Vår egen frälsare

I förrgår skrev Kadhammar om att dokumentären om Olof Palme inte gav något nytt. Han ser det som att vi gång på gång, när dokumentärer om Palme sänds, påminns om att vi förlorade en visionär och en trygghet när vi förlorade Palme. Ja, visst jag kan också fyllas av trygghet och hopp när jag ser honom. Han väcker och väckte känslor för att han var så levande. Han var orädd, vass och bestämd med vad han ville. En kombination som gjorde honom både älskad och hatat.

Jag är uppväxt i ett hem där man var gråsosse eller inget alls. Jag studerade Per-Albin Hansson varje frukost. Han hängde nämligen framför mig i form av en klocka. Han tickade jättehögt och jag tyckte han såg lite läskig ut. I alla fall sträng. Jag satt och viftade med röd flagga redan i sittvagnen och de första orden jag lärde mig skriva var s o l i d a r i t e t. Jag har hittat kvarglömda pappersark där jag skrivit mina första ord när jag var runt fem eller sex år. Det var mycket debatt omkring alla samhällsfrågor hemma och jag som var yngst lyssnade mest. Pappa sa heller inte så mycket även om han var rödast av oss alla. Men när han väl sa något var det ofta mitt i prick, argumenten fick oss andra tysta för det var oemotsägliga argument, och ofta från en oväntad vinkel ingen av oss tänkt utifrån. Solidaritet var exempelvis för pappa inget man gjorde för någon annan i första hand utan för sin egen skull, för att det måste finnas någon kvar att hjälpa i den stund man själv behöver hjälp. Pappa såg på sätt och vis samhörighet och ömsesidigt beroende som en naturlag. För att han var en naturvetare och lagsportsfan, och det mer än han var sosse.

Alla gånger vi gick och röstade eller gick i demonstrationståg är roliga minnen från min barndom och när jag ser Palme påminns jag om allt det där och hur han blev en del i min uppväxt, som en trygghetsfaktor. Jag älskade den där gemenskapen, stämningen och andan av att det är självklart att man kan förändra.Jag älskade Palmes vässade och vassa argument. Därför har jag under lång tid av mitt liv varit fast i tanken att man måste vara många för att kunna förändra. Vi skulle inte haft rösträtt som kvinna och som låginkomstagare ifall inte gemensamma krafter skapat de möjligheterna, om man inte betalat med blod, svett och tårar.

Fast med tiden såg jag baksidan av detta med gemensamma krafter, jag började upptäcka masspsykosen och detta farliga med att följa strömmen. Desto mer jag såg avarterna av gemenskap, desto mer började jag tvivla på om det är så bra. Hur lätt är det inte att hamna i en masspsykos? Vi gör det i vårt samhälle hela tiden, fast vi inte tänker på det. Mode är en slags masspsykos skulle jag vilja säga. Det är hur lätt som helst att sådana krafter slår helt fel. USA kanske är det tydligaste exemplet på det. Det är som om amerikanare måste ha något att vara rädda för, som om de mår bättre när de har ett yttre hot av kommunister, muslimer eller så. I filmen om Palme så påminns vi för den delen att samma kommunistskräck fanns även här i Sverige under Kalla kriget, då när Guillo och Bratt avslöjade registreringen av kommunister i IB-affären. Med tanke på SD:s växande stöd så nojar vi även för muslimer, precis som man gör i staterna. Det är läskigt med strömningar som påverkar oss och hur vi förr eller senare kommer vakna upp och upptäcka att den där kraften bara var en illusion, skapad av känslor och rädslor inombords. Hur politiskt det än verkar, menar jag, är det ibland bara känslor som spökar.

