Vår egen frälsare

I förrgår skrev Kadhammar om att dokumentären om Olof Palme inte gav något nytt. Han ser det som att vi gång på gång, när dokumentärer om Palme sänds, påminns om att vi förlorade en visionär och en trygghet när vi förlorade Palme. Ja, visst jag kan också fyllas av trygghet och hopp när jag ser honom. Han väcker och väckte känslor för att han var så levande. Han var orädd, vass och bestämd med vad han ville. En kombination som gjorde honom både älskad och hatat.

Jag är uppväxt i ett hem där man var gråsosse eller inget alls. Jag studerade Per-Albin Hansson varje frukost. Han hängde nämligen framför mig i form av en klocka. Han tickade jättehögt och jag tyckte han såg lite läskig ut. I alla fall sträng. Jag satt och viftade med röd flagga redan i sittvagnen och de första orden jag lärde mig skriva var s o l i d a r i t e t. Jag har hittat kvarglömda pappersark där jag skrivit mina första ord när jag var runt fem eller sex år. Det var mycket debatt omkring alla samhällsfrågor hemma och jag som var yngst lyssnade mest. Pappa sa heller inte så mycket även om han var rödast av oss alla. Men när han väl sa något var det ofta mitt i prick, argumenten fick oss andra tysta för det var oemotsägliga argument, och ofta från en oväntad vinkel ingen av oss tänkt utifrån. Solidaritet var exempelvis för pappa inget man gjorde för någon annan i första hand utan för sin egen skull, för att det måste finnas någon kvar att hjälpa i den stund man själv behöver hjälp. Pappa såg på sätt och vis samhörighet och ömsesidigt beroende som en naturlag. För att han var en naturvetare och lagsportsfan, och det mer än han var sosse.

Alla gånger vi gick och röstade eller gick i demonstrationståg är roliga minnen från min barndom och när jag ser Palme påminns jag om allt det där och hur han blev en del i min uppväxt, som en trygghetsfaktor. Jag älskade den där gemenskapen, stämningen och andan av att det är självklart att man kan förändra.Jag älskade Palmes vässade och vassa argument. Därför har jag under lång tid av mitt liv varit fast i tanken att man måste vara många för att kunna förändra. Vi skulle inte haft rösträtt som kvinna och som låginkomstagare ifall inte gemensamma krafter skapat de möjligheterna, om man inte betalat med blod, svett och tårar.

Fast med tiden såg jag baksidan av detta med gemensamma krafter, jag började upptäcka masspsykosen och detta farliga med att följa strömmen. Desto mer jag såg avarterna av gemenskap, desto mer började jag tvivla på om det är så bra. Hur lätt är det inte att hamna i en masspsykos? Vi gör det i vårt samhälle hela tiden, fast vi inte tänker på det. Mode är en slags masspsykos skulle jag vilja säga. Det är hur lätt som helst att sådana krafter slår helt fel. USA kanske är det tydligaste exemplet på det. Det är som om amerikanare måste ha något att vara rädda för, som om de mår bättre när de har ett yttre hot av kommunister, muslimer eller så. I filmen om Palme så påminns vi för den delen att samma kommunistskräck fanns även här i Sverige under Kalla kriget, då när Guillo och Bratt avslöjade registreringen av kommunister i IB-affären. Med tanke på SD:s växande stöd så nojar vi även för muslimer, precis som man gör i staterna. Det är läskigt med strömningar som påverkar oss och hur vi förr eller senare kommer vakna upp och upptäcka att den där kraften bara var en illusion, skapad av känslor och rädslor inombords. Hur politiskt det än verkar, menar jag, är det ibland bara känslor som spökar.

Om vi ska förändra till det positiva och slippa vakna upp med eftertankens kranka blekhet i ansiktet så måste vi därför börja med oss själva, tror jag. Sting har därför gett mig mitt bästa politiska citat: "Man goes crazy in congregation, we can only be better one by one." Alla lockande känslor av gemenskapsyra kan försvinna när jag säger så och hela den här tryggheten i att hitta en ledare som ska frälsa oss och ge oss visionerna kan gå förlorad Därför är citatet inte så populärt, men jag tror vi behöver växa upp och sluta fråga efter frälsaren som Kadhammar gjorde i förrgår när han efterlyste en ny Palme, en ny visionär som kan oss tillbaka tryggheten. Det kommer inte att ske, dessutom är vägen till trygghet mycket kortare ifall vi börjar med oss själva. I alla fall i längden är den kortare, om jag får uttrycka mig så. Vi måste liksom igenom oss själva innan vi kan skapa ett tryggt samhälle, och ju längre vi väntar med det ju längre får vi vänta på ett bra och trivsamt samhälle att leva i. För hur flummigt det än låter så är det inte med förnuft alltid vi skapar ett samhälle. Vi gör det minst lika mycket med våra psyken och känslor, och dessa måste därför vara renodlade från egoism för bästa resultat. Ingen storebror eller utifrån-kraft kommer att renodla åt oss. Även om det är långt dit innan vi förstår vikten av att göra upp med egoistiska syften, öka förståelsen och kärleken i våra hjärtan också inom politiken, så är tiderna är inte sådana längre att vi kan sitta och vänta på att bli omhändertagna. Vi har för många akuta miljöproblem och problem med anti-demokratiska krafter för att ha tid med det. Vi måste göra det själva, lämna nostalgin och bli vår egen frälsare, tror jag.

