Mål och beslutsamhet

Vi börjar våra liv som lite av blanka blad. "Lita av" säger jag för att det inte är helt sant att vi som nyfödda inte är något alls, det märks tydligt att alla barn har någon typ av personlighet. En del är lugna, andra mer livliga och så vidare. Men i stort sett vet vi lite om världen och oss själva och vi har ingen medvetenhet den första tiden om att vi är del utanför mammas famn. Med tiden får vi allt fler möjligheter att testa vad vi vill, om vi gillar potatis bättre än ris, fisk istället för kött och så vidare. Vi prövar ord i munnen och ser reaktioner utifrån, och vi prövar färger och kläder och vi prövar ifall vi tycker det är roligare att spela boll än leka tåg. Ja sådär håller det på. Vi hittar steg för steg vad vi tycker om eller inte tycker om, steg för steg bygger vi därmed upp en identitet och när vi nått så långt att vi fått pröva oss fram till den här "jag-känslan" börjar våra drömmar om sådant vi inte har, och dessa styr sedan ofta våra liv.

Men det är inte alls självklart att man vet vad man vill, helst inte när man är ung. Vi prövar oss fram hela livet. Ibland krisar vi och omvärderar våra drömmar. En del prövar ganska mycket och är nästan alltid på väg någonstans mot nya mål, andra nöjer sig med målet att skapa trygghet. Men i vilket fall: pröva är viktigt för att bli säkra på vad vi vill, man vet inte det annars. Det är väldigt mycket i livet som vi inte känner till och inte ens vet hur det känns att äga eller få eller uppleva. Helst sådant vi inte ens kan föreställa oss eller ens drömmer om och har ni tänkte på att sådant vi inte vet om att vi önskar leder livet oss till. Dit vi önskar och drömmer om att gå dit får vi gå själva.

Jag var och lyssnade på en föreläsning igår om hur vi lärare ska leda eleverna dit de själva inte kan ta sig, rent kunskapsmässigt. Det är mycket sant, det ska vi. Men dit vi själva vill gå, dit kan ingen dra oss. Dit måste vi, som sagt, ta oss på egen hand och sätta upp mål är en bra början. Små nåbara mål så man inte alldeles tröttnar. Den andra saken är ännu viktigare och det är beslutsamhet. Utan att göra en överenskommelse med sig själv och ge sig själv ett löfte så är man snart där och förhandlar bort sina önskningar med än det ena och än det andra. Andra saker som osäkerhet och rädsla kan komma i vägen också och inte minst sådant vi tror är tecken på att vi ska ta en annan väg en den vi bestämt. Den faran är störst. För hur lite vi än tror på att det finns någon Gud eller en plan så står vi ändå där och säger ibland: "Ja nu kom jag inte in på den utbildningen som jag velat, istället fick jag ett annat erbjudande. Det kanske är ett tecken?" Tvivel är helt naturligt skulle jag vilja säga. Men ge upp och ta en annan väg för att man tvivlar och är osäker är förkastligt. Då kommer man aldrig någonstans. Sådana "andra möjligheter"är sällan tecken. de är tester på hur beslutsam man är. Vår egen vilja är stark och kan förflytta berg ifall det är så att det behövs. Vi kan uppnå och lyckas med det vi sätter oss för om det är värt en insats och bara vi bestämmer oss.

För vart hamnar vi om vi inte följer våra djupaste drömmar? Jo, till något som skapar lite tomhet och ibland mycket tomhet. Inte längre än så. Livets självaste mening är att uppfylla livsdrömmar och det gör vi bara genom att lära känna oss själva och avslöja vad vi faktiskt önskar i hjärteroten. Det kan ta lång tid att nå dit man vill och många sorger och besvär på vägen kan få oss att tappa modet. Men vad ska vi ersätta det vi önskar allra mest med? Inte mycket ersätter det eller hur? Ingenting skulle jag vilja säga. Våra djupaste drömmar är alltid värt besväret och det testar vår uthållighet och vår förmåga att fokusera, det vill säga att sålla bort sådant som är oviktigt i livet för att koncentrera oss på det viktiga.

Vi människor kan ödsla massor av vår tid på saker som är oviktiga för att vi inte tänker på att de är just helt oviktiga. Vi kan ägna tid åt att svärmor ska tycka vår paj är god, eller att grannens gräsmatta är finare, att sängen är bäddad, att glasen är rena. Vi kan grubbla på skvaller och vi kan älta oförrätter och så vidare. Det finns en mängd saker som kan inkräkta på våra tankar så vi tappar fokus. Därför glömmer vi hela tiden det som egentligen är viktigt. Jag brukar alltid fråga mig om det jag står inför är värt mitt engagemang eller jag kan överlämna det till någon annan. Vad som avgör om det är viktigt eller oviktigt för mig är hur det förhåller sig till mitt mål i livet. Det avgör ifall jag ska ödsla tid på att oroa mig, engagera mig och släppa det fokus jag har.Att på det sättet vara närvarande i allt man gör skapar en bättre framtid, för igår är igår men i morgon blir snart framtiden och jag vill hellre ha det jag verkligen vill ha i morgon än ha kul eller bekvämt i stunden. Det är inte alltid jag lyckas men de största utmaningarna har jag klarat av med att ha målet i fokus om så bara i bakhuvudet. Jag har också klarat det för jag hållit mig till min integritet och inte minst har min uthållighet varit till min hjälp. Att ge upp, sälja sig själv eller hitta en lättare väg kan verka klokt i stunden ibland men i längden är det alltid ett fördärv.

Inget som vi människor verkligen vill ha får vi gratis. Det spelar ingen roll vem du är eller vad du heter eller vad du har för status. Det hänger på vad du gör med det som händer dig och just den personliga gåtan vad just du ska göra med det som händer dig är en kunskap som varken är lättfångad eller lättförstådd. Men kort sagt behöver man faktiskt inte en spänn eller en enda känd släkting för att få exakt det man vill ha, man behöver bara sitt mål och sin beslutsamhet.

Självsabotage

Genom mitt liv har jag känt och mött människor som ser till att inte lyckas och få saker har förbryllat mig som dessa människor. Det här är människor med begåvning, med utstrålning och med kunskap, så jag talar inte om de som inte har potential att lyckas. Hur många den här typen av begåvningar är ju omöjligt att veta. De försvinner in i ett mörkertal eftersom de aldrig kommer någonstans mer än kanske blir någon lokal kändis på sin höjd.

Jag har flera olika exempel på hur man från att förstöra för sig själv till att rationalisera sina misslyckanden och förvandla framgång till något annat än vad det är. Man kan exempelvis få framgången att låta som något dåligt, som att man redan vet att det inte ger något. En lokal utställning, av alster som en hel värld borde få möjlighet att se, kan nästan bli till något riktigt ödmjukt och klokt. "Jag behöver inte världens beundran. Det räcker att jag får uppskattning och applåder här i min trygghetszon, för vad är väl en bal på slottet, den kan ju vara fruktansvärt tråkig, tråkig och jaaa..." typ. Motsatsen till den sorten, de som satsar allt för att lyckas, som lever på ingenting och som kämpar dagligen för att nå sitt mål, analyserar sällan sin framgång, de gör den bara. De bär tvivel många gånger om i fall att de ska lyckas, men de analyserar aldrig framgång i sig. De vill ju bara göra det här de gör, och inget annat.

Den här problematiken drabbar såklart inte bara de som satsar på intresse och sin begåvning. Det finns också de som saboterar allt från ett kärleksförhållande till studier eller toppjobb för att...Ja varför? Varför gör man såhär? Jag tror att det mest sanna svaret på den frågan är att det värsta fiende någon kan ha är sig själv och de egna rädslorna. Rädslor av olika slag kan spela oss väldigt många spratt dels för att vi inte vill erkänna rädslor, dels för att rädslor är maskerade i en känsla som sipprar ut i oss, hugger tag eller sprider sig i oss utan att vi egentligen tolkar den som rädsla. En del känner en viss förlamning inför tanken att lyckas, andra kopplar inte ens obehaget till framgångstanken. De vet inte ens om att det är framgången de är rädda för. För att inte våga lyckas är en paradox svår att förstå och de önskar ju samtidigt hett denna framgång, kanske hetare än människor i genomsnitt gör. Därför är de mest frågande över varför det som händer händer och varför de gör som de gör. De förstår det inte.

Processen är knappt medveten. Man är säker när man befinner sig i trygghetszonen och så länge man inte lyckas att träffa rätt man eller kvinna kan man medvetet eller omedvetet skylla på att man har otur, när det i grund och botten handlar om att man är rädd för att öppna sig för någon, lita på någon eller rädd för att bli lycklig när man kanske är van att vara olycklig. Det kan kännas övermäktigt för en del att lyckas och förbli lycklig, ungefär som man blivit ålagd uppgiften att lösa världsproblemen. Om lilla jag blir en lyckad människa, hur ska jag klara av det? Så länge man pluggar så behöver man inte oroa sig för hur man sedan ska lyckas i karriären, men när det närmar sig studenten eller examen börjar verkligheten krypa på och ska man verkligen klara av att vara läkare på riktigt i en stenhård konkurrens? Om jag slarvar kan jag komma undan med att jag är en "slarver". Det kanske inte ens spelar roll ifall ett band har en bra manager och kompetenta medlemmar då man inte klarar framgången för att man inte vet hur man ska hantera den. När djup osäkerhet får oss rädda för att vi ska bli rädda och sabotera just därför. När man heller inte tycker man är värd framgången eller äger stabiliteten att anta utmaningen i framgången kan rädslorna få oss att göra det mest märkliga saker för att sabotera sin egen framgång. Det är inte hellervem som helst som klarar framgång. Det finns de som har sådan skräck för att få storhetsvansinne eller att förhäva sig att det faktiskt är precis vad de gör när de överanalyserar sin framgång.

Det här är ett mycket intressant kapitel i många människors liv som lever med rädslor. Det finns inget som kan låsa in oss så som rädslor och få oss agera helt motsats till vad som är logiskt. Det finns också få saker som trasslar till det för oss onödigt mycket som rädslor och nojor av olika slag. Det gör allt onödigt komplicerat och vi kan gå i labyrinter innan vi kommer ut. Många som har motstånd till att lyckas säger ofta; ja men jag har försökt. Men som Yoda säger: There is no try. Do or do not.Vad man än tror eller föreställer sig så finns det sällan något som hindrar oss. Därför handlar det aldrig om att försöka utan om att bara göra. Vi lever ju också här i den här staten utan krig och svält eller andra svåra samhällsproblem som hindrar oss att få grundtryggheten säkrad, vi lever med silversked i munnen och har i stort sett bara den här möjligheten, det här livet Jag känner heller ingen som inte har lyckats som verkligen vill, där emot, som sagt väldigt många som av en eller flera anledningar inte vågar lyckas har jag sett massor.

Kärlekskontot

Under årens lopp har nog  mött ungefär lika många som känner sig älskade som de som inte gör det. De som inte känner sig uppskattade eller älskade gör det av skilda skäl men en stor procent av dem verkar ha ett gemensamt. De visar själva inte särskilt mycket kärlek och empati. Fast de har en god förmåga att väcka medlidande hos andra. De talar ofta om sitt elände som de oförskyllt råkat ut för.

Det verkar som att det här med kärlek är som vatten är för en fisk. Det måste finns en konstant tillströmning från andra källor för att kärleken inte ska dö. Människor som inte ger ut får med andra ord ingenting tillbaka. Det här är attraktionslagar säger de som kan och det kan man tro vad man vill om men klart är att man får det man är inte det man ber om.

