Ditt eget kungarike

Något som jag mer tvingats till att intressera mig mer än av lust är "jaget" och identitet. Jag växte upp i en miljö där jag var underordnad och ganska oviktig. Jag har därför under åren fått ta reda på vad som är jag, det har varit ett stort pussel att lägga. Det som varit självklart för andra har sällan varit självklart för mig. För min egen överlevnad var jag tvungen att tänka på hur andra vill ha det och radera det jag ville. Så om jag gillade saft mer än cola, om jag tyckte om äventyrsfilmer eller tecknat och så vidare var inte viktigt. Fast det egentligen är detaljer som är jätteviktiga för att skapa en identitet och en bra grund för beslut om hur livet ska se ut. För utan medvetenhet om vad man verkligen vill ha ut av livet från detaljer till översiktliga planer står vi oss slätt. Det är inte slumpen som styr våra liv utan våra beslut och vi tar de besluten utifrån vår medvetenhet om oss själva och de relationer vi är inblandade i och det gäller att vara medveten. För visst råder det kärlek och samstämmighet i våra relationer men faktiskt råder det lika ofta konkurrens på jorden. Vi slåss på liv och död om utrymmet från den lilla masken till den stora människan och då måste man veta vad man vill för att stå stark i stormen.

I nästan alla relationer finns ett stänk av dominans och underordning. Vi kan till exempel alla falla offer för att vilja styra andra för att känna att vi har kontroll över livet.Vi kan också många gånger ha ärliga intentioner, vilja vara snälla och samarbetsvilliga, vara ödmjuka och försiktiga för att inte stöta oss. När andra då går över gränsen blir vi sårade och arga, med rätta. Ibland så sårade att vi tycker att vi är offer för andras ovilja, svek och elakheter.

Men vi kan aldrig styra andra och vi kan aldrig förvänta oss mer av andra än de kan ge. Det enda vi kan ha kontroll över är oss själva och våra egna liv. Det har gurus sagt i flera tusen år ändå är detta som en ny utmaning för oss människor så fort vi känner oss svikna. Vi ser det ofta inte som den utmaning det faktiskt är. För vi utmanas ju och testas i om det faktiskt är som vi tror med oss själva, om bilden vi har om oss själva verkligen stämmer, om vi kan älska så villkorslöst som vi tror, om vi kan känna så stor tillit till oss själva som vi tror och så vidare. För det är jättelätt att låta försköning och romantisering av det egna jaget råda. Har vi kontrollbehov som skadar andra? Är det så att vi hellre vill att andra ska ta kommandot så vi slipper ansvar? Är vi rädda för vår egen styrka och att den ska skrämma andra? Att ifrågasätta sig själv och sina egna faktiska intentioner är att avsäga sig offerrollen och på så vis ta kontrollen. Att ta ansvar är med andra ord ett sätt att vistas bland kungar som regerar sitt eget kungarike.

Jag är en ganska naiv människa. Jag kan ibland förvånas över hur pass naiv jag kan vara. Det är som om den delen av mig är lite förträngd, som jag inte vill kännas vid den. Jag vill helst vara den som inte låter mig luras men ack så mycket jag låter mig luras. Bara för att jag själv är ärlig, i alla fall till nittio procent av dygnets timmar, så tror jag att andra är det. Bara för att jag vill skapa lugn så tror jag att andra har samma planer som jag. Det är inte andra som lurar mig utan jag själv. Jag kommer ägna mycket tid framöver att acceptera min naiva sida, välkomna den in i gemenskapen bland alla andra egenskaper jag har, förlåta mig själv och känna hur trivsamt det är att acceptera. För faktiskt kommer jag inte den här gången tro att jag lärt mig något av det som hänt. Jag kommer inte förvänta mig något alls av andra och mig själv. I mitt kungarike kommer jag ta besluta att träna på att se hur förväntningar har stor påverkan på hur vi uppfattar vår situation. För med mina naiva förväntningar har jag ganska ofta byggt upp en bra grund för att bli rejält besviken. Så lätt och så svårt att förstå för mig. För det är inte bara i förnuftet vår insikter måste landa utan även i känslan. Därifrån, från tanke, till känsla, till värdering, till handling styr kungen av mitt rike och därifrån vill jag ha med mig hela mig som jag är.

Jag menar att det som ibland gör det svårt för mig och många andra att styra och ta kontrollen är faktiskt medvetenheten om oss själva, självacceptansen och självinsikten. Det kan vara roten till mycket av det missnöje vi känner med livet. För vi människor är ofta osäkra, osäkra på om det är okej att gilla oss själva som vi är och osäkra på vad vi faktiskt helst av allt vill ha ut av livet. Sanningen om det finns redan. Det är bara vi som måste lägga pusslet om oss själva för att nå sanningen och hela bilden. De unika och sanna svaret finns i hjärtat hos varje individ. Vi känner det varje gång vi kommer hem dit för då mår vi som bäst. Det är det bästa beviset på att det är självklart att vi ska acceptera oss själva hur vi än är och inget vi behöver bekräftelse på. Vi behöver heller inte oroa oss för att vi inte kommer förändras och förädlas och slippa våra knöliga sidor. Förändras gör vi hela tiden och ibland är det små förändringar och ibland dramatiska förändringar och vi behöver egentligen inte ens söka dem mer än för att öka förståelsen för hur vårt eget kungarike ska styras på bästa sätt.

