Av alla teman musiktexter och dikter är skrivna på så är nog kärlek det klart vanligaste. Mänskligheten slutar, tack och lov, inte att känna kärlek, ömhet och närhet inte ens när ingen jordmån finns för dess växande. Antingen kan vi se det som ett mysterium eller acceptera kärleken som livets största kraft, kraftigare än det mäktigaste åskväder. För vi kan konstatera att kärleken sällan dör när den är rätt och den uppstår i vilka tragedier som helst. Vi kan offra allt för de vi älskar - man, kvinna, barn, djur - och det bästa är att det inte är tomma ord eller något yvigt i det, eftersom kärleken också är sällsamt ödmjuk till sin natur.
Mitt bästa exempel på det jag talar om är en kärlekshistoria i Auschwitz 1942. Helena Citronova, en slovakisk judinna, kom till koncentrationslägret men slapp gaskammaren. Hon blev satt i arbete i det område som kallades för Kanada. Det var där man sorterade alla ägodelar man stulit från judarna som skickats till krematoriet. Hon märkte ganska omgående blickar från en SS-soldaten, Franz Münsch. Det var inget ovanligt i det. Det var ju en del i vardagen att SS spanade in kvinnor från lägret, våldtog eller använde som prostituerade och hon försökte göra sig osynlig för att inte bli utsatt för sånt. Det enda hon kände var avsmak. Tiden gick men så en dag stack han till henne en lapp när han gick förbi sovbarackerna där hon befann sig för tillfället. Hon vågade inte behålla den länge i rädsla för att bli skjuten av någon annan lägervakt, men hon hann se att det stod " Jag älskar dig." på tyska. I en intervju då Helena berättar det här säger hon: " I samma stund jag såg orden slängde jag lappen. Den enda känsla jag kunde känna under en lång tid var hat. Vad kunde en SS-man göra för mig? Jag kunde inte ens titta på honom." Vad som hände därefter förtäljer inte historien men det gick en tid tills en dag då ett visst tåg anlände till Auschwitz. Det var bland annat Helenas syster och hennes två barn som hade anlänt och var på väg mot krematoriet. Från krematoriet kommer Franz springande och möter upp Helena i Kanada där hon arbetar. Han säger:
"Säg fort vad din syster heter innan jag kommer för sent."
"Du klarar det inte hon kommer med två barn." svarar Helena.
"Det är annorlunda med två barn. De kan inte leva här." svarar han. Han begriper att det inte går men om han kan rädda systern har lyckats göra något lite för Helena. Han springer tillbaka till krematoriet. Han hittar Helenas syster och lyckas övertala vakterna att släppa henne med motiveringen att hon tillhör hans arbetslag men han lyckas aldrig rädda Helenas systers femåriga dotter och nyfödde son, och han riskerade sitt eget liv. Han skulle ha skjutits på fläcken ifall någon genomskådat hans handling.
Därefter ökar värmen mellan SS-mannen och judinnan. Mitt i hatet, mitt i smärtan, mitt i kylan och den sjuka situationen växer kärleken mellan Franz och Helena. Hon säger: "Det fanns stunder då jag glömde att jag var jude och inte han och tillslut älskade jag honom faktiskt men jag visste ju att inget var möjligt för oss." Helena vittnade till Franz fördel när han efter kriget åtalades för krigsförbrytelser.
Det är en seger över hatet, förödmjukelsen och föraktet att kärleken inte behöver någon jordmån alls, inte är beroende av något att den inte kräver något. Den existerar i sig själv. Ibland som en saknad och längtan, om vi har tur som lycka.
Mitt bästa exempel på det jag talar om är en kärlekshistoria i Auschwitz 1942. Helena Citronova, en slovakisk judinna, kom till koncentrationslägret men slapp gaskammaren. Hon blev satt i arbete i det område som kallades för Kanada. Det var där man sorterade alla ägodelar man stulit från judarna som skickats till krematoriet. Hon märkte ganska omgående blickar från en SS-soldaten, Franz Münsch. Det var inget ovanligt i det. Det var ju en del i vardagen att SS spanade in kvinnor från lägret, våldtog eller använde som prostituerade och hon försökte göra sig osynlig för att inte bli utsatt för sånt. Det enda hon kände var avsmak. Tiden gick men så en dag stack han till henne en lapp när han gick förbi sovbarackerna där hon befann sig för tillfället. Hon vågade inte behålla den länge i rädsla för att bli skjuten av någon annan lägervakt, men hon hann se att det stod " Jag älskar dig." på tyska. I en intervju då Helena berättar det här säger hon: " I samma stund jag såg orden slängde jag lappen. Den enda känsla jag kunde känna under en lång tid var hat. Vad kunde en SS-man göra för mig? Jag kunde inte ens titta på honom." Vad som hände därefter förtäljer inte historien men det gick en tid tills en dag då ett visst tåg anlände till Auschwitz. Det var bland annat Helenas syster och hennes två barn som hade anlänt och var på väg mot krematoriet. Från krematoriet kommer Franz springande och möter upp Helena i Kanada där hon arbetar. Han säger:
"Säg fort vad din syster heter innan jag kommer för sent."
"Du klarar det inte hon kommer med två barn." svarar Helena.
"Det är annorlunda med två barn. De kan inte leva här." svarar han. Han begriper att det inte går men om han kan rädda systern har lyckats göra något lite för Helena. Han springer tillbaka till krematoriet. Han hittar Helenas syster och lyckas övertala vakterna att släppa henne med motiveringen att hon tillhör hans arbetslag men han lyckas aldrig rädda Helenas systers femåriga dotter och nyfödde son, och han riskerade sitt eget liv. Han skulle ha skjutits på fläcken ifall någon genomskådat hans handling.
Därefter ökar värmen mellan SS-mannen och judinnan. Mitt i hatet, mitt i smärtan, mitt i kylan och den sjuka situationen växer kärleken mellan Franz och Helena. Hon säger: "Det fanns stunder då jag glömde att jag var jude och inte han och tillslut älskade jag honom faktiskt men jag visste ju att inget var möjligt för oss." Helena vittnade till Franz fördel när han efter kriget åtalades för krigsförbrytelser.
Det är en seger över hatet, förödmjukelsen och föraktet att kärleken inte behöver någon jordmån alls, inte är beroende av något att den inte kräver något. Den existerar i sig själv. Ibland som en saknad och längtan, om vi har tur som lycka.