Jag kände en kille en gång som hade haft en ganska kärlekslös barndom med mycket kritik men det som gett honom några plus var att han var en "glad skit". Han uppfattade sig själv som en en mycket positiv och glad kille och han var det också ute i det sociala livet. Men så fort man blev ensam med honom så kom allt han egentligen ville säga om de vi mött på vägen. Han kritiserade dem bakom ryggen för hur de såg ut eller avslöjade förtroenden de gett honom eller helt enkelt hittade på ofördelaktiga saker att säga om dem. Jag gick alltid med känslan: "Jaha och vad säger han om mig när jag vänder ryggen till." Ja, ni vet. Det var aldrig så att han visade empati eller kärlek.

Hans största sorg i livet var att han inte kände sig älskad för den han var. Han frågade hela tiden vad han gjorde för fel, varför frun gick ifrån honom och varför barnen kritiserade honom. Han dignade över kritiken han ständigt fick och en återkommande fras var: "Tillslut spelar det ingen roll vad någon säger. Det är som en överfylld skottkärra. Det bara rinner över." Med andra ord lyssnade han inte längre. Han var oförskyllt utsatt för detta massiva angrepp på sin person.

Först kan man i sitt naiva sinne tro att när han väl fick kärlek så skulle han liksom läka av detta och bli en kärleksfullare människa. En kompis till mig säger alltid om den här typen att de skulle bli bättre människor ifall man gav dem kärlek. Men så enkelt är det inte. När den här killen väl fick ömhet, kärlek och uppmärksamhet så började han spela ett spel med dessa. Han ansåg sig plötsligt överlägsen dem och föraktade dessa människor, vän så som kärlekspartners. Han sökte "the upper hand", han ville ha kontrollen. Denna motvilja till kärlek avslöjade en tveeggad inställning till kärlek: att det gjorde en människa svag. Så visste han heller inte vad han skulle göra med den. Kärleken blev en kraft som var ohanterlig istället för läkande. Det han ständigt bad om kunde han kort sagt inte hantera och det avslöjade hans egentliga syn på det han törstade efter.

Så var också tillfällena till kärlek, äkta kärlek, alldeles för få också. På något mystiskt vis attraherade han till sig nästan bara kvinnor som var lite kalla och ointresserade av honom som människa. I vilket fall så blev hans kritiska sinnelag ständigt speglat i de flesta han mötte och han återupplevde konstant samma situation hela tiden där han blev mer kritiserad än accepterad.

Freud trodde att det bara var kvinnor som valde män som var lika sina pappor. Men män väljer faktiskt också kvinnor som är lika sina mammor. Vi söker något vi är vana vid men inte minst attraherar vi till oss det vi är, inte det vi vill ha. Kärlek är inte bara något vi har turen att få, det är något vi måste jobba för att tillverka och vårda och inte minst tvingar oss denna kraft att ge ut först för att få. Vi måste betala en slags kärleksskatt för att få den kärlek vi behöver.

En ung tjej sa till mig en gång att:"Ah den där jävla kärleken den kan man vara utan." Det är när vi är sårade över andras sätt att undanhålla den kärlek vi behöver som vi tänker så men kärlek är den viktigaste komponenten för vår överlevnad förutom mat och vatten. Det spelar ingen roll var den kommer ifrån; från grannen eller husdjuret. En vandrande pinne kan vara en källa till kärlek. Men kan vi inte ta emot den torkar vi upp inuti och förtvinar eller förvrängs i vårt inre. Kan vi inte heller ge ut i detta konstanta flöde får vi ingenting tillbaka. Det betyder att vi själva har kontrollen. Om vi får eller inte får kärlek hänger bara och enbart på oss själva.

Hur många som helst söker kontrollera andra för att försäkra sig om att bevara kärleken så att man inte går därifrån tom och innehållslös. Hur många som helst håller fast vid dåliga förhållanden för att det är det enda kärlek de kan få tror de. Det är som att sitta och äta skorpor när det finns chokladbollar överallt omkring oss. Det är en synvilla med andra ord. Kärlek finns i ett konstant flöde men för att känna det måste man börja med sig själv, det är alltid ruta ett. För att använda ett uttryck av den man som ansåg sig inte älskad för sin egen skull. Den här unga tjejen som avvisade kärlek i sig för att den hon älskade inte ville ge henne tillbaka bara måste älska sig själv för att se att det inte hänger på någon annan hur mycket kärlek vi kan få. Det är ett trist svar säger många men det är inte trist när man väl upplever det. För det är egentligen först då allt faller på plats och allt får sina rätta proportioner. För det är att ha ett ensidigt perspektiv och felaktiga proportioner på livet att tro att kärlek är en slags bingovinst man får ifall man har tur, eller ännu värre en slags rättighet, eller värst av allt ett slags maktvapen och inte är det allra värst för någon annan än sig själv. Det är i allra högsta grad att sätta bojor på sina egna fötter, svälta sig själv och gå en förtvinande onödig känslomässig död till mötes.

Egobubblans rastgård

Läste kommentarer idag till ett inlägg om självkänsla och det förvånad mig hur olika vi kan se på detta ämne. Det var bland annat en kommentar som löd ungefär såhär: "Jag har inte tid att vara så självupptagen narcissist att jag är nöjd bara jag älskar mig själv.". Sedan när älskar narcissister sig själva? Min erfarenhet, och den är lång av narcissisten, är att det är just det de inte gör. Att blanda ihop ett starkt ego med självkänsla är att blanda ihop päron och äpplen.

Fast allra först innan jag kommer in på ego och självkänsla skulle jag vilja skilja på självkänsla och självförtroende. Det är skillnad mellan att ha en stark känsla för vem man är och vara stolt över det och ha förtroende för vad man klarar av. Narcissister har ofta gott självförtroende eftersom de får så mycket bekräftelse av sin omgivning. De har inte sällan många som beundrar dem och ser upp till dem. De omger sig också med framgångsrika personer och satsar ofta sin charm på de som kan ge dem något, resten droppar de. Allt det här har ju ingenting med självkärlek att göra. Blondinbella och Carolina Gynning talar om ge kvinnor egoboost som det vore hälsosamt för självkänslan. Båda rider på sitt utseende och ger narcissismen ett ansikte. Det är i princip det jag kan se att de bidrar med. Att älska sig själv med deras råd är således detsamma som att försöka elda ett slott med toapapper i en kakelugn.

En narcissist är uppblåst som en ballong och det är ytterst lätt att peta hål på bubblan. Det finns ingenting som håller dem samman i stark känsla av självacceptans, ödmjukhet eller tolerans. Ingenting som de kan luta sig tillbaka mot och känna självrespekt eftersom de hela tiden har sålt den på vägen när man manipulerat sig fram på olika sätt. Samt använt enkla yttre attribut för att vinna framgång. Det är ingen match. Det klarar vem som. Själva utmaningen kommer förs när vi ska älska det som inte är vackert hos oss själva. Hur gör vi då?

Jag uppfattar självkärlek som ett ganska digert jobb för oss alla. Det finns saker hos oss i våra själar vi har svårt att acceptera eller förnekar. Det är inte roligt alltid att se sig själv i spegeln och upptäcka saker som man tycker är obehagligt pinsamt eller skäms för hos sig själv. Det skulle en narcissist aldrig göra för eftersom de inte är det minsta skamtåliga. Men det är inte förrän vi kan omfamna den vi är fullt ut som vi kan säga att vi kan älska oss själva, och då menar jag inte att vi måste ändra det vi ser hos oss själva som inte är så fint. Vi måste älska det som är fult också lika mycket som det som är vackert. Det är ju det som gör kärlek så fantastisk och alltigenom helande. Den har inga krav. Det handlar om att bara vara den man är åt alla håll och kanter.

Vi kan inte säga att vi älskar någon annan heller ifall vi inte också älskar den andras brister. För då är det något annat än kärlek.Kärleken är inte bara förväxlingsbar, den har också många ansikten och är en stark drivkraft. Mycket starkare än den värsta cyklon och ska vi bli bra på att hantera en sådan mäktig har vi inget annat val än låta kärleken komma in i våra egna hjärtan. Såklart kan vi älska någon om vi inte älskar oss själva. Det händer hela tiden men vi kan inte hantera kärleken. Så länge vi inte älskar oss själva kommer möten att sluta i någon slags tomhet eller besvikelse.  För vi kan inte tala om kärlek annars eftersom vi inte är bekant med den förrän vi känner kärlek till oss själva. Det är då allt faller på plats och all osäkerhet, tvivel och grubblerier försvinner och svaren på livets gåtor finns där.

Om vi vill kan vi hoppa över det besvärliga jobbet att älska oss själva fullt- Vi kan bli lyckliga ändå en tid men förr eller senare så inträder tristessen och hur många äktenskap som helst slutar med att man tappat intresset för varandra och lever var sitt liv. Det finns ingen annan universalkur mot sådan utveckling än den att älska sig själv som man är för då ser man andra som de är, och då händer något magiskt. Med bättre glasögon blir den man har bredvid sig så mycket intressantare och spännande och mer outgrundlig än vad man någonsin kunnat anat. Vi lever med ofta med känsloregister vi känner till och tror att "det blir inte mer än såhär". Med andra ord vet de flesta av oss inte vad vi faktiskt kan känna och hur levande och uppfylld man kan bli bara av att gå inåt ett tag. Det kan ske under. Insatsen är liten för ett sådat spännande inre obegränsat äventyr när man lämnat egobubblans rastgård där man bara man själv får rum. Det bästa är att det inte är floskler utan en sanning värd sitt pris.

21 000 dagar

I hela världen tror flertalet på ett liv efter detta men tittar vi vår omedelbara närhet tror jag de flesta säger att de känner fler som tror vi bara har ett liv. Ändå, trots att flertalet man känner säger sig tro på att vi bara har det här livet lever vi det ofta som vi hade flera att spendera. Jag tänker på hur många det är som ger upp sina drömmar eller nöjer sig med ett halvbra jobb, vänner, förhållande, sysselsättning och så vidare. Det är inte så att vi lever i en misär av fattigdom, vi har mat för dagen och vi har ganska ofta pengar till att resa eller utöva våra intressen. Ändå är det många som är missnöjda, mångt fler som skulle vilja göra något annat än gå till det jobb de har eller byta partner om de kunde. Vi tenderar till att hålla fast vid det vi inte är riktigt nöjda med istället för att söka det som tillfredsställer oss, som att det inte betyder så mycket vad vi gör nu, som vi tror att vi kan göra det "sen".

På någon nivå är vi alla offer för ett begränsat tänkande skulle jag vilja säga. Det är ganska många saker genom livet som lär oss att mångt och mycket inte är möjligt. En del har en omgivning som säger att man inte kan förverkliga sina drömmar, ibland är drömmarna så stora tycker vi själva också så vi slutar hoppas på dem. Men vad drömde du om när du var liten eller ung? Innan förnuftet lärt dig vad som är möjligt? Det är en fråga man kan fundera lite på. Ofta hittar vi våra innersta drömmar och önskningar nedpackade i en låda sedan tonåren. Det är inte ovanligt i alla fall.

