Kärlekens språk

Kärlek är både ett svårt och enkelt kapitel i livet. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag brukar kalla kärleken för ett eget väsen, en egen levande organism vi kan välja att stänga utanför eller släppa in. Vi har ju som bekant alla en dörr i hjärtat där vi stänger ute eller släpper in människor. Hur vi gör det beror ofta på vad vi upplevt tidigare i livet, kanske så långt tillbaka som i vår barndom. Har vi upplevt smärta har vi ofta svårt att släppa in kärleken, vilket ofta leder till en ond cirkel av ensamhet och mer smärta.

Men i grund och botten har inte smärta något alls att göra med kärlek. Det hänger så mycket på oss själva att förstå kärlekens språk för att förstå det, tror jag. Ofta uppfattar vi det som att kärleken är kopplad till en annan människa som när som helst kan gå ifrån oss och ta med sig kärleken. Det ligger på oss att inse att vi kan fyllas av kärlek ändå oavsett vad som sker i våra liv. Om kärleken är äkta vill säga. Den låter sig inte luras hur som helst och ibland kanske det tar väldigt lång tid för oss att verkligen förstå hur och vad som är kärlek, på riktigt. Det är så många andra behov som skymmer sikten och speciellt våra föreställningar om kärlek kan göra oss ganska blinda för kärlekens språk, även när någon talar det språket mitt framför oss.

Självklart är vissa människor i livet i allas liv särskilt kopplade till kärlek och längtan. Jag menar inte att vi ska skutta omkring och känna kärlek för allt och alla.Vi kan inte älska alla människor och de vi älskar älskar vi på olika sätt, och ett fåtal älskar vi helt villkorslöst. Sådan kärlek tar tid och därför är lyckan i den kärleken väldigt dyrbar och låter sig inte behandlas hur som helst. Vissa människor kanske aldrig får uppleva den.

Tyvärr talar vi alldeles för lite om den typen av kärlek, kanske för att den kräver så mycket av oss och för att den har en förmåga att göra oss väldigt olyckliga innan vi har lärt oss dess språk. I vårt mediasamhälle där allt ska gå så jäkla snabbt som möjligt verkar vi hylla förälskelse och åtrå istället som en snabb amfetaminkick till kärlekslycka. Musiktexter och film talar alla om hjärtesmärta och förälskelse och passion. Kanske inte alltid är det så men i populärmedia är det tonåringen i oss man vänder sig till. Och man får se upp så man inte går på det. För det som är enkelt och spännande är lockande även för de kloka. Jag gissar att den typen av förhoppningar om kärleken är orsaken till många kraschade relationer. För att satsa på det enkla är som att elda med papper i en kakelugn i hopp om att värma upp ett helt slott.

Nej, jag tror att man först måste älska sig själv på riktigt för att inte bli blind för kärleken och den kärleken den gör oss också mindre rädd för att någon ska sticka iväg med all lycka som kärlek ger. För oavsett vad som sker kommer alltid den riktiga kärleken tillbaka till oss som en gummiboll, som han sa Numminen, även om vi skulle få för oss att springa ifrån den. På så sätt är kärlek enkel, den finns där och existerar oavsett vad vi gör. Det är vi människor som krånglar, inte kärleken. Den talar det språk den alltid har gjort och lyssnar vi kan vi bli väldigt lyckliga, långt över våra förhoppningar.

Positiv per definition

Alla är medvetna om att allt blir bättre ifall vi är positiva. Men hur många av oss definierar detta med att vara positiv? Vi säger det om och till andra att vi ser positivt på tillvaron. Vi säger till våra barn att vi ska vara positiva och se saker från den bästa sidan. Ja, det är bra men definierar vi någonsin vad vi faktiskt menar?

Jag är inte helt säker på att vi faktiskt vet vad vi talar om och jag tror att detta uttryck "att vara positiv" missbrukas som mycket annat. Idag finns det nästan något av en besatthet i att vara positiv och det gör mig väldigt trött ibland. Jag lyssnade på ett radioprogram för inte så länge sedan där man tog upp ämnet. Psykologerna har under en lång tid märkt att en viss grupp patienter ökar och det är människor som har gått under av positivtets-tänket. De är rädda. De är rädda för att säga sin åsikt (ja, en sådan som man vet inte går hem), de vill inte klaga och de vill inte säga att de mår dåligt i rädsla för att bli uppfattade som negativa människor. De är också rädda för att inte ha tillräckligt med vänner i verkligheten och på Facebook. De är rädda för att missuppfattas och för att inte räcka till. Patientgruppen är ofta kvinnor, men också män, som arbetar mycket och hårt eller studerar hårt. De har en släng av utmattningsdepression och är utslitna av att hela tiden leva upp till ett socialt tryck och samtidigt hålla inne med åsikter, känslor och sina tankar. De vet inte vad som felar dem.

Det här får mig att tänka på viktoriansk livsstil på 1800-talet. Det har i alla tider gått mode i livsstil och så även i1800-talets England. Viktoriansk livsstil innefattar mycket och jag är långt ifrån expert på den. Jag kan bara det som de flesta associerar till namnet. Men som exempel är dess kvinnoideal bra. Modet sa att man som kvinna skulle vara så oskuldsfull som möjligt. Kvinnan sattes på piedestal. Hon skulle vara ren och fri från mänskliga behov så som sexlust, matlust och lust att brista ut höga skratt. Hon skulle helst inte vara sjuk, ha mensvärk eller brottas med några inre demoner. Hon skulle vara blid, kärleksfull mot barnen, ställa upp på sin man (som när som fick vara otrogen) och framförallt skulle hon ha tålamod. För att inte utelämna sin kropp åt spädbarnet använde hon en amma och en nanny för att ta hand om bajs, kiss och uppfostran. Alla känslor fick hon stänga inne under tiden hennes enda uppgift var att se vacker ut, brodera och kanske ta en promenad. Freud upptäckte konsekvenserna av detta och på sitt manliga vis döpte han de psykologiska konsekvenserna av detta till "hysteri". Naturligtvis blir det konsekvenser när vi inte är i känslan, får uttrycka den eller har möjlighet att kanalisera den. Känslorna växer inom oss och blir till en briserande bomb. Både Strindberg och Ibsen skrev om detta kvinnofenomen, var och en på sitt sätt, som om det var ett fenomen och inte en naturlig konsekvens.

På ett vanligt mänskligt vis genom historien så lägger vi också skulden på offret så att vi själva slipper ta ansvar för det för oss obegripliga som händer när vi alla har kravet att leva upp till en påhittad livsstil. En livsstil som inte på något sätt är i linje med verkligheten. Idag ska man vara så smidig som möjligt, utåt sett. Förr var det fult att ljuga. Idag luras vi hela tiden av kommersen, storföretagen. Intriger och brist på integritet är inte det som gör oss till "dåliga" människor, det gör oss till smarta människor. Kan vi samtidigt vara inställsamma och positiva mot de som har makten över oss, lägga på ett falskt leende i elakt spel så visar det på styrka. Men det finns människor som inte orkar med det här spelet. Det finns de som inte vill vara med. De som inte orkar. De som förväntar sig att: är jag ärlig så är andra det mot mig. Naivt kanske, men väldigt positivt. Alla de går förr eller senare till en psykolog och undrar vad som är fel på dem eftersom trycket är så gigantiskt. De kan ju inte vara fel på alla andra, tänker de, och visst är det logiskt. Men logiken är inte alltid sann. Min bror hade ett bekant uttryck om det här: "Det är inte rätt att äta skit för att miljontals flugor gör det." Och jag vill säga detsamma för att uttrycka mig enkelt och rättframt.

För mig är att vara positiv följande: man lyssnar mer än man talar, man skaffar sig kunskap, man hjälper sin nästa, man är ärlig, man ställer upp, värderar alla lika, man håller inte på prestige, man söker inte bråk, man håller ut även när det är svårt, man går inte bakom ryggen, man baktalar inte, man säger sin åsikt när det så behövs, man använder dock inte sanningen som ett slagträ och man vänder andra kinden till. Prickar man in dessa punkter visar man på integritet.

Även om vi inte varje dag och i alla lägen kan leva upp till den här formen av positivt tänkande så måste det väl ändå, även i dessa tider, vara ett mål? För var hamnar vi annars? Jo,1: de som förlorar på spelet kommer pysa någonstans, i någons famn. Någon kommer de att klaga hos. 2: de som vinner på det sitter aldrig i säker position. De måste hela tiden vakta sin rygg och kan aldrig slappna av. 3: vi kommer aldrig att lösa världsproblemen utan istället öka på dem. För det stora skapas alltid i det lilla. 4. vi är inga bra förebilder för unga som får stå ut med mobbning, smutskastning, intriger och annat hemma, i skolan och på nätet.