Om vi ska förändra till det positiva och slippa vakna upp med eftertankens kranka blekhet i ansiktet så måste vi därför börja med oss själva, tror jag. Sting har därför gett mig mitt bästa politiska citat: "Man goes crazy in congregation, we can only be better one by one." Alla lockande känslor av gemenskapsyra kan försvinna när jag säger så och hela den här tryggheten i att hitta en ledare som ska frälsa oss och ge oss visionerna kan gå förlorad Därför är citatet inte så populärt, men jag tror vi behöver växa upp och sluta fråga efter frälsaren som Kadhammar gjorde i förrgår när han efterlyste en ny Palme, en ny visionär som kan oss tillbaka tryggheten. Det kommer inte att ske, dessutom är vägen till trygghet mycket kortare ifall vi börjar med oss själva. I alla fall i längden är den kortare, om jag får uttrycka mig så. Vi måste liksom igenom oss själva innan vi kan skapa ett tryggt samhälle, och ju längre vi väntar med det ju längre får vi vänta på ett bra och trivsamt samhälle att leva i. För hur flummigt det än låter så är det inte med förnuft alltid vi skapar ett samhälle. Vi gör det minst lika mycket med våra psyken och känslor, och dessa måste därför vara renodlade från egoism för bästa resultat. Ingen storebror eller utifrån-kraft kommer att renodla åt oss. Även om det är långt dit innan vi förstår vikten av att göra upp med egoistiska syften, öka förståelsen och kärleken i våra hjärtan också inom politiken, så är tiderna är inte sådana längre att vi kan sitta och vänta på att bli omhändertagna. Vi har för många akuta miljöproblem och problem med anti-demokratiska krafter för att ha tid med det. Vi måste göra det själva, lämna nostalgin och bli vår egen frälsare, tror jag.

Infantilitet, det nya samhällshotet

Den här julen har gått i tecknet "chockartat uppvaknande" för min del. Jag hade faktiskt ingen aning om att svenska folket bestod av så stor del barn. 74 procent tycker att de inte fått en riktigt jul utan Disneys oklippta version. Det säger ingenting om rasism, anti-rasism, Disney eller julen. Däremot säger det allt om mognadsnivån hos svenska folket."Jag blev rädd för de jag känner", skriver Fridah Jonsson i Metro och jag säger detsamma. Även de som annars har sunda åsikter och inte är några SD:are blir plötsligt upprörda för att de inte får sin Disney-version på julafton. Av den anledningen tar de sig lika plötsligt rätten att bestämma vad människor med asiatiskt, afrikanskt och judiskt usrpung blir kränkta av. De bortklippta sekunderna hånas och skämtas om och man har helt oväntat tappat sin vanliga respekt och förståelse.

Att barn upp till tretton år kan uppröras och känna att de inte får samma julstämning utan den vanliga Disney-versionen. Det kan jag köpa, men vid vuxna människor går min gräns för förståelse. Sådana uppenbara tecken på infantilitet, att man har hängt upp sin julstämning på ett barnprogram när man är vuxen är inte okej. Då bör man tänka om och verkligen ta sig en funderare över vad ordet tradition betyder. Vidare så är den egoism, att andra ska stå ut med förnedring och förnedrande karikatyrer för att man själv vill ha ett visst barnprogram till jul, också ett tecken på att extrem omognad. Att så stor procent saknar mognad förvånade mig. Ja, till och med chockade mig, en stund tills jag tänkte efter och insåg att det är förklaringen till att vårt samhälle i mångt och mycket ser ut som det gör och att debatten ofta är på väldigt låg nivå.

Det är inte bara Blondin-Bella som är korkad när hon bloggar om att ta bort även "Karl-Bertil Jonssons Julafton" för att Karl-Bertil stjäl. Det är inte bara hon som är på ett barns nivå när hon analyserar programmet. Tage Danielsson gjorde aldrig någon hemlighet av att han är socialist och inte heller någon hemlighet av att "Karl-Bertil" går ut på att kritisera kapitalismens stölder från folket på gräsrotsnivå, som sedan Karl-Bertil stjäl tillbaka. Att programmet handlar om fördelningspolitik i gammal Robin Hood-anda har till och med högerpolitiker förstått genom tiderna. För bara trettio år sedan var det en självklarhet för allmänheten att nazist-flaggan mot slutet är en symbol för högerns frotterande med extremhögern i en tid då nazismen satt vid regeringsmakten i Tyskland, och att både kapitalistiska och nazistiska tanken förlorar medan den socialistiska tanken vinner med Karl-Bertils insatser. DET är poängen, inget annat. "Karl-Bertil" är skriven under vänstervågen och hänvisar till en tid tjugo år tillbaka och talar varken för stölder eller nazism, tvärtom talar den om rättvisa och samhällsansvar. Hur svårt kan det vara? Men nu tycks man inte förstå ett jota av detta och den historielösheten skrämmer mig till döds. Ska vi klippa bort hela Karl-Bertil eller bara nazist-flaggan får vi klippa bort flaggan eller hela Killing-gänget när de driver med nazismen, eller klippa bort alla som har haft en åsikt innan 1995. Bara och endast för att vi inte förstår innehållet längre? Slå upp i Wikipedia och läs på, kanske man ska säga i en tid då en sajt på nätet är vår främsta informationskälla i det stormande hav av information vi aldrig någonsin haft i vår historia. Brist på information har varit ett samhällshot, idag är brist på kraft att söka information samhällshotet, skulle jag vilja säga.