Det pratas otroligt mycket om psykisk och fysisk hälsa. Vi hör hela tiden om hur vi ska leva för att leva bra och förståndigt. Vi ska ta olika kosttillskott, äta frukt och grönt, gå promenader och jogga. Vi ska inte ta på oss för mycket jobb och vi ska inte stressa. Men hur ofta hör vi expertisen uppmuntra oss att hålla fast vid våra drömmar? Inte ofta. Ibland hör man till och med skräckexempel av experter som tror det är farligt att romantisera livet på det sättet. Det är bra om vi har ett jobb vi trivs med så att vi kan få de pengar vi behöver för att kunna ha en bra fritid. Det är bra om vi är friska. En del är nöjda med det. Men för det mesta bara på ytan för att vi inte vill klaga. "Jag har det bra, jag har allt jag behöver och man ska inte kräva allt av livet." Varför inte det när vi bara lever en gång? Och vem har något emot eller mår dåligt av  att de personliga drömmarna går i uppfyllelse? Ingen. För det ju så att är när vi börjar tala om personliga önskningar, det just du vill ha allra mest i hjärteroten det börjar bli intressant med begreppet att leva sunt. För det är att leva sunt att leva efter sina drömmar även om vi inte alltid tänker i de banorna. Det håller oss friska och ger oss en känsla av frihet, lycka och rikedom.

Men trots det gör oss lyckliga och vi inte har något emot att våra önskningar går i uppfyllelse så blir vi inte sällan lite irriterade på människor som ställer frågan om våra drömmar och vi kan även tycka det är en naiv och uttjatad fråga. Det kan bero på många saker; att vi inte riktigt vet vad vi drömmer om, som att vi inte kan sätta tummen på det. Men det kan också bero på att vi faktiskt gett upp dem. Vi vill inte att någon ska börja bråka med det vi har lagt åt sidan och accepterat. För vad händer om man börjar önska saker man aldrig kan få? Det är ju självplågeri. Inte sant?

Om jag drömde om att bli president i USA till det här valet kan man väl säga att det är kanske inte läge i det här livet jag fick. Men tänker vi efter har vi sällan totalt orealistiska drömmar. Vi har ofta en eller två drömmar som är fullt möjliga att genomföra här och nu. Kanske de behöver tid att förverkliga sig men det är en annan sak.

Att få göra det man allra mest drömmer om är detsamma som att vara levande. Vi blir i mindre eller högre grad som isbjörnar på zoo, det vill säga lite apatiska i våra liv när dagarna bara rinner iväg och rynkor är det enda spår man ser av sig själv. Men frågan är då: finns orken, inspirationen och engagemanget att fullt ut förverkliga sin dröm? Finns självkänslan och självförtroendet? Om inte. Varför? Ibland är det enklare att ge upp för att det krävs så mycket av oss för att vända ångvälten. Det tycks som berg att ta sig igenom och över och man har inte riktigt kraften för den går åt till att fixa här och nu. Det är fullt förståeligt. Det är så mycket pussel i vardagen och så mycket som man måste lägga sitt fokus på så att det tycks inte möjligt att ens höra sin egen röst i bullret av allt annat. Det är sällan man bara har sig själv att tänka på dessutom.

Fast faktum är ändå att livet går fort. Tjugo år tycktes som en lång tid när jag var tjugofem. Det är inte längre en lång tid för mig kan jag säga. Tjugo år är ingenting. Det är ett ögonblick av livet. Jag menar inte att man måste göra storslam av åren som går. Det är inte ens frågan om att lyckas eller misslyckas. Såklart inte. Jag menar heller inte att man inte ska vara nöjd med det man har. Såklart man ska. Jag gör ett tappert försök idag att gjuta nytt liv i orden "att inte ge upp sig själv". Sekunderna, minuterna, timmarna och dagarna rinner bort, de gör det. Det är heller inga klockslag som rinner bort, det är möjligheterna att göra det man kan här och nu, det bästa möjliga av sina möjligheter att nå högsta potential, sin egen högsta potential som alltid är långt större än man anar. Vi lever i genomsnitt 30 000 dygn. Vi sover bort hälften knappt så säg att du har 21000 dagar på dig att göra exakt det du vill för att få det bästa möjliga av detta enda liv och möjlighet du har. Det är inte många dagar och risken är att när man ska lämna in efter 21 000 dagar och ska summera kan det bli som när man slutade universitetet. Man inser att man kunde ha gjort bättre ifrån sig om man pluggat mer, ansträngt sig mer och haft mindre kul på vägen. Då hade utdelningen trots allt varit större oavsett vad någon säger.

Om det då handlar om att vi har så mycket annat kul på vägen så är det bra. Dock tror jag inte det är hela sanningen. För livet är också fullt av hinder och framförallt lägger vi vår makt över våra liv i andras händer. Vi har ett begränsat tänkande för att vi vill vara förnuftiga och inte naiva. Negativt tänkande är överhuvudtaget starkt kopplat till förnuftet. Känslan säger oss en sak men förnuftet ett annat och större delen av befolkningen tror mer på sitt förnuft än känslan. Vi slutar lyssna på våra egna signaler och då slutar vi också lyssna på vår egen röst, trots att den är den enda sanna vägledaren i livet. Vi hör svar på livets gåtor hela tiden, alla kloka citat, alla visdomsmästare och alla som vill veta hur man lever, även jag har massa onödiga svar. När det enda riktiga och vettiga svaret finns inom just dig.

Vi låter allt från personal till Barnavårdscentralen till psykologer och chefer tala om för oss vad vi ska göra och hur vi ska tolka våra barn eller oss själva ändå är det vi själva som får rätt ifall magkänslan säger något annat än experten vi har framför oss. Har ni tänkt på det? Jag har det i alla fall. Människor som följer sin inre röst är ofta både tryggare och säkrare människor till sin natur och de ångrar sällan något. Inte minst följer de sina drömmar och önskningar utan att ta notis om omgivningen. Vi andra beundrar dem ofta för att de bara är sig själva hela tiden, på ett naturligt sätt. Så har de också något som kan väcka avund i omgivningen. De har uthållighet. Det kan tyckas som de misslyckas hela tiden men det är för det mesta bara en synvilla. Det tar bara längre tid för dem att komma till målet. När de väl är där så kan det bli något utöver det vanliga istället och då undrar vi andra lite hur det gick till? 

Vänliga själar

Häromdagen skrev jag om de som förstör för oss. Idag tänkte jag använda tiden till att skriva om de som förgyller våra liv. När vi träffar människor som förgyller våra liv med goda handlingar så händer många saker. Allting blir för det mesta enkelt, kärlek är inte komplicerat till sin natur när den är rätt. Vi blir starka, vi tvivlar inte, vi blir inte förvirrade, inte osäkra och vi fylls inte av dubbla känslor inför någon. Det mesta är som rent och klart vatten i en frisk porlande bäck.

Människor som förgyller våra liv är människor som sällan dömer, som ser oss som en jämlike och som inte har lust att tävla, skryta eller framstå som något annat än vad han eller hon är. Det de gör känns äkta och vi känner oss inte som delaktiga i ett spel med fasta roller. Det är ofta ett lugnt vatten vi seglar på med morgonfåglars kvittrande i öronen och inte ett stormande av vi inte vet var relationen ska leda. Äkta människor som förgyller vår vardag får vi ofta höra sanningen ifrån ifall vi frågar. De kastar den aldrig i ansiktet som ett vapen men frågar vi så svarar de. Just det kanske är det svåraste med sanna människor och just det brukar för det mesta väcka ilska hos människor som inte är sanna och inte kan ta sanningen. Det är såklart en svår utmaning för oss alla att se sig själv i spegeln som man är utan reducering eller retuschering av bristerna. Någon sa att de tio första gångerna är värst, sedan har man lärt sig älska sig själv så pass att man klarar det utan att vilja springa därifrån. Fast de flesta av oss vi tar det, de som inte det, i dem väcks hatet. På så vis är det lätt att skilja agnarna från vetet.

Det finns många relationer som förgyller våra liv och gör det mer värt att leva. Våra barn och kärleken till dem är en, men också till våra husdjur, till våra arbetskamrater. Ibland när livet är ett enda kaos hemma kan det vara ovärderligt att ha ett arbete att gå till och en arbetskamrat man känt länge att luta sig emot. Vänliga själar verkar vara utsända här och var för att vara där just för oss när vi behöver dem. För har ni tänkt på alla gånger det i ert liv dykt upp människor när ni som mest behövt dem? Allt från någon som har ett vänligt ord till de som gör eller säger det till er som ni önskar allra mest just då?

Jag glömmer aldrig ett TV-program jag såg en gång om en kvinna som kom hit till Sverige under andra världskriget. Jag minns inte hennes nationalitet men jag minns att hon inte kunde ett ord svenska. Alla hennes släktingar hade försvunnit i krigets kaos, hon var i en okänd miljö som talade ett språk som bara lät som fågelkvitter i hennes öron. Människor gick bara förbi henne överallt som om hon vore osynlig när hon var ute på stan. När hon var hemma satt hon ofta ensam och hade ingen att prata med och hon upplevde det som hon började suddas ut. Hon hade tillslut svårt att skilja på vad hon sa högt och vad hon tänkte. Hon hade undkommit automatvapen, tyska SS, tyska bomber, koncentrationsläger och tyska soldater och nu satt hon och nu höll hon på att förlora mot en ännu starkare fiende: ensamheten. En dag gick hon in i butik som sålde behå, strumpor och gördlar. Man handlade över disk på den tiden så hon var tvungen att prata med butiksbiträdet för att få det hon ville ha. Eftersom hon inte använt rösten på länge gick det trögt och hon försökte på den lilla knackiga svenska hon kunde tills butiksbiträdet frågade om hon talade engelska. Då gick det lättare. När hon betalat la butiksbiträdet sin hand på hennes och sa: "Dont look sad, you are as welcome to us as a flower in the spring." Små vänliga ord förändrade hela hennes livssituation. När tårarna slutat trilla av denna helt oväntade vänlighet som gick rakt i hjärtat bestämde hon sig för att göra allt hon kunde för att komma in i det svenska samhället. De kärleksfulla orden gav henne riktning, mod och kraft. Vi människor behöver så lite när det väl kommer kring för att vi ska orka och inte heller bara när det är svårt som i det här fallet utan även när det händer oss en massa bra saker då vill vi ha någon att dela det med.

Vi behöver egentligen bara varandra, bara varandras ögon och öron och förståelse. Det är inte enbart floskler på fejan om "Ett vänligt ord kan rädda din dag." utan det är faktiskt så, att det kan göra det. De vänliga själarna är alltid fler, alltid. Vi tror att det är skitstövlarna som är det för de hörs mer, de har starkare röst och de skränar och bråkar så mycket att de verkar vara fler. De säger också massa ointelligent och korkat i så hög grad att vi kan tro att de är många. Vänliga människor talar inte i onödan och således är inte felet som Martin Luther King sa: "De onda människornas handlingar utan de goda människornas tystnad.". Men så fort goda människor säger någonting så gör det också verkan och det är lite men välment och det har långt större effekt än en dåres ord. För vänlighet och kommer av kärlek och det är ju så med kärleken att den "...bär allt, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken dör aldrig.". Det gör lyckligtvis idiotin.

Fågeln med två vingar

 Happiness is not something ready made. It comes from your own actions.

/Dalai Lama

Idag är jag inspirerad av karma. Jag vet att alla inte kan ta till sig begreppet och långt ifrån alla använder det i sitt dagliga liv. Så därför tänkte jag idag varna innan ni läser vidare. Jag skriver i första hand det här inlägget för er som är intresserade av karma.

I århundraden har människor tänkt i hämnd: från hällristningar till gamla isländska sagor, i Bibeln och lagtexter från Hammurabis tid kan vi läsa: öga för öga, tand för tand. Mänskligheten har alltid velat att den som utsätter oss för något ska lida men med tiden har den viljan utvecklats till en något mer sofistikerad syn på brott och straff även om vi fortfarande håller fast vid att de som begår brott inte ska gå fria från det.Vi vill att någon slags rättvisa ska skipas.