Att söka insikter

För några dagar sedan hade filmen "3096 dagar" världspremiär i Wien.  För de som inte vet så är"3096 dagar" är en skildring av Natascha Kampusch öde. Hon blev kidnappad av Wolfang Priklopil och satt fängslad i hans källare i åtta år. Det är svårt att föreställa sig vad Natascha känner och tänker när hon ser filmen, men vad det än är så är en sak säker: det att det är ett mirakel att hon alls kan sitta och se sitt eget öde. Den mänskliga varelsen är sitt eget mirakel. Vi kan överleva och läka ihop nästan oavsett vad som händer oss och Natascha Kampusch och många med henne är levande bevis för det. Vi har sett Fritzels dotter i Österrike och den kidnappade flickan Jaycee Dugard i USA gå vidare. Vi behöver inte vänta på ett mirakel eller leta efter dem, människans förmåga att gå vidare är en mirakulös styrka mitt framför våra ögon. Det är lätt att känna kärlek, respekt och beundran för flickorna.

Det är inte lika lätt att hitta förståelsen för Priklopil. Den skådespelare som spelar Wolfgang Priklopil hade en svår uppgift sa han i en intervju. Han menade att det svåraste var att försvara rollfiguren, försöka hitta det försonande för att alls kunna gestalta den här människan och förstå hur han känner och tänker. Vi andra vi behöver inte det och vi undviker det. Vi säger att det inte går att förstå, att han är en galning eller psykiskt sjuk. Ja, kanske han är sjuk, men det räcker inte som förklaring, helst inte om man ska gestalta Priklopil. Få av de som är psykiskt sjuka begår den här typen av brott. Dessutom ställer den här typen av brott krav på planering och förberedelse som inte alltid en sjuk klarar av. Vi måste anstränga oss mer om vi ska förstå och jag tror vi alla har något att vinna på att göra det. För förr eller senare kommer det en dag då vi måste förstå en avskyvärd handling och det är en utmaning som kan lära oss mycket. Därför inte sagt att vi inte har rätt till vår ilska och vämjelse över vad en del av oss människor är kapabla att göra, men vi kommer i alla fall ingenstans med att låta ilskan bli hat eller avsky. Hat är en stoppkloss för all utveckling och fördämmer alla känslor. Hat förvränger verkligheten och får oss att tro på saker som inte är sanna. Vi föreställer oss till exempel att människor som begår den här typen av brott är djur eller overkliga monster utan mänskligt värde, och det är farligt, tror jag. Jag tror att kärlek är bättre glasögon som gör oss mer klarsynta i frågan om vad det här handlar om.
 
Kärlek när den är sann är alltid villkorslös och fyller oss till bredden.Den gör oss levande och den får oss att inte nöja oss med mindre än det allra bästa. Den gör oss också insiktsfulla och beredda att öka förståelsen för vad vi har för band till varandra. Det är kärleken som gör att vi är rädda om varandra och värderar varandra. Kärlek får oss att känna att vi är en del av ett större sammanhang. Motsatsen till kärlek är kärlekeslöshet och någon som aldrig känt det har heller aldrig känt sig som en del av något, och är således heller inte intresserade av att försöka förstå vad någon känner. Lägger man till maktbehov, frånvaro av moral och inte minst hämnd så blir det en farlig dekokt. Vi behöver inte vara psykiskt sjuka för att begå vansinnesdåd. Det behövs bara frånvaro av mänsklig kärlek. Vem vi än är.                   

Det är med andra ord väldigt ofta som kärlekslösheten som har skapat det brott som Natascha och många andra flickor och pojkar utsätts för. Därför är det ingen mening med att fortsätta hata eller inte förstå. Att byta perspektiv lär oss mycket som vi har mer nytta av än vi tror. När skådespelaren går ur Priklopis roll så har han ett helt nytt perspektiv på sin egen tillvaro än vad han haft innan och perspektiv är en av de saker vi har mest användning av i vår utveckling. Det är ofta perspektiv-byte som leder till insikter och i sanning är det inte omöjligt att sätta oss in i någon människans tankar och känslor, eftersom ingen tanke eller känsla är oss främmande. Vi är inte oförmögna att förstå en brottsling eftersom vi alla människor är begåvade med samma uppsättning känslor, men det är en ansträngning att förstå. Det är  också en skrämmande tanke att vi står så nära en förövare. Gör det oss till potentiella förövare om vi kan förstå en brottsling? Knappast, vi har ju förmågan att hantera känslor och tankar, och att kontrollera känslo- och tankeimpulser är det som skiljer brottslingen från icke-brottslingen. Att kontrollera känslor och tankar utan att förneka eller förtränga dem är det som skiljer utveckling från förfinad utveckling. Den förmågan är alltid en bra måttstock på vår mognad och har sällan med ålder att göra. Det har med vilja och ansträngning att göra, att vilja bli bättre och förstå mer av sig själv och sitt eget djup i första hand, för att alls kunna förstå någon annan.

Vi som har möjlighet att utveckla vår förståelse, som exempelvis Priklopils gestaltare, har en möjlighet att hitta vägar utan alltför stor smärta. För de flesta andra erfarenheter av större art är mycket mer dyrköpta. Det ger oss något, bara vi anstränger oss för att se det.