Prestigeförlustens nödvändighet

Vad som är status eller inte, vad som är framgång eller inte förändras genom århundradena men själva fenomenet som sådant består.Det handlar om samhällsattityder då vi värderar olika saker olika mycket genom tiderna. Vi gör så i våra egna liv. Sport intresserar inte mig speciellt mycket och det har ganska låg prioritet i mitt hem. Så långt tycker jag det är okej men problem uppstår när vi börjar tävla och konkurrera samt tvinga på andra våra prioriteringar. För vi vill gärna att andra ska tycka som vi. Det gör oss trygga. Om det inte vore så skulle inte Jehovas vittne försöka övertala mig om att min gudssyn är fel, TV skulle sända fler kulturella program och Aftonbladet skulle inte satsa på Schulman show om de inte själva var frälsta i sitt eget sätt att prioritera. Det är sånt som säljer säger de och visst har både Aftonbladet och Jehovas konkurrens, de slåss om oss och att vi ska tycka som dem och gilla det de tycker om för att tjäna pengar på oss och för att vinna sin egen framgång.

I den här konkurrensen som uppstår när vi alla ska överleva på den  här planeten vill vi för vår egen självkänslans skull gärna vara på första plats.Vi vill vara den som killarna väljer, vi vill vara den som chefen ser, vi vill vara omtyckt av grannarna men också ha finare trädgård än vad de har. Vi är inte alla precis offer för den här konkurrensen till denna överdrift jag presenterar här, men ni förstår vad jag menar.

Jennifer Aniston var förra årtiondet nog den mest omskrivna Hollywoodstjärnan med flest äktenskapliga misslyckanden. Hon uttalade sig flera gånger om att hon själv inte såg det som misslyckande när Brad Pitt valde en annan före henne för hon hade lärt sig en massa på vägen. Men hon talade för döva öron. Det finns något befriande i detta när även stjärnor misslyckas och då vill vi inte höra att det då inte är misslyckanden. Herregud, det är väl hennes omskrivning så hon kan leva med sig själv, sa en del.

Jag vet inte jag kanske är likadan som Aniston, att jag omskriver mina misslyckanden till en sorts "erfarenhetsframgång" istället. Ja faktiskt bryr jag mig inte vad någon vill sätta för namn på det för jag vill inte vara utan mina misslyckanden. De har gett mig mycket mer än min framgång. För när vi har framgång utan kamp så beror det ofta på en talang vi redan har och något vi redan kan, och jag uppskattar verkligen mina talanger men de lär mig inte så mycket nytt och jag tröttnar snabbt på det jag lyckats med. Låt mig ta ett exempel.

Jag överhörde ett samtal en gång på en fest. (Ska jag vara ärlig så gör jag det ofta. Människor säger så spännande saker.). Det var en kille som berättade för sin vän att hans fru var trött på honom. Barnen hade nästan börjat hata honom för han älskade nämligen att bygga hus. Han byggde hus som vi andra syr ihop en klänning. Han kunde rubbet: el, rör, VVS, snickra, ja allt. Så när han var klar med det och lyckats med att bygga ett jättefint hus åt sin familj så tröttnade han och ville flytta till ett nytt renoveringsobjekt. Det här kunde jag relatera till omgående. För så fort jag lyckats med något så tröttnar jag och vill ha något nytt att bita i. Att lyckas är övergående men en skön och älskvärd bekräftelse på sin egen förmåga, men misslyckandet är grunden skulle jag vilja säga.

Den talang som lett oss till framgång är vi sällan medvetna om och sällan analyserar vi den. Vi vet inte varför vi är bra på att sjunga, spela gitarr eller göra affärer. Jag tror inte Kamprad sitter och analyserar varför han är så bra på att bygga imperium. Han gör det ju bara. I misslyckandet däremot tvingas vi att analyser oss själva. Vi får en chans att ta reda på varför vi fungerar som vi gör och vad vi inte kan. Det kan vara frustrerande när det blir Game Over hela tiden men med facit i hand vill man aldrig vara utan den upplevelsen, och ibland är det kanske just uthållighet vi ska lära, att inte bli frustrerade.

Min pappa tog med mig ut i skidspåret nästan varje kväll i min barndom. Mörka vinterkvällar kändes det inte så inbjudande och jag såg ingen som helst mening med att ta den svåra rundan för den bestod bara av uppförsbackar tyckte jag. Jag gjorde ett V med skidorna och tragglade mig upp för backen och sa att jag inte orkade mer efter bara en kilometer varpå pappa lovade att det snart var nedför bakom krönet. Jag trodde honom till en början tills jag trött och kall insåg att han ljugit för nedförsbacken kom inte förrän vi nästan var hemma, Jag lipade och frågade varför han alltid ljög om detta. "Ja men hade jag sagt som det var hade du aldrig orkat." blev svaret.

Det här tränade min uthållighet och jag insåg  att tekniken för att ta sig igenom hinder var att bara kämpa på i nuet och varken se för långt fram eller längta tillbaka. Ett steg i taget, helt enkelt.Det var vad jag vad dålig på. Att misslyckas och vara dålig på saker avslöjar det vi behöver träna på och det kan vara vad som helst, allra helst det vi flyr eller inte tycker om, och det kan man applicera på livets samtliga misslyckanden. Det finns inget fall där man inte kunnat lära sig det man står i och förlorat i. Jag började så småningom tävla med mig själv istället för andra, för att se hur mycket och hur långt jag orkade pressa mig själv. Det här har varje idrottsman och kvinna prövat på tror jag. Fast vi pratar inte om det så mycket för på prispallen är det bara vinsten över andra som gäller, inte vinsten man gjort över sig själv. Den ger aldrig något pris mer än i hjärtat såklart. Men officiellt talar vi aldrig om den trots att den är den egentliga vinst som vi har någon egentlig nytta av i slutänden.För hur många vinster än Emma Igelström drog hem så blev hon inte nöjd med sig själv, det var inte längre en njutning att tävla. Det var en ständig flykt från misslyckandet som höll på att ta hennes liv tillslut.

Att jämföra sig med andra eller tävla var det Aniston gav upp i sin process och allt blev enklare. Vi är inte här av exakt samma anledning allihop och ingen har bestämt att vi ska leva efter ett visst mönster och göra vissa saker för att vara "lyckade". Det är bara vår kultur som säger det och den gör vi nog mes trätt i att ta med en nypa salt ifall vi vill veta mer om oss själva om vi inte vill drabbas av samhällets dom för hårt då andra jämför sig med oss, och tycker att de på ett eller flera plan lyckats bättre. Så låt dem göra det för det ingår alltid en viss prestigeförlust i personlig utveckling, som i Anistons fall och Igelströms fall. Vi kan inte utvecklas som individer utan att förlora i prestige. Vi måste göra oss av med samhälls- och kulturoket för att bli fria att utvecklas och se utöver begränsningarna. Processen kostar smärta men det är värt priset för samhälls- och kulturoket kan i längden skapa mycket värre öden än det. Inte minst skapar konkurrenssamhället ofrivillig ensamhet och övergivenhet. För vi är sådana skapta att vi vill vara med de framgångsrika. Jag vet att gemene man inte är "starstruck" men vi bara i ett villaområde kan konkurrensen vara hård där man inte får vara alltför annorlunda. Arbetslöshet och skilsmässa kan vara misslyckanden som gör att man förlorar vänner. Så är det.

Det kanske låter som jag inte tror att man kan få ihop kombon fri och framgångsrik, såklart man kan. Står vi på en rejäl grund av erfarenhet och talang så kan vi komma vart vi vill bara vi vet vad som är värt något för oss. Hemligheten bakom framgång är medvetenhet om målet, så enkelt kan det faktiskt vara. Är det jag håller på med värt insatsen är frågan vi måste ställa. Frågan är lätt att ställa men inte alltid lätt att svara på. Det krävs ofta en självexamination för att göra det. Men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Våga vägra vara negativ...

Positivt tänkande och allt omkring det kom med New age-rörelsen på åttiotalet och jag undrar om någon sammansättning av ord använts så flitigt som "tänk positivt". När ord används såhär flitigt så har de en förmåga att bli urholkade och förlora sin betydelse. Ord kan också förlora innehåll beroende på vem som använder dem. Ordet bög har inte någon laddning längre, den försvann när bögarna själva använde ordet. Då är det bra. Men det är inte så bra när ord som "demokrati" och "yttrandefrihet" används slentrianmässigt och av fel människor, då förlorar vi på att ord tappar sin makt. Jag menar man kan inte använda ordet "demokrati" när man är ett odemokratiskt parti som SD. Jag kan inte kalla mig för författare när jag liksom inte har täckning för det.

Ord måste även följas av handling som bekräftar orden för att bevara sitt innehåll. Vi kan säga till våra nära och kära: "Jag älskar dig." men visar vi ingen kärlek med handling eller ens funderar över vad vi menar så försvinner kraften. Vi har ett stort ansvar och det är att ge orden innehåll i våra liv. Idag såhär på morgonkvisten vill jag ge orden "positivt tänkande" innehåll. Jag har skrivit om det förut och då och då återkommer samma budskap fast ur en annan vinkel eller på ett annat sätt. Det är för att jag själv har utvecklats sedan jag sist skrev och jag har tänkt om eller tänkt nytt, så får jag nya läsare också och jag skriver för dem också.

Nog om detta och till sak: Vad är positivt tänkande? Jag hade en jobbarkompis för några år sedan som beskrev sig själv gång  på gång som positiv. Vi gör alla det. Vi säger att vi är positiva om inte annat för att det är så fult att vara negativ i dag. Det är bara när vi kritiserar saker vi får vara negativa eftersom kritik är ett slags varumärke för intelligens och genomskådande blick. Vi reagerar inte speciellt mycket när någon säger att "Jag är en positiv och glad tjej.". Jag menar det är ingen som tolkar det som skryt utan mer som en signal om att: "Jag är samarbetsvillig och ingen tjurskalle.". Men min jobbarkompis påpekade sin positiva karaktär för många gånger helt apropå ingenting dessutom och då blir jag misstänksam. Då vill man övertyga sig själv om något man i själ och hjärta är osäker på, och jag upptäckte med tiden att hon var väldigt vacklande i sin positiva inställning. Hon var mer än genomsnittet antingen negativ eller positiv, av eller på så att säga och det var mest sitt glada humör hon tolkade som ett slags kvitto på en helgjuten positiv karaktär. Negativitet är en brist hos oss alla som vi har svårt att erkänna. Vi ser den gärna hos andra men vår egen är ibland och hos vissa nästan tabu att tala om. Vi kan erkänner hellre misslyckanden än att vi är negativa.

Det finns kanske någon enstaka procent som lyckats med att vara enbart positiva. För att vara positiv är mycket svårare än att vara negativ. För som jag ser det så är positivt tänkande så mycket mer än bara se glad ut i alla lägen. Det handlar om det svåraste som finns för mänskligheten och det är att fokusera på det som är gott utan att vara naiv, att vara övertygad om att allt slutar bra även när ingenting i vår verklighet tyder på att det kommer att göra det. Jag älskar av den anledningen överlevnadshistorier. Då människor överlevt de mest otroliga saker och samtliga har överlevt för att de varit beslutsamma och framför allt inte gett upp om att allt kommer sluta bra. För till skillnad från gårdagens ämne så är det i det här läget vi inte får ge upp, det är då vi förseglar vårt öde.

Vi är alla i någon mån till hälften positiva och till hälften negativa och det är livets alla dagliga händelser som belyser när vi är negativa och när vi är positiva. Med en självrannsakan så kan man faktiskt ganska lätt se när man är vilket och när det blir en utmaning för oss att höja oss över livets små och stora vedervärdigheter. För verkligheten är knappast alltid positiv och vacker men det hänger på oss hur vi tacklar det. Vi kan följa med den frestande magneten att haka fast vid det negativa. Har vi tio personer som berömmer oss och en elfte som ger oss kritik så är det den elfte personen vi lyssnar på. Sorg, besvikelse och misslyckanden kan göra oss mycket frestade att tänka negativt. Det är en utmaning med kaliber att hävda den ljusa sidan av precis allt istället men vi har inte så mycket val ifall vi vill ha en förändring. För verkligheten kommer inte att ändra sig. Det är bara vi som kan ändra vår syn på verkligheten.

