Det ständiga tvivlet

Det är inte varje dag som är orosfri för de flesta av oss. Varje dag innebär för, nästan alla, att man funderar på något med tvivel eller oro, även om det inte alltid är stora saker vi oroar oss för. Ibland är tvivel, inte tvivel utan snarare en insikt om att det vi håller på med inte fungerar längre. Vi börjar sakta inse att den vi lever med inte längre är den vi vill ha med oss i livet, vi börjar tvivla på vårt arbete och inser att det inte ger oss längre det vi vill ha och så vidare. Men ibland när vi börjar på något nytt förhållande eller arbete oroar vi oss mer för ifall vi tagit rätt beslut och då kommer tvivel om vi kommer klara det. Det finns alltid möjlighet till tvivel med andra ord.

Frågan är när vi ska ta det vi vill ha på allvar eller hur vi ska tolka tvivel och oro inom oss. Det är ju samma känsla för en mängd olika saker och ibland är det värt att ta på allvar och ibland inte alls. Om vi jämför med då oro varit till nytta och värd att lyssna på med de tillfällen av tvivel och oro som inte är det så är det sistnämnda helt klart överrepresenterat. Ändå ägnar många av oss tid åt det. En del ägnar mycket tid till att förtränga oro och tvivel, andra går helt upp i det för att liksom göra sig av med det den vägen, och inget sätt verkar särskilt bra. För förtränger vi det så förföljer det hela oss och går vi upp i det så kan det begränsa oss, så verkar det också som om oro kan föröka sig själv. Vi kan exempelvis bli rädda för att bli rädda.

Det enda som verkar fungera är att ta ett steg ut ur oron och tvivel och försöka vara i nuet. För det är något magiskt med nuet. I nuet finns sällan något att oroa sig för. Vi oroar oss aldrig för det som vi är i, inte för ett faktum, utan för det som kan bli ett faktum. Nuet har en slags magisk själslig läkande kraft där vi bara kan vara, existera. Och när vi gör det är det som om inget har så stor kraft att påverka oss.

Nobelpristagare man inte glömmer

Har läst Herta Müllers tal när hon fick nobelpriset och en artikel av henne. Det har ännu inte blivit av att jag läst någon bok av henne men jag önskar jag har tid med det snart. Hon är den enda, förutom Selma Lagerlöf, av nobelpristagare i litteratur som intresserar mig. Herta Mûller har haft ett mycket intressant liv där hon fått stå ut med förtal, hot och förföljelse för att hon dels skrev om förtrycket i Rumänien, dels för att hon inte lät sig bli en del av det smutsiga maskineri diktatur, makt och kontroll av människomassan, ofta är.

Hon säger något intressant i en artikel om nobelfesten i december 2009 att:

– I byn kröp alla för staten, men kontrollerade varandra och sig själva intill självutplåning. Feghet och kontroll – det var allestädes närvarande i staden, säger hon.

Alltid när vi läser om förtryck så gör vi det alltid "efteråt", under tiden det sker så är den som är förtyckt nerstoppad i en försluten säck och kan inte tala. Det finns ingenting som tystar en människa så som förtal och smutskastning, det är mycket effektivt. Herta Müller talar just om det, hur förtalet kvävde henne och hur man visste hur effektivt det var. I andra sammanhang såå tystar man människor med våld så som Gadaffi gör just nu, med tortyr och med döden. Det finns tusen sätt att tysta människor på men "efteråt", när vi kommit ur förtrycket och den som haft kontroll över oss inte har den kontrollen längre det är då vi kan tala. Det är då de ombytta rollerna sker och den förtryckta kan säga att såhär var det.

Innan vi kommer dit krävs det mod att hålla fast vid det vi tror på. Det finns tusentals krafter av skilda slag som kan få oss att tappa taget om det som är det rätta och det enda värt namnet att hålla fast vid när vardagen är hotfull och kränkande. De flesta är fega, så är det. De flesta ser inte det som händer, de flesta vill inte se det som händer. För de flesta har det blivit en vardag att överleva i och inte att leva i. Varje människa har sitt eget skäl till feghet, till att inte stå upp för det som är rätt och riktigt. Varje människa har sin syn på det som är rätt och riktigt. Ofta så blir också protesterna ett spel för gallerian faktiskt. Tyvärr. Jag har upplevt det och sett det med egna ögon. Hur man stärker sin självbild av att vara rättskaffens med att förenas i protester mot nedläggning av program och kurser men man blundar och håller käft när kollegor hotas, trakasseras och förvisas. Då skyller man på konkurrensen, att vederbörande får skylla sig själv eller att "tyvärr så är livet ibland". Samma person som uttalar det skulle själv krypa ur sitt eget skinn och lägga sig i fosterställning ifall liknande drabbade honom eller henne. Nej, det är lätt att protestera i en lättsam miljö där inget egentligen kan hota en, det är värre och en större utmaning att verkligen stå upp för sina ideal när man riskerar att förlora allt.

