Inte perfekt

Det här med brister och tillkortakommanden är ett intressant ämne. Vi har alla olika tillkortakommanden och vi erkänner olika tillkortakommanden olika mycket. Vi hittar också alla möjliga vägar för att dölja vi inte kan acceptera, vi förnekar men ibland ser vi inte för att vi tror att det vi gör är bra, helst om vi får bekräftelse för det i vår omgivning. Det är ofta det vi får mycket beröm för som blir det vi bygger vår självbild på och det kan ju vara vad som helst faktiskt. Jag kände en kvinna en gång som var duktig på väldigt mycket, mycket som hon själv tyckte var en självklarhet och tog för givet. Men det var bara en av de sakerna hon byggde sin självkänsla på, och den saken var att köra bil. En dag backade hon på en stolpe på en plats där det var så mycket svängrum att det nästan var pricksäkert att backa på den stolpen. Hon berättade episoden för mig och avslutade med att säga med desperation i rösten: "Det är inte klokt! Köra bil är ju det jag kan!" Jag hörde paniken i rösten. Hade jag gjort samma sak hade jag bara blivit trött på mig själv och bannat mig för min ouppmärksamhet. Jag å andra sidan byggde under lång tid mycket på att jag inte ville verka korkad. Mycket fick folk tro om mig bara man inte trodde jag var korkad. Nu mer vill jag leva som jag lär, dvs se mig som unik på gott och ont. Jag vill älska även mina brister för på något sätt är ju även bristerna en tillgång. I vilket fall så har jag slutat vilja vara perfekt i något hänseende alls.

Vi människor lever i armod och fattigdom när vi inbillar oss att vi duger bara vi är bra och aldrig dåliga. Vi lever i armod och fattigdom när vi tror att vi bara har en eller två egenskaper som är bra, och att det skulle vara ödmjukt att förringa även dem. Vi lever i armod och fattigdom när vi tror att vi är förnuftiga bara vi är kritiska till mångt och mycket, särskilt oss själva. Vi blir inte fria och rika förrän vi släpper allt det vi identifierar oss med allt för mycket och därmed också byter perspektiv.

Identitet är otroligt viktigt för oss människor. Det är identitet som håller ihop oss, ger oss kontur och fasthet. Men skört förblir den konturen likväl om vi bygger identiteten på lös grund för skam och skuld är syra som kan fräta sönder det vi byggt upp på nolltid. Dessutom är det mycket svårt att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt för oss och andra så länge vi har behov av att identifiera oss med något utanför oss själva, då när det inte räcker att bara vara. Då kan vi i extremfall bli tokiga av att identifiera oss. Jag menar när vi människor funkar så att vi kan rättfärdiga vad som helst bara vi har omgivningens godkännande, då kan vi bli självmordsbombare, kämpa för något vi själva tycker är gott och offra människoliv. I stort och smått har vi alla gjort misstaget att komma för långt från oss själva genom att bara identifiera oss med något utanför oss själva. Alla har i alla fall någon episod i tonåren att tänka tillbaka på som mindre lyckad och ibland till och med helt idiotisk. De som är i sig själva med tillfredsställelse är sällan påverkbara men flexibla för att det är lättare att se skillnad på rätt och fel när vi ärliga, även mot oss själva.

Vi kommer inte att kvävas i skuld och skam ifall vi erkänner det vi förnekar allra mest. Vi kommer växa och få en energiboost. För det finns inget som stjäl energi så som förnekelse. Det är som en badboll man hela tiden försöker trycka under vattenytan.

Men det som däremot kan ske är mirakel om vi gör det mest outhärdliga som finns, dvs accepterar det vi absolut inte vill acceptera. Vi växer och blir större, vackrare och mer fantastiska än vi kan ana. För människan är en fantastisk skapelse, en genial varelse full av kärlek. Vem förnekar det ifall jag ber er tänka på ett människo-embryo? Vem förnekar att det är en genialisk, vacker och fantastisk skapelse och vem förnekar att det är en underbar upplevelse att hitta sig själv? Det är inte bara floskler, att anse att det är floskler är att trampa sönder något dyrbart, så dyrbart som ett frö som ska bli en vacker blomma med taggar eller en vacker insekt som sticker eller en kärleksfull människa som ibland inte räcker till för att han eller hon inte är född till att vara perfekt. Vi var aldrig menade att vara perfekta. Vi krånglar till hela grejen när vi vill vara det.