Depression drabbar ungefär 5-10 procent av Sveriges befolkning varje år och 17 procent av sjukvårdskostnaderna går till vård av deprimerade. Nu har man kommit fram till att fysisk aktivitet hjälper bättre än lyckopiller. Jag tror visst att det är bra att kanalisera negativa tankar i fysisk aktivitet men det beror helt på livssituationen, det är inte lätt att ordinera det ifall man är förlamad. Nej, först tror jag man måste bli medveten om att det är en tankesjukdom då negativa tankar sprider sig som en cancer i hjärnan och också en dödlig sjukdom för att den ger oss vanföreställningar. De vanföreställningarna handlar inte sällan om att det inte finns någon mening med det liv man lever och att man själv är värdelös. De här vanföreställningarna får människor att hoppa från Ölandsbron i genomsnitt fem per år. Om inte siffran stämmer längre så räcker det med en per år.

Det räcker då inte med "ryck upp dig du har mycket att leva för". För även om vi hoppas på att vi har fel i vår vanföreställning är den så verklig så vi kan inte vara säkra på att de som är positiva har rätt. Doris Lessing talar om den som en frestelse vi sugs in i den för den verkar så enkelt att följa med i, att lägga skulden på sig själv i bitter klagan över andra eller sig själv och man kanske heller inte vet om något annat sätt att se på det man upplevt. Negativa tankar gör oss även extremt självupptagna i vår egen smärta, så upptagna att vi får svårt att känna vad någon annan känner. Alla våra känslor förstoras och tar vi till alkohol då så växer känslorna ännu mer, men det är bara känslor och tankar. Inga sanningar vi ältar och denna attack gör vår kropp och hjärna orkeslös så vi har svårt att hjälpa oss själva. Men gör vi det inte så kommer vi inte ur det som annat än bleka kopior av vårt forna jag. För i slutänden är det vårt eget beslut att bestämma oss för att tänka positivt.

Vi har ett val och vi måste göra ett medvetet val att höja oss över denna attack av negativitet.Ett inre beslut att vägra sig fångas kan leda till att ägna fem minuter åt gången åt positiva tankar, att känna uppskattning, tacksamhet och värna om sina nära och kära. Jag tror på friska promenader och en sväng i joggingspåret men vi är tillbaka på ruta ett nästa gång vi drabbas om vi inte tar ett medvetet beslut om hur vi ska hantera negativa tankar, och inse att de bara är tankar.

Vissa är också mer mottagliga för andras negativet. En kompis till mig sa en gång att även om hon vaknar och tänker positivt så sjunker humöret bara hon går in på Facebook och ser aggressiva eller negativa statusuppdateringar. Det hjälper således inte att bara ta ett beslut vi måste lära oss att hålla fast vid det också tror jag annars har andra makt över oss och vårt sätt att fylla orden "positivt tänkande" med innehåll. Vi måste också vara närvarande i vår vardag och mena det vi säger. Vi måste helt enkelt ta ställning och bestämma vad som ska styra just mitt liv. Det vackra i det är att vi i grund och botten aldrig är offer för tillvaron. Vi kan välja att vara det men vi kan också välja att inte vara det oavsett omständigheter. Vi kan våga vägra vara negativa utan att vara n a i v a.

När du lämnar bagaget bakom dig...

Våra föreställningar om hur saker och ting ska vara, föreställningar om hur människor omkring oss är eller bör vara, hur semestern kommer att bli eller hur hösten kommer att bli, är tryggt att ha ifall allting flyter på. Då när varje dag är sig lik och man är nöjd, glad och lycklig. Det är bra ifall vi hittat vår roll i en gemenskap, rätt jobb, rätt partner och så vidare. Men så är det inte alltid och kommer inte alltid att vara.

Att flytta eller byta skola är ofta ett sätt att börja om på nytt och få en möjlighet till en nystart. Allt är bra om det blir en nystart men ibland ramlar man in i samma spår igen, för att man helt enkelt inte förändrats inuti. Vi människor är ofta betydligt mer trögrörliga på attitydplanet än vad vi är på det fysiska planet. Vår lösning är i första hand att flytta och att resa, inte att förändras inuti. Det gör att en del inte gör annat än flyttar och rör på sig, de försöker i någon mån flytta från sig själva.

Ibland vet vi eller känner på oss att vi måste göra en förändring men vi skjuter på det för att slippa besväret och det smärtan den kommer dra med sig. Ibland kan vi tycka det bara onödigt att förändra, ibland är vi rädda för förändringen. Ja, det finns massor av skäl att inte vilja och en del reagerar med att backa ännu längre in i det gamla livet. Fast faktiskt kan det vara rent farligt att fortsätta i samma fotspår. För det mesta behöver vi förändringen för att få behålla vår mentala och fysiska hälsa och livet kommer putta iväg oss om vi inte själva gör det. För alla har säkert varit med om perioder i livet där inget tycks fungera. Då bekymren kommer som på  ett pärlband. Går inte bilen sönder, så går kylen sönder, det är mer jobb än vanligt, man jobbar sent och barnen har problem i skolan eller med sig själva. Så tar tandkrämen slut precis när man varit och handlat för de sista pengarna, och så får man ett mejl om att det där andra jobbet man sökt har någon annan fått, mannen är frånvarande, eller så är man singel och trött på det och tillslut upptäcker man att den där man trodde var vän med har gått bakom ryggen. Det är perioder när det tycks som man är utsatt för grymt kosmiskt skämt och det verkar som om hur många stenar man än vänder på så ligger man ett steg efter hela tiden och det enda man vill är att stänga in sig och aldrig mer gå ut.

Det här är inte ett skämt som tur är. Det är ofta tecken på att något är fel och livet signalerar med att det är dags att bryta upp och kanske släppa taget om både gamla vänner och relationer, byta jobb och börja på nytt. Det är det gamla livets dödsryckningar. Om man kan se det när man är i processen så är det bra, men ofta gör man inte det. Om man inte har hjärnan på högvarv omkring hur man ska lösa problemen så är man för trött för att tänka och man har fullt sjå att försöka komma tillrätta med smärtan över att gamla vänner inte är de man trodde de var. Ja, allting kretsar kring det som händer, inte varför det händer.

Skulle jag göra om något i mitt liv så är det just såna här saker som att låta alltför mycket energi gå åt till att laga det som är gammalt och förbrukat. Jag är ingen vän av ånger, för det är en sådan meningslös känsla som inte leder någonstans. Men i det fallet kan jag hänge mig lite åt ånger när mitt liv har haft sina dödsryckningar. Nu mer brottas jag inte med livet. Jag gör som Arjuna, jag släpper taget och låter livet visa mig vad det här handlar om och varför jag upplever det jag upplever. För när man fortsätter brottas och laga på det gamla så kommer man ändå att förlora förr eller senare. Jag försöker istället vänta in det nya. För det är alltid sådant på väg när det gamla har dött. Det finns liksom ingen död som inte för med sig en vår och en återfödelse och ingenting händer av en slump. Varje steg man tar finns det en mening bakom, även om vi inte förstår den, ser den eller ens inser längre fram. När vi människor utvecklas så går vi ett och ibland flera trappsteg upp för en trappa och i samma stund vi tar det där steget uppåt så står en eller flera av våra gamla vänner kvar där nere och det är bara ett fåtal av dem som vi fortfarande har något gemensamt med och vi behöver helt enkelt nya vänner för att matcha den nya inre "plattform" vi hamnat på.

Ibland är det bara en sak eller några få människor som är förbrukade i vårt liv. Med förbrukad menar jag självklart inte att vi har människor bara för vår egen skull och utnyttjar dem på något sätt. Det jag menar är att vi har varandra för att utvecklas och speglas i, för att hjälpa och för att bara känna kärlek och vänskap men ingen är i vårt liv för evigt. En dag är det över och  då menar jag med förbrukad: att de människorna har fullgjort sitt syfte i vårt liv och vi är redo för nya människor för att beskåda nya vyer. Vi tar helt enkelt adjö vid perrongen för vår destination skiljer sig från de vi umgåtts med en tid, och lämnar både gammalt bagage av händelser och människor bakom oss.

När jag jobbad på Kom Vux var det många av mina kvinnliga elever som skilde sig under den här perioden eftersom de upptäckte att de inte hade något gemensamt längre med den de levde med. Vad vi än gör som utvecklar oss snabbt och mycket under en period gör att vi riskerar våra nära och kära om de inte håller jämna steg med oss. Bli inte irriterade nu ni män som läser men det är min erfarenhet att kvinnor har lättare för att ta de där stegen upp för trappan. På Kom Vux var det 90% kvinnor som läste för att de ville utvecklas, män ansåg för det mesta att de inte behövde det ens när de var där och börjat utbildningen.

Inte bara jag utan många med mig avskyr och har avskytt den här processen. För det är nog det värsta jag vet att säga adjö till människor och jag har verkligen brottats med livet för att få behålla de jag vill behålla, men när jag gav upp upptäckte jag livets ständiga puls av slut och början, början och slut. Livet går som i cirkel istället för ett spår rakt fram. Allting har en början, ett mitt och slut och det gäller att njuta hela vägen för att suga märgen ur det. Men det är inte lätt tycker jag, det är något jag tränar på. För leva är lite som att äta tycker jag. Även en måltid har en början, en mitt och ett slut. När jag är ute och kör bil eller åker tåg så sitter jag och längtar efter den där pastan eller mackan eller vad det nu är. Men när jag väl äter tänker jag på annat, och hela processen av njutning från början till slut har gått förlorad. Vi kan säga att: "njut av livets korta dagar för snart är det slut" men det är ganska svårt. Vi ska under tiden vara medvetna och närvarande i det vi gör, öppna för att lära, öppna för att njuta och på samma gång förstå livet och det som händer oss. Det är svårt och därför släpper jag gammalt bagage och bara följer med när livet signalerar det gör det lite enklare och man bär inget tungt.

Fotografiet, självbilden och vårt eget Narnia

När man ser sig själv på ett foto ser man sig själv i ett visst ögonblick i en viss stund i livet. Vi kan säga att "det här är jag" och lägga upp som profilbild. Men frågan är hur mycket bilden i sig säger om oss själva och vad vi vill att den ska säga. För det är ju i slutänden vår självbild som avgör det och inte så mycket annat. För förändras självbilden förändras också vår reaktion på fotografier på oss. Jag betraktade inte mig själv som sjuttonåring på samma sätt som jag betraktar den jag var för tjugofem år sedan idag. Bilden har inte förändrats. Den är bara,  den har ju legat i en låda i massor av år men när jag tar upp den har jag förändrats. Min självbild är annorlunda.

Vi  människor vi "är" bara vi också, men vår bild av oss själva förändras under livet. Ofta har vi en uppsättning idéer och föreställningar med oss som beskriver vår natur och utifrån det har vi antagit en viss roll som överensstämmer med föreställningen om oss själva. Bara vilket barn man är i syskonskaran skapar en del av självbilden, en del säger att det är avgörande för hur vi betraktar oss själva ifall vi är en ansvarsfull storebror, en bortskämd lillasyster eller ett bortglömt mellanbarn. Också förhållandet till föräldrarna bidrar till självbilden; om vi är pappas flicka eller mammas pojke, ifall vi är adopterade, biologiska avkommor eller vi är omhändertagna av släktingar. Ett gammalt ex till mig betraktar sig själv som "den adopterade" i första hand, inte som sonen i första hand. Så självklart hur vi lyckas i skolan; om vi är bråkstaken som aldrig gör läxorna eller den duktiga flickan som alltid har koll på läget bidrar till självbilden. När grunden är lagd så ser vi ofta det som händer oss också ur det perspektivet när vi är trygga i det. Hotar något självbilden mår vi inte bra, även när bilden är negativ, eftersom trygghet ofta går före allt annat. Bråkstaken har ju hittat ett självförtroende i att vara bråkstake. Vi har med andra ord blivit trygga i den roll vi har. Så fortsätter det här grundläggande om oss att skapa en bild beroende på hur vi lyckas i livet och med vad. En del ser det som att de är lyckade för att de lyckats med sitt företag just för att de byggt upp allt från två tomma händer och aldrig behövt gå i skolan mer än i nio år, andra ser sig som lyckade just för att de studerat och tagit en magisterexamen. Sist men inte minst skapas vår självbild av det kön vi tillhör. Vi använder samhällets attribut för att också visa den här sammanlagda pusselbitarna av oss.