Till alla de som dukar under i dagens positiva anda skulle jag vilja säga att: ingen MÅSTE vara positiv. Positiv ska komma av sig självt, ifrån ditt hjärta. Vi är alla i någon mån positiva och negativa. Det finns naturligt inom oss och vi har vårt fria val att välja sätt att se på tillvaron. Jag kan vara en riktig pessimist och jag motarbetar det varje dag genom att tänka på de som ser att dagens felaktiga krav och felaktiga förväntningar, brist på integritet och egoism är negativitet förklätt i positivitet. För det finns väldigt många människor som är positiva i dess rätta bemärkelse. Dessa människor  inger inte bara hopp utan också framtidstro. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas som levande bevis på att en bättre värld, dels ställer krav på oss men dels är fasen så mycket roligare för flertalet att leva i, och inte bara det. De är också sist, men absolut inte minst, levande bevis på att visst är möjligt att skapa en bättre värld om vi verkligen i själ och hjärta vill och att det egentligen inte är så komplicerat som vi tror. Det ställer, som sagt, bara krav på a higher mind.

Vad ska vi göra i 384 000 timmar?

Vi säger ofta att vi inte har tid. Det är skillnad mellan att säga "Jag har inte tid." och "Jag kan inte." Det förstnämnda betyder ofta att vi vill men inte kan göra det. Vi ska göra andra saker än det vi kanske faktiskt vill göra. Det här är första dagen på min tjänstledighet och jag har bestämt mig för att inte säga att jag inte har tid. För nu vill jag verkligen ta tillvara på timmarna som tickar iväg.

Hur existerar egentligen tid, finns tid? Vi människor räknar tid för att få ordning på livet. Vi upptäckte tidigt att måne och sol kom och gick, att det var natt och dag, olika cykler av månvarv. Så blev vi ju också gamla och dog, det är ett tecken på tid. Tid av händelser som följer på varandra i rak följd, med en början och ett slut. Det är så vi uppfattar den men det är ju inte alls säkert att den är som vi uppfattar den. För tid kan ju vara cyklisk.id kan också vara cyklisk. Jag menar allting har ju sitt liv i cykler snarare än händelser i rak följ. Allting föds och växer tills den når något slags klimax, därefter pågår en nedgång tills det hela dör. Allt från årstider, människor, djur, saker, tankar, händelser, handlingar går i cykler. Den här pulsen känner vi ibland när en viss period i livet håller på att gå mot sitt slut. Ibland stretar vi emot och vill vara kvar i det gamla, ibland välkomnar vi det här "döendet" för att vi är nyfikna och vill ha något nytt i våra liv. För det är ju så att ingenting dör i någon egentlig mening. Inte för gott i alla fall. Det som alltid sker om och om och om igen är en återfödelse.

Den här återfödelsen är inte alltid smärtfri. Den kan vara ganska smärtsam processen av död och återfödelse, men den generar alltid något nytt och samma känsla av friskhet som efter ett sommarregn infinner sig. Ofta har processen lett oss till något nytt, och något som vi allra helst velat, innerst inne. Innerst inne har jag alltid velat äga min tid.

Vi i väst har valt mycket stress och i stressen, prylarna och alla måsten så har vi svårt att lyssna till oss själva och vad vi faktiskt vill. Jag tycker det är ett kollektivt val. Vi har skaffat oss många bekvämligheter men på samma gång har också låst in oss i liv där vi har svårt att äga vår tid Tiden är är ofta någon annans. Vi försöker återhämta oss på semestern, säger vi. Men vad är det för liv egentligen, då vi måste ha semester för att återhämta oss? Vi måste ha pengar till hyra och värme och kläder säger du då. Ja, det måste vi och vi kan också längta tillbaka till en ordnad tillvaro som jobbet ger, även om det kostar många måsten.

 Den korta tid vi är här. Det är dyrbar tid som vi i så hög grad vi kan ska ägna oss åt det vi faktiskt vill. Det är faktiskt inte naiva drömmerier eller lyx. Vi här i den rika delen av världen har möjligheten och det vore skam om vi inte tog den. Vi lever kanske i genomsnitt omkring 32 000 dagar. Vår vakna tid i timmar är då 384 000.36 procent av den tiden arbetar vi. Om vi verkligen älskar det vi gör så är självklart 138 640 timmar väl spenderad tid. Om vi inte älskar varje del av tiden så är det dags att tänka om. Jag älskar delar av mitt jobb, inte allt och jag skulle faktiskt vilja pröva annat i livet. Jag vill inte tänka att det där ska jag göra när jag blir pensionär. Jag vill inte ägna mitt liv åt en halvbra relation. Jag vill inte ägna många timmar åt mitt liv åt att göra saker jag egentligen inte vill.

 Ibland behöver vi acceptera situationen som den är, ibland behöver vi ta beslut. Någon sa att ta sig genom livet är som att vara en fågel som balanserar mellan sina två vingar. Det vi måste acceptera och det vi måste förändra. Det är svårt att veta när vi ska göra vad men livet är ju också lärdom. Vi lär lyckligtvis hela tiden och om vi verkligen vill tror jag att vi kan lära oss livskonsten. För det är en konst. Det är inte något man bara gör. Det är så mycket vi behöver förstå och lära oss för att skapa det liv vi faktiskt vill ha. Idag ska vi vara duktiga på detta redan från start, vi ska skapa oss ett liv som är anpassat, framgångsrikt och lyckat. Om vi skulle få för oss att lära våra barn att det går till så att leva så ljuger vi. Leva är en utmaning och kanske den största av alla är sorgen, därefter kommer sökandet efter uppfyllda önskningar och att leva fullt ut och resultatet beror i slutänden på vad vi gör med tiden som tickar iväg.

Game players planet

Det sägs att det finns ett spel om makten i världen idag. Jag vet inte. Jag känner inte till det men senaste tiden, på olika platser, har ämnet dykt upp. En gång i tiden lyssnade jag på en brittisk psykolog som kallade den här planeten för "The game players planet". Alla är vi med i ett spel och kan man inte det spelet så är det "game over". Man måste lära sig vad man ska säga när, var och hur annars är man förloraren. Det kanske är sant men jag kan inte det. Kanske jag har en diagnos, ni vet vi diagnostiserar människor utifrån hur de betraktar världen och tolkar andra människors signaler. Visst är vi olika bra eller dåliga på att tolka andras signaler, men jag vill också fråga mig vad som mäter det? Vad är normalt! För en diagnos är ju något sjukt och då måste det finnas något som är friskt, eller normalt. Inget är normalt säger en del psykologer. Allting är mänskligt. Fast då undrar jag ju å andra sidan varför man fortsätter att diagnostisera och medicinera människor.

Ja, du kanske tycker det här blev rörigt och undrar vad diagnoser har med makt att göra. Ja, jag kan hålla med. Jag känner mig själv förvirrad så jag försöker reda ut det. Vi tar det från början. Vi antar att det pågår ett maktspel och om det bara är de som är bra på det kommer klara det. Ätas eller äta. Men är det ett synsätt värt i ett civiliserat samhälle? Är inte det per definition en orättvisa? Det är ju ingen anställd på exempelvis Ica Maxi, EU-medlem, lands- eller någon världsmedborgare som har skrivit på att man ska vara med i det här spelet ingen vet om, det ingår ju inte i arbetsbeskrivningen eller lagen att kunna det. Det måste ju vara så att det finns "spel-blinda" människor överallt som kanske utan baktanke kommer med idéer, synpunkter och tankar om det som berör arbetet eller andra saker, eller bara säger ifrån när de tycker att de behövs. Tänk om de säger det vid fel tillfälle och går miste om något viktigt, ja vad som helst, som de skulle fått om de inte varit såhär spelblinda. Det är ju som att leva med ett handikapp och vi har ju faktiskt rätt till anpassad verksamhet om vi lider av något, t ex har ledgångsreumatism eller alkoholism. Då är man skyldig att ta hand om sin anställd eller medborgare. Kanske spelblinda behöver en coach då så att de kan bli bedömda utifrån något slags normal-spel? Helst ifall man måste uppfatta väldigt otydliga signaler.

När jag känner på det och tänker på det verkar det spelet så otydligt att jag börjar fundera på om det ens finns. De som tror på det kanske inbillar sig. Om man spelar spel i världen så är man väl så ärlig att man gör det med öppna kort och då borde vi ju ha märkt det, så tänker jag. För det går ju inte att inbilla sig saker heller för då kan man ju bli paranoid och få en riktig diagnos.

