Att analysera sönder är självdestruktivt, det är som att först tycka något är spännande, viktigt och intressant tills det inte finns något alls kvar och det mest uppenbara döljs av att man har plockat isär allt. Det är svårt att hantera när man är lika beroende av att analysera som en rökare är beroende av cigaretter. Ibland blir det verkligen pannkaka och går mig verkligen ur händerna att jag inte bara kan låta saker vara för vad det är. Det är en god egenskap att inte ta allt för givet utan se bakom och se djupet. Det är ofta mycket intressantare eftersom det handlar om det verkliga och om sanningen. Dock blir det rent rörigt och innehållslöst när man synar detaljerna för noga.
Men fråga är var går gränsen då? Fortsätter jag på den tråden kommer jag sönderanalysera detta med att sönderanalysera så jag ger upp idag och tar en mycket kort blogg-stund idag där jag konstaterar att allt är och fungerar som det är, no more, no less.