Aboriginerna talar med sina fötter

Har börjat lovet med att vara sjuk. Jag blir alltid dödssjuk när jag ska vara ledig, och jag är verkligen inte ensam om det. Alla talar om det: stressen. Vi stressar våra kroppar som det var fritt utrymme att behandla den precis hur man vill. Kroppen är vårt verktyg och själens tempel. Vi bygger kyrkor som kostar mer än församlingen tjänar ett helt liv, vi bygger hus och köper hus för miljontals kronor, vi inreder som aldrig förr. Vi helt enkelt månar om det vi ska bo i. Vi gör inte samma sak med kroppen. Jo, säger du. Work out och må-bra-program har funnits sedan Ling uppfann idrotten på schemat. Jo jo, säger jag då. Detta att vi måste träna, träna, träna för att må bra, styrketräna, jogga och slita ut kroppen ännu mer. Det är inte det jag menar. Jag tror att sådant bara ökar stressen och leder till kroppsfixering. Möjligtvis var lagom husmorsmorsgymnastik något positivt i dess rätta bemärkelse, men den finns inte mer. Nu ska unga mödrar styrketräna och bassängsimma med sina nyfödda bebisar. Vi hittar på alla möjliga stolligheter, bara det är "på", "inne" och man är cool och medveten så är det helt normalt.

Det jag menar med att behandla sin kropp väl och slippa stress och verkligen må bra är det aboriginerna gör i Australien. De behandlar sin kropp som om det vore en dyrbar diamant. De smyckar kroppen för att de respekterar och älskar den, inte för att locka till sig andra, vara cool eller med i gruppen. Har de gått långt sätter de sig ner och talar till sina fötter, ber dem om ursäkt att de har brukar dem så hårt och tackar dem för att de fungerar och ställer upp, smörjer in dem och lovar vila och ersättning för det hårda jobbet. Aboriginerna tror att varje del i kroppen är helig och kräver sin enskilda respekt. De spänner inte armmusklerna för att visa upp sig och få bekräftelse, de talar inte ständigt om sin träning och hur viktigt det är utan de lyssnar helhjärtat på kroppen. Brukar och använder den. Likväl talar de till sina benmuskler eller stjärtmuskler när de inte brukas som de ska, när de förslappas och mår dåligt därför. Det händer inte så ofta visserligen, för de lever ett liv i ständig rörlighet. De behöver varken bebis-work-out eller baby-sim. De är i ständig harmoni med naturen och följer dess lagar och då behövs inget extra, man är speciell, älskad och viktig av helt självklara och naturliga anledningar. Då känner man sin kropp som det tempel det är och slutar misshandla den på skilda sätt.

Tro på förändring

Det är mycket svårt att vänja sig vid nya saker i livet, även goda saker. Vi människor kan vänja oss vid vad som helst. Vana är det samma som trygghet, bara när man tänker på hur ceremonier och ritualer ger oss trygghet så förstår man vad jag menar. Julafton och midsommar och alla andra ritualer vi fortfarande håller fast vid ger trygghet även om vi inte längre har en aning om varför vi gör det.

Sluta röka kan vara nödvändigt för att vi inte ska dö ändå kan vi fortsätta med det för att det är en vana som gör oss trygga hur destruktivt det än är. Det är så med livsstil överhuvudtaget; fysiskt och känslomässigt kan vi vänja oss vid destruktivitet och sakna det när det försvinner. För mitt i allt ger oss vanan trygghet. När ingenting längre är som det varit så blir vi oroliga och känner en längtan tillbaka till det gamla. Man kan sakna elände, så illa är det. I alla fall så länge som eländet finns kvar i minnet som det som fick oss trygga i att "Ja, allt är som vanligt i alla fall." Med andra ord kan vi människor vara rädda för allt, även för det som är bra för oss. Egentligen är vi helt förvridna i huvudet när vi är så rädda att destruktiviteten ger oss trygghet men det är så det blir när vi inte vågar tro på förändring.

Makt och maktlöshet

Läste att Mubarak gjort ett roligt uttal om att han lovar att stödja folket ända tills nyval. Alla ber honom avgå förutom sonen, folket har gjort uppror för att slå ner honom från tronen och själv tolkar han det hela som en plötslig kris han ska leda folket igenom. Fast helt världsfrånvänd kan han inte vara för han har tydligen kollapsat och ligger sjuk nu.