Men tanken på att det finns skilda verkligheter, en som man säger sig ha och en man spelar i, för mig vidare till skillnaden mellan olika verkligheter, mellan det som är och det som bör vara. Det ska råda jämlikhet på jorden sägs det, det är vad FN vill exempelvis. Fast vi kvinnor blir bemötta med att det är jämlikt samtidigt får vi en tredjedel av mannens lön. Kanske det är en del av spelet när jag tänker efter. Kanske det handlar om att man pratar om det man vill ska vara men man lever efter det som är. Jag menar att det kanske är svårt att hävda sin lön i en fabrik om man är kvinna och då får man låtsas att det är jämlikt. Nu börjar bitarna falla på plats. Man ska kanske ha en viss roll, till exempel som invandrare och kvinna, för att det blir bäst för alla att leva efter det som är, inte efter vad som är sagt. Men hur kunde vi då få lika rösträtt ifall det är farligt att inte spela med i spelet?

Kanske de var spelblinda de som gav kvinnor rätt att rösta eller de som gav oss åtta timmars arbetsdag, yttrandefrihet, jämställdhetsombudsman/kvinna eller de som gav oss rätt till semester. Ja menar de måste ha varit spelblinda eller var det helt enkelt så att det inte fanns något spel utan det här, får se nu vad heter det, jo...förtryck...förtryck var ordet jag sökte. Förtrycket kanske var då. Det var bara. Eller om förtryck finns fortfarande kanske de spelblinda har blivit blinda för att någon har gömt undan det? De kanske helt enkelt inte är blinda bara för att de inte ser det någon gömt? Det är bara en tanke. En vild tanke.

Kan det vidare vara så enkelt att man bara bytt namn. Att det som döljer sig bakom spel är förtyck? Ponera att det finns maktspel i Sverige idag som tystar och förtrycker genom bluff och rackarspel till och med, så kallar man det för spel istället för förtryck. Det är svårt om spelblinda inte förstår det då. För vem ska de lita på i sitt blinda famlande, som  Hoola band... frågade: "Vem i hela världen kan man lita på?"

Ja, det måste vara svårt om allt sker undercover. Oj, jag blev plötsligt medveten om läget på något sätt. Det måste vara jobbigt även för de som kan spelet. Ifall det nu är såhär att man hela tiden måste hålla reda på åt vilket håll vinden blåser åt och aldrig kan sitta lugnt i sina egna värderingars och ställningstagandens båt. Då måste det bli ett fasligt kappvändande eller är det fel på min tolkning igen. Det kanske helt enkelt ger variation i tillvaron. Jag vet inte.

Förr i världen så talade man om värdighet, heder, integritet och att ett gott samvete gav bra sömn. Det kanske var ganska överdrivet. Det kanske bara handlar om att veta vilken häst man ska satsa på istället för att satsa på att hålla fast vid sig själv. Det känns gammalmodigt och direkt korkat att köra på det istället för spel. Tillit är ju också ganska gammalmodigt ord som förverkat sin rätt på något vis. Jag menar så länge man kan tjäna pengar på något, vinna på det själv på något annat sätt så kan man väl inte bry sig om någon är spelblind eller inte. Då får man ju skylla sig själv om man är så dum så man inte förstår att det är ett spel. Eller? Ja, det finns många sätt se på det.

Jag kom på en sak till, till och med. Det kan ju handla om list också. Jag menar man kan ju spela att man är med i spelet fast man inte är det. Det som Oscar Shindler gjorde och befriade tusen fångar. Tusen människoliv är han stolt ägare av. Jo, man hade skjutit honom i huvudet om han varit spelblind och börjat härja med soldaterna. Nu skjuter ingen oss i huvudet, än i alla fall, nu flyttar man på oss dit vi gör minst skada med vår spelblindhet. Kanske flyttar hem oss med en sjukskrivning till och med. Jo, det är smart att vara en Oscar Shindler, fast det betyder ju inte att vi spelblinda behövs. Ska vi Oscar-Shindla i all evighet händer väl inget. Alla som offrade sitt liv för att Hitler skulle sluta mörda är ju heller fy skam i ära. Soldater, civilpersoner och alla möjliga var ju tvungna att sätta livet till för att det ena skulle leda till det andra och till det tredje rikets fall. Lägger vi aldrig korten på bordet så kommer vi aldrig fram till målet och i vissa stunder är det också helt rätt totalt brista ut i kamplusta utan att tänka. För vem kunde tro att muren skulle falla. Det var många spelblinda bakom den förändringen. Med andra ord var det flertalets röster som fick makten medveten om att de var genomskådade och det handlar i mångt och mycket om medvetandegöra saker. Det är den ständiga och konstanta faktor som leder till förändring.

Psykologen som talade om "game players planet" sa också att det man kan vara säker på är förändring och den som är duktig på att klara förändring, klarar också det livet utsätter oss för. Foucault talar också om att det inte finns någon absolut makt som styr oss, varken världslig eller andlig. Vi äger alla i någon mån makt och det är vad vi gör med den som definierar oss som människor, om vi överlåter den åt andra, missbrukar den eller brukar den. Vi är inga offer för all sköns makt där vi måste anpassa oss. Vi måste erövra det som är vår rättighet och kanske vi måste göra det varje dag, på något sätt, i någon mån.

Mitt svar är att jag inte tror på att det finns något absolut svar på frågan om den rätta metoden. Jag tror det finns många bra metoder utifrån just din situation. Det enda absoluta svaret är att vi måste göra det vi ska göra tillsammans och inte förringa vår insats eller försvinna när det är tid för oss att tala. Vi kommer alla någon gång i livet i situationer där vi inte har en aning om vad vi ska göra, då vi kommer i moraliska dilemman eller tvingas stå för något, och då vi bara helt enkelt måste följa vår magkänsla, våra värderingar och stå upp för det vi tror på. Så enkelt och så svårt tror jag att det är.

Kontrollberoendet

 Vi människor behöver känna att vi har kontroll över tillvaron för att vi ska må bra. När vi känner att någon annan än vi själva kontrollerar vår vardag börjar vi må dåligt. En del av oss vill ha mycket kontroll, andra nöjer sig med mindre, så varierar det också vem eller vad vi vill kontrollera. En del vill ha inflytande och makt på jobbet, andra hemma och ibland både och.

Desto mindre makt och inflytande vi har desto mer känner vi behov av att sätta oss på andra. Om det inte vore sant skulle inga mobbningsgrupper behövas. Friends skulle bli arbetslösa ifall vi människor slutade var sådana till naturen att vi gärna trycker till de som är ett hot mot vår självbild. Såklart är skalan för hur mycket vi vill trycka till varierande beroende på många saker. En del människor har låg självkänsla, är otrygga eller olyckliga och måste försäkra sig om sin självbild genom att alltid vilja vara bäst. Det kan man stå ut med. Det jag har svårare att stå ut med är människor som går ett steg längre. De som inte tål något motstånd alls. Vissa människor kan inte tåla motstånd utan att helt gå i spinn. Hot verkar vara något de ständigt är rädda för, ständigt otrygga i sin roll verkar de kisa efter något eventuellt hot. Jag undrar mycket över hur de orkar, orkar vara ständigt på sin vakt? Vad tänker dessa människor på om kvällarna innan de somnar?

För att undvika ett sådant liv tror jag vi måste vara öppna för att se oss själva som unika. Vi människor är som snöflingor, skapade av samma princip men alla är unika. Om vi inte ser det kommer vi ständigt vara offer för eventuellt hot. Det finns alltid någon som är bättre på det vi själva gör, vill och hoppas bli bra på. Samtidigt är det så också att ingen kan göra det vi gör. Vi kan inte kopiera varandra utan att det blir dåliga pekoral av det vi gör, vad vi än gör. Det är en klyscha att säga att vi alla är unika men det är ändå så sanningen är. Det har inget med filosofi att göra, det är fakta.

Varje människa som har insett att ingen kan kopieras är inte benägen att tävla med någon annan än sig själv. Vi har liksom ingen måttstock i egentlig mening när vi tävlar med någon annan. Jo, man kan vinna OS-guld kanske du tänker? Ja, det kan man, men sen då, efter man har vunnit, är det inte ganska tomt då?  Jag menar, hur man känner när applåderna tystnar är ju det riktiga testet för vad man har gjort av sin tid. För egentligen betyder inte segern i att vara störst, bäst, vackrast något alls om vi inte kan leva i frid med oss själva.