Vår självbild kan vara fast och det kan vara bra för då är den motståndskraftig mot kritik och angrepp men å andra sidan kan den då också vara svårförändrad. En del är så fast i sin självbild att den har blivit en omutlig sanning, vilket kan bli ett problem. Har man byggt hela sin självbild på att vara den framgångsrika egna företagaren och allt raseras av ekonomiska, politiska eller personliga förändringar så kan det bli ett mycket hårt slag som en del har svårt att hämta sig ifrån. Är jag man i den situationen kanske jag också får problem med min självbild av att inte  kunna ta hand om och försörja min familj. Nederlaget blir som en ny "sanning" om oss själva. Du är: misslyckad. Bröstcancer kan ha den effekten på en kvinna, att man är misslyckad som kvinna när man inte har attributen längre som visar den man är.

Det här handlar om förluster som slår ut och förstör våra föreställningar och i vardagligt talar kallar vi det för kriser. Såklart är det inte bara såhär svåra saker saker förändrar oss. Det kan vara små saker och kriser som förändrar oss. Fast det är svårt att säga vad som är svårt eller inte, för oss människor är det väldigt relativt. En skilsmässa kan vara en befrielse för en del och en total katastrof för andra. Vi kan bara konstatera att vi människor krisar då och då men det är vad vi byggt upp vår självbild omkring som avgör hur vi tar förändringen av den.

Inte minst jag själv krisar just nu. I tjugotre år har en stor del av min självbild handlat om rollen att vara mamma. Jag har varit behövd, uppmärksammad och efterfrågad i den rollen. Sakta har det avtagit de sista åren för att helt upphöra. Jag får kanske ett sms ibland om frågan hur det är och om jag har kaffe, ifall någon vill prata eller höra hur det är med mig. Det är en ganska stor förändring för mig. En helt naturlig förändring självklart men för den skull inte lätt att ta. Jag läste om en kvinna som ansåg att hon inte hade något liv kvar när hon var i samma situation som jag. Barnen hade varit meningen med hennes liv. Inte ens mannen betydde särskilt mycket för henne. "Jag önskar jag kunde dö." skrev hon och hon gjorde det också. Hon fick plötslig och oförklarligt svår cancer efter att ha varit frisk ett helt liv och dog inom en tidsrymd av några månader efter barnen flyttat hemifrån. Så drastiskt är det inte för mig. Jag kan tycka det är ganska skönt till viss del. Men min självbild håller på att omformas och det är inte alltid så himla skönt. Det är smärtsamt för att vi måste göra oss av med något vant och tryggt.

Självbilden är vi så vana vid så den har blivit som radion i köket eller kaffebryggaren. Vi har sett den i så hemskt många år så vi tror att den kommer vara för evigt. Men en dag är den kaputt och vi måste byta ut den. Det gör ont att förlora något men det betyder samtidigt att självbild inte är något fast och att vi i slutänden kan välja vem vi vill vara. Att vi i grund och botten är den vi tänker att vi är. Vi måste inte vara den framgångsrika företagaren för att vara okej, vi måste inte ha barnen eller andra för att bekräfta vår existens. Vi har den magiska möjligheten att välja vem vi vill vara, och det kan i sin tur befria oss från bördor vi lagt på våra ryggar för att passa in och leva upp till det som förväntas av oss.

För om jag fortsätter på den framgångsrika företagaren-temat så kanske han byggt upp ett liv omkring det som varit betungande i någon mån. Han kanske samtidigt ökat kraven att leva upp till något för att behålla den här statusen och den här livsstilen. Men efter att allt är borta är han fri att börja om att bygga på något nytt som i slutänden kommer göra honom lyckligare.

När vi föds är vi, som sagt var, inte särskilt fria i våra möjligheter att skapa självbild. Vi lär in saker om oss ibland som är ganska långt ifrån sanningen om oss själva om inte så har vi alla fall inte fått möjlighet att pröva allt som finns inuti oss. Men under livets gång så får vi de här chanserna och även om det är svårt att ta förlusterna så är det många möjligheter i gengäld att ta reda på vilka vi i grund och botten är. För tittar vi lite närmre på det som händer runt omkring oss om dagarna, så förvandlar det faktiskt oss hela tiden och för oss närmare vårt genuina "jag". Det här är en konstant pågående process. Det är bara det att ibland blir så dramatiskt att det blir tydligare att det är en kris det handlar om. Men bara detta att spegla sig i andra människor i vardagen kan lära oss en del om oss själva och skapa små kriser. För det kan väcka tankar och känslor vi faktiskt inte vet varför vi känner och tänker. Vi har som små "mörka fläckar" på själen

Att lysa upp dem kan leda till viktig självkunskap. Inte sällan går vägen till den kunskapen mellan tanken och känslan. Hittar vi känslan leder den ofta till en tanke och tvärtom, om vi ger den processen tid. Det kan vara mycket viktiga pusselbitar till att känna oss mer levande och nära oss själva. Varje själ har kort sagt en dörr till ett eget Narnia. Det som är sant om oss individer och det vi i grund och botten är är mycket längre från den vi verkar vara på fotografier både nu och då. Det låter som en klyscha men det är också en sanning att vi är mycket större, fantastiska och vackra än vi vanligtvis tror. Ger man sitt eget Narnia en chans så kommer man själv uppleva det och det är ju vanligtvis så att vi måste uppleva det själva för att tro på det. Men ingen skulle ha låg självkänsla ifall vi visste vilka bleka kopior vi är av vårt rätta jag.

Nya öppningar i hjärnkorridorerna

Många krig uppstår bara för att man vill ha sista ordet. Ingen krigsherre ger sig ens när de är jagade in i ett hörn, man kan dö för sin åsikt, man kan bli självmordsbombare bara för att man tror på något. Ja, för att man tror, inte vet. Det här är vansinne därför ger jag mig alltid när jag förklarat så mycket jag kan och lämnar över vinsten till andra. Det kan aldrig vara värt att slåss för en åsikt.

Det verkar också som att vi människor tror att desto mer kritisk man är till saker och ting desto mer intelligens och genomskådande blick visar man upp. Det finns någon typ av självhävdelse i det när man inte kan ta en annan väg, tex tänka nytt. För det skulle innebära att ta sig an en prestigeförlust. En del människor har svårare än svårt med prestigen. Det är hela självbilden som hotas och då gör man och säger tillslut vad som helst för att få rätt, persongrepp inte minst blir ett vapen. Jag kan tycka om motståndet men det får inte bli löjlig lek av självhävdelse. Det finns viktigare saker, som till exempel just att tänka nytt.

Att tänka nytt och se hur andra tänker är mer värt än något annat och det gör livet till en kul och spännande resa ifall man öppnar upp för saker och ting man inte tänkt på innan.Att beträda ny mark och territorier är livgivande. Där man är osäker är där möjligheterna finns och det är en fantastisk känsla att känna tankebanorna göra u-svängar och dörrar slås upp i hjärnkorridorerna och man får en aha-upplevelse som får en LSD-tripp att verka alldaglig.

Jag har i mina inlägg talat om många insikter jag fått genom åren; om inre rikedom, om kärlekens grundämnen, om självbegränsande tankemönster och så vidare. Det har varit områden jag inte beträtt innan och jag trodde inte det var möjligt att det nya kunde förändra mitt liv och förbättra mitt liv så avsevärt. Det har varit en gåva, men ännu större gåva har det varit att kunna föra vidare insikterna och hjälpa andra människor. Det känns mer balanserat då när man själv får bidra med det man fått en gång. Livet på jorden består av två saker: en ständig resa av död och återfödelse och ett ständigt givande och tagande.Utifrån ett sådant perspektiv tycks det mig löjligt att man måste ha rätt i saker som förr eller senare ändå kommer visa sig rätt eller fel. För så länge man inte prövat en teori så är den bara en teori och inte en sanning. Jag ser det såhär istället. Om man inte tror på en tes är det bättre att pröva den eller lämna den, hålla sig till sitt eget istället för att kritisera andras. För när man bara kritiserar så hämmar man flödet av givande och tagande, man är inte till någon nytta.

Men det är mycket vanligt att vi använder massor med tid till att se oss själva som någon slags domare över andras åsikter eller ställningstagande. Vi kan inte vara det för vi kan inte varandras historia. Vi vet inte vad som lett till att vi har tagit den ställning vi har gjort. Så länge ställningstagandet inte är människorättsvidrigt har inte vi något som helst veto i frågan. Kan vi inte förstå det har vi inte ens börjat resan att öppna oss för andras territorier. Vi har inte ens rätt till en inträdesbiljett förrän vi ödmjukat oss och ställt oss frågan: varför kom du fram till detta?

Kärlekens atomer

Jag studerade en New-age-sida på nätet med olika citat. Det första var:. "Att älska sin kropp endast när man anser den perfekt är detsamma som att älska sitt barn bara när det gör rätt.". Det andra löd kortfattat ungefär såhär: "Du är inte här för att lära dig villkorslös kärlek. Du kommer från den och ska lära dig kärlekens olika ansikten.". Inget budskap är fel. De pekar bara åt olika håll och det kan vara lätt förvirrande när de står efter varandra. Den ena säger att man ska lära sig villkorslös kärlek och den andra att man redan kan det.

Villkorslös är egentligen ett onödigt tillägg för villkorslös kärlek är den enda kärleken värd namnet, den är insikten om kärlek. Allt annat är så upplandat med andra behov vi människor har så det är som utspätt vin. Vi känner kärlek för mycket i vår tillvaro men vi bara studerar våra nära relationer i livet kan mycket annat än kärlek driva oss in i en relation. Vi kan vara i behov av bekräftelse, sällskap, försörjning, uppehållstillstånd. Vi kan vara rädda för att vara ensamma och vi kan vara i behov av att ha det som "alla andra har". Det finns tusen fler anledningar än kärlek att ha en relation med andra ord.

Om vi vore så utvecklade så vi förstod kärlekens alla ansikten och aspekter skulle vi inte vara här på jorden. Vi är inte så utvecklade att vi förstår den kärlek vi kommer ifrån och vi är här för att lära oss om kärlek och att rensa bort allt som förorenar den så att vi vet vad som är vad. Det är vår främsta mission och när vi lär om kärlek gör vi ju det genom att möta det som inte är kärlek lika mycket som det som är kärlek. Medvetet eller inte så lär vi främst genom de smärtsamma upplevelser livet ger oss men också när vi möter den kärlek som är utan villkor. Alla har haft eller har någon som man alltid kan visa sitt värsta jag inför utan att förlora i respekt eller kärlek. Fast vi kanske inte alltid tänker på det eftersom de som älskar oss villkorslöst inte sällan är tagna för givna. Ibland kan vi också sluta älska dem eller stöta bort dem just därför, för deras bekräftelse inte alltid är lika mycket värd som den kärlek eller bekräftelse vi har svårt att få. Den ultimata bekräftelsen att vi är värda att älskas föreställer vi oss är från den som avvisar oss.

Inte bara relationer utan allt omkring oss lär oss kärlek på ett eller annat sätt och till vår natur är vi lika mycket kärlek som vi är atomer. Men det är nära relationer som klär av oss nakna som de individer av tillkortakommanden vi är och därför så är det sättet vi utvecklas mest på och lär oss mest om oss själva. Vi kan inte nära fasader eller leva upp till någon annans vilja eller något vi tror vi måste leva upp till utan att det  för förr eller senare rämnar om vi inte byggt på rätt och ärliga grunder. Vi kan bli djupt sårade av otrohet exempelvis men egentligen är det bara kärleken som visar oss de rätta förhållandena när vi är förblindade av något vi tror är men som inte är, och allt vi går igenom av svartsjuka, otrohet, svek, eller bara att vi slutar eller har slutat älska någon i vårt liv, så kokar det ner till oss själva. Vi vill inte sällan tro att det handlar om den andra men det handlar om oss själva och vad vi gör med det vi upplever.