Infantilitet, det nya samhällshotet

Den här julen har gått i tecknet "chockartat uppvaknande" för min del. Jag hade faktiskt ingen aning om att svenska folket bestod av så stor del barn. 74 procent tycker att de inte fått en riktigt jul utan Disneys oklippta version. Det säger ingenting om rasism, anti-rasism, Disney eller julen. Däremot säger det allt om mognadsnivån hos svenska folket."Jag blev rädd för de jag känner", skriver Fridah Jonsson i Metro och jag säger detsamma. Även de som annars har sunda åsikter och inte är några SD:are blir plötsligt upprörda för att de inte får sin Disney-version på julafton. Av den anledningen tar de sig lika plötsligt rätten att bestämma vad människor med asiatiskt, afrikanskt och judiskt usrpung blir kränkta av. De bortklippta sekunderna hånas och skämtas om och man har helt oväntat tappat sin vanliga respekt och förståelse.

Att barn upp till tretton år kan uppröras och känna att de inte får samma julstämning utan den vanliga Disney-versionen. Det kan jag köpa, men vid vuxna människor går min gräns för förståelse. Sådana uppenbara tecken på infantilitet, att man har hängt upp sin julstämning på ett barnprogram när man är vuxen är inte okej. Då bör man tänka om och verkligen ta sig en funderare över vad ordet tradition betyder. Vidare så är den egoism, att andra ska stå ut med förnedring och förnedrande karikatyrer för att man själv vill ha ett visst barnprogram till jul, också ett tecken på att extrem omognad. Att så stor procent saknar mognad förvånade mig. Ja, till och med chockade mig, en stund tills jag tänkte efter och insåg att det är förklaringen till att vårt samhälle i mångt och mycket ser ut som det gör och att debatten ofta är på väldigt låg nivå.

Det är inte bara Blondin-Bella som är korkad när hon bloggar om att ta bort även "Karl-Bertil Jonssons Julafton" för att Karl-Bertil stjäl. Det är inte bara hon som är på ett barns nivå när hon analyserar programmet. Tage Danielsson gjorde aldrig någon hemlighet av att han är socialist och inte heller någon hemlighet av att "Karl-Bertil" går ut på att kritisera kapitalismens stölder från folket på gräsrotsnivå, som sedan Karl-Bertil stjäl tillbaka. Att programmet handlar om fördelningspolitik i gammal Robin Hood-anda har till och med högerpolitiker förstått genom tiderna. För bara trettio år sedan var det en självklarhet för allmänheten att nazist-flaggan mot slutet är en symbol för högerns frotterande med extremhögern i en tid då nazismen satt vid regeringsmakten i Tyskland, och att både kapitalistiska och nazistiska tanken förlorar medan den socialistiska tanken vinner med Karl-Bertils insatser. DET är poängen, inget annat. "Karl-Bertil" är skriven under vänstervågen och hänvisar till en tid tjugo år tillbaka och talar varken för stölder eller nazism, tvärtom talar den om rättvisa och samhällsansvar. Hur svårt kan det vara? Men nu tycks man inte förstå ett jota av detta och den historielösheten skrämmer mig till döds. Ska vi klippa bort hela Karl-Bertil eller bara nazist-flaggan får vi klippa bort flaggan eller hela Killing-gänget när de driver med nazismen, eller klippa bort alla som har haft en åsikt innan 1995. Bara och endast för att vi inte förstår innehållet längre? Slå upp i Wikipedia och läs på, kanske man ska säga i en tid då en sajt på nätet är vår främsta informationskälla i det stormande hav av information vi aldrig någonsin haft i vår historia. Brist på information har varit ett samhällshot, idag är brist på kraft att söka information samhällshotet, skulle jag vilja säga.

Genom tiderna har vi sett det största hotet mot samhället i regeringsmakten och det är inte så märkligt. Efter andra världskriget skrevs många framtidsvisioner, bland annat Fahrenheit 451. För de som inte känner till boken kan jag säga att den handlar om ett samhälle som blivit fördummat och lättstyrt för att regeringsmakten bränner böcker. Brandsoldaterna släcker inga bränder längre, de tänder bränder, de bränner böcker. Brandsoldaterna är som poliser och letar upp förbjudna böcker hos medborgarna. De är klädda som gamla nazister och de har också likartad människosyn. Det är inte alls märkligt att en framtidsvision målas upp så när den är skriven strax efter kriget, i en tid då man sett våld och hot, och hur det tystat människor.