Om man känner sig liten och obetydlig, inte är bekräftad, inte älskad och saknar självacceptans är man ett lätt offer för de yttre kraven, och när de yttre kraven blir så stora att vi får panik när hoten dyker upp har vi snart inget annat val, tycker vi, än att trampa på de som hotar oss. Vi sjunker till en låg nivå på nolltid och orkar knappt med oss själva, och då kommer projiceringarna också, som ett brev på posten. Vi intalar oss att andra är på det sätt vi själva beter oss, eftersom det är lättare att bära skammen då. Det finns nämligen inget så smärtsamt än att förlora i prestige, förlora en självbild man skapat och därmed också förlora en kontroll över tillvaron man haft. Det gör att man hamnar i riskzonen för den kända onda cirkeln.

Om man inte har andra verktyg är risken stor att man behöver trycka till varje hot som dyker upp, bara för att mata det där tomma hålet som blivit av att vi förlorat oss själva på vägen, eller för att den sanning man har om hur saker och ting är behöver fyllas i och målas som en blek gammal tavla. Om och om och om igen gör vi om samma sak för att bekräfta ett ego som slukar allt i sin närhet och aldrig blir mätt. Livet har plötsligt förvandlats till en ständig jakt på en sil av bekräftelse. Irritationen stiger och man sitter och blir frustrerad över att sanningen hela tiden kommer ifatt och behöver målas i, ja, att det aldrig någonsin tar slut. Då exploderar det när någon annan petar hål, när någon säger något som strider mot allt man ständigt försöker bygga upp varje dag. Det blir en kraftigare reaktion än man menat och ångesten stiger, det gäller att rädda sig nu som en drunknande ute på ett svart hav. Det är klart att jag inte tänker på att skapa gemenskap, trygghet och kärlek då. Då gäller det bara att rädda sig själv och då tar man alla medel, man ljuger, man hittar på och man trycker till igen. För det finns inget som är viktigare än den bild man skapat av verkligheten. Den kontroll man tyckte man haft verkar rasa ihop som ett korthus. Det skälver i benmärgen av tanken att stå naken, förlora. Så sjunker man djupare in i den onda cirkeln.

Det finns inget svårare än att få rädda människor som kontrollerar andra att förstå hur de kämpar för absolut ingenting och i onödan. Den illusion om vad som står på spel är alldeles för verklig och verkar alltför sann, när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Man strävar efter illusioner och det gör det hela så vrickat utifrån ett annat perspektiv. Friends gör ett jättejobb med att försöka förhindra att unga människor hamnar i den här onda cirkeln, allt för tidigt i livet. För mig är det lika viktigt att försöka hindra någon från att sjunka in i droger, som att förhindra någon att bli mobbare i framtiden. Jag raljerar inte för jag tror att makt är lika berusande som droger och lika beroendeframkallande. Vi borde prata mer om hur vuxna människor går omkring och är kontrollberoende, och bryr sig lika lite om sina medmänniskor som vilken drogberoende som helst på jakt efter nästa tjack.

Egalia

 Jag läste om dessa kvinnor som lever under skyddad identitet och kvarskrivning. Samhället fungerar tydligen så att man måste ha fortlöpande bevis på att man är hotad. Det existerar uttalande om att det är synd om kvinnorna som inbillar sig att de fortfarande är hotade. Man är ju ganska luttrad ändå tror man inte sina öron. Jag undrar om samma likgiltighet skulle visas ifall det vore i huvudsak män som vore såhär hotade. Jag tror inte det. Jag tänker på "Egalias döttrar" som publicerades någon gång på sjuttiotalet i Norge. Allt är omvänt i Egalia. Den unge pojken Petronius önskar att bli sjökvinna och det är svårt när kvinniskorna (människorna) styrs av kvinnor, han måste bära PH för att inte bli betraktad som slampa. Kvinniskorna (alltså både män och kvinnor) är ganska likgiltiga inför hur pojkarna och männen upplever sin situation. Männens uppgift är att sköta hem, oroa sig för triviala saker som barn och hushåll, medan kvinnorna gör det som är viktigt i samhället.

"Egalias döttrar" är nog bland det bästa som skrivits av feminister av i huvudsak en anledning. Den att vänder man på steken så blir problemet plötsligt uppenbart. Det är det vi behöver när det ljugs allt för mycket. Vi låtsas att vi är jämställda, vi låtsas att det är upp till varje kvinna att ta för sig och hålla på sin rätt, samtidigt som samhället straffar kvinnor för att de säger sin åsikt. Ja, kvinnor får fortfarande inte ha för mycket åsikter utan att förlora sin kvinnlighet. Det är fortfarande självklart att vi ska riskera en himla massa för att bara åtnjuta lika rättigheter. Porr förnedrar fortfarande kvinnor och lockar fortfarande tjejer som är undernärda på kärlek och bekräftelse. Näthatet mot de kvinnor som står upp för sin övertygelse ska vi bara stå ut med. Det är till och med synd om männen för att kvinnor som är belästa, kunniga och framgångsrika inte förstår hur det är att vara man och misslyckad.  Detta talade man om i Debatt i höstas som det vore en självklarhet. Jag tycker uppriktigt sagt att det är förvånansvärt att något så barockt får visas i svensk television.

Mäns våld och totala brist på självinsikt får man inte tala om längre. Det är fult att vara feminist, då är man en rabiat idiot som saknar självkänsla och som inte har förstått att allt beror på vad man gör det till. Vidare får man heller inte dra alla män över en kam. "Alla män är inte förtryckare.", nej men alla kvinnor är inte något de heller. Det är väldigt viktigt att vi tänker på att män är individer, medan kvinnor fortfarande är en grupp som man kan kalla  för "fittstim". De som protesterar mot det förstår inte ett skämt heter det.

Att göra andra människor rädda är ett effektivt sätt att skaffa sig makt. Vi kvinnor, oavsett ålder, måste leva med att vara rädda när vi går hem en mörk kväll. Jag tar en taxi om jag är ute ensam. Jag ska liksom vara tacksam om jag har en man som följer mig. I Egalia är det tvärtom och först då när vi läser om hur rädda män alltid måste vara så kryper skräcken in på kroppen, och vi drabbas av det som kallas för medkänsla. "Men så kan vi väl inte ha ett samhälle." tänker vi.

Jag har levt med telefonterror och jag vet hur rädd man kan vara och bli, hur man kan noja av det lilla. Jag har aldrig varit med om att någon skurit halsen av mig, som de som lever under skyddad identitet har upplevt. Deras skräck och noja måste vara outhärdlig. Är det så illa att vi är tvungna att vara med om saker själva eller måste det vara så att män upplever saker innan vi tar det på allvar? Om vi föreställer oss att det är såhär normalt att vara våldsam, empatilös och självisk även som kvinna. Jag menar föreställ dig en kvinna helt utan moderskänslor så känns det plötsligt obehagligt, helst ifall hon börjar bränna män som råkar ha fleecetröja på sig, som i den kända Facebook-delningen. Vadå, män får väl ändå skylla sig själva om de går omkring och lockar till sådana våldsövergrepp. Någon måtta får det väl ändå vara på medkänslan, lite ansvar har man ju själv för andras aggressivitet. Jag menar det är ju synd om männen om de går omkring och tror att de är hotade sen av den här kvinnan, bara för att hon försökt bränna ihjäl honom en gång. Nä, varför ska kvinnor straffas för att de begår våldsövergrepp på män, ja menar de har ju förtryckt så länge och det är ju upp till varje kvinna att skaffa sig rätten till trygghet, integritet och säkerhet. Om männen är ett hot är det väl bara att förnedra dem, göra dem rädda och försvarslösa. Allt hänger ju inte på muskler utan på vad man har för vapen.

Nej, jag menar inte allvar med att kvinnor ska återta sina rättigheter med våld. Men jag tycker faktiskt att det får vara nog med denna empatilöshet från vårt manssamhälle och jag deklarerar att jag är feminist utan att för den skull vara i avsaknad av insikt om hur man erövrar sina rättigheter, och utan för den skull alls lida av sämre självkänsla än någon annan. Vi kvinnor ska inte behöva vara rädda överhuvudtaget, vi ska kunna gå nakna på stan utan att skylla oss själva om vi blir våldtagna. Våra döttrar ska slippa se andra kvinnors rövar och könsorgan i sexuella positioner och bli itutade att det är ett ideal. De idealen kan männen stoppa upp i sina bakdelar. Vi ska ha skydd när vi blir antastade, polisen ska ta oss på allvar och det får vara nog med förnedring av vår person så fort vi uttrycker en åsikt. Kan inte misslyckade män på något annat sätt skaffa sig självkänsla än kränka kvinnor, ge dem skulden för sina misslyckade liv så får de gå till en terapeut helt enkelt. I Egalia är vi kvinnor helt egala mot mäns eventuella känslor och är det så männen vill ha det i slutänden kanske det blir så. Jag menar att ingen kvinna har ett enda medlidande med någon enda man utan bara ägnar tid åt att känna medkänsla för andra kvinnor.

