Nobelpristagare man inte glömmer

Har läst Herta Müllers tal när hon fick nobelpriset och en artikel av henne. Det har ännu inte blivit av att jag läst någon bok av henne men jag önskar jag har tid med det snart. Hon är den enda, förutom Selma Lagerlöf, av nobelpristagare i litteratur som intresserar mig. Herta Mûller har haft ett mycket intressant liv där hon fått stå ut med förtal, hot och förföljelse för att hon dels skrev om förtrycket i Rumänien, dels för att hon inte lät sig bli en del av det smutsiga maskineri diktatur, makt och kontroll av människomassan, ofta är.

Hon säger något intressant i en artikel om nobelfesten i december 2009 att:

– I byn kröp alla för staten, men kontrollerade varandra och sig själva intill självutplåning. Feghet och kontroll – det var allestädes närvarande i staden, säger hon.

Alltid när vi läser om förtryck så gör vi det alltid "efteråt", under tiden det sker så är den som är förtyckt nerstoppad i en försluten säck och kan inte tala. Det finns ingenting som tystar en människa så som förtal och smutskastning, det är mycket effektivt. Herta Müller talar just om det, hur förtalet kvävde henne och hur man visste hur effektivt det var. I andra sammanhang såå tystar man människor med våld så som Gadaffi gör just nu, med tortyr och med döden. Det finns tusen sätt att tysta människor på men "efteråt", när vi kommit ur förtrycket och den som haft kontroll över oss inte har den kontrollen längre det är då vi kan tala. Det är då de ombytta rollerna sker och den förtryckta kan säga att såhär var det.

Innan vi kommer dit krävs det mod att hålla fast vid det vi tror på. Det finns tusentals krafter av skilda slag som kan få oss att tappa taget om det som är det rätta och det enda värt namnet att hålla fast vid när vardagen är hotfull och kränkande. De flesta är fega, så är det. De flesta ser inte det som händer, de flesta vill inte se det som händer. För de flesta har det blivit en vardag att överleva i och inte att leva i. Varje människa har sitt eget skäl till feghet, till att inte stå upp för det som är rätt och riktigt. Varje människa har sin syn på det som är rätt och riktigt. Ofta så blir också protesterna ett spel för gallerian faktiskt. Tyvärr. Jag har upplevt det och sett det med egna ögon. Hur man stärker sin självbild av att vara rättskaffens med att förenas i protester mot nedläggning av program och kurser men man blundar och håller käft när kollegor hotas, trakasseras och förvisas. Då skyller man på konkurrensen, att vederbörande får skylla sig själv eller att "tyvärr så är livet ibland". Samma person som uttalar det skulle själv krypa ur sitt eget skinn och lägga sig i fosterställning ifall liknande drabbade honom eller henne. Nej, det är lätt att protestera i en lättsam miljö där inget egentligen kan hota en, det är värre och en större utmaning att verkligen stå upp för sina ideal när man riskerar att förlora allt.