa två läger och tar beslut utifrån de två helt olika drivkrafterna. När den ena nekar en bättre tjänst i en annan stad än den han eller hon känner sig trygg i kan den andra slänga sig ut i arbetslöshet för att han eller hon känner sig för begränsad med hus och hem och stadig ekonomi. Men för att förändra måste alla, oavsett drivkraft, ta sig förbi drivkrafterna, som ofta drar oss tillbaka till hur det har varit, det vi vet om istället för att ge oss ut i det okända. Sedan måste vi göra den smärtsamma upptäckten att vi aldrig är så kloka som vi tror. Den processen gör att nästan alla kommer i försvarsposition och gärna vill förklara sig. Helt mänskliga och naturliga reaktioner blir något vi skäms för.

Det är mycket svårt att råda tycker jag. Jag har kommit på nämligen att rådgivning inget är för mig. Vi människor är allt för omedvetna om våra riktiga och äkta drivkrafter och det gör det svårt att komma vidare och bygga upp något nytt på grundval av gammalt. För det är ju så att det är först när vi kommit upp på platån av det vi varit med om som vi känner oss riktigt stabila och starka. Då vi känner att det som försvagat oss innan gör oss tvärtom starka. Allt för många älskar sig själva för lite och hellre försöker gömma sina till korta kommanden. Det är hemskt synd för att det är i huvudsak dessa som ger oss mest styrka och soliditet.

Att tro att man inte är någon

Mognad är en komplicerad sak många gånger. Vad betecknar en individ som mogen?

"Mognad innebär att en person har utvecklat ett beteende som är lämpligt för personens eller gruppens bästa, eller som stämmer med sociala normer." Så definierar Wikipedia mognad, mao: den som anpassar sig bäst är mest mogen. Det är lite skrämmande tycker jag. Anpassar sig till vad? Till ett samhälle där SD-ideologi blir allt mer naturligt? Om samhällsnormen tycker att vi ska bära "burka" är det då moget att anpassa sig till det? Att hemlighålla ett homosexuellt förhållande i en homofob samhällsnorm eller vad? Nej, lite mer utvecklad förklaring vill jag nog ha. Att ta ansvar moraliskt, praktiskt och känslomässigt tycker jag nog är det allra viktigaste om man ska tala om mognad, en annan viktig sak är att kunna ställa sig över andras nedrigheter och överhuvudtaget inte följa alla känsloimpulser.

Så är det också så att vore det ingen som gick utanför ramarna skulle ett samhälle aldrig förändras. De som är annorlunda och går utanför, protesterar och inte låter sig slukas av vad man "bör" göra förändrar attityder och normer förr eller senare för det gagnar ofta flertalet. Mognad är ju också att se andra och sig själv som de ofullständiga individer vi faktiskt är och inte rider på illusioner om sig själv och andra. Så länge vi har illusionen om att det är ytan hos en människa som är den sanna naturen eller har en ytlig syn på våra egna personliga relationer kommer det krascha förr eller senare.

Det fina med att se sig själv som man faktiskt är handlar alltid om att se sig själv mycket större som individ, själ och person. Det är för att samhällsnormen sällan accepterar en sådan syn utan att straffa oss med "att tro inte att du är någon" som gör att vi förhindrar oss själva att se oss så stora som vi är. För mig är det människans största tragik.

Hålla fast vid drömmar

Mycket handlar om att bestämma sig, ta beslut om var man vill livet ska leda. När vi människor inte tar beslut ägnar vi mycket av vårt liv åt att se oss som offer inför omständigheter som är mindre goda. De flesta protesterar emot att de ser sig som offer men vid en ärlig självanalys så ser de flesta sig som offer på ett eller flera områden i livet. "Jag kunde inte göra det för det och det hände. jag dricker för att glömma, jag kommer aldrig att ha en relation igen för att jag blev slagen, jag kommer aldrig kunna göra den resa jag vill för jag har inga pengar...och så vidare..." Med handen på hjärtat har alla någon gång sagt något i den stilen någon gång. Vi kan också ha mycket uttänkta förklaringar till att vi inte vill lyckas för att vi är rädda för det. Vi kan också se det som ett likgiltigt faktum att vi inte vet vad vi vill utan att sätta in resurser för att ta reda på det. För den gordiska knuten är frågan om vad vi vill i själ och hjärta.

Det är inte sagt att det är lätt, det är mycket svårt att veta vad man vill och kräver ofta att vi undersöker oss själva med lupp. När vi väl kommer fram till vad vi vill så är nästa steg att verkligen hålla fast vid det även när det ser mörkt ut. Det är minst lika svårt som att komma fram till våra djupaste önskningar.
Hur vi kan realisera drömmar och önskningar beror såklart på vad det är för typ av önskningar. Ifall du lever i Sverige och är fyrtiotvå år och lärare exempelvis är det svårt att bli amerikansk president om det är det som ligger dig närmast om hjärtat. Då kanske det blir nästa liv du får den möjligheten men i stort är drömmar ofta mer möjliga att realisera än något annat.

Ifall man tänker på hur många motgångar som kan uppstå när man är på fel väg i livet och hur röda mattan rullas ut när man är rätt så har vi svaret där egentligen. Det är nästan alltid så att vi människor fortsätter på en knagglig väg för att den verkar mest rimlig, OCH inte minst är vår omgivning snara att tala om för oss vad som är rimligt eller inte. Vi människor har en förmåga också att lyssna mer på andra än oss själva. Vi håller våra drömmar för oss själva och ger sken av att vi trivs med det vi gör, då vi helst, ibland, bara vill slänga allt och ge oss ut på luffen eller sjunger hellre i badrummet än prövar våra vingar likt Susan Boyle gjorde.

Förr eller senare kommer drömmarna slå in ifall vi satsar och verkligen vill pröva våra vingar. Det är i alla fall mycket troligare än att vi blir lyckliga i ett dåligt äktenskap eller kommer trivas på ett arbete vi går till bara för att tjäna pengar.

Självdestruktion

Att analysera sönder är självdestruktivt, det är som att först tycka något är spännande, viktigt och intressant tills det inte finns något alls kvar och det mest uppenbara döljs av att man har plockat isär allt. Det är svårt att hantera när man är lika beroende av att analysera som en rökare är beroende av cigaretter. Ibland blir det verkligen pannkaka och går mig verkligen ur händerna att jag inte bara kan låta saker vara för vad det är. Det är en god egenskap att inte ta allt för givet utan se bakom och se djupet. Det är ofta mycket intressantare eftersom det handlar om det verkliga och om sanningen. Dock blir det rent rörigt och innehållslöst när man synar detaljerna för noga.

Men fråga är var går gränsen då? Fortsätter jag på den tråden kommer jag sönderanalysera detta med att sönderanalysera så jag ger upp idag och tar en mycket kort blogg-stund idag där jag konstaterar att allt är och fungerar som det är, no more, no less.