Precis som man kan dela upp vår existens i atomer och  grundämnen kan vi dela in vårt inre välbefinnande i olika grundvalar vi står på och när de är starka är vi starka: självkänsla, självförtroende och självacceptans. När vi har de tre delarna kan vi fungera bäst i vår tillvaro tillsammans med andra och vi behöver inte ta till strategier eller tävla eller intrigera för att klara oss. Vi behöver inte hävda oss själva, inte bekräfta oss själva och inte förneka oss själva något men alla har sin tid på sig att komma dit. En del kämpar ett helt liv bara att komma till självacceptans. Vi brottas till och från hela livet med det som våra relationer avslöjat att vi inte kan, som exempelvis: tillit, ge kärlek, ta emot kärlek, inte ställa krav och att vi aldrig kan såra någon. För ingen kan ju kräva kärleken av oss som vi inte har. Det är ju som att kräva pengar av någon som inte är skyldig oss något.Vi kan bara vara eftersom all kärlek värd namnet "är" bara, precis som den tillvaro vi befinner oss i. Den "är" och vi kan välja att ta emot den eller stänga den ute. Men hur det än är och vad vi än tror på och hur vi än ser livet och hur vi än betraktar detaljerna så går alla igenom dessa processer i kärlekens mangel. Ingen kan inte säga att kärleken inte lärt dem något. Även bra och kärleksfulla relationer har sina brister och i bristen hittar vi det vi inte kan omkring kärlek och vi är knappast fullärda vid dödsbädden. De som tycker att de inte har något att lära har ofta mest att lära.

I grunden är kärleken inte såhär komplicerad som vi människor gör den.  I grunden handlar det egentligen bara att helt utan skydd och förbehåll öppna sig för kärleken och det är just det som vi har så svårt för. Det är därför vi krånglar och därför vi behöver en lektion i jordlig existens. För kärlek skrämmer oss människor. Vi är rädda för att bli sårade, för att bli "uppätna", för att såra andra och ibland känns kärlek som att bli knuffad ut för ett stup och då hjälper inga kloka ord eller blogginlägg, som det här, i världen. Då måste vi bara igenom det. Men även om vi helt saknar tillit till kärlekens kraft kommer den att vinna i slutänden. För vi har inte kontrollen över den och alla delar den innehåller. Vi är bundna till att att lära oss namnen på alla dess atomer innan vi kan ta till oss helheten, det vill säga: kärleken till oss själva, till en annan person och till alltet.

Självhälpen

Ibland ringer eller mejlar människor mig för att de vill ha bollplank eller vill höra mitt svar på frågor de har omkring deras liv. Det är såklart väldigt smickrande att man har förtroende för mig men det finns inget jag kan göra ifall man inte vill själv. Därför är dagens tema: självhjälp. Jag hjälper gärna men mycket av jobbet att lösa sina egna gåtor måste man göra själv. Idag talade jag med en man som har svårt på alla nivåer i livet. Kanske ibland tuffare för män för de kan aldrig prata med sina vänner, de bär ofta på känslor i sin ensamhet och så får de fortfarande inte gråta. Livet är stundtals tufft och det tycks som en del har fler hinder än flertalet till lyckan. Det tycks som vi är offer för ett blint öde.

Men jag skulle vilja provocerande säga att så är inte fallet. Vi själva är i samtliga fall hindret till det vi önskar av livet. Det är nästan alltid något inom oss som är hinder för en bra ekonomi, att få rätt kvinna eller man och rätt jobb. Exempelvis är det många människor som förstör för sig och förnekar sig själva det de vill ha. Det kan ju tyckas märkligt men det är inte så märkligt. De gör självdestruktiva saker i karriären eller plågar den enda de älskar för att de på någon nivå inte tycker att de förtjänar det eller inte vågar omfamna det de strävar efter och får av livet. Det vi hindrar oss själva är en av de vanligaste anledningarna till att vi inte uppnår det vi vill ha.

Ett annat vanligt inre hinder är vi betraktar oss som offer till 99,9 procent. Vi önskar kontroll över tillvaron men hela tiden lämnar vi över den i andras händer. "Det här och det här hände för att han eller hon gjorde så.". "Vad gjorde du?": "Jo jag vet att jag har gjort det och det men...". Det finns egentligen inga "men". Antingen ansvarar man för situationen eller inte. Vi spelar livets kortspel i överläge eller underläge, men just att vi är i underläge har ju sin historia den också och jag tror man alltid gör bäst i att ta fullt ansvar ändå för först då får vi full kontroll över tillvaron, man hänger inte i någons tråd då.

För vi hänger lätt i andras trådar så att de kan använda oss som nickedockor. "Ja, men." säger mina barn. "Du fattar inte. Jag MÅSTE ha det här jobbet. Jag går inte tillbaka till det gamla och jag vill bo där och där och och ...": Ja man kan ha så många anledningar så man kan bygga Eiffeltornet med dem men det gör inte saken bättre man blir bara mer låst. För man är helt i händerna på någon annan som har beslutandemakt över ens väl och ve om man är alltför beroende av att utfallet ska bli på ett visst sätt. Att ha inställningen att allt sker av en anledning och att det blir bra hur det än blir ger oss chansen till ALLA möjligheter.

Men vi ägnar jättemycket tid till att sörja sådant vi inte fått. En del kan inte förlåta livet för att det inte blev exakt som man ville. Det finns de som låter en enda sak förstöra hela deras liv. En del blir aldrig lyckliga för att de inte kan få barn, en del för att de inte nådde ett visst karriärmål andra för att de inte fick den familj de velat ha. Man spolar ett helt liv ner i toan för att man inte kan acceptera att det inte blev som man tänkt ut det. Doris Lessing ställde frågan: "Vem har lovat dig lyckan?" Nej, ingen har det. Lyckan är inte given och allra helst inte när vi vägrar se att det finns andra sätt att bli lycklig på än de vi trodde ifrån början. Det är liksom inte självklart att det ska bli som man planerat.

Så skulle jag också vilja idag lägga en blöt tråkig filt på folks höga romantiska ideal innan jag slutar för dagen. Vi är hjärntvättade  av media hur kärlek ska vara. Jag säger absolut inte att man ska sluta tro på kärlek. Jag säger bara att man ska sluta vara förälskad i förälskelsen. Man blir ifrågasatt om man säger att man tror på Gud men inte om man tror på förälskelsen, och den är inte mycket att tro på. Den är en känsla och känslor kommer och går. Däremot insikten om att älska någon är av annan dignitet och bör ha mer reklam i media än vad den har. Kärleken dyker upp precis var som helst, hur som helst och när som helst men desto mer vi jagar den, desto längre bort flyr den. Försöker vi styra den på något sätt istället för att nära den så kommer det att slå tillbaka på oss själva förr eller senare Med andra ord måste vi också vårda det vi har.

Psykologin behövs för att det mänskliga psyket är komplicerat men mycket kan vi hjälpa oss själva med.Jag skulle vilja säga att det finns en övertro på att andra sitter inne med svaret på gåtan om oss själva. Det jag inte talat om här är självinsikt och insikt. Det är ett spännande äventyr men det får bli kanske morgondagens inlägg. Jag skulle bara vilja säga att vi behöver bollplank men inte alltid expertisen för det finns så mycket små saker vi kan göra på egen hand för att förbättra våra liv. 

Ditt personliga livsöde

När vi lever vårt liv under de dagar som går funderar vi vanligtvis inte så mycket på varför vi är här. Alla är för det första inte så intresserade av det, för det andra så är det sällan vi har den tiden. En del som är särskilt intresserade tar sig tiden men andra har nog med vardagen. Vi vill och vi måste arbeta för att försörja oss, vi vill ha mysigt, roligt, kul och så vidare. När livet rullar på så har vi dessutom inte heller så stort behov av att veta varför vi är här. Vidare finns heller ingen religiös förklaring längre och den enda rådande förklaring i så fall är att det är mest förnuftigt att tro att det inte finns någon mening. Fast då och då använder man sig av denna "mening" i alla fall när man säger att: "Det kan ju inte vara menat att två män kan älska varandra" eller: "Det är inte meningen att vi ska blanda oss." och syftar då på någon slags rasblandning. Vadå meningen? Vem har bestämt den meningen ifall det bara är förnuftet som råder? "Naturen." blir svaret. Okej men man blandar sig i naturen och hanar har ganska ofta sex med varandra, samt äter en del insekts- och spindelkvinnor upp sina män direkt efter parningen. I så fall är de flesta kvinnor inte menade att vara för jag har inte stött på någon med det beteendet.

Vi kan inte hänvisa till naturen för att se en mening och vi kan inte längre vända oss till kollektivet eftersom världsuppfattningen är splittrad. Dessutom kan vi inte ens använda oss av förnuftet för är det något som brister hos människan så är det just det. Jag säger som Hoolabandola band,"Vem i hela världen kan man lita på?" Vad ska man tro på och vilken linje ska man följa?

Jag skulle vilja säga att man ska lyssna till sig själv först och främst. Alla människor har en slags inre röst. De flesta kan säga att vi får en känsla när vi träffar någon första gången, vi bildar oss ganska snart en uppfattning om en ny miljö vi kommer till och alla har någon gång tänkt eller sagt: "Jo jag hade en magkänsla av det.". Vi vet saker innan de händer och man kan känna av stämningen mellan sig själv och en annan människa även om man inte är i närheten av varandra eller ens hör rösten, som på nätet. Alla lever med en slag intuitiv radar med andra ord. Den radarn är ju i sig inte meningen men den kan leda oss till vår personliga mening med livet. För alla har en sådan.

Övervägande del av befolkningen gör ju exempelvis något med sina erfarenheter. Jag läste om en kille som var ganska ung och dum, som vi alla har varit. Vi kan kalla honom för Hasidic. Han var strängt judiskt fostrad och skyddad i en judisk stadsdel i London. Han gick i judisk skola och hade inga erfarenheter av brottslighet alls så han blev ganska imponerad av grabbar som gjorde inbrott och smugglade knark.För att göra en lång historia kort kan man säga att han blev duktig på  knarkaffärer. Han fick respekt och han levde ett toppenliv i sus och dus med dricka och tjejer. Så åkte han dit. Fick ett par år. Så var han ute igen och gjorde samma sak. Det där bet inte särskilt. Men så åkte han dit igen och i fängelset blev han väldigt bra vän med en ung kille. Själv hade han ju hunnit bli i trettioåren så han var som en pappa för den här killen behövde någon, han gick nämligen på heroin och var helt under isen. Hasidic hjälpte honom och han slutade med heroinet. Det här tillfredsställde Hasidic på ett djupare sätt än vad han kunnat föreställa sig. Hans liv fick plötsligt en mening och det gav honom mer än han någonsin känt när han levt sitt liv i sus och dus, och hade någon sagt då att han skulle tycka det var mer givande att hjälpa de som blev sjuka av de han sålde skulle han skrattat. Han skrattade inte när den unga killen dog och det gjorde att Hasidic bestämde sig för att ägna livet åt att hjälpa unga människor från gatan. Så här ser mer eller mindre alla livsöden ut.Vi hittar alla på olika sätt vår uppgift i livet genom att följa våra insikter och vår inre röst, och genom det smärtsamma som händer oss. Ingen av oss kan slå oss för bröstet och säga att man skulle ställt till det för sig som Hasidic. För i varje människa finns ett tillkortakommande som gör att vi förr eller senare ställer till det för oss på andra sätt. Förr eller senare blir det uppenbarat för oss själva och andra var vi brister som människor och då kan vi välja att förneka det eller jobba på det.

Med andra ord har alla en slags mission och det är därför det är omöjligt för oss människor att döma. Vi vet inte varandras historia och vi kan inte säga att det finns en generell mening mer än att vi ska utvecklas. För utveckling är det vi sysslar med på den här planeten. Det finns inget som vi värderar så högt som utveckling. Inte ens förnuft värderar vi så högt som att utveckla teknik, samhällen och oss själva i karriären eller som människor.