Genom tiderna har vi sett det största hotet mot samhället i regeringsmakten och det är inte så märkligt. Efter andra världskriget skrevs många framtidsvisioner, bland annat Fahrenheit 451. För de som inte känner till boken kan jag säga att den handlar om ett samhälle som blivit fördummat och lättstyrt för att regeringsmakten bränner böcker. Brandsoldaterna släcker inga bränder längre, de tänder bränder, de bränner böcker. Brandsoldaterna är som poliser och letar upp förbjudna böcker hos medborgarna. De är klädda som gamla nazister och de har också likartad människosyn. Det är inte alls märkligt att en framtidsvision målas upp så när den är skriven strax efter kriget, i en tid då man sett våld och hot, och hur det tystat människor.

Vi kunde då inte föreställa oss att i framtiden skulle det största hotet inte vara regeringsmaktens förbud utan vår egen lättja, egoism och inte minst infantilitet, men där är vi nu. Efter vi genomlidit våld, misär och fattigdom i gamla Fattigsverige, efter vi har genomlidit krigshot, dödshot och åsiktsförbud under Kalla kriget, byggde vi upp ett Välfärdssverige och där är vi nu. 2012 avslutas med att Sveriges befolkning inte upprörs av utanförskap, fattiga barn och supande föräldrar under julen, utan det starkaste engagemanget och rättspatoset brinner när vi inte får se ett barnprogram på det sätt vi brukar. Jag vet att tidningar slår upp detta och gör en grej av det, men jag säger som Fridha Jonsson i Metro, jag har chockats även av min omgivning. Det finns såklart även de i min omgivning som har andra bekymmer än Disney på julafton och som inte hängt upp sin tradition på ett barnprogram, men rent generellt kan jag nog ändå säga att det här, som sagt, förvånade mig till en början och när så insåg jag att det är ett samhällsproblem. Ett samhällsproblem jag känt av och sett men inte förstått vidden av förrän nu, och det samhällsproblemet heter infantilitet.

Nu är den ¤&)# julen här...

Det här att kunna bestämma sig är ett intressant ämne i livet. Det är inte särskilt aktuellt just nu i julstressen eller är det just det. Vi har inte tid att tänka efter nu, inte tid med de stora besluten i livet. Flertalet som läser min blogg kommer inte göra det ikväll, inte i morgonkväll heller och definitivt inte på julafton. Det är paketer, städning, mat, pynt, släkt och vänner som är prioriteten av alla prioriteter just nu. Så har det varit för mig också i många år men på senare tid har jag börjat julvägra. Jag älskar inte julen. Jag tycker faktiskt inte ens om den. Jag vågar vägra den i storskaligt format, jag begränsar den och jag håller den ifrån mig om jag kan. Då blir den lite mysig och så hanterlig så att jag kan älska den lite. Det var inte alls länge sedan jag bestämde mig för att göra den hanterlig. Den har varit ett måste i många år och jag har anklagat mig själv för att jag känt den som ett krav, under tiden jag i hemlighet längtat efter våren och önskat det vore påsk som var Sveriges kommersiella högtidsdag. Våren kan jag nämligen tänka mig fira hur mycket som helst, för vi firar ju ingen högtid längre av religiösa skäl. Traditioner som håller oss samman för att vi är övertygade om något är borta för länge sedan. Ingen är särskilt övertygad överhuvudtaget längre, det är inte inne att vara övertygad. Man ska vara lagom i sitt ställningstagande, som det vore ett tecken på att vara sund och klok och inte en mode-attityd. Vi är inte ens längre politiskt övertygade. Vi har inga särskilda åsikter om något alls, har man det är man bara jobbig och oförståndig. Det kan vara både bra och dåligt. Bra för att vi slipper religiös fanatism, dåligt för att vi är loja och ointresserade så länge det inte handlar om att leva upp till något allmänt krav, som julen exempelvis.