Ingen kvinna eller man ska behöva stå ut med våld, förnedring och förtryck. Vi ska vara lika rädda om våra pojkar och sluta ge dem en narcissistisk livssyn. Med omtanke av alla vill jag inte ta till våld eller empatilöshet för det leder ingenstans, och jag vill inte bli som förtryckarna. Fast kanske hotet om att uppleva det kvinnor lever med varje dag skulle få män att tänka mer än på sig själv och sin egen säkerhet. Och ifall ett mirakel sker att vi kanske skulle tänka om, kanske vi tankarna kunde röra sig omkring frågan ifall det är ett sånt samhälle vi vill ha, där kvinniskorna inte behöver leva i skräck, som om det vore normalt.

Dystopiska Lexbase

Lexbase blev en kort historia men förmodligen har vi inte sett slutet av det kontrollsamhälle som växer fram. Lexbase fick mig att reagera mer än vanligt. Först var det "Baren" på nittiotalet, sen var det "Big Brother" och alla communitys på tiotalet. De har fått mig att tänka på dystopierna som skrevs på fyrtio- och femtiotalet: bland annat "1984" och "Fahrenheit 451". 1949 föreställde man sig framtiden om femtio år som ett kontrollsamhälle. Ett-storebror-ser-dig-samhälle där anonymiteten var historia, där lögner och propaganda sprids och där man kontrollerar individens tankar . Brandmännen i "Fahrenheit 451" släcker inte bränder längre utan ställer till bränder i lagens namn, De bränner böcker för att makten anser det farligt för menigheten att läsa. Nästan alla dystopier som skrevs innan och efter andra världskriget har två saker gemensamt och de är att de föreställde sig framtiden som styrd av en övermakt och där individen inte längre har rätt till ett privatliv.

Det är tydligt att man varit inspirerad av nutidens framväxt av diktaturen och dess behov av att kontrollera mänskligheten. Det blev inte så. Den största diktaturen i Europa föll 1989, alltså några år efter 1984. Det växte fram ett annat kontrollsamhälle i vår del av världen. Ett kontrollsamhälle där vi kontrollerar varandra, vilket egentligen är betydligt mer raffinerat än diktaturens kontroll. Jag menar såhär: det kanske är en skitsak men säger ändå mycket om det jag menar. Jag är försiktig nu mer vad jag tar för bilder med mobilen. Jag skulle inte dö om en fulbild på mig själv hamnade i Facebook, men det är värre om jag råkar klicka så att en fulbild av någon annan hamnar där. Jag kan stänger ner Facebook ibland när jag surfar på nätet för att jag inte vill att det delas saker som jag inte vill ska vara på Facebook eller Google+. Ja, det handlar inte om några hemligheter. Det är bara mitt privatliv jag är rädd om. I sak bryr jag mig inte om om andra ser om jag varit på HM-sajten. Jag vill bara inte att alla ska veta vad jag gör, precis lika lite som jag vill att andra ska se mig när jag går på toa.

För en tid sedan var jag hos sjukgymnasten. Hon berättade att hon varit inne på en sajt om stödbehå för hon ville veta vad som fanns i butikerna. Därefter fick hon mängder reklammejl från vitt skilda sportsajter. Ja, vi känner alla till detta fenomen. Alla har skräppostlådan full av reklam för att vi absolut inte längre är anonyma på internet. Om jag googlar på mig själv får jag upp bilder jag slängt och tagit bort. Communitys är bra och jag tycker Facebook, nätet och att handla på nätet är helt okej. Det finns många fördelar. Men jag tror vi måste se upp för vi vet inte vart detta leder. Jag vet att man bestämmer själv, men hur mycket kan man bestämma själv när man bara vill kolla sportbehå och hur många som helst vet att man gjort det? Det är mer anonymt att gå in i en affär och uträtta sina ärenden. Facebook ställer krav också. Många mår dåligt av att de tycker andra har mer liv än de själva. Det skapar ensamhetskänsla och stress och i längden tror jag det styr oss till tankar vi inte skulle haft annars. Tankar om hur livet ska vara för att det ska vara "rätt". Det gör oss ofria och bundna till helt onödiga krav och regler som inte någon övermakt alls behövt ställa eller hjärntvätta dig till.

Du kan kontrollera vem som i Upplysning.se och det var lika mycket diskussioner då när det kom, som det varit nu om Lexbase. Lexbase är värre jag vet. Men det är just det. Vi vande oss vid att sitta och glo på "Baren"-deltagarna som fluktare och värre blev det med "Big Brother". Vi höjer ribban, sådan är mänskligheten. Vi vill ha konflikter och skandaler men vi vill inte vara delaktiga i dem själva. Det är också så med kontrollen. Vissa av oss vill gärna ha kollen på vad andra gör, men inte vara föremål för kontroll själva. Vi tycker det är okej att personuppgifter sprids nu men inte brottsuppgifter. Jag är inte intresserad av vad grannen har för brottsregister faktiskt.

Googlar man på mig så får man upp min blogg och min Facebook. Av det kan man utläsa att jag är kvinna, att jag har en utbildning, var jag jobbar och mina åsikter. Det har jag valt själv visa. Mitt personnumer, min lön och om jag är gift eller singel, okej, det kan jag bjuda på, men jag vill inte att folk ens ska gotta sig i mina p-böter, även om de bara är två eller tre. De flesta som har haft körkort en tid har en p-bot och jag skäms inte. Fast om jag skulle haft ett kriminellt förflutet och gått vidare tror jag inte jag hade skämts då heller. Jag tycker bara att folk inte har med allt att göra. Vi behöver inte lägga vår näsa i blöt överallt. Det ökar oro och stress och får oss nakna, utsatta och ofria. Vi kan aldrig gå vidare om inget får hamnar i glömska.

Även om det finns en laglig rätt och fördelar med Upplysning.se, Facebook (som förövrigt är uppfunnet i tanken att sprida rykten mer eller mindre) och andra sajter så frågar jag mig om vi har någon moralisk rätt till det. Jag tror vi behöver ställa oss den frågan om mycket idag. Ska vi dela allt på Facebook? Jag menar ärdet rätt att dela bilder på misshandlade djur och barn? Att alla ska se djur och barn i så sårbara situationer är bara ytterligare än kränkning även om delningen sker i gott syfte. Vi mår inte bra av att kontrollera varandra på det här viset. Jag tror det finns risk för att vi utvecklas till skvallerbyttor och fluktare på nolltid om vi inte känner var gränsen går för andra människors privatliv. Mänskligheten är ganska överens om att diktaturer gör fel när de kontrollerar och hjärntvättar och kör propaganda. Men är vi lika benägna att vara självkritiska på gräsrotsnivå på den punkten? Jag tror inte det.

Nyckelhålet

Jag funderar mycket på vad orättvisor är för oss människor. Det är sällan något som gör mig så arg och förbannad som orättvisor. Samtidigt så är det något som lär mig saker hela tiden om själva livet. Jag menar vi ser livet och världen genom ett nyckelhål. Det är otroligt mycket vi inte vet. Forskarna säger och har sagt länge att de är nära att lösa livets gåta men än har ingen sådan lösning lanserats. Dessutom är det ganska intressant att man då bara tänker på oss som biologiska individer, när man talar om lösningen på livets gåta. Har man någonsin på något vetenskapligt sätt försökt lösa livets mening? Nej, det överlämnar man till filosoferna. För är man inte som vetenskapskvinna eller man av uppfattningen att livet inte har någon känslomässig mening så är man en naiv. Jag är inte beredd på att acceptera något så mörkt som meningslöshet. Ingen människa mår bra av det. Människor måste ha mening och det är allt annat än visdom att acceptera mörker. Då har man, tycker jag, liksom hängett sig till någon enkel lösning av det vi ser genom nyckelhålet. Ja menar om man är en myra och klättrar omkring på en elefant. Förstår myran att det är en elefant, hur den ser ut och vad den har för funktion? Vad skulle vetenskapsmyrorna komma fram till om de började mäta området och bara söka fakta? Skulle det lösa gåtan om deras värld av skrynklig och grå massa de kryper omkring på? Jag tror inte det. Jag tror vi är så små i universum att vi inte kan förstå helheten. Istället tror jag vi, som gräsrotsmyrorna på elefanten, helt enkelt får undersöka vårt eget inre universum samt försöka förstå det som händer oss och försöka hitta meningen där. Vetenskapsmyrorna på elefanten är inte allvetande och kan inte förstå elefanten de heller. De är bara myror precis som vetenskapskvinnor och män bara är människor. Kort sagt ger oss inte vetenskapen så mycket just på den fronten, även om de gör det på många andra fronter.