Vi kunde då inte föreställa oss att i framtiden skulle det största hotet inte vara regeringsmaktens förbud utan vår egen lättja, egoism och inte minst infantilitet, men där är vi nu. Efter vi genomlidit våld, misär och fattigdom i gamla Fattigsverige, efter vi har genomlidit krigshot, dödshot och åsiktsförbud under Kalla kriget, byggde vi upp ett Välfärdssverige och där är vi nu. 2012 avslutas med att Sveriges befolkning inte upprörs av utanförskap, fattiga barn och supande föräldrar under julen, utan det starkaste engagemanget och rättspatoset brinner när vi inte får se ett barnprogram på det sätt vi brukar. Jag vet att tidningar slår upp detta och gör en grej av det, men jag säger som Fridha Jonsson i Metro, jag har chockats även av min omgivning. Det finns såklart även de i min omgivning som har andra bekymmer än Disney på julafton och som inte hängt upp sin tradition på ett barnprogram, men rent generellt kan jag nog ändå säga att det här, som sagt, förvånade mig till en början och när så insåg jag att det är ett samhällsproblem. Ett samhällsproblem jag känt av och sett men inte förstått vidden av förrän nu, och det samhällsproblemet heter infantilitet.

Nu är den ¤&)# julen här...

Det här att kunna bestämma sig är ett intressant ämne i livet. Det är inte särskilt aktuellt just nu i julstressen eller är det just det. Vi har inte tid att tänka efter nu, inte tid med de stora besluten i livet. Flertalet som läser min blogg kommer inte göra det ikväll, inte i morgonkväll heller och definitivt inte på julafton. Det är paketer, städning, mat, pynt, släkt och vänner som är prioriteten av alla prioriteter just nu. Så har det varit för mig också i många år men på senare tid har jag börjat julvägra. Jag älskar inte julen. Jag tycker faktiskt inte ens om den. Jag vågar vägra den i storskaligt format, jag begränsar den och jag håller den ifrån mig om jag kan. Då blir den lite mysig och så hanterlig så att jag kan älska den lite. Det var inte alls länge sedan jag bestämde mig för att göra den hanterlig. Den har varit ett måste i många år och jag har anklagat mig själv för att jag känt den som ett krav, under tiden jag i hemlighet längtat efter våren och önskat det vore påsk som var Sveriges kommersiella högtidsdag. Våren kan jag nämligen tänka mig fira hur mycket som helst, för vi firar ju ingen högtid längre av religiösa skäl. Traditioner som håller oss samman för att vi är övertygade om något är borta för länge sedan. Ingen är särskilt övertygad överhuvudtaget längre, det är inte inne att vara övertygad. Man ska vara lagom i sitt ställningstagande, som det vore ett tecken på att vara sund och klok och inte en mode-attityd. Vi är inte ens längre politiskt övertygade. Vi har inga särskilda åsikter om något alls, har man det är man bara jobbig och oförståndig. Det kan vara både bra och dåligt. Bra för att vi slipper religiös fanatism, dåligt för att vi är loja och ointresserade så länge det inte handlar om att leva upp till något allmänt krav, som julen exempelvis.

Tänk om vi tyckte det var lika viktigt att helt villkorslöst hjälpa alla som sover ute i vinternatten, sällskapa alla de som är ensamma i jul och ta hand om alla barn vars föräldrar super bort hela julen? Ja, kanske du tänker, det vore behjärtansvärt men det är inte så det fungerar och vi har hört det där ältas varje jul. Men tänk ändå, tänk vilken energi vi lägger på att få allt klart till julafton, tänk på vilken stress det är att försöka komma ihåg alla vi vill ge en julklapp, och tänk på alla vi köper till bara för att vi måste och inte för att vi vill. Tänk om all den energin vi lägger på maten, släkten och julstöket (de flesta suckar över) kunde riktas dit där den gör mest gott? För då kanske vi skulle slippa tomheten som kommer sen när alla julklappar är öppnade, maten uppäten och nubben urdrucken. Ofta fylls vi av kärlek till våra nära och kära de kvällar vi äntligen kan vara tillsammans, men vi kan också fyllas av en tomhet, i alla fall jag. Jag har ofta frågat mig: "Var det bara det här?`"  "Har jag stressat runt bara för det här? För att se Kalle Anka och för att mina barn ska få sådant de redan har när andra barn svälter?" Jag kan ge mina barn Ipad, Ipod, Walkman, Spiderman, Appel, Microsoft och Game boy vilken dag som helst på året. Jag kan känna kärlek och få kärlek varje dag, jag kan spela in Kalle Anka och se det när jag vill och jag kan sjunga Elvis julsånger när som på Spotify. Varför ska jag stressa mig fram mellan november och december för att göra det under en kväll då alla andra gör det, utan någon som helst religiös anknytning dessutom? För gemenskapens skull? För att det är en kraft i traditionen, att alla gör det julmysigt den 24 december och att det finns en gemenskap i det? Då när hur många som helst står utanför den samhörigheten känns det inte helt bekvämt att delta i den, skulle jag vilja säga. Dessutom är det en gemenskap byggd på massa regler och måsten som vi inte vet varför vi har. Julhelgen är faktiskt den enda storhelg vi har som vi inte gör vad vi vill med.
Det ska exempelvis vara Kalle Anka på TV:n klockan tre och tycker  någon att det är rasistiskt med "negerdockor" på julafton, vilket det är, så får vi ångest och säger: "Ingen ska förstöra min jultradition med att ta bort ett tre-sekundersklipp.".