Att försöka hitta en mening i naturen av det vi ser är såklart heller inte möjligt eftersom vi är en del av naturen. Vi har ju inte blivit planterade här. Eftersom vi är en del av en helhet och inte lever på vår egen autobahn så måste vi följa det som händer oss och acceptera att det som händer är menat att hända och vi gör det bästa av att lära av det, få insikter. Känslor och tankar kommer och går men insikter består och det är dem vi följer när de rotat sig, och då har den med största sannolikhet lett oss till en sanning om vårt liv som vi själva inte kunnat föreställa oss. För det är svårt för oss människor att föreställa oss något vi inte är medvetna om. Vi kan fantisera om en marsmänniska men vi kan inte föreställa oss den i en form vi inte känner till. Jag skulle vilja säga att det är samma sak med livets mening. Vi kan inte föreställa oss den förrän den händer.

Att fylla tomrummet

Tullverket gjorde förra året nästan 6000 knarkbeslag i Sverige. I världen utsätts 1,2 miljoner barn för trafficking. Bara  i Sverige lever omkring 400 - 600 offer för trafficking. Handla med vapen, knark och människor är lönande och det existerar inte i en annan världsdel utan ibland är både förövare och offer grannar med oss.

I första hand är det såklart girighet som gör att man riskerar både egna och andras liv i den här miljardindustrin. Vi människor söker även outtröttligt lyckan. Kvinnor från fattiga länder hoppas att leva med en svensk rik man eller försöker man hitta jobb och försörjning utomlands  för att slippa fattigdomen, så är det även tillfället som gör tjuven. Massor av människor sitter inlåsta utomlands för att de inte haft biljett hem och blivit lovade resan ifall de tar med  sig några gram kokain. Alla sammanlagda tillfälligheter, falska förhoppningar och luftslott skapar tillsammans med en girig organiserad brottslighet en ganska utbredd kriminalitet.

Brotten skiljer sig åt men nästan aldrig drivkraften bakom. Samvete och moralkodex avgör naturligtvis men också detta att alla vill något, önskar något, hoppas något. Vi har drömmar och behov som hela tiden påverkar oss och inte minst rädsla för fattigdom. För om vi inte faller för girigheten så begår väldigt få människor brott om de lever i ekonomisk trygghet. På den här planeten känner vi oss inte trygga om vi inte har grundtryggheten säkrad och de tär ju självklart inte konstigt eftersom fattigdom är lidande.

För oss som har ekonomisk trygghet är inte alltid medvetna om det överflöd vi faktiskt tar del av. Jag kan i alla fall säga att jag inte alltid har varit medveten om det. Men jag är exempelvis tacksam för att jag inte behöver prostituera mig för att få äta kvällsmat, och det tomrummet vi försöker fylla med att jaga lyckan på olika sätt, kan till stor del bli mättat med enbart tacksamhet.Ifall man använder en hel dag åt att vara tacksam över allt man har, alla ting, alla pengar, allt man kunnat köpa och så vidare så kommer en känsla av rikedom uppstå. I den känslan finns en sinnesfrid där vi är nöjda och när vi är nöjda begår vi inga handlingar för att vinna mer än vi har rätt till. Har vi kommit så långt har vi också ron att se oss omkring.

Bara vi går utanför dörren så hittar vi ett överflöd ofta återkommande i en jämn rytm. Äppelträden dignar på hösten, svamp, blåbär och lingon hittar man med jämna mellanrum i överflöd. Vissa år är magra, vissa år exploderar hela växt och djurlivet  och en del djurarters enda skydd är deras överflöd som cikadorna till exempel. I elva år finns inga cikador för de lever under mark och sedan kommer stormar av insekten vart tolfte år. Vattnets rytm är också ebb och flod. Allting följer den här rytmen och så gör också våra tillgångar om man uppmärksammar det. Vissa månader har vi över, andra månader måste vi spara. Även om vi lever i ekonomisk trygghet kommer vi har mer pengar vissa perioder än i andra. Ingen lever i ett konstant in- och utflöde av pengar. Inte i något land i världen är det så att det är bristen på tillgångar som skapar fattigdom. Det som skapar fattigdom är att vissa har möjlighet att ta del av överflödet på bekostnad av andra. Där hittar vi även orsaken till brottslighet.

Det finns ett överflöd överallt men det gäller att få tillgång till det. Ifall man inte tror mig och tycker det är flum jag säger nu så ska man fundera på följande: när har det hjälpt att oroa sig för ekonomin? När har det gett dig mer pengar i fickan? En stor del av vaken tid  ägnar många åt att oroa sig för ekonomiska problem. Bara man tittar på Lyxfällan så ser man hur många som ägnar sig åt rädslan för fattigdomen men i längden vinner man inte på att oroa sig, det gör oss alltid fattigare än vad vi var när vi började oroa oss. Att tänka att det finns brist ökar bristen och då också tomrummet och missnöjet inom oss.

Allting börjar med att vara medveten. Om vi blir medvetna om till exempel våra pengars flöde så kan det öka sinnesfriden och förbättra våra liv avsevärt, och vad händer om en, två och flera har ett inre lugn och en tillfredsställelse i vardagen? Det kommer påverka två, fyra, sex och flera. För i slutänden kan vi inte påverka vad som händer i en annan världsdel. Det lidandet som exempelvis girighet skapar kan vi inte göra något åt. Vi kan inte göra Brasiliansk polis medveten om att de blundar för att man säljer barn på deras gata. Vi kan inte ens göra vår granne medveten om att han inte ska köpa kvinnor från fattiga länder, och att tänka på sånt bryter ner oss. Det enda vi kan göra är oss själva medvetna om den situation vi är i här och nu, och kanske bara upptäcka att det faktiskt existerar ett överflöd. Vi behöver inte slåss för slantarna, bara öppna upp för tanken.

Att utrota tristess

Varje dag är sig lik. Vi vaknar, går upp ur sängen och tar itu med vår vardag. Den här vardagen kan vara trygg och vi kan känna oss tacksamma för att dagen inte består av händelser vi inte vill ha i våra liv. Men vardagen kan också vara fylld av tristess. Du vet precis exakt vad din man kommer säga vid frukosten och dina barn har sina krav. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek du känner. Vardagen är fylld av måsten och du kanske inte kan göra det som uppfyller dig förrän sent på kvällen, och det är inte så att det är alltid såhär men periodvis saknar du detta att njuta av livet. Njutningar som mat, viner, bio, dans, böcker, ja vad det nu än är. Det här att bryta en vana är inte lätt, för jag tror att man kan leva ett liv med mindre tristess och mer njutning ifall man vill. Det gäller bara att bryta en vana och det är inte lätt.

Vanor gör oss trygga även om de är destruktiva och det är inte vanan i sig vi inte kan vara utan. Det är tryggheten i den som vi inte kan släppa. Vi vet vad vi har och inte vad vi får. Det är så mycket lättare att tända en cigarett när man har ett bekymmer eller man har tråkigt än fundera över vad man behöver göra för att komma dit där livet inte hela tiden "blir såhär". För visst jobbar vi hela tiden på att få ett liv vi trivs med. Det gör alla. Strävar efter att ordna det så att vi har både trygghet och trivsel. Men på något vis så överväger alltid tryggheten och där med börjar också det tendera att bli trist. Vad vi än har lyckats uppnå. Jag menar även Michael Jackson hade tråkigt, så tråkigt att han byggde sitt eget tivoli.

Frågan är bara varför vi tror att vi får roligare om vi tänder en cigarett, köper en tröja till vi inte behöver, tar fler glas vin än vanligt eller har mer sex än vi egentligen har lust till, bara för att vi har tråkigt? Varför funkar vi människor så att vi får det tråkigt så snart vi har det vi strävat efter? Är vi sådana att vi måste sträva, aldrig nöjda eller är det så att vi kanske strävar efter saker som omgivningen vill att vi ska ha? Eller är det så att vi själva är ett mysterium vi behöver lösa för att hitta just "det där" som vi verkligen älskar att göra.

Som ni märker mår jag bäst när jag skriver. När jag var sju år och börjat skolan fick jag en röd skrivmaskin och jag skrev och jag skrev och jag skrev för jag upptäckte att jag blev som berusad av det och mitt första verk var "Flickan och hunden". Nästan alla ord är felstavade men ändå. Det var ett utlopp för en oro jag hade och i den kanalen skapades något. En del blir som berusade av att sjunga, andra teckna. Per Morberg blir nog lite berusad, inte bara av vinet, när han lagar mat och Eric Clapton av att tänja på strängarna. Dit jag vill komma är att vi alla har en drivkraft och en lust i något alldeles unikt just för oss och jag tror att hitta den kan vara en av många vägar till mindre tristess som generar oro och rastlöshet.

Tristess tror jag med andra ord är ett stillestånd som inte är vila utan ett stillestånd som vi ska ut ur och då mår vi bäst om vi får utlopp för den här rastlösheten. Det är en slags skaparkraft, Stephen King har massor med sådan. Han producerar enorma mängder böcker. Tänk bara på antalet ord han har skrivit ändå har han dövat mycket av den ångesten med alkohol, för att alls orka. Det är ingen nådig drivkraft, skaparkraften. Man har inte en chans mot den och kan lika gärna försöka slåss mot ett åskväder. Det enda man kan är att få utlopp för den i något kreativt.

Konceptet är alltså kort sagt att hitta det man älskar allra mest för att bli av med tristess, ångest och oro, det är inte svårt koncept. Det svåra är att hitta det vi älskar allra mest på alla nivåer i livet. Vi människor vi vet ofta vad vi inte vill men kommer Aladdin med sin lampa och vi får önska vad vi vill så får vi blockering. Om jag förtydligar mig med en fråga: Vad skulle kunna sälja allt du äger för att få? Vilken möjlighet vill du ha så mycket att du kan sälja allt? Mmm, det tål att fundera på. Jag gissar att ingen kan svara direkt utan måste fundera. Vi vet som sagt vad vi inte vill men sällan vad vi vill. Det här med att ägna sig åt sina intressen är inte alltid självklart för oss. Ibland ägnar vi ju oss faktiskt åt intressen för att omgivningen vill det. Jag menar det är inte så att man golfar en massa i Alby. Man golfar för att man tillhör en viss grupp i samhället och man har tur ifall man gillar det. Ibland lever vi överhuvudtaget så som vi gör för att vi måste.Tänk att hata snön och vara född i Arvidsjaur. Man kan inte slippa snö och mörker förrän man är gammal nog att flytta.

Att hitta det där som gör oss mer levande, uppfyllda och lyckliga i långa loppet och kanske till och med slipper tristessen i det stora hela är inte helt lätt med andrar ord och ibland tar det mer än ett halvt liv att göra sig av med måsten och massa föreställningar man har om hur det ska vara. Det handlar heller inte såklart bara om att finna sin talang, intresse eller så som gör oss lyckliga: Det handlar såklart om att hitta rätt människa att leva med, att hitta ett jobb som inte bara generar pengar utan också lycka. Inte minst handlar det om att bryta massor med vanor, vanan vid att tänka "förnuftigt", dvs jag måste gå till det här jobbet jag hatar eller bo i huset jag avskyr annars blir mamma ledsen, eller blir min man arg eller blir barnen besvikna och så vidare, det vill säga bryta vanan att tänka och tro att man tänker förnuftigt när man tror att man måste.

Ja men du kanske tänker man måste ju försörja sig och livet är inte alltid kul. Men vi är inte här för att ha trist. Vi har sådan drivkraft till lyckan så inget förnuft kommer ändå vinna över drivkraften att finna lyckan. Problemet är att vi med denna drivkraft letar efter en nål i en höstack när vi inte vet vad som gör oss lyckliga. Att använda den här starka drivkraften konstruktivt är klokare än acceptera att livet är trist.  Det spelar ingen roll vem du är, var du kommer ifrån, vilken titel du har eller vem du själv tror att du är, för eller senare kommer det sluta med extra glas vin, tända en extra cigarett eller köpa en tröja du inte vill ha eller ha mer sex än du egentligen vill för att du har tråkigt och jag kan inte se det på annat sätt än att det då är smartare att hitta utloppet för sökaren i oss. Även om det skulle betyda att vi kanske får revidera vår uppfattning att man ska ha skaffat sig allt vad man vill vid trettio och sedan leva resterande fyrtio år som man vore nöjd.