Jag tror på livsöden. Livsöden är otroligt spännande för de säger så mycket om lösningen på livets gåta. Varje liv är en upprepning av någon annans liv. Vi upplever samma sorg, samma glädje, samma längtan, samma lycka och samma olycka år ut och år in i århundrade efter århundrade. Skulle alla dessa känslor vara meningslösa i ett svart universum. Skulle inte tro det. Sammantaget är alla människors känslor en explosiv bomb med sprängkraft som värsta Bing Bang. Vi är otroligt starka och kan genomlida de mest fasansfulla händelser. Vissa ger upp, andra gör det inte och båda lösningarna är att respektera och högakta eftersom varje individ har kämpat efter sin förmåga och har gjort det den kunnat för att försöka förstå livet, och det under total otrygghet som livet egentligen är. För vi vet aldrig vad som kommer att hända oss och aldrig när det tar slut.

Händelser i livets pärlhalsband är en räcka av orsak och verkan och allt beror på de omständigheter som råder i ett visst ögonblick. Hade jag och min man inte varit på sjukhuset i höstas och hade vi inte haft en uppmärksam sköterska i närheten hade jag förmodligen inte levt idag och terroriserat er med  min blogg. Jag fattade själv inte först vad som hände. Det var när det blev bråttom på all sjukhuspersonal jag förstod att det handlade om minuter. Det är orättvist att vissa inte får uppleva det jag fick uppleva, dvs ett helt artilleri med människor som tog hand om mig och en man som hade sinnesnärvaro och massor med kärlek. Jag tänkte på alla som inte har det, som kommer försent till sjukhuset, som är ensamma och som inte har någon. Det har alltid skrämt vettet ur mig att bli helt ensam och sjuk och jag kan inte se meningen i ett sådant livsöde även om jag vill. Då menar jag verkligen ensam. För även som singel har jag haft människor omkring mig och de som bryr sig.

Jag kan bara försöka se det så att orättvisan tillslut ger en erfarenhet, en upplevelse som gör att de själva förstår det. För jag tror det är lite så med orättvisor. Det är bara vi själva som har svaret längst inuti oss. Väldigt ofta är det ju så, om man tänker efter, att vi vet vad vi själva bidragit med och vad andra bidragit med så att det blev som det blev. Det handlar sällan om tur och otur utan om orsak och verkan. Jag vill vara försiktig här och inte lägga skuld. Jag menar inte att man får skylla sig själv om man är ensam exempelvis utan jag menar bara att man ska lyssna till svaret som finns inuti oss, om varför vi är i den situation vi är vad det än är för situation. För meningen och svaren finns ofta där innerst inne. Det vi människor behöver är lika ofta en bekräftelse på att det vi känner och tänker är rätt. Då infinner sig ett lugn och visshet och har man lugn och visshet kan man stå ut med mycket. Vi myror på elefanten tror jag har så mycket mer att vinna om vi går inåt istället för utåt i universum för att hitta svaren. De är viktiga och känner vi att de är rätt så är de ofta rätt. Om jag avslutar med en fråga för att tydliggöra det jag menar. Hur ofta har ditt absolut första intryck av en människa varit rätt? Hur ofta har du tyckt att du haft fel efter en tid och efter ytterligare en tid rätt igen? Av tio fall så säger jag åtta ungefär. Vårt inre är en olöst gåta av vetande av vad som finns bakom nyckelhålet.




 

Vardagspsykopaten

När jag vaknar på morgonen har jag sällan någon plan eller tanke med dagen. Den kommer först efter jag druckit den första kaffekoppen. Stunden innan kaffet har runnit ner genom strupen är ganska skön för då finns vaken oro eller förväntan. 

Sådär är det också ofta när jag bara är. Jag har sällan något särskilt syfte eller tanke bakom det jag säger. Eller jo. Det är klart att vi alla har något syfte med det vi gör. Vi säger inte saker utan att alls tänka förhoppningsvis. Vi har drömmar och mål och vi vill göra det vi kan för att nå dem såklart. Ingen är väl en guldfisk som bara simmar runt men det jag menar är att flertalet av oss kanske inte har en uträknad tanke eller någon särskild plan med orden.

För det är väl skillnad på att ha ett uttänkt syfte än exempelvis en önskan. Manipulation är ganska så farligt och mycket manipulativa människor brukar kallas för psykopater. De vet att charma och de vet vad de ska säga när. De har ofta ett mycket uttänkt syfte med alla sina ord och handlings: skada ryktet, göra vägen fram svårframkomlig för någon annan, hindra eller göra bort någon. Det är något jag tyvärr har sett så mycket av så jag börjar undra ifall det ändå inte är ganska starkt att kalla dem för psykopater. Så många kan väl ändå inte bära på en personlighetsstörning? Jag tror inte det. Jag tror att en del människor är räddare än andra människor men det är bara min lekmannabedömning av psykologiska mekanismer.

När vi människor känner oss hotade, utan skyddsnät eller utan kraft att stå emot rädslan och skräcken över att mista en position, jobb eller värdefull person så sätter försvarsmekaniserna igång. Hur och vilka försvarmekanismer som går igång är olika, tror jag, och en del är bättre än andra på att hålla skräcken i schack. Konkurrens är verkligen något som kan göra människor hänsynslösa eftersom det egna skinnet är mycket viktigt för en del. Jag tror inte man kan starta krig, bygga koncentrationsläger enbart med psykopater. Jag tror vi testas i dessa lägen och uthållighet är svaret på om vi kommer lyckas undvika bli psykopatliknande personer eller ej. Enbart en hotande självbild kan föra många närmare hänsynslösheten medan andra reagerar annorlunda. Vi människor är också beskaffade med mycket kärlek. De flesta mammor offrar hellre sitt eget liv än barnens, vi kan stå undan och tåla mycket från någon vi älskar, vi kan uppleva hur vi med glädje offrar en kroppsdel till en vän och vi människor kan låta andra gå före i kön och vi delar vårt sista bröd med våra gelikar. Alla människor är långt ifrån hänsynslösa och ju mindre rädd man är desto mindre hänsynslös, tror jag. 

Men vad orsakar hänsynslösa människor? När man googlar på nätet så får man upp massor med sidor som talar om "vardagspsykopaten" alltså han eller hon som inte sitter inne på en anstalt utan som kan finnas i din närhet, i din förening, i kyrkan, i skolan, på jobbet eller hemma. Det kan vara din chef, din vän, din kollega eller din partner. Jag tycker vi pratar alldeles för lite om det här fenomenet som dyker upp titt som tätt. Även om man hittar en mängd information om hur man kan känna igen vardagspsykopaten så handlar det sällan om att vi verkligen tar upp frågan och gör den viktig. 

Vi träffar dem överallt och därför så behöver vi vara medvetna om hur vi ska hantera dessa människor. De kan göra ditt eller någon annans liv till ett helvete. Som de flesta vet så har de en charm och ofta kan de snacka. De har en mängd ytlig kunskap och de kan få andra människor att verka okunniga om de vill, de kan hitta på saker under tiden du talar med dem som är rena lögner och du ser inte det på dem, du tror dem. De sprider förtal och hittar anledningar inför andra att göra det. Det är ofta så pass subtilt att det är svårt att värja sig emot. Det är en mycket obehaglig upplevelse även i det lilla och det är sällan den utsatta blir trodd eftersom vardagspsykopaten lyckats manipulera sin omgivning. 

