Det är semestertider även i år. Även om det har varit en kall vår och en regnig och kylslagen sommar så är det dags att ta semester. Jag älskar att resa på semestern men i år har jag ett stort skrivprojekt på gång så jag kommer isolera mig.
Men visst är det är skönt när man kan ta på sig solbrillorna, lägga ur handbromsen och trycka på gasen. Känna den där friheten i att man kan åka vart man vill och stanna när man vill. Det finns inga tider att passa mer än en gnistrande soluppgång och orange eldig solnedgång. Det doftar underbart av grönt gräs och färgiga sommarblommor och det gör inget om regnet spöar ibland. Det kan vara mysigt ifall man lyssnar till hur det slår på biltaket och mot rutan. Så luktar det så gott när regnet slutat och man kan dra ner rutan. Det fyller cellerna med glädjeenergi när vi ser fram emot målet: stugan, stranden, tältet eller älsklingen. Ja, vad det nu än är. Då är det sinnesfrid att få stanna till vid en bensinmack, tanka och köpa lite frukost, sitta ner en stund. Då smakar kaffet extra gott när det är det första man druckit sedan man gick upp. Det är så man kan säga att man lever och det är hälsosamt.
Motsatsen kan vara farlig. Det vill säga stress och måsten - känslan av att vara ofri och fången i något man inte vill. Det kan ge hjärnstress och hjärnstress är farligt på riktigt. Vi människor jobbar vanligtvis för mycket. Bara "vanlig" hjärnstress i arbetet skördar människoliv faktiskt. Ofta när vi jobbar, sköter vi hemmet samtidigt, vi kanske har personliga bekymmer att lösa och allt sammantaget kan bränna ut oss. "Utbrändhet" är ett nytt fenomen. Det beror på att vi förr i världen slet ut våra kropper. Vår moderna livsstil sliter ut våra hjärnor säger psykologerna, och visst kan jag köpa det.
Jag har mött människor som är så stressade att de blivit förlamade, obrukbara och förvirrade som åldringar. Hjärnan har gått på högvarv, rusat som en bilmotor på fel växel, och när tankarna börjat rusa har känslorna gjort detsamma. Dessa människor har också ofta gett massor och fått lite tillbaka. De har diskat, städat, dammat, löst problem, vaggat och tröstat för att sedan gå till sängs med känslomässig och tankemässigt spinn...och så är dagen slut...tomt. Inget fyller på. Det är bara kroppen som vilar under sömnen för att återhämta sig inför en ny dag. Känslorna och tankarna vilar inte. De stängs av en stund för att slås på igen, fortfarande med fel växel i. Karusellen börjar om igen med målet att tömmas ännu mer.
Vi inbillar oss att våra inre resurser är outtömliga trots att vi vet att de inte är det. Vi gör det för vi måste eller för att vi tror att vi måste. Det finns val. Semestern är ett sådant val men den kan också bli en stress: vi måste boka resan, packa, träffa svärföraldrarna innan vi åker, hälsa på grannen och tacka för att han vattnar blommorna. Ibland är det kärt besvär, ibland är det bara en fortsättning på hela vårens "måsten". För en del är hela semestern en enda lång avprickninslista av måsten: träffa föräldrar och svärföräldrar i tur och ordning, plastmammor och plastpappor som kräver sitt innan tiden kommer då man får rå sig själv. Andra har så mycket med man och barn och måsten att de drömmer om ett särboförhållande för att någon gång själva få lugn och ro.
Det funkar ett tag att göra det som förväntas av oss men bara ett tag. För någonstans brukar vi tappa bort oss själva och tillslut har vi inte en aning om vem vi är eller vad vi själva vill. Det kan leda till tomhet. Tomhet kan göra oss till vinpimplare och shoppaholics ganska snart eftersom tomhet genererar är sådan djup obehaglig smärta. För att döva den smärtan kan vi få tvångsbehov av att fylla med något.När det egentligen bara är det egna jaget vi saknar. Det och självvärdet.
Det finns de som väljer något annat än att leva upp till förväntningar. Jag vet en kvinna som valt att isolera sig sex månader om året. Då bosätter hon sig i en grotta. Det enda hon har med sig är böcker och ljus och mat och lite pengar. Hon motiverade sitt val så här: "Vi människor måste kommunicera. Vi är sociala varelser och har vi ingen att kommunicera med så pratar vi med oss själva och det är min egen röst jag lär mig lyssna till dessa sex månader om året." Jag skulle aldrig stå ut sex månader utan att en själ att prata med men jag förstår vad hon menar. Sex veckor räcker för mig. Men jag är övertygad om att det är viktigt att vi lyssnar på oss själva. Vi kan aldrig få en bättre värld om var och en inte blir en bättre människa, och därmed snällare mot oss själva. För när vi inte är snälla mot oss själva, när vi är hårda och ställer höga krav på oss själva så blir vi sådana mot andra. Betyder vi inte något för oss själva, betyder andra antingen för mycket eller för lite och i båda fallen ökar vi bara bördan av stress eftersom knöliga relationer gör livet komplicerat. Vi tjänar på i alla lägen att lyssna till oss själva med andra ord.