PR-flopp och det här med ditt och mitt

PR-branchen omsätter 2 miljarder kronor årligen. De stora organisationerna i Sverige använder våra skattemedel för att synas och för att öka förtroendet hos oss medborgare.Exempelvis har Stiftelsen för strategisk forskning betalat Micael Bindefeld 9 miljoner av våra skattepengar för att han ska göra något kul och hjälpa Stiftelsen att få fram sitt budskap. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ligger också i för att skapa förtroende, inte så mycket hos forskare som hos oss vanliga dödliga och det har runnit iväg 150 000 bara för en artikel som ändå aldrig publicerades.

Problemet är inte att man gör PR, problemet är att man använder andras pengar och då är man inte lika noga med vad man gör med dem. Det här påminner mig om hur jag löste "Jag vill ha"-problemet med mina barn. Så länge det var osedda pengar och "mina" pengar så brändes de väldigt lätt på allt möjligt. När de fick 500 i månaden och det blev deras pengar så brändes inga pengar längre, man blev noga med sina inköp och man sparade i spargrisen. Ett mänskligt fenomen om att det som är "mitt" är mer värt än det som är "ditt".

Jag inbillade mig att  typ Stiftelsen för strategisk forskning i alla fall hade nått än en högre mognadsnivå vad det gäller ekonomi än en elvaåring. Men så är inte fallet. Så länge det bara handlar om våra skattepengar så har de inte större värde än man kan slösa på vad som helst och hur som helst. Jag begriper att man ska använda en del av budgeten till att informera oss vanliga dödliga, forskare, journalister och andra men det vore önskvärt om man kunde ha så mycket anständighet i kroppen att man uppskattade att det här är vårt surt förvärvade pengar faktiskt man använder. Martin Borgs säger i P1 morgon att det här är pengar som människor tjänat när de ställt klockan på sex och kravlat ur sängen och det är långt ifrån alltid det är genomtänkta satsningar man gör. Det handlar inte om misstag utan om slarv. (Vill läsaren ha exempel på slarv så följ P1-länken om Stiftelsen för strategisk forskning ovan.)

Man vill synas när man gör PR och man vill skapa förtroende. Men hur tänker exempelvis kommuner som använder PR-pengar för att skicka kommunanställda på kurs för att lära sig hur man försvarar sig inför Janne Josefsson? Alltså för mig är det här rena Grönköping. Hur vore det om man höll sig till lag och ordning, använde pengarna rätt och så vidare så kanske man slapp Janne Josefsson och därmed ökade förtroendet. Stiftelsen för  strategisk forskning har ju precis som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bränt sitt förtroende för att de missbrukar det. Det blir så bakvänt för mig så jag inte kan tänka.

Det spelar ju faktiskt inte heller någon som helst roll vad Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har för reklamkampanjer och informationskampanjer om de inte i grunden förändrar sin människosyn. Ibland blir jag tagen för en naiv stolle när jag hänvisar till grundprinciper som människosyn och när jag hittar kärnproblemet i rädsla, även när det gäller stora organisationer. Folk kan köpa svaret när det gäller personnivå men inte organisationsnivå. Men grejen är den att det inte är någon skillnad. Det som är styrt med mänsklig hand har mänskligt mönster så är det. Allt är styrt med mänsklig hand, om det då inte finns en osynlig organisationsgud som styr, och människan fungerar efter mönster. Det är därför man bland annat kan göra brottslingsprofiler och jag skulle säga att boven i dramat är bland annat panik. Organisationerna agerar utifrån panik när man vill skydda sig mot Janne Josefsson och vårt misstroende. Ni vet hur man funkar när man har man panik, då tänker man inte klart och de beslut man tar blir aldrig bra i längden. De skapar istället i längden problem och det kan man ju säga att de stora organisationerna nu får. De har visserligen fått publicitet de sista dagarna men inte den de önskat och förtroendet som var svagt innan har försämrats. Trots att de anlitat experter på kommunikation och PR. Det är ju liksom inte klokt egentligen men sant.

För att slippa den här sörjan av total förvirring om vad som är mitt och ditt, vad som är rätt eller fel kanske man kan följa en linje, en idé som till exempel människovärde Om vi satt en högre prislapp på människor som är utförsäkrade, arbetslösa och de som sliter dubbelt för att företag och skolor vill spara in så inbillar jag mig att förtroendet från vår sida skulle öka, i alla fall skulle mitt förtroende för dessa organisationer öka. Det ger mer förtroende ifall man lägger i alla fall hälften, en miljard på utförsäkrade men det är kanske inte lika kul som att deala med Bindefeld. Det är liksom inte samma känsla av event och happening, och har inte samma coola dragningskraft, och inte samma status.

Sensationinflation

En sensation har i huvudsak två ingredienser. Dels måste det som händer vara något utöver det normala, dels måste det krossa en föreställning vi har,  och för den delen förutsätter sensationer också att vi alls har föreställningar.

När vi upptäckte radiovågor blev Television och Radio en sensation. Det var något magiskt som hände och så länge vi levt på jorden hade inte något sådant varit möjligt och därför ändrade det vår föreställning  om världen på ett dramatiskt sätt. Likväl är det så med sensationer i negativ mening. "Kapten Klänning" var polis och vi har en föreställning om poliser. På ren småländska så förväntar vi oss att poliser ska vara mer rediga än vanligt folk. Det visade sig inte alls vara så.

För hundra år sedan var det sensation att skilja sig. Det är så vanligt nu att ingen höjer på ögonbrynen. Det är mer sensation när någon varit ihop i mer än femton år. Det är heller ingen sensation längre att vara bög eller lesbisk och det är ju tur det att det kan gå åt det hållet. Ja menar att vi vågar krossa negativa föreställningar som begränsar oss. Det andra hållet oroar mig, att vi inte bryr oss om något. Jag tänker närmast på Annie Lööf och alla andra politiker jag saknar förtroende för. Mitt förtroende för media är också skadat. Aftonbladet och Expressen är ganska giriga och vill tjäna pengar på sensationer. För det finns inget som betalar sig så bra som våra krossade föreställningar. Skulle vi människor ägna tid åt att göra oss av med våra föreställningar skulle tidningarna inte tjäna en krona. Men de tjänar pengar.

Fast med åren har politikerna fifflat och tidningar slagit upp dessa rubriker i det oändliga och dregglat över alla pengar som rullat in så att Joakim von Anka bara är en skugga av girighet i jämförelse. Det här har liksom vattnat ur sensationen i att politikerna använder våra skattepengar till lägenheter, party och prostituerade. Varken Jan Helin på Aftonbladet eller Annie Lööf bryr sig om våra skattepengar. De skiter fullständigt i vilket förtroende vi har för dem. Om de hade brytt sig skulle de med största säkerhet analysera sina syften med det de håller på med. Ja menar om syftet är att skapa sensation eller parta och det går att tjäna pengar på våra föreställningar så är jag rädd för att vi inte bryr oss längre när det inte går att göra sensation. Med det ena följer det andra så att säga.

Jag vet att vi människor har ett ansvar. Vi kan inte vara medias nickedockor som bara pratar om ett samhällsfenomen bara så länge media talar om dem. För vi är inte så intresserade av vad som hänt efter den arabiska våren om inte tidningarna skriver om det. Men media har också ett ansvar i vad de gör med sin makt. Makt är inte fult i sig . Det är vad man gör med den som är ont eller gott, bra eller dåligt, ger positiva eller negativa konsekvenser och så vidare. Är syftet att bara tjäna pengar på sensationer så måste vi höja ribban för att vi ska uppleva det som en sensation, och var hamnar vi då? För jag upplever inte Annie Lööfs fifflande som en sensation längre. Det är en politikers livsstil jag läser om och ingenting förvånar mig längre. Det har det i och för sig inte gjort sedan Björn Rosengren skyllde på att han inte visste var han var för det var för mörkt hos bordellmamman. Men ändå, ni förstår vad jag menar. Vi kan inte längre husera som vi vill med nyheter för det går inflation i det och vi har inte råd med det. Vi måste börja värdera vad en nyhet egentligen är och ställa det kravet. Jag skiter i om Carolina Gynning har fått barn eller om Lena Endre vill skiljas. Det var skvallerpress för bara ett decennium sedan nu betraktas det som en nyhet. Nej, vi måste ställa krav på sanning, innehåll och trovärdighet. För varken Helin eller Lööf ställer dessa krav på sig själva.

Hur fångar man dagen?

Vår värld är det den är men vi har ofta önskningar om att mycket borde vara annorlunda. Vår värld är också samtidigt vad vi gör den till. "Varje dag är en möjlighet att göra världen bättre." Det är i och för sig värsta klyschan någonsin. Om inte annat så dyker den ständigt upp på Facebook skrivet med bokstäver från hela Beckers färgkarta, precis som uttrycket Carpe Diem. Men även i den värsta klyschan finns också en sanning. Men vad betyder egentligen Carpe Diem? Jo jag vet att det betyder "fånga dagen" men vad innebär det? Att vi ska vara tacksamma för det lilla, ta chansen till det stora eller allt och inget av det?

Om vi antar att Carpe Diem betyder att vi ska ta chansen att göra världen bättre och förbättra tillvaron för andra i vår omgivning så skulle jag vilja säga att vi gör det hela tiden. Fast för det mesta så hinner vi inte se det när vi är stressade och upptagna i allt vi ska göra. Vi har en jobblista som vi prickar av dagligen och i det innebär ofta massa saker som vi gör åt vår familj exempelvis. Vi lånar ut pengar, tar disken, köper vinet och tvättar bilen och så vidare.

Det är så vanligt att vi gör saker åt andra att en del blir arga på mig när jag säger att man ska ge av sig själv och fortsätta ge av sig själv, att det är en form av Carpe Diem. "Jag gör ju för #"% inget annat!" är ganska vanligt svar och reaktion. En del, både kvinnor och män, håller på att slita ut sig för att de gör allt hemma och på jobbet, och om de inte gör allt så gör de mer än de orkar och ibland får de inget igen. De har helt enkelt blivit tagna för givna. Så fort partnern märkt att det här är en stabil person och vi kommer leva tillsammans så har han eller hon lagt av att göra sitt och den andra får istället jobba ihjäl sig. En del män till exempel vet inte ens skillnad på ketchup och tomatpuré, och har heller ingen aning om var man hittar dessa saker i Konsum. Det går helt enkelt inte att skicka dem till affären utan sambon eller äkta hälften får göra det, plus tvätten och disken för det är han också osäker på. Det blir en snedfördelning med andra ord eftersom mannen kanske kan tvätta bilen och åka med den till besiktningen och det gör man ju inte lika ofta som kokar korv därmed också i behov av ketchup.

Men ifall jag håller mig kvar vid att Carpe Diem kan vara detsamma som att fortsätta ge, alltså vara den som köper den där ketchupen och allt annat, tvättar och diskar så betraktas jag som en bakåtsträvare. Och Ja, jag vill vara det för en minut och jag risken här bakom datorn att någon vill strypa mig. Endast av den anledningen att vi människor hamnar nästan alltid i fällan att vi ger och inte får tillbaka, inte för att ingen ger oss något utan för att vi dels har svårt att ta emot, dels är vi upptagna i något visst vi vill ha.Vi vill ha just det där att mannen ska förändras och börja ställa upp, men vi kan inte förändra mannen som inte vill dra sitt strå till stacken där hemma. Vi kan däremot förändra oss själva och ta chansen och möjligheten vi får varje dag att göra det. För inget hindrar oss, ingen lider brist på att få.

