Hur lätt är det inte att tappa bort sig själv? Ibland tycker jag att det är mycket lättare att tappa bort sig själv än att tappa bort andra. När saker händer man inte räknat med,
när vi skapar nya relationer eller när vi verkligen vill ha något är vi
människor ofta beredda på att kompromissa med oss själva. Det är såklart en bra egenskap. Att vara ett fullblodsego och aldrig kompromissa med sig själv är ju inte önskvärt.
Men ibland undrar jag om det blivit till en livsstil hos oss människor att kompromissa bort sig själv. Vi verkar skapa ofrihet för att tryggheten eller acceptansen är så mycket värt för oss att vi kan betala med oss själva. Vi
vill ha hus, bil, grill, nya tapeter, nytt badrum och kök för att vi tycker det
är fint och roligt självklart, men frågan är vad priset blir? Vi kanske låser
oss vid en viss livsstil, ett jobb eller en relation bara just därför? Ja menar det är mycket lättare att bygga sitt eget fängelse än vad man tror.
Konsekvensen kan bli att vi lever ett liv där vi längtar
till fredag alltför mycket, till semestern och ibland på att partnern ska åka
ensam någonstans bara för att vi börjat längta efter avskildhet, och något mer. Vi vet inte vad och varför. Vi känner det bara som ett tomt skavande hål
inuti, som att vi förlorat något värdefullt. Det kan ta dagar, veckor, månader eller år innan man förstår att
förlusten och tomheten beror på att man förlorat sig själv på vägen. En låt, en
doft en vän eller vad som helst kan komma in och påminna oss om vem vi varit,
och i det ögonblicket mår man plötsligt så otroligt bra. Inte sant?
Vi ägnar så otroligt mycket tid åt självkritik. (ja, jag
kanske ska prata för mig själv men faktiskt upplever jag att helst kvinnor
ägnar tid åt det. Män liksom ser sig själva som Guds självklara
problemfria skapelse för det mesta.) Vi
ägnar massor av tid åt att anpassa oss till partnern, till hemmet, till vänner,
till släkten, till alla. Julskinkan, utvecklingssamtalet, orienteringsklubbens
möte, syjuntan och allt ska skötas perfekt. Vi ska vara
vackra, inte fisa och rapa, vi ska vara bra mammor, bra älskarinnor, bra på att
baka, handla och bra på att sköta ekonomin. Trots att det är 2013 och snart 2014, och vi tror att vi är frigjorda, så är Nigella en förebild. Hon lyckas få mig och många andra att känna inperfektion trots att jag inte vill.. Anpassning är ordet. När vi fått
bekräftelse för allt vi gjort så bra, så känns det skönt ett tag men bara ett tag. Det är
först när vi hittat oss själva, det vi kritiserat och försökt anpassa bort, som
känslan av välbefinnande förblir.
Vi har ofta allt men inte oss själva, inte det vi ville helst
av allt, inte det vi önskade oss inuti våra hjärtan, eller har vi glömt vad det
var eller är. Den rösten är mer eller mindre tystad och gör sig inte hörd
förrän alla röster och ljud omkring oss skruvats ner. Då vi krupit tillbaka en stund för oss själva
och den enda rösten vi har är vår egen.
Mänsklighetens största drivkraft är kommunikation. När vi
inte kommunicerar så börjar vi tillslut prata med oss själva. En del tycker
inte om den rösten i ensamheten, men det beror för det mesta på att vi inte lärt känna oss
själva. När vi väl gör det så kommer det där ögonblicket då vi minns vem vi
egentligen var och vilka drömmar vi egentligen drömde. Det blir så
kristallklart att vi undrar varför vi inte tänkt eller gjort såhär långt
tidigare.
Och varför har vi inte det? Jo, för att vi människor, och
helst kvinnor, saknar en för stor del av att tro på sig själv, hålla på sig
själv och hålla fast vid drömmarna. Vi inbillar oss att vi är förnuftiga när vi
tror mer på andra, anpassar oss och låter andra styra rodret. Vi tror vi blir
lyckliga på enbart på andras acceptans, hjälp eller stöd. Lika lite blir vi
lyckliga av det som att vi bara skulle ha oss själva i en evig avskildhet.