De heliga valen

Människan är inte universums intelligentaste varelse. Frågan är om det ens är jordens intelligentaste varelse. Det finns kanske ingen existens så benägen till galenskap som människan. Ta det här med relationer som exempel. Gång på gång är jag med om att människor beklagar sig för mig och andra om sitt samboförhållande eller äktenskap. De är missnöjda över något, exempelvis den andras kontrollbehov eller något stort behov de har som inte blir tillfredsställt. Ofta har man bytt relation och skaffat sig någon HELT annan, som man säger. Trots det upprepas problematiken. Man har egentligen inte bytt till någon HELT annan, man är kvar på samma spelplan och har bytt till någon som bara är en annan sida av samma mynt. Missnöjet är kvar och beklagandet har blivit till ett mysterium: "Varför upplever JAG det här IGEN?" Jag skriver "jag" med versaler för att man betonar "jag". Man känner sig som ett offer för något grymt eller obegripligt öde. Det är inte lönt i det läget att fråga: "Hur har du själv bidragit till att det blivit såhär?" För det är den andra partnern som inte vill ge, som inte vill se och förstå. Är jag bestämd och inte ger mig på den punkten att man själv alltid har ansvar för det val man gör, så slutar det alltid med att man blir sur på mig och går i försvar, och antar att jag tar motparten i försvar. Det gör jag inte.  Det är bara helt meningslöst att skylla andra för sina val. VÄLJ någon annan eller stå för dina val. Det är det jag säger. Det är inte tvångsgifte vi talar om här. Att skylla någon annan eller universum för att man är i den situation man är i är galenskap. Dr Phil härdar ut i program efter program där han ofta sitter i skottlinjen mellan två som valt varandra av någon anledning, men tycker att det är den andras fel att relationen inte blev som man hoppats på. Varför det tar så lång tid innan man tar sig ur den här rundgången skulle jag vilja påstå är en slags galenskap.

Det är faktiskt galenskap att försöka förvandla något som inte är det man drömt om till sin dröms uppfyllelse. Det är galenskap att bli arg för att den andra inte lever upp till det man önskar sig innerst inne eller motsatsen: intala sig att det är klokt att inte ha krav eller stora krav. Att inte se andra, sig själv och situationen som den faktiskt är utan försöka göra den till något annat är i alla fall inte förenligt med förnuft. Det är många andra bitar som gör att vi hamnar och stannar i en relation än ett förnuftigt val. Grannar, vänner, föräldrar och hela det trycket utifrån kan göra att vi inte bryter upp och förändrar, och ibland är det bättre att vi är kvar. För förändras vi aldrig inuti oss själva, förändrar våra värderingar, våra tankekoncept och erkänner våra innersta behov kommer vi bara upprepa våra dåliga val.

Vi måste göra resan inåt för att kunna göra en ärlig resa utåt. Det är inte självupptagenhet. Ja, vi är självupptagna ett tag innan vi "kommit på oss själva" men ute ur den tunneln har vi medvetandegjort och erkänt våra behov. På så vis har vi också förhindrat att de styr oss. För ingen ska inbilla mig att våra ego-behov eller naturliga behov inte styr oss medvetet och omedvetet. När vi är ärliga mot oss själva har vi skapat möjlighet att spela på en annan spelplan och i en annan liga. Först då dyker möjligheterna till riktig förändring upp. Först då inser vi det heliga i våra val, att det är vi som har makten över våra liv just i de val vi gör. Missnöjet är som bortblåst och vi skulle aldrig drömma om att nöja oss med det lilla, skylla på den andra eller bli arg på någon annan för att den påstår att man själv är ansvarig.

Att verkligen ta ansvar för sitt liv är inte att skylla sig själv för misslyckanden. Att ta verkligt ansvar för sitt liv är att bli medveten om att livet i alltings varande är en helig möjlighet att erövra makten över sitt eget liv oavsett situation man är i. Det är inte det misshandlade barnets fel eller den misshandlade kvinnan eller mannens fel att han eller hon är i den situation man befinner sig, men det är ingen som kommer ge någon av dem kontrollen. Den kontrollen kan man bara erövra själv och det gör man genom att bli medveten, medveten om sitt eget fulla värde, medveten om respekten inför livet och de val man förr eller senare måste göra.