Tänk om vi tyckte det var lika viktigt att helt villkorslöst hjälpa alla som sover ute i vinternatten, sällskapa alla de som är ensamma i jul och ta hand om alla barn vars föräldrar super bort hela julen? Ja, kanske du tänker, det vore behjärtansvärt men det är inte så det fungerar och vi har hört det där ältas varje jul. Men tänk ändå, tänk vilken energi vi lägger på att få allt klart till julafton, tänk på vilken stress det är att försöka komma ihåg alla vi vill ge en julklapp, och tänk på alla vi köper till bara för att vi måste och inte för att vi vill. Tänk om all den energin vi lägger på maten, släkten och julstöket (de flesta suckar över) kunde riktas dit där den gör mest gott? För då kanske vi skulle slippa tomheten som kommer sen när alla julklappar är öppnade, maten uppäten och nubben urdrucken. Ofta fylls vi av kärlek till våra nära och kära de kvällar vi äntligen kan vara tillsammans, men vi kan också fyllas av en tomhet, i alla fall jag. Jag har ofta frågat mig: "Var det bara det här?`"  "Har jag stressat runt bara för det här? För att se Kalle Anka och för att mina barn ska få sådant de redan har när andra barn svälter?" Jag kan ge mina barn Ipad, Ipod, Walkman, Spiderman, Appel, Microsoft och Game boy vilken dag som helst på året. Jag kan känna kärlek och få kärlek varje dag, jag kan spela in Kalle Anka och se det när jag vill och jag kan sjunga Elvis julsånger när som på Spotify. Varför ska jag stressa mig fram mellan november och december för att göra det under en kväll då alla andra gör det, utan någon som helst religiös anknytning dessutom? För gemenskapens skull? För att det är en kraft i traditionen, att alla gör det julmysigt den 24 december och att det finns en gemenskap i det? Då när hur många som helst står utanför den samhörigheten känns det inte helt bekvämt att delta i den, skulle jag vilja säga. Dessutom är det en gemenskap byggd på massa regler och måsten som vi inte vet varför vi har. Julhelgen är faktiskt den enda storhelg vi har som vi inte gör vad vi vill med.
Det ska exempelvis vara Kalle Anka på TV:n klockan tre och tycker  någon att det är rasistiskt med "negerdockor" på julafton, vilket det är, så får vi ångest och säger: "Ingen ska förstöra min jultradition med att ta bort ett tre-sekundersklipp.".

Jag vet inte. Det är säkert fel på mig men där går min gräns för vad jag ställer upp på kan kallas tradition. Vi behöver backa några steg, tänka efter och försöka definiera begreppet tradition, För vad har ett tre-sekundersklipp med tradition att göra? Absolut ingenting. Har vi så svaga rötter i vår historia, för tradition kräver historia, och har vi blivit så kommersialiserade att vår tradition handlar om ett TV-program vi kan spela in och se när vi vill? Eller är det vår barndom vi upplever om och om igen och inte en tradition när varje detalj i ett barnprogram måste vara som de alltid har varit? Ja, vad det än beror på så har vi hamnat väldigt fel  och har inte en susning om varför vi firar julen. Vi behöver en karta för att ta oss upp på rätt spår igen.

Jag gillar inte att inte veta varför jag gör saker och ting. Därför har jag bestämt mig för att fira julen precis som jag vill. "Vem hindrar dig?" kanske du tänker då? Ingen hindrar mig, och det är för att vi lever i ett fritt land, tack och lov. Men det kan finnas hinder även i ett fritt land. Allting har sitt pris. Ska man göra annorlunda får man vara beredd på att folk talar om det för en. Då får man svara på många frågor och försvara sina beslut och stå ut med många oförstående kommentarer och med mycket besvikelse och ibland ren ilska från andra människor. Vi tror att vi är fria, men det är vi inte. Vi kan inte göra mycket som är annorlunda utan att bli betraktad som konstig eller fel. Jag vill inte bli betraktad som den excentriska tanten på högsta våningen som försöker vara speciell och söker uppmärksamhet. Jag vill heller inte vara en glädjedödare. Jag vill bara att  man ska respektera de beslut jag tar, nu när jag äntligen kan ta dem utan att göra allt för mycket skada. Jag vill ägna min jul åt alla som är ensamma, är hungriga och inte har någonstans att bo. Det skulle vara roligare och helt enkelt ge mig mer än äta julbord jag egentligen inte är så förtjust i. Jag vill inte verka bättre än andra och tävla med att göra mest behjärtansvärda saker. Jag vill bara känna mening i det jag gör och det gör jag inte när jag sitter med munnen full av choklad under tiden hackspetten sjunger "allipappadija" för femtielfte "/&"% gången. Det skulle visserligen lugna andra mer och jag skulle slippa bli ifrågasatt om jag snällt satt kvar och även tittade på "Kar-Bertil Jonssons julafton", ett program vi också ser för att det betraktas som tradition, och som egentligen handlar om det jag talar om i det här blogginlägget men som bara rullar på med sitt urvattnade budskap.