Så handlar det om tid också. Vi är inte beredda på angreppen och vi har inte någon särskild plan med vi säger men vardagspsykopaten har en hel agenda. Det tar tid innan vi riktigt förstår vad som händer och att det faktiskt händer på riktigt. När vi kanske efter en lång tid ändå förstår att något är fel så tänker vi att vi inte ska vara på samma nivå och delta i sandlådan. VI vill stå över sådant. Men ofta så hjälper inte det överhuvudtaget. Det är inte mycket som hjälper ifall vardagspsykopaten inte stoppas på vägen. För även om vi tror att allt kommer uppdagas och vi kommer få rätt och det är en god tanke så är den helt verkningslös. Vi hoppas också på att det finns människor som genomskådar dem eller att det kanske blir bättre eller ännu hellre att det hela ändå är ett missförstånd. För så här galet kan det väl ändå inte få vara? Men just så galet blir det ofta när de banat vägen, vägen för sin agenda. De lever inte bara med lögnen, de är lögnen och de blir inte särskilt skamsna om de ertappas som lögnare. De finner en viss stolthet i att de lyckats luras. De tycker bara att du är svag som blir chockad, ledsen eller arg. Närmar vi oss vardagspsykopaten så upptäcker vi också att vi blir lite rädda och ibland lite förlamade i situationen, vi undviker dem och går omvägar, de skrämmer oss helt enkelt och det gör det lättare för dem. Ju osynligare vi blir desto synligare blir dem och de får syre och energi av det.

Om du lever med en sådan person har den också ofta sett till att du gjort dig av med halva din släkt och hela din vänskapskrets. De vill äga dig till hundra procent och blir inte trygga förrän de gör det. Det gör det svårt också att hitta hjälp. Möter du personen på en arbetsplats så hänger det mycket på vem som har makt över vardagspsykopaten. Är det din chef som är det så är det ganska kört, är det en kollega så får man hoppas att chefen genomskådar den här människan, om inte blir din vardag mellan tung och helvete i en skala. Om vardagspsykopaten har något särskilt band med chefen så är det ganska troligt att du ryker eller inte orkar. För även om du står upp för dig själv så kvarstår risken att du kan bli problemet som pekar på problemet. Det händer varje dag där ute i världen. Kanske chefen eller dina vänner, som du har kvar, också är rädda för den här människan och inte vågar agera. Man vet aldrig vad psykopatens nästa drag är och ovissheten, bara ovissheten kan vara outhärdlig att leva med och man måste balansera på slak lina då man väljer mellan att säga ifrån och låta saker passera i olika grader, göra sig osynlig eller sätta ner foten i olika grader.

Jag tror att dessa tider vi lever i också skapar vardagspsykopater. Det är alltför okej idag att tala om ego som något positivt. Man ska tänka på sig själv, boosta sitt ego och vara sin egen lyckas smed. Hänsynslöshet har mist lite av sitt innehåll och ibland är det faktiskt som samhället hyllar narcissiten och psykopaten, och strör glitter och glamour över hänsynslösa affärsmän som utnyttjar alla och allt för sina egna syften, när man kallar sånt för framgång. Jag tror det är dags att sticka hål på kommersialismen, säger jag som är gammal vänster. Det kanske är urgammalt men fortfarande väldigt aktuellt att kommersialismen är som psykopaten, den behöver andra att utnyttja för att existera och vi kan inte fortsätta hylla egot längre i hopp om att få bli lyckliga, kända eller framgångsrika. Jag tror vi måste hitta andra värden och återinföra skam som botemedel mot hänsynslösheten. Det skulle kanske minska mobbning och trakasserier, misshandelsförhållanden och exploatering av våra små i samhället.

För jag är glad över att jag har ett samvete, att jag kan skämmas även om det är jobbigt ibland, Jag är mycket glad över att jag inte planerar och inte är bra på att vara alltför snacksalig och allra mest är jag glad över att jag inte kalkylerar vad jag säga och när utan istället gör bort mig då och då och förlorar då och då. Jag är glad över att jag kan stå över saker, att jag kan ge bort mina sista pengar och inte alltid måste vara bäst. I det här perspektivet är jag på riktigt lycklig över det.

Livsbesluten

Jag har funderat en tid över det här med att förverkliga sig och drömmarna. Ni märker att jag återkommer till det och det är för att jag försöker reda ut för mig själv hur det hänger ihop. Vad som är garantier för att lyckas. För jag tror nämligen att det finns sådana. Jag tror att världen är uppbyggd på lagen om orsak och verkan. Det finns ingen slump. Det är därför som vissa smarta matematiker kan göra förutsägelser utan att för den skull ta till spådomen. De kan matematiskt räkna ut vad som är det mest troliga slutresultatet även på sådant som verkar helt slumpmässigt. Exempelvis så tävlar man i sten, sax, påse. Trots att det egentligen inte verkar ha med skicklighet alls att göra så har man mästerskap i den sporten och några som ständigt vinner. Egentligen finns det en matematisk ordning bakom all slump och ofta en ganska enkel matematik.

Det är väl så det ofta är, det vill säga att det som verkar komplicerat ofta inte är det. Det finns enkla regler för att lyckas men det är svårt att veta och ta reda på vilka de är. Står du inför ett livsavgörande beslut kan så mycket annat än intellektuell insikt hindra oss. Vi kan förstå intellektuellt att något är dåligt eller bra för oss men känslorna kan ta överhanden och vi tar beslut mer baserat på känsla än förstånd. Exempelvis kan det vara så att vi vet att det är bra för oss att byta jobb men rädslan för det hindrar oss. bland är det precis tvärtom. Det vill säga att magkänslan signalerar fara men vi lyssnar inte på den och hamnar i trubbel. Jag vaknade en morgon för många år sedan och kände att jag skulle vara hemma. Det snöade ute och det ville inte sluta. Jag slog bort tanken på att det kunde hända något och pliktkänslan tog överhanden. Någon timme senare sladdade jag och körde in i ett räcke. Jag hade besparat mig mycket tid och bekymmer om jag lyssnat på magkänslan.

Allt är byggt på orsak och verkan och vi kan aldrig komma undan med att någon annan än vi själva tar besluten och har besluten över våra liv. Även om man är arbetslös och inte vill vara det, och kanske till och med tycker att man inte har någon som helst kontroll över sitt liv så har man det i slutänden. Då handlar det om att kanske acceptera att man faktiskt inte kan göra något. Att göra något åt det har varit min kontroll i livet. Jag har alltid känt mig bättre till mods när jag gjort något åt situationen och ibland är det bra att ta initiativ. Men ibland har jag fått lära mig hårda läxor om att det inte går att göra något alls.

Vi människor är också vanemänniskor vilket gör det knivigt för oss att ta rätt beslut i livet. Det är svårt att vara objektiv när man är slagen till att leva i ett subjektivt perspektiv. Det händer att vi människor låser oss i ett sätt att lösa problem till exempel. Vi har samma strategi gång på gång utan att lyckas och vi måste göra om samma misstag eller gå på samma mina väldigt många gånger innan vi inser att det är nödvändigt att ändra strategi.

Ibland tar vi också beslut utifrån panik och då blir det verkligen inte bra. Det kan ge väldigt långtgående konsekvenser. Ovisshet är vårt värsta fiende och bättre ha det tryggt och dåligt, än fritt och dåligt. Om vi exempelvis hotar att bli arbetslösa så är det inte otroligt att vi tar vilket jobb som helst bara för att slippa leva i rädsla för att inte ha pengar till uppehället. Ibland händer mer drastiska saker som att man rånar en bank i förtvivlan.

Att inte ta beslut är också att ta beslut. "Lyxfällan" ger många exempel på hur vi människor sticker huvudet i sanden när problemen hopar sig och slutar låtsas om dem. Vi mår så dåligt av blotta tanken på att ta itu med dem så vi inbillar oss att de försvinner bara vi inte tänker på dem. Så gör vi även om vi är begåvade med sunt förnuft. Det kan, som panikbeslut, ge långvariga konsekvenser.

Ja, nu har jag räknat upp en massa som handlar om hur man inte ska ta livsbeslut. Det jag inte har svarat på är hur man ska göra. Jag tror vi har ett helt liv på oss att träna bara detta att leva i ovisshet exempelvis. Det kan ta ett helt liv att bara komma på hur vi ska använda magkänsla, ändra strategi och följa med livet mer än motarbeta det. För det som händer det händer ju. Det behöver vi ju inte vara oroliga för. Vi kan stoppa livets händelser lika lite som vi kan stoppa ett åskväder. Du kan göra det lilla du kan; hålla dig någorlunda frisk, sköta hygienen, äta bra, vara snäll och ödmjuk. Men mer kan du inte göra. Det jag menar är att vi inte kan styra våra liv i så stor utsträckning egentligen. Vi kan ha en plan men det blir sällan som vi planerat.