Jag vet inte. Det är säkert fel på mig men där går min gräns för vad jag ställer upp på kan kallas tradition. Vi behöver backa några steg, tänka efter och försöka definiera begreppet tradition, För vad har ett tre-sekundersklipp med tradition att göra? Absolut ingenting. Har vi så svaga rötter i vår historia, för tradition kräver historia, och har vi blivit så kommersialiserade att vår tradition handlar om ett TV-program vi kan spela in och se när vi vill? Eller är det vår barndom vi upplever om och om igen och inte en tradition när varje detalj i ett barnprogram måste vara som de alltid har varit? Ja, vad det än beror på så har vi hamnat väldigt fel  och har inte en susning om varför vi firar julen. Vi behöver en karta för att ta oss upp på rätt spår igen.

Jag gillar inte att inte veta varför jag gör saker och ting. Därför har jag bestämt mig för att fira julen precis som jag vill. "Vem hindrar dig?" kanske du tänker då? Ingen hindrar mig, och det är för att vi lever i ett fritt land, tack och lov. Men det kan finnas hinder även i ett fritt land. Allting har sitt pris. Ska man göra annorlunda får man vara beredd på att folk talar om det för en. Då får man svara på många frågor och försvara sina beslut och stå ut med många oförstående kommentarer och med mycket besvikelse och ibland ren ilska från andra människor. Vi tror att vi är fria, men det är vi inte. Vi kan inte göra mycket som är annorlunda utan att bli betraktad som konstig eller fel. Jag vill inte bli betraktad som den excentriska tanten på högsta våningen som försöker vara speciell och söker uppmärksamhet. Jag vill heller inte vara en glädjedödare. Jag vill bara att  man ska respektera de beslut jag tar, nu när jag äntligen kan ta dem utan att göra allt för mycket skada. Jag vill ägna min jul åt alla som är ensamma, är hungriga och inte har någonstans att bo. Det skulle vara roligare och helt enkelt ge mig mer än äta julbord jag egentligen inte är så förtjust i. Jag vill inte verka bättre än andra och tävla med att göra mest behjärtansvärda saker. Jag vill bara känna mening i det jag gör och det gör jag inte när jag sitter med munnen full av choklad under tiden hackspetten sjunger "allipappadija" för femtielfte "/&"% gången. Det skulle visserligen lugna andra mer och jag skulle slippa bli ifrågasatt om jag snällt satt kvar och även tittade på "Kar-Bertil Jonssons julafton", ett program vi också ser för att det betraktas som tradition, och som egentligen handlar om det jag talar om i det här blogginlägget men som bara rullar på med sitt urvattnade budskap.

Nej, nej säger jag. Jag är ledsen men jag finner ingen som helst mening värd namnet med sådana här traditioner, i alla fall inte efter man fyllt fjorton år. Då barndomen är slut och magin har försvunnit och verkligheten knackar på. Då när det är dags att ta egna beslut om vad och hur man vill att livet ska se ut. Då vi helt enkelt ska börja ta ett personligt ansvar för vad vi väljer att lägga vår livskraft på. Jag skulle ha gjort det för länge sedan, tagit det ansvaret alltså, men bättre sent än aldrig. Kärlek åt de som inte har, mat åt de som inte har och en skön varm säng åt de som inte har. Det upplever jag enkelt uttryckt, som mer meningsfullt än att bevara en "negerdocka" i ett TV-program man aldrig vill sluta se.

Det här att vara levande

Idag på morgonkvisten lyssnade jag på Obamas tal efter den senaste massakern i Connecticut och blev rörd. Det var nog det bästa tal jag hört från en politiker. Det var så respektfullt och ärligt medkännande. Kanske berodde mina egna tårar på att jag varit känslomässigt laddad den sista veckan. Jag vet inte.