Nej, nej säger jag. Jag är ledsen men jag finner ingen som helst mening värd namnet med sådana här traditioner, i alla fall inte efter man fyllt fjorton år. Då barndomen är slut och magin har försvunnit och verkligheten knackar på. Då när det är dags att ta egna beslut om vad och hur man vill att livet ska se ut. Då vi helt enkelt ska börja ta ett personligt ansvar för vad vi väljer att lägga vår livskraft på. Jag skulle ha gjort det för länge sedan, tagit det ansvaret alltså, men bättre sent än aldrig. Kärlek åt de som inte har, mat åt de som inte har och en skön varm säng åt de som inte har. Det upplever jag enkelt uttryckt, som mer meningsfullt än att bevara en "negerdocka" i ett TV-program man aldrig vill sluta se.

Det här att vara levande

Idag på morgonkvisten lyssnade jag på Obamas tal efter den senaste massakern i Connecticut och blev rörd. Det var nog det bästa tal jag hört från en politiker. Det var så respektfullt och ärligt medkännande. Kanske berodde mina egna tårar på att jag varit känslomässigt laddad den sista veckan. Jag vet inte.

I mitt jobb möter man många människoöden och ibland händer det att jag inte är mig själv på resten av dagen när jag får veta vad en del tvingas gå igenom. Det finns inga ord för att beskriva den där känslan av att bli förintad en kort stund. För det är en kort stund. Jag behöver ju inte genomleva det. Precis som jag inte behöver genomleva att mina barn utsätts för dödsskjutningar i sin grundskola. Connecticut lever med sorgen och förtvivlan varje sekund nu. Jag kan glömma allt det bara jag åker och handlar om ett tag.

I Sverige finns det mesta, det finns samtalsstöd på varje arbetsplats och på varje vårdcentral. Vi kan alltid få hjälp med det som händer omkring oss, även med känslan av att bli förintad. Min första tanke var att det kunde vara bra men så började jag fundera på om jag blivit rädd för empati, om jag blivit så känslig för känslor när jag lever i ett land där den enda katastrofen är snön varje år som ställer till problem, och så fort vi kommer ur "neutralläget" så oroar vi oss för att vi känner allt för mycket. Är det obehagligt? Blir vi  rädda för att vi ska säga fel saker och göra fel, förutom att vi blir rädda för att känslorna tar överhanden? Eller handlar det mest om att det blivit stopp i avloppet för empati och inlevelse?

Har vi blivit så matade och utsatta för tragedier i fjärran länder, där vi inte kan göra något, att vi inte vill känna längre för att vi inte vet vad vi ska göra med det? Har vi med andra ord känt för mycket sedan TV kom, och inte för lite, så vi blivit skygga för vår egen inlevelseförmåga? För empati föder ju en känsla av att vilja agera. Vi vill ta hem vilsna kattungar och det gör att vi mår bättre när vi kan göra något konkret. Då får den där känslan av förintelse ett utlopp och vi är på banan igen.

Jag vet att det är bra att ha någon att prata med och jag tycker inte alls att det är något märkvärdigt egentligen, eller konstigt. Varje amerikan har sin "shrink" de går till och jag önskar vi svenskar kunde ha en lika öppen syn på fenomenet. Jag menar bara att det kan vara tusen gånger lättare att ta sig ur smärtsamma känslor, depression och känslor av maktlöshet när vi gör något för någon annan. Den sortens terapi vara betydligt bättre än att gå till någon där man bara pratar av sig.

Jag är också medveten om att bara för att vi inte upplever dödsskjutningar så saknar vi inte trauman i våra liv. Vi är inte skyddade för allt för att vi lever i rikedomens västliga delar på jordklotet. Vi har våra egna trauman att brottas med på samma gång vi alltid får höra att vi har det bra och inte ska klaga. Tillslut vet vi inte om vi får tycka det är jobbigt när vi går igenom skilsmässa, svek, övergrepp och så vidare, bara för att vi inte svälter. Alla liv har självklart sina utmaningar, som ibland är mer än vad en människa orkar med, men ändå slås jag av hur mycket vi tycker är självklart, då när jag möter människor från andra delar av jorden där inte ens mat för dagen är självklart.