Var kommer vår känsla av rättvisa ifrån? Var kommer vår känsla av balans och jämvikt ifrån? Varför tänker vi i belöningar och straff? Inombords oss alla finns en känsla av ansvar och rättskänsla. Vi mår bäst när våra relationer är balanserade och jämbördiga. Något känns fel och fortsätter vara fel om vi inte gör upp med någon som vi utsatt för något eller någon som utsatt oss för något. Det behöver inte alls bero på oförsonliga känslor. Det jag pratar om handlar mer om att vi inte kan "hoppa över" balanseringen mellan oss och motparten.

Om vi jämför alla gånger vi låtit saker passera med gånger vi känt oss hämndlystna så tror jag de flesta av oss har ett större konto där vi låtit saken bero. Vi människor kan till och med vara överdrivet förlåtande. Många som utsätts för telefonterror eller stalkers anmäler inte i första taget, precis som misshandel och våldtäkt inte alltid anmäls. Exempelvis har vidare också en mängd misshandlade kvinnor ett väl förlåtande sinnelag men det är också så att de flesta utsatta upptäcker med tiden är att man inte kommer någonstans med denna försonande inställning. Det som hänt finns alltid kvar mellan de inblandade även om de går skilda vägar så finns "det där" kvar. Vissa blir inte fria från "det där" förrän de konkret anmäler eller på något annat sätt vidtar åtgärder som inte längre skyddar förövaren.

"Det där" jag talar om är handlingen och den känns som en tung börda tills den dagen man gjort upp med den. Till exempel människor som aldrig reder ut sina konflikter ser konkret inte sällan alltid trötta ut. Det är ingen fysisk men en mental börda och brukar beskrivas som att man fått lyfta av sig en järnrustning när man erkänner sin skuld. Det är karma när det är negativt.

Vi tänker ofta på karma som negativt. Astrid Lindgren använder det i Bröderna Lejonhjärta där man kastas i Karmafallet som ett straff och vi talar om karma som något dåligt eller ont som drabbar oss för våra ondskefulla handlingar. Men jag skulle vilja säga att karma varken är ont eller gott. Det blir först ont eller gott i våra ögon just när vi upplever det. I grunden är karma neutralt och bara våra egna handlingar i en bumerang. Gör vi gott så får vi gott.

Således är det bara våra egna handlingar vi upplever när vi lever våra liv. Även om vi inte förstår det här och nu så har vi alltid skapat den situationen  vi är just i detta "nu" i något tidigare skeende. Inget formar våra liv som karma och det är bara vi själva som formar. Varje människa du möter och varje upplevelse du genomlever från det du brer ost på mackan på morgonen till du ser Bingolotto på kvällen är karma.Varje dag skapar du nytt karma. Karma är korten du fått att spela livets poker med.

Dharma talar vi inte om lika mycket, det är i alla fall inte lika bekant för de flesta. Alla, precis alla lever sina liv utefter någon princip. Den här principen är avgörande för vilka beslut du tar. Hyllar du förnuftet följer du det, hyllar du din känsla och ditt hjärta följer du ofta det osv. Även de som aldrig tar beslut följer också en princip, för att inte ta beslut är också ett beslut. Vi kan inte undgå att leva våra liv efter någon slags linje med andra ord och den är ofta en produkt av vår personlighet. Att följa sitt dharma är detsamma som att göra sitt bästa med de spelkort man har. Det är den effektfullaste principen eller linjen man kan välja att leva efter. Desto mer medveten du är i dina val desto meningsfullare liv Ett liv som bara lever oss är ett bortkastat liv med andra ord.

Hur vi hanterar den situation vi är, hur vi ser på den och vad vi gör med den och hur vi är mot människorna som är inblandade är kort sagt att balansera mellan karma och dharma, precis som en fågel gör mellan sina vingar när den flyger. I längden är de beslut eller icke-beslut vi tar då avgörande för vår egen personliga framtid.

Men vi lever heller inte på vår egen personliga autobahn. Vi är delaktiga i en process där allt sker efter principen "var sak har sin tid. "Rättsprocessen" har sin gång och den kan vi inte råda över. Precis som vi inte kan råda över tyngdlagen.Vi kan inte med andra ord gå händelserna i förväg eftersom vi är en del av helhet där alla har sin utveckling där alla har sitt karma. Hur detta hänger ihop och ska förstås är var och ens uppgift att söka svaren på skulle jag vilja avsluta med att säga, eftersom det kanske är den viktigaste komponenten i vårt dharma För vi finner inget svar värt att nämna förrän vi själva upplever oss som en verklig del av det här maskineriet. Då när du kan koppla det som hände igår till din personliga historia och se förloppet av orsak och verkan, ibland även över tid och rum. Men det kräver din vilja och kraft, ditt dharma, att ta reda på det.

När katastrofen är ett faktum

Trots att katastrofer händer hela tiden så kan vi inte tillåta oss grubbla över när de ska drabba just oss för då blir vi tokiga. Katastrofer händer ju även om vi skulle grubbla på dem och helst när vi minst anar det, och händer de inte oss så händer de någon annan i vår omgivning. Katastrofer som vi inte är personligen inblandade i berör oss också olika, i alla fall är det så för mig. Jag tror att det har att göra med våra tidigare erfarenheter och våra personliga nojor som gör oss mer empatiska för visst än för annat.

Jag är mer rädd för vatten än luft exempelvis. Med andra ord tar jag hellre flyget än åker båt. Av den anledningen och många andra anledningar så berörde mig Estonia mer än många flygplanskatastrofer gjort, Estonia berörde mig mer än även World Trade Center gjorde. Vårt psyke och känslomässiga register klarar inte att ta in all världens smärta utan vi reagerar som den människa vi är. Jag vet inte hur det känns att se sitt barn dö av svält och sitta maktlös bredvid och inte kunna göra något. Jag har inte den erfarenheten så att jag kan sätta mig in i fullt ut vad som skulle hände med mig och vad jag faktiskt skulle känna i den situationen. Jag kan föreställa mig maktlöshet, ilska, uppgivenhet och smärta men inte nyanserna av dessa känslor. Men varje katastrof vi är med om lär oss just nyanserna i det som händer, ofta vill vi inte vara utan den upplevelsen när vi ser den i backspegeln.

Smärtsamma upplevelser och katastrofer är också, tycker jag, något vi måste respektera även om de inte är av så stark kaliber. Jag menar små händelser kan ju vara en katastrof för oss personligen. Då menar jag inte ett i-landsproblem att tandkrämen är slut och man orkar inte gå till Konsum. Jag menar arbetslöshet eller skilsmässa exempelvis. Jag träffade en psykolog en gång som sa att han irriterades över att människor kom till honom förringade sina upplevelser och sa "Ja, det är väl ingen katastrof men min man vill skilja sig och jag kan inte hantera det.". Han blev såklart inte irriterad på patienten utan att vi lever i ett samhälle där vi är fråntagna rätten att få erkännande i något som faktiskt är svårt att hantera. Vi tror att livet är ett slags dataspel där vi tävlar om att ha ett perfekt liv och tror att vi har det för att vi tryckt på rätt knapp. Så när livet lever oss istället så tar vi det på oss själva i avsaknad av proportion på våra upplevelser. Det är visserligen bara ens egen båt som kantrar men det kan ju kännas som en katastrof. Det kan kännas som en katastrof att bli förälskad i fel person vid fel tillfälle, att bli förälskad i sin bästa väns  fru exempelvis. Det är ju smärtsamma saker som gör att allt tumlar om, tornet rasar och ingenting är sig likt längre. Det kan vara väldigt svårt att hantera och kan ta åratal att komma på rätt köl igen, även om det inte är en världskatastrof.

Men vad vi än är med om så vill vi inte vara utan våra katastrofer. Rolf Sörman överlevde Estonia, innan han kom upp på däck på detta liggande skepp hann han dessutom bli rånad av helt hänsynslösa människor som tog sin chans mitt i kaoset och tumultet. Hur man hinner ta sig tid att rycka av människor guldhalsband när ett skepp förliser och ligger kantrat är för mig en gåta. Men Rolf Sörman blev av med sin guldkedja innan han hittade en flytväst och slängde sig i det stormande havet med fem meter höga vågor som slog emot honom som en tegelvägg och kastad ut i ingenstans höll han först på att drunkna. Han kom upp till ytan men då började Estonia fyllas med vatten och bubblor och ett starkt sug höll på att suga in honom i skeppet igen. Människor omkring honom skrek av ångest och förtvivlan på alla möjliga språk och havet vrålade under tiden lyckades han på något sätt i detta iskalla och svarta stormande helvete ta sig  till en livbåt. Livbåtarna var näsdukar som veks ihop och de i sig dödade många eftersom de var vattenfyllda drunknade människor i dem. Från första krängningen klockan ett till räddningen kom klockan tre höll sig Rolf Sörman och 136 andra personer vid liv. 852 människor miste livet. Rolf Sörman säger att "Jag kunde ha varit utan 852 människors död men jag vill inte vara utan min egen upplevelse av katastrofen. Det kanske låter märkligt i någon annans öron men jag blev på två timmar tio år äldre i erfarenhet, och det vill jag inte vara utan. Det är mitt sätt att se på det.". Det finns ingenting som värderar så mycket som erfarenhet på den här jorden. Vi tror att det är pengar och makt men när allt kommer omkring är det sådant vi är mest rädda för, det vi skyr och den smärta som plågar oss vi värderar mest när den förvandlats till diamanter i backspegeln.

Hade Rolf Sörman vetat vad som skulle hänt honom den kvällen han steg på MS Estonia skulle han naturligtvis stannat och väntat på nästa fartyg hem till Sverige. Så är det ju. Ingen av oss går frivilligt in i en katastrof och tänker "Här kan jag lära en massa.". Vi skulle aldrig få några erfarenheter om vi visste vad som skulle hända oss nästa dag och vi skulle aldrig kunna förvandla något till diamanter. Därför måste vi leva våra liv i ovisshet och vara i nuet. Men en annan sak försvårar processen att producera den här typen av diamanter. Det är det att vi också kan ha svårt att acceptera den totala och genomgående förändring av vårt "jag" som katastrofen skapar. Inget är sig likt efter ett stort ras, allra helst självbilden och hela ens verklighetsuppfattning är förändrad som man aldrig kunnat föreställt sig innan. Kan vi inte acceptera det blir det svårt att få fram den här diamanten. Den förblir en meningslös gråsten ifall vi vill att allt ska vara som det var förr.

Jag gillar "Hem till byn". Gun Jönsson spelar Lisa Persson som tvingas flytta från gården in till stan. För henne är detta en katastrof och hon kommer aldrig över det. Hon drömmer i tjugo eller trettio års tid om att flytta tillbaka. Hon går ner sig och blir deprimerad helst när hennes man dör. Då längtar hon tillbaka ännu mer, hon längtar, längtar och längtar ihjäl sig. Ända tills sonen tar henne med till "byn". Då, när de åker därifrån och hon ser kyrktornet och byn i backspegeln går det upp för henne hur hon romantiserat och förstorat allt i sin vilja att ha det "som förr". En resa hem, fram och tillbaka, förändrar allt och hon upptäcker att hon inte längre har några band kvar till "byn", att de har funnits mer i hennes fantasier än i verkligheten. När hon accepterar det och får proportion kan hon först hämta ut sin diamant, och känna att hon kan börja på nytt. Någon som har varit med om det allra värsta är ju heller inte rädd längre, något värre kan inte hända och har man kommit över det så är framtiden inte oviss eller ett minerat fält. Man kan göra som Lisa stänga dörren om det gamla och låta det vara uttjänt för att istället leva i nuet mer fri och levande än på länge med en framtid så mycket mer värd att se fram emot.