I mitt jobb möter man många människoöden och ibland händer det att jag inte är mig själv på resten av dagen när jag får veta vad en del tvingas gå igenom. Det finns inga ord för att beskriva den där känslan av att bli förintad en kort stund. För det är en kort stund. Jag behöver ju inte genomleva det. Precis som jag inte behöver genomleva att mina barn utsätts för dödsskjutningar i sin grundskola. Connecticut lever med sorgen och förtvivlan varje sekund nu. Jag kan glömma allt det bara jag åker och handlar om ett tag.

I Sverige finns det mesta, det finns samtalsstöd på varje arbetsplats och på varje vårdcentral. Vi kan alltid få hjälp med det som händer omkring oss, även med känslan av att bli förintad. Min första tanke var att det kunde vara bra men så började jag fundera på om jag blivit rädd för empati, om jag blivit så känslig för känslor när jag lever i ett land där den enda katastrofen är snön varje år som ställer till problem, och så fort vi kommer ur "neutralläget" så oroar vi oss för att vi känner allt för mycket. Är det obehagligt? Blir vi  rädda för att vi ska säga fel saker och göra fel, förutom att vi blir rädda för att känslorna tar överhanden? Eller handlar det mest om att det blivit stopp i avloppet för empati och inlevelse?

Har vi blivit så matade och utsatta för tragedier i fjärran länder, där vi inte kan göra något, att vi inte vill känna längre för att vi inte vet vad vi ska göra med det? Har vi med andra ord känt för mycket sedan TV kom, och inte för lite, så vi blivit skygga för vår egen inlevelseförmåga? För empati föder ju en känsla av att vilja agera. Vi vill ta hem vilsna kattungar och det gör att vi mår bättre när vi kan göra något konkret. Då får den där känslan av förintelse ett utlopp och vi är på banan igen.

Jag vet att det är bra att ha någon att prata med och jag tycker inte alls att det är något märkvärdigt egentligen, eller konstigt. Varje amerikan har sin "shrink" de går till och jag önskar vi svenskar kunde ha en lika öppen syn på fenomenet. Jag menar bara att det kan vara tusen gånger lättare att ta sig ur smärtsamma känslor, depression och känslor av maktlöshet när vi gör något för någon annan. Den sortens terapi vara betydligt bättre än att gå till någon där man bara pratar av sig.

Jag är också medveten om att bara för att vi inte upplever dödsskjutningar så saknar vi inte trauman i våra liv. Vi är inte skyddade för allt för att vi lever i rikedomens västliga delar på jordklotet. Vi har våra egna trauman att brottas med på samma gång vi alltid får höra att vi har det bra och inte ska klaga. Tillslut vet vi inte om vi får tycka det är jobbigt när vi går igenom skilsmässa, svek, övergrepp och så vidare, bara för att vi inte svälter. Alla liv har självklart sina utmaningar, som ibland är mer än vad en människa orkar med, men ändå slås jag av hur mycket vi tycker är självklart, då när jag möter människor från andra delar av jorden där inte ens mat för dagen är självklart.

Vi har mat på bordet, vi har kylskåp att ha maten i och vi har en säng att sova i. Vi associerar inte raketer till vapen, utan till nyår. Vi har ett föreningsliv där vi kan spela schack och fotboll och göra karriär om vi är en talang och har vilja. Vi har många gånger förståelse i vår omedelbara närhet. Zlatan var en bråkig tonåring som ofta kom sent till träningen, var kaxig och inte gjorde som tränaren sa. Ändå trodde man på honom i Malmö FF, han fick inte stryk, blev inte utslängd ur klubben utan fann förståelse. Idag är han en världskändis. Det kanske inte bara låg goda intentioner bakom förståelsen, utan även ett hopp om att han skulle dra in pengar, men ändå fanns aldrig tanken på att ge honom örfilar. Vi har lämnat det sättet att se på fostran så pass mycket att unga människor ibland saknar respekt för vuxenvärlden, ändå håller vi ut i vår strävan att försöka göra det bästa. Jag uppskattar det, precis som jag uppskattar att vi skapar möjligheter. Inte mycket begränsar oss mer än vår egen vilja. Har vi svårt att få arbete finns möjligheter att studera. Mår vi dåligt på vår arbetsplats så kan vi få hjälp. Arbetsplatser har ofta gym och alla har ett friskvårdskort, och jag kan fortsätta räkna upp möjligheterna.

Allt är inte perfekt. Det är inte dit jag vill komma. Det finns mycket som borde förändras i vårt land men jag uppskattar att det finns en röd tråd som heter empati. För allt som bygger på att göra det bästa för alla, bygger på en känsla av att vi vill att alla ska må bra inuti, och det är faktiskt något som tidningar och press borde tala om mer än om allt mindre bra som händer. För möjligheterna är ju inte självklara, vi måste vårda dem och vi får inte förlora vår känsla för empati som skapat allt detta, inte ens när vi blir utnyttjade.

