Att tänka mer än positivt

Det finns nog inget så svårt som positivt tänkande och då menar jag inte att gaska upp sig, att försöka se det bra i det som händer, att tro på sig själv och så vidare. Det svåra är att vända en helt omöjlig situation, som verkligen är omöjlig på alla fronter. Låt mig ta ett exempel.

Säg att du är helt ensam, inga vänner, ingen släkt, ingen ekonomisk trygghet, inget jobb och sjuk och inga möjligheter att förändra något. Drastiskt, kanske du tänker. Det är det inte alls, många upplever det. Det har ingen betydelse hur du hamnat där, ifall du får skylla dig själv eller det är "slumpen". Det finns ingenting att hålla sig vid och det enda som kan lösa situationen är ändå du själv. Det är då vi människor slutar bry oss om petitesser, om tandkrämstuben är klämd på fel ställe. Istället börjar vi skönja det som verkligen är viktigt för oss, och kanske också se att vi bara måste tro att saker löser sig, att det inte finns något annat att hålla sig till. Det tar grabbatag om våra djupaste rädslor för vad livet kan kasta in oss i. Det är inte tradiga höstmornar, tråkigt jobb, allmän maktlöshet eller detta att vi tycker är offer i tillvaron som testar oss i djupgående positivt tänkande. Det är när vi kan vända en hopplös situation till en förhoppningsfull med bara tanken, och då menar jag bara tanken. För det är i tanken allt börjar. Det är i tanken vi styr över hur vår tillvaro ska vara.

Det är såklart inget man gör sådär bara. Det handlar om att lära sig varje fas i den process av positivt tänkande. Det betyder inte att man inte får klaga ibland, känna hopplöshet och ibland till och med bryta ihop. Det handlar om inte hänfalla åt depression och pessmism, inte heller åt manipulation, stöld, lögner, brott eller vanlig hänsynslöshet för att rädda sig själv. Disciplinerat tänkande är grundläggande, därefter kommer acceptansen och därefter tacksamhet. Det krävs också ofta ett sökande efter svar på hur saker och ting hänger ihop här på jorden, samt en gnutta envishet och uthållighet. Såklart är det heller inget man kan slå upp i en bok alltid och läsa sig till. Det är den individuella erfarenheten som ofta är det mest värdefulla och den kan vi ju bara uppleva själva, genomleva, förstå och begripa den vägen.I slutänden är det dock alltid tilliten som är måttet på hur vi lyckats.

Paradise Lost

Paradise Lost publicerades 1667 första gången. Milton skrev blankvers i tio band om jordelivet som en smärtsam kurs vi måste igenom för att förändras och utvecklas. Orkade jag läsa den skulle jag men jag är för lat för att tränga igenom denna lunta med gammalt språk och vers. Det är tidlösa dokument som har ett värdefullt innehåll dock och även om det har gått trehundrafemtio år cirka så är vi inte ens i närheten att förstå innebörden, och vi har svårt att ta till oss budskapet trots att det skulle underlätta livet för oss avsevärt.

Smärta är aldrig kul, fysisk som psykisk, men det är smärtsamt att leva och ingenting förändrar oss så mycket som djup känslomässig smärta. Vi skulle aldrig lära oss hälften av livet om det vore en räkmacka att segla på. När vi tycker det är meningslöst så är det just meningen vi upplever, vi är liksom mitt upp i den. I ett efterhandsperspektiv först kan vi förstå och inse vad det var vi skulle begripa. Desto djupare förändringen av oss går desto smärtsammare är upplevelsen. De som flyr det kommer aldrig att lära sig något. De som hellre smiter undan och tar lättare utvägar kommer aldrig nå någon högre visdom. Det finns så mycket att lära, så enormt mycket visdom att träna på och att söka. "Hon är en sökare." säger vi och menar ofta något negativt, om människor som är i förvirring och smärta. Det är synd, eller egentligen, mest synd om de som säger det för det är de som missar målet. Att söka är att ta upp kampen och att så småningom nå målet för det finns alltid svar. Det finns svar på precis allt bara vi söker, även på den mest tillsynes mest slumpvist utvalda tragiska händelse.

Paradise Lost är, som sagt, lite för lång för mig och så tycker jag att det som sägs inte behövs sägas i tio band att nå ut med budskapet. Det handlar ju egentligen kort och gott om att vi är en del av världsrymden och vi människor gör korta visiter på den här jorden och i ljusår räknat så är den smärta vi upplever här bara en kort sekund tillskillnad från det paradis vi annars är vår egentliga tillvaro. Idag är man flummig om man påstår det, jag skulle vilja säga klok. För det ger perspektiv på tillvaron. Man ska inte förringa den tragedi av svält, lidande och förnedring mänskiligheten får utstå, men det är heller inte så evigt lidande och det ger i slutänden ovärderlig kunskap, mycket ovärderlig kunskap att föra vidare...