Det är så med makt. Den är alltid en illusion. Trots att den verkar så verklig här på jorden, trots att den kan förtrycka, förstöra, kränka och besudla så är den illusorisk. Fast det är kanske fel att säga att makt i sig är en illusion. Det är den ju knappast. Det är utövande och föreställningen om sig själv som maktfullkomlig som är felaktig, ja faktiskt inte ens det. Varje människa är maktfullkomlig, bara det att det enda sättet att bli det utan att hamna i en illusion är att bli mästare över sig själv först.

Det innebär alltid en prestigeförlust, det är ett nödvändigt pris ifall vi ska få tillgång till de rätta och mest användbara resurserna inom oss. Vi måste med andra ord ödmjuka oss. Alla sådana egenskaper saknar diktatorer därför förlorar de förr eller senare sin makt och det fallet kan bli både långt och hårt. Vi har inte minst ett bra exempel i Mubarak som nästan är på väg att tappa förståndet av den prestigeförlust det innebär för honom. Går han på något sätt visdomens väg så tar han det som en prövning och kommer igen som en bättre människa, gör han det inte så är han mer eller mindre slut som människa.

Vi behöver inte gå så långt att diskutera maktgalna diktatorer i världen vi kan gå till vår närmaste omgivning så ser vi människor som är maktgalna, fullständigt berusad av makt kan för den delen vem som helst bli. Det är mycket lättare än vi tror. Jag tror till och med att makt är mer lockande än sex. Vi kan försaka precis vad som helst för att få makt, makt ger kontroll över tillvaron, det ger oss trygghet och välbefinnande, social status, respekt och många gånger också pengar. De som inte har någon kontroll över tillvaron är ingen som avundas och vi räds bara ensamheten mer än maktlösheten. Desto mer kontroll över tillvaron vi har, desto mer social status vi får på grund av makt desto längre och svårare blir fallet när vi förr eller senare förlorar kontrollen. Därför skulle jag personligen aldrig satsa på att söka makt och kontroll på annat sätt än genom mig själv, att förädlas inombords ger oss mer hållbar makt än vi tror.

En ny frihetstid?

Kanske vi står inför en historisk händelse idag när Mubarak avgår, kanske alla arabiska stater faller som dominobrickor i demokratins armar? Tänk om så sker då har vi ett mycket tumultartat händelseförlopp framför oss, inte minst inom oss. Tänk, att helt tänka om och se araber som demokrater. Det måste vara för Sverigedemokrat som att se en fisk cykla?

Jag hoppas vid Gud att det är vägen till frihet och lite mer fred. I alla har en ny tid börjat och det verkar spännande att se var det tar vägen. Det finns stor risk att det blir som det ofta blir efter en revolution, en ny diktatur i en annan form och det är ännu större risk att USA får stå med båda fötterna i arabvärlden nu och ställa till med ännu mer svek och lidande. Jag gillar USA men de kan vara lika låga i sinnet som god- och hjältemodiga, och jag behöver väl inte säga att de har sina intressen där. De pekar alltid finger åt dem de umgås med.

Självkänsla kräver tid, självförtroende kräver uppdatering

Självförtroende är ett mycket komplicerat kapitel i det här livet. Det mest komplicerade med självförtroende är att det är så splittrat. Det finns områden vi inte alls reflekterar över om vi kan det vi gör eller inte och det finns andra områden då vi helt förlorar fotfästet och tvivlar över vår förmåga. För det handlar ju om förmågan när vi talar om självförtroende, till skillnad från självkänslan som ofta handlar om vår grundläggande känsla om sig själv som kompetent och värd framgång och välmående. "Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt", Bruno K. Öijer, skald.

Självförtroendet är som bekant mycket känsligt för yttre påverkan och vi kan åka berg- och dalbana beroende på vad som händer i vår yttre värld. Ibland kan vi förlora självförtroendet på en sekund, ibland bryts det ner sakta men hur vi än tappar bort förtroendet för oss själva måste vi återerövra det för att kunna gå vidare som tillfredsställda individer. Självkänsla tycker jag kan vara svårare att bygga upp än självförtroendet. Människor som har svag självkänsla och en bild av sig själv som inte överensstämmer med verkligheten tenderar oftare att ta till manipulativa strategier för att överleva än de med dåligt självförtroende. För mig verkar det som att de lättare blir skygga och lite eftergivna.