Energitjuvarna

Mänskligheten och allt levande fungerar genom energi. I vår vardag är det något vi sällan funderar på eftersom vi har fokus på annat. Men från det att vi vaknar på morgonen tills vi går och lägger oss är vi beroende av att ha energi och för att orka måste vi fylla på. Det är därför äter och sover för att återställa energin. Fast ibland händer det att det inte hjälper att fylla på energi, vi är lika tomma i alla fall. I alla fall jag brukar ibland undra varför jag känner mig trött när jag inte borde vara det. Vid vissa tillfällen beror det på att jag håller på att bli sjuk, vid andra tillfällen upptäcker jag något annat. Jag börjar misstänka att jag har en energitjuv i närheten. Alla känner säkert igen det där när man träffar människor som fungerar som parasiter. De har liksom ingen egen motor eller egen kraft utan använder din. Det är något jag funderat över. Hur det går till när parasiten börjar suga vårt blod och hur gör man för att hålla dem borta?

Parasiten kan verka utåt sett som pigg och glad och vara förrädiskt generös. För min uppfattning är den att det är en myt att bara dysterkvistar kan stjäla energi. Såklart man inte blir uppmuntrad av människor som alltid svarar i negativ form. Jag menar den typen som alltid kritiserar ett förslag men aldrig kommer med något eget, eller de som alltid ser glaset som halvtomt istället för halvfullt. "Ja konserten var bra men gud vad dåligt gitarrspel eller filmen var bra men fan vad Tom Hanks är dålig, det förstörde hela filmen". Dysterkvisten är ju inte speciellt inspirerande att vara med men han eller hon brukar vanligtvis ändå inte tömma mig på energi. Jag upplever nog ändå att den värsta energitjuven är som en ulv i fårakläder. Jag talar om den typen som gärna vill framstå som generös, positiv och skämtsam men avslöjar sig genom att exempelvis inte kan ta konfrontationer eller aldrig tar ansvar för det de sagt eller gjort. Deras charmerande leende kan snabbt försvinna ifall man konfronterar dem med något och de har alltid en ursäkt, och alltid en förmåga att slinka undan det mest finmaskiga sanningsnät de hamnat i.

Men frågan är hur de gör för att stjäla energi? Är det så att det är själva lurendrejeriet i den processen ge och ta som tömmer mig på energi? Det att jag förväntar mig något tillbaka? Ni vet man förväntar sig ett tack för att man ställt upp på något och så uteblir det och man tänker att man nästan är löjlig för att man inte får tacket när man egentligen står där snopen, lika snopen man skulle bli ifall man inte fått ett "hej då". Det hela handlar om att "svaret" eller bekräftelsen uteblir, om ni förstår vad jag menar. Man har en medveten eller omedveten förväntan på ett givande och tagande och den man har bredvid sig har aldrig haft några planer på att ge eftersom de inte kan det. Kan vara så enkelt att man inte får något tillbaka, men samtidigt tror jag att de är ett strömmande svart hål som bara slukar och det enda man kan göra är att hålla sig borta. De har ett fel i systemet så att säga hos energitjuven.

Lyckligtvis är dessa människor ganska få. Det är min uppfattning i alla fall. De flesta av oss vill ge och gör det också. Vi är som jag sagt många gånger fostrade att bjuda och ge, och flertalet av oss har slut på energi för att vi har svårt att ta emot. Inte för att vi har svårt att ge. Men procenten energitjuvar har det gemensamt att de inte vill ge. De känner sig utnyttjade av minsta lilla de ger och har lätt uppfattningen att de själva är lite högre stående än flertalet och till viss del är de också skrupulösa. Just den kombinationen gör dem till svarta hål som äter allt i sin väg, med andra ord anser de sig ha rätt till det för sin egen överlevnad. De är som förmänskligade vampyrer.

Jag har begått misstaget att hjälpa den här typen flera gånger och varje gång har de gett hänsynslösheten ett ansikte utan att skämmas ett dugg för det. De är snarast stolta över att de kunnat komma över en gobit att rycka tag i och sluka och sen lämna bordet, rapa och gå. De tänker inte på den de utnyttjat mer än jag tänker på servetten jag torkat bort sminket med och kastat i soptunnan. De här misstagen har ändå varit värdefulla för de har lärt mig att skilja på folk och folk, vilka jag ber om hjälp och vilja jag hjälper. Ja, och överhuvudtaget vara mer selektiv när jag väljer vänner och vilka jag vill ha i min närhet eller uttrycka kärleksbetygelser till. Det har lärt mig det som säkert många kan men som jag varit dålig på och det är att se att mänskligheten inte är god innerst inne alltid. Innerst inne är en del mer demonliknande än mänskliga så att säga. Jag tror inte på demoner men jag hittade inget bättre ord för sorten. Gamle Strindberg såg kvinnor i största allmänhet som hans värsta energitjuvar och kallade oss för "fruntimmersdemoner". För mig har just detta ingenting med kön att göra utan det har med utveckling. En del är inte komna så långt utan krälar lågt.

Men det är inte helt enkelt att lära sig vara selektiv i såna här lägen. Det är inte lätt att genomskåda människor. Ibland är känslorna så kluvna inför en annan människa så man blir förvirrad och ibland är det omöjligt att veta. En del visste vem "Kapten Klänning" var i själ och hjärta medan han lyckats dupera en andra. Vilka som låter sig duperas och vilka som inte har tror jag har med dels hur lång tid man känt någon, dels vad man själv har för bekräftelsebehov. Det sistnämnda kräver en självsanering. För har man inte genomskådat sig själv och sina egna behov är det lätt hänt att man låter sig förföras av andras förförelsekonster. För energitjuvar kan vara mycket bekräftande och charmerande ända tills de fått det de vill ha av oss. Det mest framträdande draget hos en psykopat är ju charmen, det vet alla och de flesta vet också hur lätt det är att tänka: "Ja men han är trevlig mot mig. Han verkar jättebra." trots att man sett hur vederbörande beter sig mot andra så är det egna jaget där och vill sola sig i glansen. Energitjuvar har inte sällan en del glans omkring sig, De behöver inte ha det för att vi ska falla för charmen dock. Vi kan i den stunden inbilla oss att vi fått en bra vän, kollega, bowlingpolare eller till och med en bra älskare men det enda som har hänt är att energitjuven hittat ens akilleshäl. Vi har alla mer eller mindre svårt att undvika såna misstag men någon gång i allas liv händer det och jag tror vi är bäst förberedda med att lära känna oss själva för att undvika alltför stora besvikelser och smärtsamma uppvaknanden.

Den här vampyren kan dyka upp när som helst och hur som helst och det går inte att se utanpå vem som är det. Det går inte för de har inte huggtänder utan ser ut som folk gör mest vid en ytlig granskning. Men ser vi dem djupare i ögonen så upptäcker man så småningom kylan och likgiltigheten, och just det gör dem farliga. De är lika farliga för självkänslan som en cancercell är för kroppen, de bryr sig inte och det gör oss andra sårbara om vi inte ser upp.För många tillfällen kan skada självkänslan och man kan få en uppfattning att de nästan har rätt att utnyttja såhär, att de på något sätt är mer speciella och står över oss andra. Det gör de ju såklart inte och de har ingen rätt men det är ju bara att upp till oss om vi låser dörren för dem eller inte. På ett fysiskt plan är det ju inte möjligt förrän vi på ett mentalt plan tagit reda på vad vi vill och vilka vi vill ha i våra liv. Vi kan ju inte bara låta saker rulla in, utan att veta vilket som ska rulla ut.

Friheten i minsta möjliga ansträngning

Frihet är ett ord som används mycket. Det är ett ord med positiv klang och de flesta av oss här i Norden ser sig som fria människor i en fri stat. Vi har yttrandefrihet och vi är fria att välja vilket parti vi vill ska styra staten och vi har frihet att välja vilket toapapper vi gillar.

Slavenka Draculic är en av mina favoritförfattare. Hon skriver enkelt och innehållsrikt om mycket intressanta saker. Hon borde få nobelpristet tycker jag men jag tror inte hon kommer få det för hon krånglar till saker för lite för det. Men det finns ingen som hon som kan i allmänhet beskriva ofriheten i öststaterna under kalla kriget och i synnerhet om kommunismen i Jugoslavien. Draculic är kroat och har gjort många skildringar om hur det var att leva under Tito. Hon beskriver en vardag där det bara finns blå ögonskugga att välja på och bara en typ av toapapper. I en tid då det ändå var möjligt att i frihet ta en kopp kaffe med grannen. Det var det slut med sen när Milosevic dök upp och ville skapa mer frihet åt sig själv på bekostnad av andras, då blev grannen en fiende man undvek ifall man var klok.

Sådant är vansinne och människan är inte så förnuftig som vi föreställer oss. Under upplysningstiden på sjuttonhundratalet blev det modernt att lita mer till förnuftet än kyrkans budskap, det är i och för sig bra men jag tror man glömde att vi människor inte har så utvecklad intelligens att det är ens möjligt att lita till förnuftet så starkt. Vi kan göra mycket som strider mot förnuftet allra helst för att uppnå antingen frihet eller trygghet, i alla fall det som för oss är frihet eller trygghet.

Vi kan få båda men vi vet inte hur och då satsar vi på antingen det ena eller det andra beroende på vilken personlighet vi har. Utefter det valet kontrollerar vi sedan vår tillvaro.Tror vi i alla fall för i grund och botten är alla form av kontroll av en omgivning en illusion eftersom en omgivning inte går att kontrollera. En del människor har sådan skräck för allt som hotar tryggheten eller friheten att de blir kontrollfreak. Andra hanterar det hela med att inte ta några risker eller chanser. De vill en massa men blir kvar vid sin läst i rädsla för att det ska bli negativa konsekvenser av vilket beslut de än tar men tänker inte på att inte ta beslut också är ett beslut och ändå finns längtan efter friheten där i fängelset hela tiden. Alla som byggt en alltför stor trygghet omkring sig längtar efter frihet, men frihet kostar och vad är frihet?

Är det när vi har allt från yttrandefrihet till frihet att välja ögonskugga? Är det när vi är fria att välja livsstil utan samhället fördömer oss? Räcker det? Eller behöver vi också personlig frihet? Och vad är det i så fall? Vi får välja livspartner, tandläkare, elbolag, pensionsförvaltare. Vi får välja musik, smink, kläder, jobb och inredning. Det kan tillslut bli en börda när vi inte vet vad vi vill. Men jag tror att jag här närmar mig kärna till andligt sökande och varför så många i alla tider har ägnat sig åt det i strid mot förnuftet. För människan har pendlat mellan tro och förnuft i alla tider och kommer göra tills vi hittat svaren. Varför andligt sökande existerar när vi tror vi lever i en tid då förnuftet segrat går nog att svara på ganska enkelt. Andligt sökande handlar inte alltid om att tro på Gud eller inte, inte ens alltid om att få svar på frågan om det finns något liv efter detta. Det handlar om att hitta tillbaka till oss själv och finna friheten i sinnesfrid, beslutsamhet och förståelse för sig själv och alltings varande.