Det vi faktiskt kan göra är att ta beslut utifrån våra inre önskningar. Försöka att inte ta beslut i panik eller köra huvudet i sanden. Vi kan lyssna på vår magkänsla och samtidigt inte låta rädslor eller behov styra våra liv. Vi kan också välja att vara här och nu, det vill säga inte låta gammalt ha för stort utrymme i nuet och inte heller låta framtiden oroa oss. Det är faktiskt val vi alltid kan göra. Dessa sistnämnda val utgöra alltid större möjligheter till att lyckas och uppfylla drömmar eftersom de besluten inte ger konsekvenser som kanske inte är så roliga att leva med. Konsekvenser som kanske hindrar oss att uppfylla våra drömmar. Så är det ju så att i ju bättre sinnesstämning vi är så ökar vi möjligheterna att breda väg för ett bättre liv. Vet vi då också vad vi i själ och hjärta vill och är bra för oss så blir vägen bredare och enklare att gå.

Det är lättare att säga än att göra, men jag sa också att det kanske tar ett helt liv att försöka förstå hur vi ska göra, samt också ta reda på vad vi vill. Det är inte lätt. Det är heller inte lätt för vi vet också att i mångas liv sker otal tragedier och en del liv verkar föra med sig mer tragedier än andras, sådant vi faktiskt inte råder över. Då är utmaningen än större för då kanske vi också har svårt att hitta meningen i livet. Ändå tror jag att det är just utmaningarna som sparkar igång oss och verkligen ifrågasätter livet, ger det en ärlig chans att visa vad livet kan ge. Jag talar inte bara utifrån teori. Jag talar också utifrån erfarenheter. Jag har också haft min beskärda del av tragedier.

Sådana människor behöver världen

The planet does not need more succesful people . The planet needs desperatly more peacemakers, helares, resters and lovers of all kind. Det finns en djup mening i det faeebook-inlägget. Vi läser så mycket facebook-inlägg så de förvandlas till klichéer, man får vara uppmärksam på de som verkligen vill säga oss något.

Vi människor ska inte sluta sträva efter att lyckas. Det är bra att lyckas med det man gör. Det ger självförtroende och styrka och tillit. Men vi kanske inte behöver lägga allt vårt fokus på det. Jag tror världen fokuserar för mycket på personlig framgång utan att veta vad vi blir lyckliga av. Vi omges av en massa budskap och idéer om vad som gör oss lyckliga, och jag är ganska övertygad om att vi påverkas av vår omgivning i mycket högre grad än vi är medvetna om. Tidens mentalitet är också något som påverkar oss. I dagen narcissistiska samhälle hänger till exempel framgången på vem du är. Världen är också full av klichéer om lycka som vi behöver genomskåda för att inte dras in i världens tävlan. Jag var på en föreläsning om barn med diagnoser och föreläsaren kritiserade skolan för att att ha klichéartade mål. Då vi säger att vi ska göra allt som står i vår makt att alla elever ska ha det bra så är det mest bara ord när det väl gäller menar hon. Visst kan det vara sant. Allt i vår värld är dubbla budskap. När vi talar om för ungdomar att älska sig själva så låter vi massmedia föra ut motsatt budskap. Jag kan räkna upp ett otal andra exempel på samma fenomen som gör oss kluvna inuti.

Det finns också en kluvenhet i att vi vill lyckas och ha allt som gör oss lyckliga men vi vet också att vi inte ska vara egoistiska, köra över andra och vara giriga. Vi vill lyckas men vi vet inte hur i den här världen. Då förutsatt att vi inte är samvetslösa människor såklart men det förutsätter jag att min läskrets inte är. Vi tvingas konkurrera om makt, om pengar och om inflytande. Vi är många om få jobb och vi är många om världens resurser. Ändå nöjer vi oss inte med en gammal mobil och har man en slutar aldrig människor kommentera det. Fråga mig, jag vet. Det är ganska mycket vi människor vill ha av kärlek, arbete och pengar. Frågor om detta slutar aldrig människor fråga sierskan för pengar, kärlek och arbete ger oss mening och vi ska inte sluta fråga. Vi ska heller inte vara rädda för att vara kräsna. Vi är värda bästa arbetet, bästa relationen och mycket pengar. Jag tror bara att vi behöver tänka om och tänka utanför boxen så att säga för annars tar tristessen överhanden. Den lurar alltid bakom hörnet.

Ungdomar kan klaga till mig att livet egentligen är meningslöst för det enda som deras strävan efter arbete kommer leda till är ett liv i tristess där man går upp varje morgon till detta arbete bara för att tjäna pengar och sedan? Alla som har varit i en fyrtioårskris kan känna samma känsla fast utifrån ett annat perspektiv. Vad har varit meningen med alla dagar som försvunnit?

Ja, hur gör man sitt liv meningsfullt? Det är inte helt enkelt att svara på det men jag har samtidigt aldrig hört de som levt likt Moder Theresa säga att det är meningslöst. Det är ju människor som ser meningslösheten i vitögat ändå. Varför klagar inte dessa människor? Varför klagar jag och vi andra? Jag har ställt frågan förr: varför knarkar kändisar som har allt ihjäl sig? Jo, för att jag tror inte man kan leva av bröd allena. Själen måste ha sitt och vi måste veta vad det är själen behöver. Det är meningslöst att sträva efter att fylla ett ego. Jag dömer inte kändisar som fyllt kvoten av framgång på alla plan men ändå är missnöjda. I vårt samhälle är det ju en given sanning och självklarhet att ett personlig framgång ska ge all tillfredsställelse och så är det inte. Förnöjsamhet och lycka är mycket svårare och mer än så att uppnå, tror jag.

Utifrån vilka påverkande krafter tar vi våra beslut om den väg vi går i livet? Jag tänker på han som föddes i norra Norrland och led i hela sin barndom för att han inte tålde kyla och mörker, alla sa att han var larvig och skulle sluta gnälla. När han blev så stor att han kunde ta egna beslut flyttade han i etapper allt längre söder ut tills han bodde i Spanien. Först då kom han till ro och kunde skaffa sig familj han drömt om. Vi har så olika behov och vi är ofta sanningen att säga inte alls så medvetna om dem som den killen som inte tålde mörkret och kylan. Vi är ganska omedvetna om vad som gör oss lyckliga på djupet och det är att bjuda in missnöjet att inte ta reda på vad man verkligen vill. För vad händer annars? Jag menar ifall man strävar efter saker som man tror man blir lycklig av?

Tyvärr tror jag att den här pressen att lyckas gör oss väldigt hågade att ta beslut utifrån andra krafter än våra inre önskningar. Det är så givet att det är roligare att säga till grannen att sonen har tjänat massor på affärer än att säga att han delar ut mackor och kaffe till prostituerade kalla nätter. Jag menar hur många barn har inte hållit inne med vad de verkligen vill, hur många har inte dolt homosexualitet, hur många har inte drömt i hemlighet? Handen på hjärtat har inte du drömt om något du inte velat, vågat eller kunnat uttrycka?

Att dela ut mackor till prostituerade är inte glamoröst men för många i hjärtat mer tillfredsställande än att lura av andra människor pengar. Faktum är att jag tycker det är sorgligt och skrämmande att det nästan blivit synonymt "att tro att man är något" eller har något "dolt syfte" med att vara varmhjärtad. Det är motsägelsefullt att tro det om människor som hjälper, eftersom de ofta sällan har någon status alls och jobbar i det tysta. Det måste vara någon typ av kollektivt dåligt samvete som gör att vi inte kan erkänna godhetens ideal och potential. Det är otroligt själsligt befriande att kunna hjälpa människor till en bättre tillvaro. Det gör vår egen tillvaro så mycket lättare och är ett enkelt sätt att bli lycklig på. Unga människor som klagar på att samhället inte hjälper dem och deras kompisar har inte förstått att de är samhället och måste erövra sin rätt, samt också inte bara bli tilldelade utan också ge för att bli lyckliga. Det är inte alls lätt att få ett jobb. Det är betydligt lättare att hitta en mening i att hjälpa andra. Det finns massor av elände att ta itu med bara man orkar resa sig från TV-spelet och skita i att klara nästa level.

Jag tror inte vi kommer längre än vi är just nu i vår ego-tillvaro och ständiga tjat om ego-boost utan att dra oss längre ner i världens elände. Det är inte så att jorden inte har resurser. Det är fördelningen det är fel på och det vet vi. Vi vet också att det inte hjälper världen med enbart personlig framgång vi måste tänka i termen VI. Varje beslut måste vila på vad som är bäst för alla annars kommer vi ingenstans. Världens välmående har inte så mycket med livsstil som med tänk att göra, tänker vi om förändrar vi världen. Allt utgår ifrån vad vi tänker. Det är säkert som amen i kyrkan. Vi kan göra det till vår egen personliga vana och framgång att börja tänka VI. Vilka ska gynna mitt nästa beslut? Inkluderat dig, mig självklart! Sådana människor är healers och världen behöver dem.