Vi får saker hela tiden, vi får uppmärksamhet, kärlek, pengar och så vidare hela tiden men kanske inte alltid från just den källan vi vill ha och vi är inte benägna att öppna oss för allt vi får. Vi är fostrade att säga nej. Vi säger inte spontant Ja! ifall någon erbjuder oss att betala lunchen med jobbarkompisarna, vi protesterar i någon mån. "Nej, inte ska jag ha det!" säger man om vännen kommer med blommor en helt vanlig dag. Vi vill betala kompisen som byter däck även om han inte vill ha något. Om någon kommer fram på gatan och ger oss tusen kronor blir vi misstänksamma. En del blir misstänksamma av komplimanger, av kärleksbetygelser och av hjälp. Inte bara en del utan i princip alla människor tror att man har något i kikaren ifall man ler åt dem. Det enda leende som vi människor kan ta utan att tveka eller tvivla är ett barns leende mot oss. Då ler vi tillbaka utan tvivelsmål så att säga. Om vi människor kunde komma dit till sådan tillit att vi kan ta emot vad än som kommer till oss har vi nått någonstans i jämvikten mellan ge och ta. Då kan vi fortsätta ge utan att vänta något tillbaka.

Men för oss människor är det ofta lättare att ge för det innebär också att vi har en viss kontroll över tillvaron och vi behöver inte hantera det obehagliga i att stå i tacksamhetsskuld. En del har gjort detta till en livsstil och uttrycker ofta sig såhär: "Ja, jag är väl för snäll." Ingen kan vara för snäll, det är att göra sig själv till offer för något man själv beslutat att göra, viss kontroll över andra och tillvaron är ett mycket vanligt underliggande syfte att ge. Vi ser samma underliggande syfte när föräldrar säger: "Soom jag har ställt upp på dig och du tackar mig på detta vis.", dvs att ge andra dåligt samvete för vad man själv beslutat att ge.

Det behöver självklart inte alltid vara såhär illa. Det kan vara på alla möjliga sätt, vanligast är väl att det finns en dos till vilja att kontrollera och en dos att bara vilja vara sjysst. Hur som helst så märker vi ofta inte att detta syfte slår tillbaka på oss själva när givandet börjat kontrollera oss istället för tvärtom och vi är utslitna. Då skyller vi på den som inte gör något och vill förändra någon annan för att få det bättre själv, det är aldrig möjligt säger jag. Vi kan inte förändra andra, vi kan bara förändra oss själva. För så länge man tar emot blir man aldrig tom på att ge, så länge man ger av rätt anledning kommer aldrig givandet att bli en börda.

Det är lätt att skriva på Facebook att man ska fånga dagen, men det är mycket svårare att verkligen göra det. Själv har jag varit sjuk i min återkommande värk och det går bra de första timmarna men när timmarna börjar bli dagar och jag inte kan röra mig är det betydligt svårare att fånga dagen. Det enda som hjälper, förutom tabletter, är att byta fokus. Det är ett universalmedel. Fokuserar jag på mina leder så ökar värken, fokuserar jag på något annat utanför mig själv så minskar den. Det är magi. I vissa stunder hjälper såklart inte det heller men till nittio procent gör det faktiskt det och allt som handlar om att vara i nuet och fånga själva sekunden och minuten handlar om närvaro i det vi gör, att ta reda på varför vi gör det vi gör. Det är kanske det som i slutänden är kärnan i Carpe Diem. För det är inget som gör oss så levande som när vi är medvetna och närvarande i oss själva.

Orsak och verkan för Lindex del

Att förstå någonting eller förhålla sig till saker och ting handlar ju så mycket om perspektiv. Det kan tyckas som vi lever bland ett myller av människor och i detta myller utsätts vi för massa slumpartade händelser som typ bananskal vi halkar iväg på och som i sin tur leder oss på olika vägar, som att vi skulle vara offer för en slags osynlig slumpkraft som driver vårt liv framåt.

Jag har skrivit om Marcus Du Sautoy förut. Han är professor i matematik vid Oxford universitet. Han hävdar det gammal visdom alltid vetat: att ingenting är en slump att hela vår existens fungerar genom principen orsak och verkan. Skillnaden mellan Marcus du Sautoy och Dalai Lama är ingen annan än att Dalai Lama kallar detta orsak och verkan för karma. För oss i vår föreställningsvärld och med de värderingar vi har så tycker vi Sautoy är mer trovärdig eftersom han kan bevisa sin teori med siffror men skillnaden i uppfattning är ändå inte annorlunda. Såklart menar jag att generalisera om mänsklighetens tyckanden, om någon tycker jag gör det. Jag håller mig inte till individuella tyckanden för det mesta utan till det som är genomsnittligt eller allmänmänskligt i den här bloggen.

Du Sautoy säger i sin programserie "Matematikens skönhet" att vad vi än gör så är allting en följd av handlingar. Han ger exempel på hur små saker som utspillt kaffe kan hindra oss att hinna med bussen och helt förändra våra planer för dagen. I ett större perspektiv kan vi uppleva samma fenomen i våra liv som helhet. Vi har en viss föreställning om vad vi ska göra, gå en viss utbildning eller skaffa barn, men det blir sällan som vi tänkt. Ibland blir det något helt annat, ibland något liknande det vi tänkt men aldrig exakt det vi tänkt. Vi kan inte planera och få exakt det vi vill ha eftersom andra fler saker påverkar vårt liv än bara vår vilja och handling. MEN vi är heller något offer av en osynlig kraft. Vi kan påverka ganska mycket ändå, speciellt med våra val av handling.

På gott och ont har vi sällan något annat val än att leva med våra handlingars konsekvens och hur de påverkar oss själva och vår omgivning. Utifrån det perspektivet - att varje handling har en konsekvens - blir också våra handlingar viktiga eftersom vi inte vet vad de i slutänden kan orsaka. Alla har hört talas om fjärilseffekten. Den att en fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jorden. Med det vill jag säga att våra handlingar har mycket större effekt än vi tror. Vi kan med andra ord inte förutspå hur våra handlingar påverkar vårt liv och andras i långa loppet. Även när vi tycker att vi känner oss obetydliga och att det inte betyder så mycket vad "lilla jag" gör, så har våra handlingar alltid någon betydelse och effekt: positiv eller negativ.

Jag menar inte att vi ska gå omkring helt paranoida om vad vi gör. Såklart. Däremot så tror jag syftet och ansvaret med handlingarna är viktiga att fundera över. Det pågår just nu en debatt på Facebook om ifall Lindex säljer sensullea kläder till småbarn eller inte. Lindex har inget ansvar menar de för de säljer bara det köparna vill ha. Om de i längden konserverar könsroller eller sexualiserar småbarn så är det inte deras ansvar utan köparens ansvar menar de. Många på Facebook menar också att personen som hävdar att de har dålig smak på Lindex är drabbad av moralpanik och att det här är bara en storm i ett vattenglas.

Lindex förklarar sig som offer för allmänheten men det är inte sanningen. Ingen är offer. Men jag tar inte mer än så ställning i frågan just i det här inlägget för det inte det är inte min åsikt jag vill ha fram, även om ni läsare säkert anar (i alla fall ni som känner mig) att jag inte gillar sexualisering av barn och jag tycker det är kvalificerat skitprat detta ord moralpanik.

I det här inlägget vill jag istället hävda att det här handlar om att ta ställning innan vi agerar OCH fundera över syftet: Vill jag som Lindex chef tjäna pengar? Ja. På vems bekostnad? Barnens och föräldrarnas. Är det rätt eller fel att då använda kläder som vi traditionellt associerar med sexualitet och till och med pornografi när jag som chef säljer till barn? Ska jag som Lindex ansvarig ta det ställningstagandet att sexualisera barn? Vad vill jag uppnå med det och vad kommer det ge för konsekvenser?

Syftet med våra handlingar är viktigt för det är detsamma som att rikta pilen i Dart och försöka hamna mitt i prick. För att våra handlingar ska få positiva konsekvenser måste vi ha rätt vinkel i kastet. Så är det. Det är faktiskt lag på det. En slags naturlag. Precis som tyngdlagen drar alltings varande ner mot jorden har varje handling en positiv och negativ konsekvens för någon eller något i vår omgivning. Lindex försöker på alla sätt lägga över alla viktiga frågor de är ansvariga för på andra, men de är ansvariga för sina handlingar, köparna för sina, det vill säga vägra köpa sexkläder till barn. Ska vi alls tala om någon osynlig kraft av slumpen eller massan så är det inte Lindex som är utsatt för den i så fall utan såklart barnen och i det perspektivet är det outsägligt lågt av Lindex att inte ta ansvar.

Leva istället för att överleva

Det mesta är lättare att se hos andra än hos sig själv. Det är för att vi inte ser skogen för alla träden i vår egen vrå på den här planeten. Det är därför jag i den här bloggen hellre analyserar min yttervärld än min egen inre värld, men också för att det allmängiltiga ofta är intressantare att läsa om än det högst personliga. Jag överlämnar åt andra att skriva om mig, om jag kan vara intressant. Jag kommer fortsätta att skriva om omgivning. En vän till mig har en förändring framför sig, en stor inre sådan. Han visar symtom på det och det första symtomet brukar vara att vi är trötta på nåt. Det kan vara vad som helst, jag blev trött på att röka innan jag slutade och en stor del av mitt liv och mina vanor förändrades. Jag minns hur urless jag var på att vara beroende, beroende av att ha ciggen med mig, att alltid behöva gå ut, att bli orolig ifall jag inte hade cigaretter och så vidare.

Innan vi genomgår en förändring är vi ofta missnöjda med något och missnöjet har förvandlats till en trötthet vi inte står ut med längre. Det kan tyckas som självklart och logiskt att vi gör något åt det då. Men vi människor är allt annat än logiska. Vi gnäller först. Ofta för att vi inte vet hur vi ska göra. Jag gnällde på att jag rökte men jag la inte av med det bara sådär. Vi klagar på jobbet vi är missnöjda med, relationen eller någon känsla vi burit på. Vi kan vara trötta på att känna oss mindre värda än andra, trötta på en ångest eller trötta på återkommande depressioner. Vad det än är så krävs det ofta en ganska drastisk förändring inom oss och det är vanligt att själva livet leder oss, om inte måste vi ta ett beslut. Ett beslut som vi faktiskt också bestämmer oss för att hålla fast vid. För förändringar är aldrig lätta. Det kommer bli svårt och då är det mycket lättare att gå tillbaka till gamla vanor. Att leva som man är van vid även om det inte ger en något eller är direkt farligt, som till exempel att röka, ägör oss trygga. Dessutom behöver vi inte brottas med någon omgivning. För de i vår omgivning gillar sällan om vi förändras för mycket, de kan tycka vi blir konstiga, sviker eller att vi på ett eller annat sätt inte är som de vill ha oss längre. Då är det också mycket lättare att gå tillbaka till det som är vant och tryggt. Det var en trygghet för mig att sträcka mig efter cigaretterna när jag pratade länge i telefonen. När jag bestämt mig för att sluta bolma vid telefonen ritade jag istället. Jag ritade oändliga konstverk av figurer bara för att jag var van att ha något i händerna under tiden jag hade en lur i handen.

Ja om det nu är svårt att förändra en sådan enkel sak som rökning. Hur svårt är det inte då att förändra oss inuti? Ja menar hitta nya sätt att tänka på, nya sätt att känna på. Bara lära sig självkärlekens konst är en konst. Vi har tusentals tankar i huvudet vi är vana att tänka. Så vana att vi inte på att vi tänker dem. Bara man är sin egen tankepolis en dag och skriver upp det vi faktiskt tänker om oss själva eller känner om oss själva så är det en ganska bra mätstock för hur miljarder tankar påverkar oss. Hur hittar man ut ur den skogen?

Ja nog om detta. Tillbaka till vännen som kommer förändras. Det aldrig kul när vi väl genomgår förändringen. Det innebär ofta mycket smärta och det är aldrig kul att stå bredvid. Det är som att genomgå död och återfödselse, och vi skulle vilja knäppa med fingrarna och vara vid återfödelsen direkt. Men så är det inte. Har man väl bestämt sig så är det som att man står på den högsta trampolinen och måste ta steget ut i ovissheten och hoppas på att allt går bra. Man har inget annat val. Det steget är svårt och läskigt. För man vet ju faktiskt inte. Det kan ju vara betong där under istället för vatten, och just i hoppet bereder man sig på att någon har trollat sedan vi slängde sista blicken innan hoppet, trollat bort vattnet och lagt betong där istället. Vi bereder oss på det allra värsta och våra farhågor kan gå i fullständig spinn. En del bryter ihop av arbetslöshet till exempel. Trots att de vantrivts på sin arbetsplats i hela sitt yrkesverksamma liv så kan just det steget ut i arbetslöshetens ovisshet vara näst intill omöjligt att göra. Fast om man bara tar ett djupt andetag och inte låtsas om rädslorna och försöker att inte drabbas av panik för en stund så är det som magi.