Det är inte svårt att bygga upp självförtroendet bara vi så att säga "fejsar" det och hittar felet. Varför vi slutat tro på oss själva och vad det brister. När vi förlorar självkänslan rämnar mycket större saker som självbild, världssyn och livssyn. Därför tar det oftare längre tid. Jag menar om du är idrottsman kanske det räcker med att peppa dig själv för att vinna den där tävlingen. Men ifall du är kriminell och vill förändra ditt liv helt kanske du måste gå igenom en längre process för att förändra självbild och självkänsla.

Hellre dåligt än bra

Varför ser vi det dåliga hellre än det bra?

Idag var samtalsämnet om att se det dåliga och inte det bra. Tänk er varje gång någon sagt något bra respektive dåligt. Visst är det lättare att fortsätta tänka på det dåliga än det bra? Det är betydligt svårare att skaka av sig negativa påståenden om sig själv än suga åt sig det positiva. Vi som inte är skrävlare och har mycket låg självkänsla utan snarare bara dåligt självförtroende är överrepresenterade bland de som ältar det negativa och har svårt att tro på det positiva eftersom det för oss blir lite av sunt för oss att uppfatta det som något klokt och insiktsfullt att vara kritisk på sig själv.

Det är inte bra att skryta och förhäva sig så klart, det vet vi alla hur trist det är att lyssna på någon som alltid är bäst på allt. Samtidigt så är det faktiskt lika tråkigt att lyssna på någon som aldrig säger något positivt om sig själv. Självironi är kul men kan också vara för mycket och för knivskarp ibland när en del människor har svårt att dölja sitt självhat. Självhat ligger såklart bakom när man tvärtom alltid förhäver sig och måste visa sig duktig. En del ligger fast nere i något av dikena och har svårt att ta sig upp. De ser nästan alltid andra som ett hot mot deras person och försöker också nästan alltid oskadliggöra andra, gå till motattack innan någon gjort något alls.

Vi som är uppe på vägen vi åker lite som kungens lilla kråka hit och dit och ibland hamnar vi i någon av dikena, allra helst i det där vi kritiserar oss själva. Vi har hört en dålig sak bland tusen bra saker och ändå så kan det dåliga bli sanningen.

Jag tror att negativitet är sin egen magnet eftersom den är lätt att förväxla med realitet. Vi tror nästan alltid att realiteten är hårdare och kallare än vad den egentligen är. Att vara realist är för många detsamma som att vara negativ faktiskt. Även männsikor som uppfattar sig själva som positiva är ofta i någon mån negativa i sin realistiska livssyn. Naturligtvis får vi först definiera vad att vara positivt är för något. Är det att ständigt gå med ett leende på läpparna eller är det att inte tänka negativt? Det måste man ju såklart först och främst fråga sig.

Jag menar nog att det inte finns något så förrädiskt som en människa som definierar sig som positiv och glad bara för att han eller hon är just glad. Han eller hon kan mycket väl vara extremt negativ i sitt tänkande. Att vara överkritisk, pessimistisk eller full av tvivel är vanligt och förekommer ständigt, även bland människor som anser sig vara positiva. Det är svårt att vara äkta positiv, att tro på en lösning och till och med en lycklig lösning när det är mörkt omkring oss och saker händer som vi har svårt att tackla och som hotar vår framtid eller framförallt när vi kanske drabbas av en livslång sjukdom. "Jag är en positiv och glad människa." är det väldigt många som beskriver sig som på dejtingsajter och jag är undrar alltid: "När är du positiv? Alltid eller bara när livet går som på räls?" Det är skitsvårt att hålla huvudet över vattenytan när problemen och bekymren hopar sig och man bara har en enda sak kvar och det är hoppet om att det ska bli bättre. Ibland får man verkligen tänka efter vad man istället har att vara tacksam för. Jag menar ifall man har förlorat ett ben har man i alla fall ett kvar. Men vi människor har en förmåga att fokusera just på det vi förlorat. Jag själv har en förmåga att fokusera på min ständiga värk istället för att bortse från den och lägga tanken på det som är bra som händer i mitt liv. Det finns liksom en magnetisk kraft i att vi tror knappt ibland att vi får vara positiva utan att fråga oss om vi är knäppa eller naiva eller allmänt okloka ifall vi tänker på det som är gott istället för det som är dåligt.

Livets personliga mening

Det är få tillfällen i livet som vi verkligen i grunden förstår vad livet går ut på. Därför glömmer vi dem aldrig och ofta så är de tillfällena dramatiska och/eller på något annat sätt berör de oss mycket djupt. I själ och hjärta tror jag alla söker de stunderna, att det är just detta vi vill veta för att med ro i sinnet fortsätta våra liv.

