Mysteriet med sjuttonåriga Serena Harmon börjar den 12:e augusti 1986 i Orlando, Orange County, Florida. Hon hittas död vid vägrenen. Bredvid henne ligger en plånbok med en dollar och 20 cent i. På plånboken står, vad man antar, hennes namn: Serena Balint.
Mer visste man inte om flickan man hittade. Någon Serena Balint var inte anmäld försvunnen. Hon fanns inte i något register i Florida och när man sökte i hela USA fann man heller inget. Den enda som kunde identifiera henne var en gammal krigsveteran, sjutton år äldre än henne. Han betraktade henne som sin flickvän och berättade att hon levt med honom en tid. Men han visste inte hennes efternamn. Det hade hon vägrat berätta för honom, det enda han visste om henne var att hon sa att hon flytt från sin man som slagit henne. Sökandet efter flickans identitet kom snabbt till vägs ände. Ingenting hände förrän tjugotre år senare.
Förr förra året, sommaren 2009, förvandlas den här hjärtskärande historien om en död ensam övergiven sjuttonåring, vars enda hem var en husvagn tillsammans med en nästan tjugo år äldre man, till lite av en solskenshistoria när Serena Balint får ett ansikte och en identitet. Det fanns två personer som aldrig gett upp i sökandet efter den här flickan. Två personer som undrat vart hon tagit vägen och en av dem var Kristy Henderson, Serenas barndomsvän.
Kristy surfar på internet och söker på Serenas flicknamn; Harmon. Hon googlar det utan resultat och söker också på sidor som Classmates.com men också det utan resultat. Kristy Henderson vet att Serena gifte sig tidigt men kan ändå inte tro att hon fortfarande är tillsammans med den tjugfem år äldre man Kristy kom ihåg hette Balint. Hon gör ändå ett försök och söker på Serena Balint och plötsligt dyker ett ansikte upp som hon känner igen men det är en sajt med oidentifierade personer Kristy hamnat på och hon inser snart att Serena, hennes bästa vän, är död, samt oidentifierad.
Senast hon sett Serena var 1986 i Wyoming, hemstaden där Serena då levde med Balint. Innan Serena gifte sig hade hon Kristy upplevt en hel del tillsammans under högstadiet då de började umgås. Serenas hemförhållanden var inget vidare. Mamman försörjde familjen, hon hade tre jobb, pappan drack och var otrevlig. Serena flydde därför hemifrån tillsammans med Kristy, de liftade och bodde hos vänner periodvis. Kristy och Serena hittade också på en massa äventyr. Ibland oskyldiga sådana som att besöka tivoli, rida och annat. Ibland destruktiva äventyr och ibland gjorde Serena utflykter på egen hand. I oktober 1984 hittade Serenas mamma, Mayoda Harmon, sin femtonåriga dotter i en bil med två äldre män i fyrtioårsåldern. Polisregistret säger att de hotade mamman med pistol när hon försökte ta sin dotter därifrån. Det här berättade Serena aldrig för Kristy, inte heller om hur hon träffade sin man som hon gifte sig med. Han var 42 och skild. De levde tillsammans på ett motell men var inte särskilt lyckliga. Kristy minns hur Balint slog henne. Sista gången han gav sig på henne fick hon köras till sjukhuset. Därefter såg Kristy aldrig Serena igen. Serena flydde nämligen från sin man i juli 1986,
Att Kristy kunde identifiera Serena Balint som Serena Harmon från Wyoming gjorde att även Serenas halvsyster äntligen fick veta var Serena tagit vägen och vad som hänt henne. Hon hade också sökt efter Serena i många år. På åttiotalet fanns inte DNA-teknik, och med de små sökmöjligheter som fanns då i polisregistren var möjligheterna inte så stora som idag att hitta något. Doretta Finley, Serenas halvsyster, hade sökt ändå och även använt sig av medier men inte funnit någon ledtråd. Doretta minns sin halvsyster som impulsiv och lite för godtrogen men också som en tjej som gillade att ha kul. Även om hon rymde hemifrån långa tider så kom hon alltid hem till födelsedagar och andra högtider lär Doretta ha sagt. Hur som helst så sista gången hon hörde från Serena var när hon tidigt i augusti 1986 fick veta att Serena befann sig omkring Maryland Hospital, Florida, väldigt många mil från Wyoming. Polisen lovade att köpa henne en biljett så hon kunde ta sig hem. Varför det inte hände förtäljer inte historien men några dagar senare får halvsystern ett nytt telefonsamtal från polisen. Då befinner sig Serena i Pittsburgh men polisen bestämmer sig för att släppa henne igen. Sedan är det och förblir det tyst, tyst i tjugotre år och man vet ju hur tung sådan tystnad kan vara.
Men det man vet nu är att Serena levde sina sista dagar i livet i Orlando i en husvagn tillsammans med en trettiofemårig vietnamveteran. Klockan halv nio en mulen morgon den 12 augusti 1986 kör vietnamveteranen iväg med husvagnen för att flytta den samtidigt följer Serena honom till fots på motorvägen men blir förmodligen påkörd av en annan bil.Det är vad man tror har hänt i alla fall, sjutton år och många mil hemifrån dör hon. Inte många saknar henne, verkar det som, och hon ligger i diket lika ensam som hon levde,
Vi kan ha synpunkter på den tekniska utvecklingen, men utan den och utan saknaden syster och vän kände hade Serena Harmon aldrig fått ett ansikte. Vi kan bara spekulera i hur hon kände sig när hon korsade motorvägen den där morgonen, vad drev henne? Hopp om kärlek, vrede eller rädsla eller allt sammantaget? Kanske var det tomheten som var värst, att inte på något sätt vara bekräftad och sedd? Jag vet att vi har svält i världen, hunger ger ångest, men likväl gör ensamheten det också. Därför tycker jag det är det bästa med hela historien att Serena fick ett ansikte, tillslut. Inte ett glömt ansikte, ett saknat ansikte.