För jag vill inte vara rädd för min djupa medkänsla hur ont det än gör. För jag vill vara levande. Jag vill vara levande även när saker händer så långt bort som i Connecticut. Jag vill känna vad en president kan känna som måste tala inför publik och riskera att visa sin sårbarhet i en stund när han kanske bara har lust att vara ensam. Han kanske dessutom måste leva med konsekvenser han inte räknat med. I en stund när han faktiskt inte bryr sig är det möjligt att hans popularitet kanske ökar och då måste han leva med att hans framgång var beroende av människoliv. Hur känns det? En sådan dag som idag?

Allting har sin konsekvens och allt som ofta handlar det om konsekvenser vi inte kan förutspå och ibland ens förstå hur vi ska hantera för de är så märkliga. Vi tror att så mycket handlar om vad vi själva gör det till, och så kan det vara, men det är lika ofta så att vi inte kan råda över det som händer. Vi vet inte varför han som sköt skolbarn gjorde som han gjorde, och vi kan bara lägga ansvaret där, inte skulden. För lägger vi skuld och pekar finger, pekar alltid tre fingrar tillbaka på oss själva. Tre fingrar som säger att man faktiskt inte vet orsaken och inte konsekvensen för de inblandade, och så länge man inte förstår kan man bara göra en sak och det är att inte döma, bara känna empati. Därför är empati och förståelse livsviktigt utan dessa två syskon föds hat och fördömanden, och det dödar, om inte fysiskt så själsligt. Därför är jag glad att Obama lyckades röra mig till tårar idag.

Uppvaknande

Uppvaknande är en del i livet som vi sällan pratar om, förmodligen för att det är en sådan personlig upplevelse, men det är något som händer hela tiden och händer alla människor någon gång i livet. När jag jobbade på kom vux för många år sedan träffade jag människor, helst kvinnor som var utbrända. De hade försökt leva upp till att vara perfekta hustrun, älskarinnan, arbetskamraten, mamman och hushållerskan. De ville vara glada varje dag, sexiga och roliga. De ville vara läxhjälp och laga den bästa maten. Inte för någon anledning alls mer än att vara till lags och leva upp till en bild vi har av hur "min fru" ska vara. För frivilligt eller ofrivilligt har vi en bild av en vuxen kvinna som superkvinnan, som aldrig har egna behov och jag tror inte någon kvinna, i alla fall någon gång i sitt liv, försökt leva upp till den bilden utan att lyckas. De som kom i mig hade plötsligt funnit sig själva sitta i bilen på morgonen och inte veta hur man lägger i ettan. de hade konstant värk och kroniska sömnproblem, de kände sig misslyckade. De kände sig misslyckade ända till den dagen de vaknade upp och insåg att det var ett fantasifoster eller till och med en ren galenskap de försökt leva upp till.

Då när de insåg det hade misslyckandet plötsligt förvandlats till en befrielse och de kunde med gott samvete satsa på sig själv. Då och då ledde det till skilsmässor eftersom de hade en man hemma som inte förstod vad det tagit åt dem. De tyckte de blivit självupptagna och egoistiska. Nästan så de ansåg att det till och med varit bättre när hustrun låg på sjukhuset utbränd. Då visste de i alla fall var de hade henne. Nu hade de ingen aning om vad som tagit åt henne. "Hon som tyckt det varit en avkoppling att diska:" var en kommentar jag hörde. Ja, vi kan sällan vänta oss förståelse vid våra uppvaknanden, snarare är det den motsatta reaktionen, oförståelsen, vi möter.

Uppvaknanden kan komma precis när som helst. Det är som om vi, utan att vi vet om det, går på uppvaknandets väg. Vi samlar tankar och erfarenheter och helt oväntat en dag slår oss en tanke som aldrig har slagit oss förut. Jag läste en blogg eller artikel av Marcus Birro för länge sedan. Han berättade att han varje morgon drack Baileys för att orka gå ner till bolaget och köpa mer sprit. Han bodde vid en kyrkogård och från köksfönstret satt han med Baileysen i ena handen och blickade ut mot den där kyrkogården samt en skylt där det stod:"Tänk på döden.". Han tänkte aldrig på döden, skrev han. Men plötsligt en morgon gjorde han det ändå och trots allt. Det var som den här dagliga rutinen att se den skylten hade skruvat sig in i hans medvetande och han hällde ut Baileysen. Långsamt går vi mot insikterna och varje uppvaknande är ett steg mot nästa. Birro slutade inte dricka just den dagen men något hade hänt som gjorde att han så småningom "slutade fly!, som han själv betraktar sitt drickande. Innan hade han hittat sin manlighet och sitt manliga sätt att hantera känslor genom att vara full på krogen, jaga småtjejer och aldrig komma till ro. Nu ville han inte längre vara arton år i trettioårings kropp och fann på den vägen manligheten i sinnesfriden istället.

