Varför ser vi det dåliga hellre än det bra?
Idag var samtalsämnet om att se det dåliga och inte det bra. Tänk er varje gång någon sagt något bra respektive dåligt. Visst är det lättare att fortsätta tänka på det dåliga än det bra? Det är betydligt svårare att skaka av sig negativa påståenden om sig själv än suga åt sig det positiva. Vi som inte är skrävlare och har mycket låg självkänsla utan snarare bara dåligt självförtroende är överrepresenterade bland de som ältar det negativa och har svårt att tro på det positiva eftersom det för oss blir lite av sunt för oss att uppfatta det som något klokt och insiktsfullt att vara kritisk på sig själv.
Det är inte bra att skryta och förhäva sig så klart, det vet vi alla hur trist det är att lyssna på någon som alltid är bäst på allt. Samtidigt så är det faktiskt lika tråkigt att lyssna på någon som aldrig säger något positivt om sig själv. Självironi är kul men kan också vara för mycket och för knivskarp ibland när en del människor har svårt att dölja sitt självhat. Självhat ligger såklart bakom när man tvärtom alltid förhäver sig och måste visa sig duktig. En del ligger fast nere i något av dikena och har svårt att ta sig upp. De ser nästan alltid andra som ett hot mot deras person och försöker också nästan alltid oskadliggöra andra, gå till motattack innan någon gjort något alls.
Vi som är uppe på vägen vi åker lite som kungens lilla kråka hit och dit och ibland hamnar vi i någon av dikena, allra helst i det där vi kritiserar oss själva. Vi har hört en dålig sak bland tusen bra saker och ändå så kan det dåliga bli sanningen.
Jag tror att negativitet är sin egen magnet eftersom den är lätt att förväxla med realitet. Vi tror nästan alltid att realiteten är hårdare och kallare än vad den egentligen är. Att vara realist är för många detsamma som att vara negativ faktiskt. Även männsikor som uppfattar sig själva som positiva är ofta i någon mån negativa i sin realistiska livssyn. Naturligtvis får vi först definiera vad att vara positivt är för något. Är det att ständigt gå med ett leende på läpparna eller är det att inte tänka negativt? Det måste man ju såklart först och främst fråga sig.
Jag menar nog att det inte finns något så förrädiskt som en människa som definierar sig som positiv och glad bara för att han eller hon är just glad. Han eller hon kan mycket väl vara extremt negativ i sitt tänkande. Att vara överkritisk, pessimistisk eller full av tvivel är vanligt och förekommer ständigt, även bland människor som anser sig vara positiva. Det är svårt att vara äkta positiv, att tro på en lösning och till och med en lycklig lösning när det är mörkt omkring oss och saker händer som vi har svårt att tackla och som hotar vår framtid eller framförallt när vi kanske drabbas av en livslång sjukdom. "Jag är en positiv och glad människa." är det väldigt många som beskriver sig som på dejtingsajter och jag är undrar alltid: "När är du positiv? Alltid eller bara när livet går som på räls?" Det är skitsvårt att hålla huvudet över vattenytan när problemen och bekymren hopar sig och man bara har en enda sak kvar och det är hoppet om att det ska bli bättre. Ibland får man verkligen tänka efter vad man istället har att vara tacksam för. Jag menar ifall man har förlorat ett ben har man i alla fall ett kvar. Men vi människor har en förmåga att fokusera just på det vi förlorat. Jag själv har en förmåga att fokusera på min ständiga värk istället för att bortse från den och lägga tanken på det som är bra som händer i mitt liv. Det finns liksom en magnetisk kraft i att vi tror knappt ibland att vi får vara positiva utan att fråga oss om vi är knäppa eller naiva eller allmänt okloka ifall vi tänker på det som är gott istället för det som är dåligt.