Vi skapar galna samhällen som Milosevixc för att vi är rädda och i slutänden kokar allas rädslor ner till dödsångesten. Det är avgörande för hur vi ser på vår tillvaro, oss själva och  hur vi lever våra liv. För vi lever alltid våra liv genom att hålla fast vid något; familjen, hemmet, en tro, en övertygelse, en tankekonstruktion eller attityd. Inte sällan brukar vi hålla ganska krampaktigt fast vid detta som är oss kärt eftersom det är lite läskigt att leva på den här jorden utan att hålla fast vid något. Milosevic höll krampaktigt om sin makt. Vad håller du och jag krampaktigt om? Vad måste vi ha för att känna sinnesfrid och lycka? Vad är vi beroende av för att känna oss uppfyllda och trygga och fullbordade varelser? Vad känner vi skuld och skam inför? Vad gör oss lätt nedstämda? Med andra ord hur påverkbara är vi i vår attityd till vår existens? Måste man ha en relation för att vara lycklig och fullbordad? Måste man ha barn för att vara det? Vad är det för måsten vi satt upp? Sist men inte minst hur gör vi oss av med dem för att bli fria? För så snart vi är beroende är vi inte längre fria.

Det kan vara komplicerat att komma på alla knappar som fångar oss och stänga av dem. Det är inte enkelt att göra sig fri men det är enkelt att vara det. För det finns slutligen ingenting i universum som har en komplicerad kärna. Allting från minsta molekyl till största bergsmassiv strävar efter den minst energikrävande formen, Vi vill leva så enkelt och njutsamt som möjligt, det vill säga få ut mest av minsta ansträngning. Att inte vara fri är en av de mest energikrävande saker som finns och är en strävan mot naturen. Strävar vi för hårt och för länge i något så kan vi räkna med att det är fel spår vi är på med andra ord.

Minsta möjliga ansträngning och frihet betyder inte att vi gör som vi vill. Vi kan inte gå ut till parkeringen och säga att idag känner jag för att köra på vänster sida. Vi måste följa vissa principer och lagar i ett autobahnnflöde. Hjärtat samarbetar med vener och artärer och vi måste göra vår del för att vara ett väl fungerande kugghjul i maskineriet. De som säger att jag som tror på ett liv efter detta gör det för att jag inte kan acceptera en mörk verklighet där döden är slutet har inte fattat galoppen och har läst läxan för dåligt. Ett energi dör inte och vi är energi så enkelt är det och mer skulle jag inte behöva säga men jag vill ändå avsluta med att tillägga att jag är mån om att vara en fungerande kugghjul för att uppnå maximal frihet, det är mitt skäl. De som talar om rädslor talar för sig själva för rädslor går att komma över med eller utan tron på själen. Men det går inte att uppnå ett maximal funktion och därmed också maximal frihet utan att tro på ett sammanhang där vi är som allt annat en odödlig energi och molekyl som söker största möjliga effekt av minsta ansträngning.

Troheten och verkligheten

Jag har skrivit många gånger om detta att se människor som de är. Men vad innebär det egentligen? Säkert är det som allt annat en tolkningsfråga. För mig handlar det till stor del om att göra människor i min omgivning intressantare. Hur då kanske du tänker? Ja låt mig förklara.

Människor omkring oss, helst de i vår omedelbara närhet löper risk att bli tagna för givet. Så för givet att vänner inte ger oss något eller att vi inte tänder på vår partner längre. Vi har slutat se det fantastiska med människor omkring oss och det sätter vår relation på spel.

Vi lär känna någon, vi gifter oss med exempelvis. Men under tiden förändras vi. Anna Wahlgren sa en gång att "ni gubbar tar en risk  när ni gifter er med unga tjejer". Hon menade att med tjugo år åldersskillnad så är man inte i samma fas. I ungdomsåren förändras man snabbare än i medelåldern och det kommer hända saker med den här tjejen som gör att hennes föreställningsvärld förändras och hon kommer göra slut förr eller senare eftersom hon behöver utvecklas. Men "gubbarna" blev arga på henne. De visste vem de äktat mer än Anna gjorde. Hon skulle inte komma här och komma. Nej, kanske inte men hon har en poäng och den är tydlig när det handlar om åldersskillnad men fenomenet existerar i alla relationer där man inte alltid håller jämna steg med varandra, och de relationerna är mångt mycket fler än de man faktiskt gör det.

För vad vet vi om den människa man lever med om vi inte ens vet tillräckligt om oss själva? Man kan leva i ett bra äktenskap i tjugo år tills en dag då någon av parterna kommer hem och säger att han eller hon är kär i en annan och vill skiljas. Det händer hela tiden och vi måste fråga oss varför och inte bara döma ut det som "misslyckade relationer". För det är först när det händer oss själva vi inser att det kan hända vem som helst.

Tjugo år har gjort oss trygga i att vi tror vi känner den här personen vi lever med, men när den dagen kommer och han eller hon vill skiljas kommer frågorna. Hur många som helst upplever den där känslan av att: vem har jag levt med i alla år, jag trodde jag kände henne eller honom? Vi kan se detta som ett svek eller ett brott och anklaga andra för vad de ställer till i våra liv men i slutänden kommer vi ändå fråga oss själva vad vi tillåtit och hur det här kom sig. Vad gjorde jag för att det skulle bli såhär mellan oss? Kanske man inte kunnat göra så mycket annorlunda. Det är svårt att svara på för det beror på så många faktorer men ett är säkert när sådant händer som får oss chockade över vad andra kan ställa till i våra liv så är det bästa att tolka det som en väckarklocka.

Det hela är i vilket fall fullbordat avslöjande om oss och om relationens status och vi har fått möjligheten att se relationen med öppna ögon. Innan har uppenbarligen mycket varit dolt för oss då vi antingen inte velat eller inte kunnat se den andra så som den faktiskt är. Den andra har haft andra behov, drömmar och längtan än vi trodde. Den personen har haft sidor och personlighetsdrag som vi inte varit medvetna om. Vid detta uppvaknande inser vi med andra ord att vi kanske är mer förändrade av detta än vår partner, den kanske bara äntligen gått ur garderoben och vill leva som den alltid drömt om?  Det här behöver inte vara negativt. Det här ofta inte så negativt som vi vill göra det till. Det här kan vara en befrielse för alla inblandade. För alla förändras oavsett om vi tänker på det eller inte, vi får nya och andra behov. På tjugo eller trettio år kan mycket hända om vi inte ser upp och uppdaterar på vägen.

Det är inte sant att man var bättre på att hålla ihop ett äktenskap förr då vi inte hade så många skilsmässor..Väldigt många både förr och nu lever separata liv istället. För man har tappat bort varandra på vägen och det kan vara en stor ansträngning att lära känna varandra på nytt. Ibland kan det också vara ödesdigert att fortsätta i samma hjulspår tillsammans. För av olika anledningar kan vi tappa bort oss själva på vägen och inte ha en aning om vem man i grund och botten är och det är ingen bra grund att stå på när man ska lära känna någon annan.

En del, helst män, sätter ofta sin fru på piedestal. De gör en drömkaraktär av sin fru, talar om henne som Guds gåva till männen och så vidare. Det kan ju vara vackert men det hemskt för frun för hon vill förmodligen inte bli älskad bara för sina vackra sidor utan också för sina fula sidor.

Att ta bort skygglapparna och se det vi inte klarar se är kärnan i det jag menar med att "se människor som de är". Det gör kanske inte så mycket om vi förskönar arbetskamrater men gör vi detsamma med den vi har hemma vid köksbordet tror jag vi inte skapar goda förutsättningar för kärlek. Jag tror att en attitydförändring måste till då helt enkelt för att slippa obehagliga överraskningar.

Extremfallen är inte det vanligaste för annars skulle man inte kalla dem för extremfall men de säger något till oss alla.  Jag kände en tjej en gång som på den korta tid vi umgicks hade fyra andra män på raken. Hon var mer eller mindre beroende av kicken otroheten gav henne. När hennes man kom på henne erkände hon en affär och då kanske hon under tjugo års tid haft minst tjugo.Han trodde henne och hon sa att han inte led av det han inte visste. Okej, det gör han inte men något händer med en relation när man ljuger och det ligger hundar begravda här och var, och det som händer är att man tar ett steg från relationen. Så är det. Sen kan det utvecklas olika beroende vad man gör med den tanken men även om man inte ser sig som otrogen bara i tanken så har man tagit ett steg från relationen, och är man konstant otrogen har man tagit så många steg så det är frågan om ifall man har en relation hur mycket gift man än är. Då är äktenskapet mer eller mindre bara en anständighetskuliss för omgivningen Den här otrogna kvinnans  man hade ju ingen aning om vem han låg bredvid om nätterna.Kanske hon var otrogen för att han inte var intresserad av att lära känna henne så hon behövde bekräftelse eller var båda vän av enkla lösningar. Vad vet jag? Det är inget äktenskap värt namnet hur som helst. Det är två främlingar som delar vardag skulle jag vilja säga.

Men jag skulle ändå inte vilja säga att trohet har något med äktenskapslöfte att göra i grund och botten. Trohet kan bara vara synonymt med ärlighet och öppenhet. Kan man prata om att man vill vara friare i en relation och båda köper det så är det väl okej.Det beror ju alldeles på vilken typ av relation man vill ha och vad det gäller det så lever vi faktiskt i ett samhälle där vi är fria att välja och det tycker jag är något vi bör vårda. Vi har möjlighet att på många nivåer vara fria och öppna i våra relationer eftersom vi inte har lika många regler att följa och fördömanden att undvika som för hundra år sedan. Då menar jag inte nödvändigtvis sexuellt fria utan fria att vara den vi är och om det blir på bekostnad av någon annans behov eller inte har mer med mognad att göra än samhällskrav idag. Ifall man kan se den andras behov, lyssna och stå undan ibland ge mer än man tar så har man plötsligt en intressantare människa framför sig än vad man trodde från början. Det är ingen quick fix utan kanske kräver att man gör upp med sina egna starka behov av vad det nu kan vara: bekräftelse, omsorg, uppmärksamhet. En del klarar inte det för de har nog med sig själva. De kan inte glömma sig själva för en stund och intressera sig för andra. Det är ändå rätt vanligt att man på det sättet egentligen söker en ersättare för mamma eller pappa än en jämbördig partner. En del tjejer vill för alltid vara pappas flicka och en del killar vill för alltid se upp till en mamma, inte minst en jungfrulig mamma. Ja, ni kanske tycker jag överdriver men jag har sett många exempel på det jag talat om i den här texten. För vi vill så mycket när vi går ner från altaret men väl där nere hindrar våra egna starka behov och förställningar om andra och oss själva vår lycka och långvariga relationer är därför som demokrati De behöver ständigt uppdateras, ständigt lära kännas på nytt för att det ska hållas friskt och fräscht i sin innebörd. Det gäller i slutänden, tror jag, att vara mer trogen förändringen än något annat.

Konfliktlösning på högre nivå

Hur uppstår konflikter och hur undviker vi dem? Det är den ständiga frågan människan brottas med.Vi ska acceptera våra olikheter, kunna kompromissa och allra helst göra vad som helst för att undvika en konflikt är standardråden från experthåll. Men hur än psykologer och andra experter ger  råd så försvinner inte fenomenet gräl. De flesta gör ju faktiskt det, undviker konflikter i möjligaste mån. Det är i alla fall min erfarenhet. Vissa enstaka människor skapar konflikter med sin konflikträdsla och en del intrigerar för att de tycker det är upphetsande när andra far i luven på varandra. men de människorna är ändå ganska få, de kan i och för sig göra mycket skada om man inte ser upp. Fast idag är jag inte så intresserad av specialfallen. Jag är intresserad av oss andra, hur vi flertalet ändå hamnar i konflikter av olika slag trots att vi egentligen vet av uppfostran, hävd och expertråd hur vi ska göra för att inte bråka.