Det är som om rädslorna försvinner lika fort som vi tagit steget ut. För då har vi inget val längre. Det är veligheten och osäkerheten som gjort oss mest rädda. När steget väl är taget så känns det som en befrielse.

Det sägs att indianerna har en speciell ceremoni för den här typen av förändring. De lägger sig på mage med utfläkta armar och ben och ligger så "döda" ett tag. Efter hoppet inträder också alltid en "död" period då inget händer och man håller på att mista förståndet ifall man är som jag, beroende av att saker händer hela tiden. Det här har indianerna fattat och de gör inte som jag. De utnyttjar den perioden och använder tiden istället för att tiden använder dem. De vilar från det gamla livet så att de ska orka ta itu med det nya. Att lämna något som vi varit vana vid är smärtsamt och då behöver man vila. En annan kompis till mig uttryckte att sluta röka var som att förlora en vän. Jobbet kan också vara svårt att förlora, precis som en partner vi haft länge med oss men som vi inte älskar längre. Allt dör förr eller senare...

....men allt återföds också. Jag vet att jag kastar sten i glashus när jag säger följande: vi måste bara ha tålamod till att vänta in det nya. Jag kan säga att jag jobbar på den typen av uppgifter livet ger mig, dvs tålamod. Jag är dålig på att vänta in även om jag vet att det alltid inträder nytt när man förlorat något gammalt. Min erfarenhet dock är att man i tio fall av tio frågar sig varför man inte gjort förändringen tidigare när väl det nya livet tuffat igång. Varför har jag hållit på såhär länge? Jag tror svaret är vanans makt. Vi måste bli ordentligt trötta på något för att frivilligt förändra. Livet förändrar åt oss ändå. Många gånger förlorar vi saker vi håller hårt i bara för att vi ska bli befriade. Befriade från vantrivsel, oro, smärta och andra mentala bördor. För det känns som något blytungt fallit från axlarna och vi är plötsligt fria att leva istället för att bara överleva.

Behovet av att vara sedd

Jag har funderat på detta med vad som gör oss medvetna. Medvetna om våra handlingar och oss själva. Om man exempelvis bestämmer sig för att begå en olaglig handling för att tjäna lätta pengar eller frestas till andra saker som antingen är rent olagliga eller omoraliska i någon mening så uppstår exempelvis inte ångern i många fall förrän vi blir upptäckta.

Det är som om våra handlingar inte fullt ut blir verkliga förrän någon ser dem. Jag pratade med en kille härom dagen och han menar att det är upplivande för honom när han kommer in i ett rum och han blir i centrum. Han växer av att folk liksom beundrar honom eller i alla fall att han uppfattar det så. En del människor är också väldigt högljudda för att dra till sig uppmärksamhet. Ibland kan kvinnor i grupp bli väldigt högljudda för att dra till sig uppmärksamhet, det är mycket mer skrik, gapskratt och hojtande när en man stiger in i rummet.

Det här har fått mig att fundera på varifrån uppstår mänsklighetens starka behov av bekräftelse av verkligheten på olika nivåer? Varför är en handling, som knarksmuggling, först när man är påkommen ett brott? Jag menar varför kan man åka med knark i väskan med gott samvete flera gånger, men drabbas av enorm skuld och samvete dagen då man blir påkommen i tullen? Jag menar inte att döma, jag menar att det är intressant att vi tänjer på samvetet beroende på hur verklig vi tycker vår handling är. Vi tycker med andra ord det inte är så farligt det vi gör förrän andra ser det. Jag vet att vi har olika rymliga samveten men vi har också lättare att rationalisera våra handlingar så länge ingen bekräftar dem. Likväl som politiker som begriper först efter de är avslöjade med skattetrix eller prostitutionsbesök att det är fel. "Jag förstod inte att det var fel, men nu ångrar jag mig.". Bill Clinton förstod inte heller att han var otrogen på riktigt förrän hela nationen fick vet det.

Vi vill bli bekräftade och vi existerar inte förrän andra bekräftar oss och våra handlingar, tror vi. Men vi kan ju såklart inte trolla med verkligheten, det är ju bara inbillning. Handlingen är ju gjord oavsett någon sett den eller inte och vi kommer förr eller senare att få ta itu med den. Flertalet som begår olagliga eller omoraliska handlingar, som exempelvis otrohet eller svek, tycker att det är befriande när de blir påkomna och upptäckta. Det är som om att verkligheten också har en tendens att bli otäckt overklig när ingen bekräftar den. Det handlar inte bara om att det är liksom en rening att stå för det man gör och säger, det handlar också om att verkligheten får någon slags mening när vi "fejsar" den.Verklighet utan mening kan vara spöklikt obehaglig, ja som något Kafka kunde ha skrivit.

Att inte vara sedd kan vara mins lika obehagligt. Det är säkert därför vi ibland blir högljudda och tycker att det är en underbar känsla när människor ser oss, även om vi ibland måste inbilla oss att det bara är bra tankar andra tänker om oss när vi är i centrum. Barn som inte är sedda mår ibland sämre än de som blir fysiskt misshandlade och är hellre avskydda än osedda, i brist på kärlek. Bara vi är sedda så räcker det. Vi behöver med andra ord inte ens vara älskade för att vi ska tycka det är trivsammare eller uthärdligare med tillvaron. Det säger något om vårt behov av att vara en del i verkligheten tycker jag.

Samla rikedomar på vägen

Resor är nog det mest givande som finns. Det är inte så att jag måste åka långt eller jag måste resa på safari i Afrika eller ta mig igenom Amazonas djungel för att bli rik på erfarenhet. För mig kan det räcka att åka till grannkommunen. Erfarenheternas rikedom har ju ingenting med antalet möjligheter eller vilka möjligheter vi har utan det har att göra med vad vi gör med de möjligheter vi har. Det säger jag inte för att trösta mig själv i brist på möjligheter. Jag föredrar att se livet som en enda resa nämligen för det ger mig mer än att hoppa bungyjump eller slåss med lejon på safari i Afrika. Såklart skulle jag göra det också om jag hade möjlighet även om sånt inte ligger särskilt högt på min drömlista. Men jag tycker det är mer spännande när varje resa ger något, för det gör alla resor. De ger alltid något nytt jag har användning av; en nya vy, en ny tanke och inte minst ett nytt perspektiv. Rikedom är en känsla, inte alltid ett konkret faktum av pengar, vänner eller perspektiv.

Om man har ett svårt beslut att ta kan det räcka med en promenad så har tanken klarnat. Det är också en erfarenhet. Inre och yttre resor är viktigt för oss människor för det ger oss perspektiv. Vi människor är subjektiva och ser såklart med de glasögon vi har. Men just därför är det viktigt att hålla sig uppdaterad för att inte förlora perspektiv och ibland kan perspektivförändringen förändra oss. För vi kan inte göra en konkret resa med exempelvis tåget utan att samtidigt i någon mån göra en inre resa. Det hänger för det mesta ihop. När vi är tillbaka från sådana resor kan också stora förändringar ha skett, helst de inre resorna kan förändra oss till oigenkännlighet.

En del av oss undviker att förändras för mycket för att vi inte vill skrämma vår omgivning eller förlora vänner på vägen. Föreställningar är så viktiga för oss människor. En del är mer fasta i föreställningar än andra. En del är mer öppna för förändringar än andra. Men alla har en föreställning om att det ska vara på ett visst sätt eller det har varit på ett visst sätt eller någon är på ett visst sätt. När de föreställningar ramlar ihop som stålställningar i stark vind kan det bli något av ett plockepinn för vår omgivning och oss själva.

Vi har exempelvis  vår föreställning om vår barndom, vår upplevelser och våra relationer och ibland så prövas dessa föreställningar. Vi blir utmanade med en annan sanning. Det är inte lätt att anpassa sig till det och det är inte lätt att leverera en ny sanning om en själv till människor som har känt en länge. Det blir lite att börja om på nytt om sanningen är alltför stor, för då har man gjort en sådan lång inre resa att man inte är sitt gamla jag längre. Nästan alltid känner man sig förvisso närmre sitt sanna jag efter en sådan resa men det är inte alltid andra känner vårt sanna jag.

Det är nästan aldrig så att vi medvetet förställer oss såklart. Vi lever upp till saker och ting, anpassar oss på olika sätt för att vi ska kunna leva tillsammans med andra. Vi socialiseras helt enkelt. Men ibland går socialiseringen för långt och vi kommer allt längre ifrån den vi i grunden är och ofta sker det utan att vi egentligen tänker på det. Ibland slutar det med en olustkänsla, hopplöshet eller depression till och med. För vi kan inte leva för långt ifrån oss själva utan att tillslut känna missnöje. Resan tillbaka till sig själv är ofta rätt lång, om vi har inte gjort som Hans och Greta, och använt en röd tråd som vi kan följa tillbaka.

Det har vi aldrig utan vi är vilse. Det finns ju egentligen heller ingen karta och perspektivet är ofta mycket dåligt i det läget. Det enda vi kan göra är att börja gå lite på måfå. Försöka följa magkänslan. Tyvärr är den helt stum för vi har inte använt den på länge. Därför kan det bli väldigt många omvägar. Men så träffar vi människor på vägen som kan ge oss en tanke, en möjlig vägbeskrivning, förslag och så. De vet ju inget om oss. Det vet vi ju inte själva så det är bara att pröva sig fram och man blir som en luffare ett tag med tillhörigheterna på ryggen och bara friheten som vän. Det kan vara skönt dagar då solen skiner och man ligger i ett dike full med tussilago men en mörk vinternatt längtar man ändå hem och frustration och förvirring tar vid när man liksom aldrig hittar rätt, och magkänslan tiger still.

Man begriper att panik och frustration inte hjälper. Då lugnar man sig och tänker på  erfarenheterna. De är till hjälp nu. Man vet i alla fall vad man inte vill. Det är alltid något och man känner ändå en livsanda och styrka komma av att själva grejen, den att man alls har prövat sig själv. Stolthet gör att man litar på sig själv, och man undrar plötsligt varför man inte gjort det för länge sedan. Det ger också ny energi och man känna det som fisken gör när han blir nedsläppt i vattnet igen. Lite svag först men syret ger så småningom ny kraft och efter en tid går det faktiskt att höra den där inre rösten. Den hörs bättre när man faktiskt litar på sig själv och inte är i panik. Så småningom börjar det också bli alltmer självklart vilka vägar man ska ta. Överhuvudtaget lyssnar man allt mindre på andra och mer på sig själv, däremot blir andra människor mer spännande för att man inte längre är upptagen i sig själv och sin egen väg. Nu när vi fått fågelperspektiv är vägen är självklar och man slipper ha fokus på att hitta den och vi kommer ur självfokus och tunnelseende. Allt blir också enklare av att allting faller på plats och existerar i sitt rätta ljus och ingen förvirring eller osäkerhet skymmer sikten längre Luften är ren och klar och vägen rak.

Det är enklare för oss själva men svårare för andra. En del tycker vi har blivit så konstiga att de ger upp om oss. Vi är inte längre är något att lita på, de förstår oss inte, en del blir arga och känner sig svikna när vi inte längre är de vi har varit. Ibland kanske det bara är de personer som har känt oss länge och som vi också har en kärlek till som tål törnar, som kan acceptera vårt förändrade jag. Nya människor i våra liv känner oss inte på annat sätt än det nya jag vi har fått på resan och det är man glad för, men vi behöver de som känner vår historia också. Det är så mycket lättare då att möta framtiden när vi har en historia och är det så att bara en är kvar så räcker det. För det beror ju på vem det är, det räcker med en bästis så är man rik.Rik på vänskap, erfarenhet och framtid.