Nej, faktiskt raljerar jag inte. Det kan man tro att jag skulle göra om Birro och typiska könsroller vi försöker leva upp till. Jag respekterar alla former av vägar till insikterna och absolut Birros väg till ett lyckligare liv. När man väl är där, vid målet, skiter man också i vad folk tycker; om hur man borde ha gjort eller inte gjort. Det är ointressant eftersom man aldrig vill vara utan de erfarenheterna vägen till målet har gett en. Det är ovärderliga kristaller.

En kvinna, Cathy Shanahan, twittrade så klokt idag om just uppvaknande och det var inspirerande att läsa. !The reason people awaken, is because they have finally stopped agreeing to things that insult their soul". I den stund vi slutar acceptera saker som förorenar oss är ögonblicket då insikten väcker oss. Det är ingen känsla så stark som den och är alltid omöjlig att förneka. Det känns ibland som hela världen skakas om och så är det bara ens egen båt som kantrar, men det förändrar oss för all framtid. Fast "förändra" är inte rätt ord. Uppvaknande för oss rättare sagt närmare vårt sanna jag. De vi i grund och botten är när vi skalar bort allt vi trodde vi skulle vara. Desto djupare förändringen går, desto större smärta av att upptäcka att man levt med så många skygglappar, så många föreställningar och så många idéer om livet som inte ens var sanna, och till och med ibland helt förvrängda. Birro sa också att det som verkligen fick honom att förändras var en katastrof, så är det. Vi måste bli djupt berörda för att verkligen förstå vad vi håller på med, för att inte ramla in i samma mönster igen eller lura oss själva åter igen. Men reser vi oss efter något så omvälvande finns alltid ett liv därefter vi aldrig kunnat föreställa oss, ett liv nära livet och livsnerven.

Rätten till ilskan

Jag kan vara tyst och blyg ibland. Jag kan också vara väldigt pratsam, beroende på många saker. Konsekvenserna av båda förhållningssätten är ibland bra, ibland dåliga. Lika många gånger jag säger saker jag ångrar, lika många gånger bannar jag mig själv för att jag hållit tyst. Men då och då blir det också rätt. För ibland säger jag en del bra saker som människor påminner mig om att jag sagt. Jag har ofta själv glömt orden, men någon annan har hört dem och glömmer dem inte. Ni känner säkert till det där fenomenet då människor påminner er om saker ni sagt som de har tänkt på. Jag blev påmind om det igår. Vid rätt tillfälle hade jag sagt: "Jag önskar du kunde bli förbannad.". Hon sa: "Jag förstod inte vad du menade då, men nu förstår jag det mer än någonsin.". Allt förstår vi med tiden och inte minst är det så med ilska, en mycket oförstådd och underskattad känsla. Jag brukar förorda ilska även om det är en illa ansedd känsla och idag vill jag prata om ilska.

Det har aldrig varit särskilt okej att visa känslor i vår del av världen. Ända sedan vikingatiden har nordborna respekterat ett lika kallsinnigt sinne som klimatet. Heta utbrott och heta känslor har inte varit så respekterat. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det kan vara både och. Men ett är säkert ilska är en av de heta känslor, näst efter passion som ingen kommer undan. Även om det idag är inne att tycka att ilska är fult, så är det en mänsklig känsla och faktiskt livsviktig för att känna oss som levande människor.

På ett sätt är det egentligen inte alls svårt att göra sig av med ilska. Den är visserligen en så grundläggande känsla så vi kan i princip bara förtränga den, inte göra oss av med den. Men vem som helst kan förtränga. Det är inte så svårt. Vi kan lätt socialiseras och fostras in i ett samhälle, lära oss att det inte är bra att visa ilska och sluta att bli upprörda. Jag känner de som faktiskt aldrig blir arga, varken på sina barn, på mannen eller på någon i sin omgivning. De har lärt sig att ta allt med jämnmod. Det kan se ut så på ytan i alla fall. Det kan till och med verka som de aldrig drabbas av något som skulle kunna få dem upprörda, men synar man med lupp så är väldigt många i deras omgivning arga. De har fler arga omkring sig än flertalet andra och man undrar varför. Psykologerna har en förklaring: när vi lär oss att inte ansvara för vår egen ilska kanaliserar vi den på andra. Vi vill att andra ska bli arga åt oss och vi skapar konflikter och irritation omkring oss för att vi inte tar itu med det som faktiskt händer utan låter andra göra det. "Det ordnar sig alltid." kan betyda att någon annan ordnar det. "Jag tar inte åt mig." kan betyda att vi hämnas med att ge ständiga pikar och gliringar istället för att stå upp för oss själva. "Jag får göra allt, ingen hjälper mig men det spelar ingen roll vad jag säger ändå." kan betyda att vi blir martyrer som ständigt klagar. Som sagt vill man också, på olika sätt, locka fram andras ilska för att kunna kanalisera sin egen. Ja, det finns en mängd andra sätt att låta ilskan sippra eller strömma ut.