En konflikt är ju en viljekamp. Vi människor har mycket vilja och ska vi leva tillsammans så händer ofta det att det är den med svagast vilja som får ge sig och som inte har så mycket val än rätta sig efter andra. Det blir ofta lugnt och konfliktfritt men på bekostnad av att någon annan inte får sina behov tillfredsställda. Vi som varit föräldrar vet hur det är att exempelvis  titta på TV med tonåringar. Det är bättre att låta dem få sin vilja igenom istället för att sitta och lyssna på suckar och få onda ögat. Ibland är äktenskapet detsamma. Det är någon part som tar det känslomässiga utrymmet och får sin vilja igenom den vägen. Vi man inte finna sig längre i att den andra alltid får sin vilja igenom måste man protestera. Att vilja protestera och ha en ärlig diskussion i det läget är att ge sig ut på farlig mark.För det som händer är att den ofta blir syndabock som vill ta upp problemet. Den som påtalar problemet blir problemet så att säga. Manipulation är alltså kort sagt en vanlig källa till gräl. I vissa fall kan en konflikt av den här typen vara värd sitt pris om man ska ta sig ur en situation man är kuvad i.

Ja det är inte helt enkelt detta med konflikter när man studerar saken lite närmre. Vidare så kan det vara svårt att tackla konflikter med den nya familjebildningen vi har, jag menar konkret i vardagen. Hur och vad säger man till barn som inte är ens egna? Hur mycket kan man kräva av andra i den situationen och hur mycket "skit" ska man ta innan man har rätt att gå till konflikt? Det är heller inte lätt.

Jag skulle helst vilja börja från början och lära mina barn helt andra saker än jag lärde dem ifrån början. Jag skulle velat lärt dem helt andra principer, mer djupgående och verkligt fungerande principer. För jag lärde dem också "att inte bråka" men så enkelt är det inte. Jag tror vi istället till och med har skapat svårartade problem med olösliga konflikter för att vi lever efter felaktiga förenklade principer som att den att undvika gräl i möjligaste mån, den att vara snäll och dela med sig. Jag tror vi måste förstå varför på ett högre plan.

Låt mig säga såhär: en konflikt skapas av tusentals skäl men i grunden hittar men endast ett fåtal utgångspunkter som är roten till den ytliga orsaken så att säga. Jag skulle vilja tala om tre saker som ofta är orsak till konflikter: De skapas av respektlöshet för allt levande, de skapas för att vi identifierar oss så hårt med våra tankar och attityder och de skapas för att vi inte ser andra och oss själva som vi faktiskt är.

Att vi verkligen ser andra som de är och inte som vi vill att de ska vara är den vanligaste källan till konflikter. I fall vi lärde våra barn att inte ha felaktiga, osanna eller ytliga föreställningar om sig själva och andra genom att älska dem villkorslöst skulle vi lära generationer efter oss att öppet våga säga sin hjärtas mening, vi skulle öka kärleken till varandra,  minska besvikelser som svek och otrohet, minska tävlan med varandra och vi skulle i slutänden upptäcka det intressanta och fantastiska i varje individ. Jag vet att alla som läser det här och som har barn anser att de älskar dem villkorslöst. Det kan vara sant men behöver heller inte vara det fullt ut. För som förälder är man också en produkt av ett samhälle och en samhälls- och människosyn som gjort att vi faktiskt inte fullt ut kan se skillnad på kärlek och kärlek i renaste form. Jag menar vi gör bara det vi kan som föräldrar och människor för att vi bara är människor med de verktyg vi har lärt oss. Men för den skull är vi heller inte fullärda, helst inte i fråga om kärlek.

Det finns också en manipulativ aspekt i oss alla som orsakar många konflikter. Vi respekterar de som kan ge oss något mer än de som inte kan ge oss något. "Character is how you treat those who can do nothing for you". I ett samhälle som värderar framgång mer än karaktär ställer vi inte så höga krav på hur vi gör framgång utan bara att vi kommer dit. Med andra ord är brist på integritet en stor källa till konflikter och sårade känslor. Starkare karaktär gör att vi minskar konflikter och inte gör illa andra.

Sist men inte minst tror jag vi behöver ha ett friare förhållande till vad vi identifierar oss med. Människan är sådan att vi kan dö för vår åsikt och det är en annan sak än att dö för en moralisk princip. Man ska inte överge sig själv men man ska heller inte identifiera sig med att vara sin politiska åsikt eller religiösa åsikt. Vi blir inte bättre människor för att vi vinner när vi tävlar. Det skapar bara onödiga konflikter. Att ge upp en diskussion behöver inte vara detsamma som att ge upp sig själv. Jag har sett många exempel på människor som kan tjafsa i evighet. En väninna till mig ringde vid ett tillfälle i desperation och frågade om det var hon eller hennes man som hade rätt eller fel i en sak. Ingen av dem gav sig och de bråkade något fruktansvärt. Det var som hårtussarna flög. Jag svarade att jag inte visste. För det handlade om  något så oviktigt som en faktafråga man kunde slå upp och jag orkade inte slå upp det. Dels kunde de gjort det själva tyckte jag, dels handlade det ändå inte längre om detta. Jag insåg att det egentliga skälet till grälet var att båda tyckte att den andra tjafsade. Jag sa min åsikt; att ifall man så gärna vill ha rätt är det viktigare än själva relationen. "Ni båda värderar saken att dö för sin åsikt och uppfattning mer än er relation. Gör slut. Skilj er så och få rätt var och en i var sin soffa. " Ja, vad ska man säg i det läget?

Men jag vill ändå inte döma för vi alla står inför konflikter stora och små och i världens olika hörn eskalerar de till krig. Vi föreställer oss att det är viktigare konflikter som pågår mellan Israel och Palestina. Men skälen är egentligen inte svårare att förstå sig på än skälen till grälen hemmavid. Båda vill ha rätt. Det är lösningen som är svår och det beror på, tror jag, att vi har börjat tänka i fel ände.Vi måste helt enkelt repa upp väven och lära nytt väva utifrån andra principer än de vi är vana vid, som sagt. Ifall vi respekterar allt levande, varje individ lever efter principen att se människan som den är och slutar hålla fast vid sina åsikter så har vi inte samma härdsmälta av bråk att städa i helt enkelt. Det är enkelt uttryckt skillnaden mellan rätt och fel som måste bli tydligare för oss. Det är kanske som utomjordingen Prot säger i K-pax: "Hela universum kan skillnaden på rätt och fel och det är ett under att jordborna som inte kan se den skillnaden ändå har kommit så långt som de faktiskt gjort."

Det handlar om oss

Idag kan man läsa att Englas mamma kommer stämma staten på 1,8 miljoner. Hon och advokaten menar att polisen gjorde fel på 69 punkter. Det förvånar mig att det här inte får mer publicitet än liten artikel, precis som det förvånar mig att Qvicks fall inte får mer publicitet eftersom det berör en av våra viktigaste rättigheter, rättssäkerheten. Englas mamma menar att hon inte bryr sig om skadeståndet hon kanske kommer få, utan hon är ute efter ett erkännande av slarv och lögner som ledde till hennes dotters död.

Tyvärr så har hon inte speciellt mycket hjälp av dagspressen. Ja menar ifall man tog sin uppgift som journalist och gjorde något av den och om tidsandan vore annan tror inte jag att ett barnmord, en mammas sorg och kamp mot rättsröta skulle ha mindre plats än Gynnings mammaroll, Schulmans larv, de senaste urringningar och Rausings knarkberoende, Spekulationer omkring presidentvalet i USA och att Alexander Skarsgård längtar hem har större nyhetsvärde verkar Aftonbladet tycka ifall man studerar vilken ordning artiklarna kommer i samt studerar artikelstorleken.

Englas mamma kommer förmodligen en att gå samma öde till mötes som Tomas Qvick. Hon kommer få rätt men i det tysta. Det här skrämmer mig milt uttryckt. Vi inbillar oss att man följer lag och ordning, att det inte finns kryphål man använder sig av och att när det hände en själv något så kommer man få hjälp. Det här är en illusion vi har byggt upp sedan urminnes tider att Sverige är en rättsstat. Helst folkhemsbygget lärde oss att vi är trygga, som om vi skulle vara befriade från egenvinning, prestige och maktkamp inom svenskt rättsväsende, som om själva rättsväsendet vore en ärlig organism som ser till att stöta ut sjuka element som skulle störa ordningen. Det här är en lögn vi lever på och hoppas och tror på för att slippa bli oroade.

Jag tror allt har en mening. I alla fall får Englas mamma en mening i det meningslösa när Englas död dragit ner byxorna på rättsväsende och polisväsende. Det måste tyvärr hända den här typen av tragedier för att vi ska vakna lite men vi grymtar bara och somnar om. Tomas Qvicks fall var en orgie i prestige och hade vi haft ett friskt samhälle och en frisk nyhetsförmedling skulle detta rönt stora rubriker och följts upp från början till slut. Som nyhetsförmedlingen skött sitt informativa ansvar, och sitt ansvar att säkra demokratins grundvalar så är det ett skämt, ett grymt skämt.

Den här avsaknaden av integritet gör mig inte bara illamående utan också rädd, som sagt, det handlar inte om någon vi inte känner eller ett land långt bort som vi inte kan hjälpa, det handlar inte om en banarepublik eller om en Ayatollas eller talibans galenskap. Det handlar om en demokrati där vi värnat, jag talar i dåtid, värnat om människans okränkbara rätt. Men till och med själva ordet kränkt har urholkats och blivit synonymt med att tycka synd om sig själv,  i tider då det råder begreppsförvirring. Då vi tycker att man får skylla sig själv för allt och samtidigt anser att  man är orättvist behandlad för att man måste ta ansvar, eller inte får den mat i skolan man vill ha. Vi inte vet vad som är viktigt längre, vi vet det inte för egen del och inte för massans del. För även om polisslarv ledde till en tioårings död begått av en våldtäktsman man kunde tagit för länge sedan så är det ju faktiskt så att Alexander Skarsgård längtar hem.

Att vi har demokrati och vi varit en rättsstat är ingen vi längre är tacksamma för och har hög prio. Vi tror att det är något vi har rätt till som typ ett bidrag från försäkringskassan. Vi fattar inte att vi måste erövra den rätten varje dag. Det räcker inte med visdomsord vi måste leva efter det vi lär också. Vad jag skriver här har kanske ingen verkan, inte vad du säger eller gör heller men Qvick har gjort sitt, Engla sitt och Englas mamma sitt. Vad ska du och jag göra? Vi lever ju i samma stat, samma samhälle och vi kommer förr eller senare bli drabbade vi också. För den enkla sanningen är den att om vi låter oss tystas blir det som Martin Niemöller skrev i sin dikt: "Först kom de och tog judar och kommunister och fackförningsmän och jag sa inget för jag var ju ingenting av det där, sen när de kom och tog mig så fanns det ingen kvar som kunde tala för min sak. Det handlar aldrig om en annan tid, "att nazistiden är förbi", inte heller om någon annan i ett annat land vi inte känner eller har någon bindning till. Det handlar inte ens om att nyheterna är något eget fenomen på dataskärmen eller på Tv:n, det handlar hela tiden om oss. Hela tiden.

Aha-upplevelsens tändstift

Helen Keller föddes dövblind. Hennes första upplevelse av att förstå innebörden av vatten ledde till att hon började tänka. Hon menar själv att hon inte var någon medveten varelse innan hon kände vatten och fick hjälp med att tolka sin upplevelse. Att vi tolkar och bestämmer vad vi känner är en del som skiljer oss från djuren, så mycket  vi vet om djuren i alla fall.

Jag föddes inte dövblind och alla mina sinnen har fungerat i mitt liv, men under min uppväxt fick jag mycket lite hjälp med att tolka upplevelser. Jag tolkade andras känslor och levde till stor del efter det. Jag analyserade mammas ansiktsförändringar varje frukost så jag visste hur jag skulle vara för att vara rätt. Jag krävde ingenting för egen del utan min strävan handlade om att tillfredsställa någon annans vilja och behov. Därför kan jag till viss del känna igen Hellen Kellers beskrivning av att känslomässigt leva som en amöba och bara följa en instinkt utan hjälp att tolka känslor, tankar och upplevelser.