Jag kan tänka mig att alla tankar till en början bara är skval där i grottan. Har vi blivit tomma har saker och ting börjat sluta betyda något för oss. Den där tröjan jag köpte kan lika gärna ersättas med en ny, för det kicken av att köpa jag är ute efter. Inte tröjan. Tankar och ord har ungefär lika stor densitet som den där tröjan. Men tvingas jag börja lyssna kan jag tillslut urskilja olika tankar och vilka som är värda att lyssna på och vilka som bör ignoreras.
Har jag blivit utsatt för trauma och så behöver jag såklart hjälp med tankarna men om vi förutsätter att jag är fullt fungerande så börjar snart frågor och svar komma när jag ligger där i grottan - kommunikationen med mig själv har äntligen startat.
Det råder sällan total tystnad i en grotta. Jag lyssnar samtidigt till mina tankar och ljuden omkring mig. Jag hör fågelkvitter och det slår an något inom mig. Det hjälper mig att vara i nuet och det gör mig lugn. Desto lugnare jag blir desto lättare är det att vara kvar i nuet. Bekymren om morgondagen bleknar. Det är halvmörkt i grottan och jag har bara ett stearinljus som också har sin verkan, precis som fågelkvittret. När jag blundar så hjälper det mig också att hålla fast vid en tanke och tänka den klart, det hjälper mig att vara koncentrerad och fokuserad.
Så börjar jag känna friden. Det är stillheten och den absoluta närvaron som knackar på och den kan vara mäktig. Min sinnesfrid har fått ett värde och då släpper jag inte längre in ovälkomna tankar. Har mina tankar ett värde börjar snart min kropp har det också och jag låter inte den förstöras av stress eller allt det jag dövat tomheten med. Det finns inte minst ett tungt värde i orden. När ag har varit tyst i sex månader så kommer det första ordet jag säger väga tungt som bly och då väljer jag vad jag säger. Ett helt annat värdesystem kan vi skapa med bara oss själva och med tystnaden som verktyg kan vi bli snällare mot oss själva.
Har man inte råd med en meditationsresa till Indien funkar grottan lika bra. För det är ju inte alltid var vi befinner oss geografiskt som avgör vad vi kan förändra. De mest avgörande besluten gör du inombords. Det är där du sätter kompassen och då gäller det att sätta den rätt. Frågan är om det ens är möjligt i det skval och stress vi lever i. Eller jag behöver inte ställa frågan vi har redan tillräckligt med exempel på att det inte är det. Det går inte att hitta riktning i ett stormigt hav.
Men visst är det är skönt när man kan ta på sig solbrillorna, lägga ur handbromsen och trycka på gasen. Känna den där friheten i att man kan åka vart man vill och stanna när man vill. Det finns inga tider att passa mer än en gnistrande soluppgång och orange eldig solnedgång. Det doftar underbart av grönt gräs och färgiga sommarblommor och det gör inget om regnet spöar ibland. Det kan vara mysigt ifall man lyssnar till hur det slår på biltaket och mot rutan. Så luktar det så gott när regnet slutat och man kan dra ner rutan. Det fyller cellerna med glädjeenergi när vi ser fram emot målet: stugan, stranden, tältet eller älsklingen. Ja, vad det nu än är. Då är det sinnesfrid att få stanna till vid en bensinmack, tanka och köpa lite frukost, sitta ner en stund. Då smakar kaffet extra gott när det är det första man druckit sedan man gick upp. Det är så man kan säga att man lever och det är hälsosamt.
Motsatsen kan vara farlig. Det vill säga stress och måsten - känslan av att vara ofri och fången i något man inte vill. Det kan ge hjärnstress och hjärnstress är farligt på riktigt. Vi människor jobbar vanligtvis för mycket. Bara "vanlig" hjärnstress i arbetet skördar människoliv faktiskt. Ofta när vi jobbar, sköter vi hemmet samtidigt, vi kanske har personliga bekymmer att lösa och allt sammantaget kan bränna ut oss. "Utbrändhet" är ett nytt fenomen. Det beror på att vi förr i världen slet ut våra kropper. Vår moderna livsstil sliter ut våra hjärnor säger psykologerna, och visst kan jag köpa det.
Jag har mött människor som är så stressade att de blivit förlamade, obrukbara och förvirrade som åldringar. Hjärnan har gått på högvarv, rusat som en bilmotor på fel växel, och när tankarna börjat rusa har känslorna gjort detsamma. Dessa människor har också ofta gett massor och fått lite tillbaka. De har diskat, städat, dammat, löst problem, vaggat och tröstat för att sedan gå till sängs med känslomässig och tankemässigt spinn...och så är dagen slut...tomt. Inget fyller på. Det är bara kroppen som vilar under sömnen för att återhämta sig inför en ny dag. Känslorna och tankarna vilar inte. De stängs av en stund för att slås på igen, fortfarande med fel växel i. Karusellen börjar om igen med målet att tömmas ännu mer.