Om vi vill ha en renare miljö i världen ska vi nog inte inte tänka bara på utsläppen fabriken gör utan de utsläpp vi själva gör när vi inte kan hantera förträngd ilska. Det kan utvecklas till en snuskvardag där vi tillåter allt möjligt hända bakom ryggen eller på andra förtäckta sätt, vilket är mycket svårare att värja sig emot än vanlig ilska och upprördhet. Det utvecklas ett spel om makten med ganska låga metoder och vi accepterar det för att vi inte vill riskera att förlora något med att bli arga. Jag menar inte att vi ska släppa loss och bli aggressiva. Jag menar bara att vi ska erkänna vår ilska om vi inte vill vara en del av snuskvardagen.

Ilska borde få större respekt och värde. Den är nämligen ovärderlig. När vi känner oss utnyttjade eller trampade på eller när ilskan kommer i sorgeprocessen efter att en relation tagit slut är det först då vi faktiskt ser andra delaktiga i klart ljus. Det beror på att ilska bränner bort känslor som förvirrat oss. Det beror också på att ilska ger oss ny energi och styrka att fortsätta. Perioder i livet då bekymren aldrig tycks ta slut och inget fungerar av sig självt då är ilskan för vissa människor ovärderlig. Det förhindrar att apatin tar vid och ingenting blir gjort. Läkare har också noterat att de människor som låter känslor flöda eller erkänner sina känslor, de som blir arga på cancern har större chans att överleva. Jag menar att det är samma sak som när bönder bränner jorden för att det ska växa nytt, det ger nytt friskt syre. Det behövs, speciellt i miljöer som har blivit snuskiga av all sköns andra metoder än vanlig vrede.

Att bli förbannad när människor går över våra personliga gränser är sunt. Det sätter en gräns som säger: hit men inte längre. Bli arg på orättvisor är också sunt. Det är en myt att vi skulle vara mer mogna och civiliserade för att vi är konstant förstående eller låter allt rinna av oss. Människor som säger att de aldrig är arga eller par som säger att de aldrig grälar tror inte jag på. De har snappat upp tidsandan och vill säga saker som är accepterat, men det är inte sant för det, och är det sant frågar jag mig hur mycket de då egentligen bryr sig. För att vara levande innebär att hantera känslor som berör oss.

Det är en utmaning att leva med kroniska sjukdomar och kanske också kroniska ekonomiska problem som följd. Det är en utmaning att kanske få veta i vuxen ålder att man är adopterad och därmed också förd bakom ljuset i ett halvt liv. Det är en utmaning att leva med en annan hudfärg och aldrig bli riktigt accepterad av den anledningen. Det är en utmaning att alltid bli påmind om att man är fattig eller ingenting värd i andras ögon. Jag vill se den som utsätts för djupa orättvisor och samtidigt aldrig blir arg. Det finns säkert så utvecklade människor, men de är få. Vi har rätt till vår ilska till vår ilska när svåra saker drabbar oss men även när vi brottas med i-landsproblemen. Vi har rätt att bli arga av att se att ingen diskat när vi kommer från jobbet och är trötta. Det är ett friskhetstecken, ett tecken på att man är levande.

Jag förordar absolut inte att vi ska stanna i ilskan. Om den är frisk så går den över. Om ilska går inåt och stannar kvar blir vi bittra och ständigt gnatiga och ältande. Om ilskan alltid ageras ut när vi är onyktra exempelvis kan vi bli direkt livsfarliga, som exempelvis Hagamannen. Förtvivlan, som är nära släkt till ilska, kan självklart också bli farlig om den inte hanteras rätt. Självmord begås ofta i ren förtvivlan. Vidare behöver man inte ens vara arg och bitsk på orättvisor som jag är. Det är heller inte det ultimata. Det jag förordar är att vårda sin egen personliga ilska, och med vårda menar jag att ta reda på var den kommer ifrån och låta den få sitt utlopp. Med andra ord önskar jag vi kunde respektera ilskans existens och förvandla den till en kraft, istället för att försöka förtränga den som en uppblåst badboll man trycker ner i vatten. Den är inte värd förträngning. Den är värd uppskattning.

Utan ilska hade vi inte haft förmågan att försvara våra personliga gränser. Vi hade heller inte haft passionen. Därför hade vi inte heller upplevt de högsta höjderna av sex eller lusten i att vinna VM i hockey. Sex, ilska och passion är elden inom oss och kommer från samma källa, och heta längtansfulla kyssar vill ingen vara utan. Vi hade heller aldrig upplevt rättspatos som gett oss kvinnlig rösträtt, mänskliga rättigheter som åtta timmars arbetsdag eller rätten till partnerskap. Ja, jag önskar inte bara i ett fall utan i många fall att vi kunde bli mer förbannade. Helig vrede och patos ovärderliga och gör oss sanna och starka.