Det var Hellen Kellers barnsköterska som hjälpte henne till denna aha-upplevelse med att skriva "vatten" i handen på Hellen när hon var omkring två eller tre år. Hon förstod vad det var hon känt när de tvättat henne eller gett henne vatten att dricka. Att det fanns ett namn för detta element var bara början på en rad aha-upplevelser, bland annat den att hon själv hade ett namn, att hon var något avgränsat till andra. Den upplevelsen öppnade dörren till en värld hon inte varit i innan och med hjälp av barnsköterskan kunde hon börja tolka sin omgivning. Hon fick en struktur i det som bara hade varit ett mörkt och tyst kaos innan. Hon hade skrikit vid smärta och vid hunger eller andra behov. Det fanns ingen kommunikation. Hon kände händer som tog i henne då och då eller flyttades runt henne men det fanns ingen mening i det och händelserna omkring henne hade ingen koppling till varandra, smekningar betydde ingenting och inget annat heller. Det hon kände mot huden eller i händerna saknade också mening. Det hade inte funnits något som hette mat eller kläder exempelvis, men det fanns det nu. Ute ur kaoset kunde hon också börja känna känslor avskilda från varandra, och de känslorna hade också namn. Hellen Keller var den första dövblinda som tog akademisk examen i en tid då bara detta att vara kvinna var ett hinder till en den typen av examen.

Det finns ett tändstift mellan känsla och tanke och när det blixtrar till mellan synapser kan utvecklingen ta fart och vi börjar fungera. Ord måste ha innebörd och  känslor och tankar måste ha ord och i dess växelverkan utvecklas vi människor. Vår världsbild blir förvriden och precis som vår självbild om vi inte har tillgång till orden och tolkningen av dem. Vi tänker sämre utan orden och  inte mycket betyder något för oss om inte orden har en känslomässig innebörd för oss.

Innan jag började skolan levde jag mer i någon annans behov än i mina egna. Det la grunden till att jag inte visste vad jag tänkte, ville och tyckte när jag väl blev så gammal så jag kunde välja,  men att välja eller inte välja var en skillnad jag inte var medveten om. Barn med narcissistskada som jag hade är inte medvetna om att de inte är älskade för sin egen skull, älska och kärlek har ingen innebörd, precis som vatten inte hade någon innebörd för Hellen.

För flertalet sker den här utvecklingen av ord, tanke och känsla helt naturligt och de flesta behöver tack och lov inte lära sig det i efterhand som jag behövde. Det tog lång tid för mig att bygga upp en struktur för först var jag tvungen att bli medveten om att jag saknade den. Jag var exempelvis över tjugo år när jag insåg att jag hade en egen vilja att välja. Men ändå önskar jag inte vara utan de här erfarenheterna. De har lärt mig att närgånget studera hur det hänger ihop och den kunskapen har också varit andra till hjälp. För alla har saker vi gör och tänker som vi inte vet varför vi gör och tänker, och framförallt en begränsad uppfattning om olika fenomen som är viktiga för oss. Helst av allt brukar vi människor ha svårt att veta vad vi önskar i djupet av vårt hjärta och vill göra med våra liv. Den här kopplingen mellan egna behov, känsla, tanke och det slutliga ordet för det vi tänker kanske har brutits för länge sedan. Det kan räcka med att någon säger att det där du drömmer om är omöjligt, så släpper vi det och kanske aldrig mer tänker på det. De flesta av oss är lite av "amöbor" också i det fallet. Vi måste ha någon som öppnar dörren till en ny värld för att vi ska förstå det vi inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss innan.

De som känner till Platon vet att han hade en teori om att vi lever i den mörka sinnevärlden med alla begränsningar vi människor har som fjättrade i en grotta. Utanför finns idévärlden där allt finns av ljus och skönhet, njutning och lycka. Men vi i grottan ser bara skuggbilden av idévärlden och vi kan inte föreställa oss vad som finns att uppleva ifall vi inte går ut ur grottan. Så är det lite att vara människa. Vi har en viss föreställning och den föreställningen är i tio fall av tio begränsad i någon mån. Just för att det inte är möjligt att föreställa sig det man inte är medveten om.

Vi kan känna, uppleva tusen gånger mer lycka än vi förväntar oss men först måste vi bli medvetna om att det är så, och det kan ta tid, sen måste vi ta reda på vad vi faktiskt vill och vad som gör oss lyckliga och det kan också ta lite tid. För allt har sin mognadsprocess. Det kan vara så att man ger upp på vägen fast jag tror risken är mer överhängande att vi från början inte vågar tro att det existerar upplevelser, känslor och tankar som vi inte kan föreställa oss. Men tror gör man tills man prövat, och det är skillnad mellan tro och vetande. Jag tror ingen trodde det var möjligt att Hellen Keller skulle kunna ta en akademisk examen. Men det gjorde hon. Vi tror också att det är en utopi med fred på jorden men det är ju för att vi inte kan föreställa oss hur det skulle gå till att komma dit. Därför är jag övertygad om att vi måste börja med oss själva. Ska vi någonsin exempelvis få en bättre jord att leva på är den här processen av medvetandegörande av vårt inre hos varje individ den allra viktigaste. Den förädlar våra syften och stärker vår rättskänsla, ökar vår medkänsla och höjer vårt medvetande.

Ensamhet och hjärtesmärta

"Alla ignorerar den ensamma människan för ensamhet är en skam.." sjöng Eva Dahlgren någon gång på åttiotalet och då var det sant och nu är det kanske ännu sannare. För all teknik som utvecklats förutsätter att vi har någon att kommunicera med.Vi måste ha många som ringer på mobilen och många vänner på fejan annars är vi konstiga. Vi ska helst vara upptagna, stressade och efterfrågade. Även om det inte påverkar våra arbetsuppgifter vi ska utföra bör vi ändå inte på en arbetsintervju avslöja att vi har dåligt med vänner, släkt och familj. För det gör en konstig och kanske man är svår då och inte passar in? Det är ganska orättvist för saker kan faktiskt hända människor som gör dem ensamma. Att vara ensam i en sådan miljö som ställer sådana orimliga krav är milt uttryckt en utmaning och utmaningen jag talar om är såklart, skam. Skam är nog en av de känslor vi flyr mest jämsides med tomhet. Ensamhet, tomhet och övergivenhet kan ge ångest intill desperationens gräns.

Men det är inte alls säkert att det bara är den fysiska ensamheten som är svår alltid. För det är ju så att vi också kan uppleva oss som ensamma fast vi inte är det. Vi kan exempelvis känna oss ensamma i ett äktenskap utan att vi vet varför. Vi kan även ha perioder i livet då det tycks som det nästan är omöjligt att finna någon kärlek alls, vänner och potentiella partners verkar inte dyka upp och vi ställer oss frågan om vi någonsin blivit älskade för den vi är. Dessutom är det ofta så att när vi känner sådan hjärtesmärta, längtan och outhärdlig törst av närhet och verklig djup, varm och helande kärlek tycks det som att desto mer vi söker den, desto längre ifrån oss slinker den bort. Det bekräftar i sin tur tesen vi har att: "ingen i hela världen kan älska just mig, sådan jag är". Den här upplevda ensamheten, som jag kallar den här, den som inte egentligen är sann utan som handlar mer om en föreställning vi har, kan ändå vara svår att råda bot på trots att det just bara är en föreställning.

Kanske är den svår att råda bot på för att den kräver av oss att börja med oss själva. För människan är inte utelämnad åt total kärlekslöshet, vi måste bara börja med oss själva tror jag. Där i finns miraklen. Deepak Chopra sa en gång att det går inte att önska något när man är i ett stormande hav, man kan bara göra det när vågorna stillnat och ytan är blank. Då man har frid i sinnet hör man sina egna tankar. Jag har talat mycket om att finna sin röst i ensamheten, men då handlar det mest om att man frivilligt har sökt ensamheten. När någon är ofrivilligt ensam är det inte lika lätt att finna friden i tystnaden för då kan tystnaden vara kvävande. Det gör ont och man är inte sig själv och vet varken in eller ut. Man är orolig, splittrad och vill hellre fly från detta än sätta sig ner och känna efter.

Rent praktiskt rekommenderar jag alltid meditation i sånt läge. "Jag vill inte meditera. Jag träffa någon." får jag till svar då. Ja såklart. Men det är omöjligt när man har gått vilse i djungeln och springer omkring desperat oc h slår vilt med en machete för att hitta rätta vägen. Panikhandlingar tar oss ofta allt längre in i djungeln och inte minst i ett växlande mönster av hopp och förtvivlan. Man måste stanna upp, andas och lyssna. Låta tankarna strömma förbi som det skval det är. Man har nästan som ett surr i öronen till och med, sånt surr man får när man lyssnat på musik högt i lurarna. Så...tyyss...nar...deet.....Det blir dödstyst...och det är inte obehagligt. Först då är det möjligt att höra vad man önskar egentligen, så man inte tar vad som helst menar jag.

För när vi är desperata kan vi bli helt omdömeslösa i våra val. En stund med oss själva och våra djupaste önskningar kan rädda oss från många misstag och inte minst missförstånd och missriktat sökande som slutar i sårade känslor och ännu större ensamhet. Våra känslor kan spela oss spratt. Känslor kommer och går lätt och en del människor som känner sig ensamma för att de är det eller har en upplevd ensamhet kan ofta bli förälskade i kärleken. Den blir som en LSD-tripp då och då för att fylla sig själv med kärlek. Det är ett beroende som allt annat. En del använder sex på precis samma sätt. I båda fallen sårar man ofta inte bara sig själv utan andra på vägen, när man inte vet vad man vill. Paniken leder kort sagt till att vi förvärrar problemet.

Att komma till en inre frid där där man bara ägnar sig åt sig själv en stund kan leda till, om vi vill, att hitta en ny kärlek i oss själva. Det är ett uttjatat ämne och jag vet inte hur jag ska vända på orden för att det ska verka nytt men självförälskelsen är ingen onani. Det är inte heller självhävdelse, ingen egotripp utan en självacceptans och en kick av kärlek som du varar. Att acceptera sig själv rakt av även de egenskaper som inte är vackra är jordmån för en typ av kärlek inte någon kan gå iväg med. Det är en outsinlig källa. Relationen till sig själv är en viktig relation. Om man inte vårdar den får man leva med en människa man inte tål och som man inte blir av med och vem vill det?

När vår kärlek till vår egen person är varm och förstående, vårdande och tillitsfull då möter vi alltid någon som speglar det här. För "like attracts llike". Vi kan inte längre ens tänka oss vem som helst då när vi är sugna på någon som uppfyller alla behov vi har. Vi vill ha någon som förstår det vi tänker, som utmanar oss, som svarar på den kärlek vi bär på och som matchar den. Vi vill ha någon som intressera sig för det vi gör, som lyssnar och som vi attraheras av. Vi vill ha allt från fjärilarna i magen, spänningen till en sugande åtrå. Vi vill längta efter varje hårstrå, efter formen på nästan, vi vill känna den där brännande känslan när läpparna möts och älska precis var som helst. Vi tar INTE vem som helst efter att vi först har blivit förälskade i oss själva, när vi släppt taget om den ilande smärtan av ensamhet och andats djupt och lyssnat till våra djupaste önskningar från vårt älskande hjärta. Vi är så fulla av kärlek då att vi vill ge den, inte bara ha den.