Vi skaffar barn, man, hus och hem för att bilda lycka och trygghet och kan känna oss lyckliga med det i många år men förr eller senare kommer vilja gå djupare, söka svaret på lyckan på en djupare och mer meningsfullare nivå. Att få barn säger en del är livets mening. Visst, det är världens lycka att ha barn och de bidrar alltid till att göra våra liv bättre och likaså kärleken till en viss man och en viss kvinna. Men, med ett stort men, så tränger sig vardagen eller tristessen på och vi försöker fylla livet på olika sätt med hobbies och intressen, vänner, släkt, nytt jobb eller ny partner. Vi söker utåt när livet inte ger oss det vi vill. En del ägnar sig åt barnen tills de blir stora och flyger ut ur boet. Andra går helt upp i sitt arbete medan ytterligare några accepterar tomheten man kan känna i tristessen. Ja, kort sagt, försöker vi alla leva ett fullödigt liv på olika sätt. Inte alltid det blir som vi tänkt, det fullödiga kan också förvandlas till krav och måste och vi kan sluta, om inte olyckliga, så i alla fall inte nöjda.

Det är inte förrän vi råkar ut för en sjukdom vi uppskattar livet, bara livet som det är. Det är först när vi står inför olika förluster av olika slag vi börjar fundera på varför saker och ting händer oss, just oss. Har jag gjort något ont? Ja, och ibland får vi verkligen söka svaren på gåtan om våra liv för att alls förstå. Motgångar och förluster förvandlar allt det som varit självklart innan, till inte så självklart.

Så går man ofta kringelikrokar-vägar innan man kommit rätt i sökandet. Sökandet som många i ens omgivning kan tycka är slöseri med tid och lite fånigt. Men sökandet är viktigt för att hitta den rätta meningen. Det är A och O för att hitta det som fyller en till bredden av njutning. För det är ju så livet ska levas, i full njutning av arbete, kärlek och vänner. Men det tar sin lilla tid och mycket kraft att komma dit. Man jobbar och jobbar och jobbar för det så det aldrig tycks ta slut, man misströstar och man ger upp flera gånger. Men så en dag så upptäcker man vad som hänt omkring en och inte minst genom att man förändrats, förnyats och återuppstått på något sätt som gör att hela ens liv förändras. Allting har förändrats utan att man gjort en enda yttre förändring.

Mubarak i uppsträckning

Mubarak är tydlig med att han inte tänker avgå och Obama, som tillhör västvärldens mest muslimhatande land säger lite försiktigt att Mubarak nog ändå måste ändra en del på sin inställning till maktutövande. För övrigt är det plötsligt mycket tyst i väst, är man tagen på sängen? Har fördomarna mot muslimer kommit på skam? Att det kanske, trots allt, inte finns någon gen som säger att. "Jag är muslim, jag dyrkar diktatur och undertryckelse." Har vi snart inte demoniserat muslimer färdigt? Frihetsbehov, behov av rätt och ordning, behov av rättvisa och mänskliga rättigheter finns inneboende i varje människa. Därför är det tragiskt att se att Obama som ska vara demokratins försvarare inte är mer engagerad än så än att han tar Mubarak ut ur klassrummet och talar honom till rätta och därefter ber demonstranterna att besinna sig. Det märks att Obama och ingen annan, av de stora pojkarna som försvarar demokratin, har en aning om hur det är att leva förtryckt. Revolution funkar sällan, ofta leder det till mer blod och hårdare tag, inte så mycket mer. Det är i alla fall det vi lär av historien.

Revolution är som när den misshandlande kvinnan går till motattack då och då i maktlösa ilskna utbrott för att vinna tillbaka lite av stoltheten och självkänslan, men den riktiga vändningen kommer inte förrän det finns stöd och hjälp mot förtryckaren. Då förtryckaren förlorar sitt enväldiga inflytande, det tycker jag ska vara USAs roll, inget annat. Ta ut mobbaren Mubarak ut ur klassrummet och ge honom en uppsträckning är inte lite patetiskt i jämförelse med det flammande hat landet USA har mot muslimer. Muslimer är godkända att hata och skylla på för att de är förtryckaren men när de väl vill ha demokrati är förvirringen och förlamning plötsligt där. Jag ser hur Obama funderar på ifall det kanske ändå inte är rätt att hata ett helt folk för vad folkets ledare gör. Jag ser honom framför mig klia sig i huvudet och plötsligt vara i en känslomässig konflikt om vem han nu ska ge sitt stöd. Vojne vojne, hoppas detta får oss att vakna i alla fall och som sagt fundera på att det kanske inte finns en diktaturgen i det muslimska blodet.