Vi inbillar oss att våra inre resurser är outtömliga trots att vi vet att de inte är det. Vi gör det för vi måste eller för att vi tror att vi måste. Det finns val. Semestern är ett sådant val men den kan också bli en stress: vi måste boka resan, packa, träffa svärföraldrarna innan vi åker, hälsa på grannen och tacka för att han vattnar blommorna. Ibland är det kärt besvär, ibland är det bara en fortsättning på hela vårens "måsten". För en del är hela semestern en enda lång avprickninslista av måsten: träffa föräldrar och svärföräldrar i tur och ordning, plastmammor och plastpappor som kräver sitt innan tiden kommer då man får rå sig själv. Andra har så mycket med man och barn och måsten att de drömmer om ett särboförhållande för att någon gång själva få lugn och ro.
Det funkar ett tag att göra det som förväntas av oss men bara ett tag. För någonstans brukar vi tappa bort oss själva och tillslut har vi inte en aning om vem vi är eller vad vi själva vill. Det kan leda till tomhet. Tomhet kan göra oss till vinpimplare och shoppaholics ganska snart eftersom tomhet genererar är sådan djup obehaglig smärta. För att döva den smärtan kan vi få tvångsbehov av att fylla med något.När det egentligen bara är det egna jaget vi saknar. Det och självvärdet.
Det finns de som väljer något annat än att leva upp till förväntningar. Jag vet en kvinna som valt att isolera sig sex månader om året. Då bosätter hon sig i en grotta. Det enda hon har med sig är böcker och ljus och mat och lite pengar. Hon motiverade sitt val så här: "Vi människor måste kommunicera. Vi är sociala varelser och har vi ingen att kommunicera med så pratar vi med oss själva och det är min egen röst jag lär mig lyssna till dessa sex månader om året." Jag skulle aldrig stå ut sex månader utan att en själ att prata med men jag förstår vad hon menar. Sex veckor räcker för mig. Men jag är övertygad om att det är viktigt att vi lyssnar på oss själva. Vi kan aldrig få en bättre värld om var och en inte blir en bättre människa, och därmed snällare mot oss själva. För när vi inte är snälla mot oss själva, när vi är hårda och ställer höga krav på oss själva så blir vi sådana mot andra. Betyder vi inte något för oss själva, betyder andra antingen för mycket eller för lite och i båda fallen ökar vi bara bördan av stress eftersom knöliga relationer gör livet komplicerat. Vi tjänar på i alla lägen att lyssna till oss själva med andra ord.
Jag kan tänka mig att alla tankar till en början bara är skval där i grottan. Har vi blivit tomma har saker och ting börjat sluta betyda något för oss. Den där tröjan jag köpte kan lika gärna ersättas med en ny, för det kicken av att köpa jag är ute efter. Inte tröjan. Tankar och ord har ungefär lika stor densitet som den där tröjan. Men tvingas jag börja lyssna kan jag tillslut urskilja olika tankar och vilka som är värda att lyssna på och vilka som bör ignoreras.
Har jag blivit utsatt för trauma och så behöver jag såklart hjälp med tankarna men om vi förutsätter att jag är fullt fungerande så börjar snart frågor och svar komma när jag ligger där i grottan - kommunikationen med mig själv har äntligen startat.
Det råder sällan total tystnad i en grotta. Jag lyssnar samtidigt till mina tankar och ljuden omkring mig. Jag hör fågelkvitter och det slår an något inom mig. Det hjälper mig att vara i nuet och det gör mig lugn. Desto lugnare jag blir desto lättare är det att vara kvar i nuet. Bekymren om morgondagen bleknar. Det är halvmörkt i grottan och jag har bara ett stearinljus som också har sin verkan, precis som fågelkvittret. När jag blundar så hjälper det mig också att hålla fast vid en tanke och tänka den klart, det hjälper mig att vara koncentrerad och fokuserad.
Så börjar jag känna friden. Det är stillheten och den absoluta närvaron som knackar på och den kan vara mäktig. Min sinnesfrid har fått ett värde och då släpper jag inte längre in ovälkomna tankar. Har mina tankar ett värde börjar snart min kropp har det också och jag låter inte den förstöras av stress eller allt det jag dövat tomheten med. Det finns inte minst ett tungt värde i orden. När ag har varit tyst i sex månader så kommer det första ordet jag säger väga tungt som bly och då väljer jag vad jag säger. Ett helt annat värdesystem kan vi skapa med bara oss själva och med tystnaden som verktyg kan vi bli snällare mot oss själva.
Har man inte råd med en meditationsresa till Indien funkar grottan lika bra. För det är ju inte alltid var vi befinner oss geografiskt som avgör vad vi kan förändra. De mest avgörande besluten gör du inombords. Det är där du sätter kompassen och då gäller det att sätta den rätt. Frågan är om det ens är möjligt i det skval och stress vi lever i. Eller jag behöver inte ställa frågan vi har redan tillräckligt med exempel på att det inte är det. Det går inte att hitta riktning i ett stormigt hav.