Vi har mat på bordet, vi har kylskåp att ha maten i och vi har en säng att sova i. Vi associerar inte raketer till vapen, utan till nyår. Vi har ett föreningsliv där vi kan spela schack och fotboll och göra karriär om vi är en talang och har vilja. Vi har många gånger förståelse i vår omedelbara närhet. Zlatan var en bråkig tonåring som ofta kom sent till träningen, var kaxig och inte gjorde som tränaren sa. Ändå trodde man på honom i Malmö FF, han fick inte stryk, blev inte utslängd ur klubben utan fann förståelse. Idag är han en världskändis. Det kanske inte bara låg goda intentioner bakom förståelsen, utan även ett hopp om att han skulle dra in pengar, men ändå fanns aldrig tanken på att ge honom örfilar. Vi har lämnat det sättet att se på fostran så pass mycket att unga människor ibland saknar respekt för vuxenvärlden, ändå håller vi ut i vår strävan att försöka göra det bästa. Jag uppskattar det, precis som jag uppskattar att vi skapar möjligheter. Inte mycket begränsar oss mer än vår egen vilja. Har vi svårt att få arbete finns möjligheter att studera. Mår vi dåligt på vår arbetsplats så kan vi få hjälp. Arbetsplatser har ofta gym och alla har ett friskvårdskort, och jag kan fortsätta räkna upp möjligheterna.

Allt är inte perfekt. Det är inte dit jag vill komma. Det finns mycket som borde förändras i vårt land men jag uppskattar att det finns en röd tråd som heter empati. För allt som bygger på att göra det bästa för alla, bygger på en känsla av att vi vill att alla ska må bra inuti, och det är faktiskt något som tidningar och press borde tala om mer än om allt mindre bra som händer. För möjligheterna är ju inte självklara, vi måste vårda dem och vi får inte förlora vår känsla för empati som skapat allt detta, inte ens när vi blir utnyttjade.

För jag vill inte vara rädd för min djupa medkänsla hur ont det än gör. För jag vill vara levande. Jag vill vara levande även när saker händer så långt bort som i Connecticut. Jag vill känna vad en president kan känna som måste tala inför publik och riskera att visa sin sårbarhet i en stund när han kanske bara har lust att vara ensam. Han kanske dessutom måste leva med konsekvenser han inte räknat med. I en stund när han faktiskt inte bryr sig är det möjligt att hans popularitet kanske ökar och då måste han leva med att hans framgång var beroende av människoliv. Hur känns det? En sådan dag som idag?

Allting har sin konsekvens och allt som ofta handlar det om konsekvenser vi inte kan förutspå och ibland ens förstå hur vi ska hantera för de är så märkliga. Vi tror att så mycket handlar om vad vi själva gör det till, och så kan det vara, men det är lika ofta så att vi inte kan råda över det som händer. Vi vet inte varför han som sköt skolbarn gjorde som han gjorde, och vi kan bara lägga ansvaret där, inte skulden. För lägger vi skuld och pekar finger, pekar alltid tre fingrar tillbaka på oss själva. Tre fingrar som säger att man faktiskt inte vet orsaken och inte konsekvensen för de inblandade, och så länge man inte förstår kan man bara göra en sak och det är att inte döma, bara känna empati. Därför är empati och förståelse livsviktigt utan dessa två syskon föds hat och fördömanden, och det dödar, om inte fysiskt så själsligt. Därför är jag glad att Obama lyckades röra mig till tårar idag.

Uppvaknande

Uppvaknande är en del i livet som vi sällan pratar om, förmodligen för att det är en sådan personlig upplevelse, men det är något som händer hela tiden och händer alla människor någon gång i livet. När jag jobbade på kom vux för många år sedan träffade jag människor, helst kvinnor som var utbrända. De hade försökt leva upp till att vara perfekta hustrun, älskarinnan, arbetskamraten, mamman och hushållerskan. De ville vara glada varje dag, sexiga och roliga. De ville vara läxhjälp och laga den bästa maten. Inte för någon anledning alls mer än att vara till lags och leva upp till en bild vi har av hur "min fru" ska vara. För frivilligt eller ofrivilligt har vi en bild av en vuxen kvinna som superkvinnan, som aldrig har egna behov och jag tror inte någon kvinna, i alla fall någon gång i sitt liv, försökt leva upp till den bilden utan att lyckas. De som kom i mig hade plötsligt funnit sig själva sitta i bilen på morgonen och inte veta hur man lägger i ettan. de hade konstant värk och kroniska sömnproblem, de kände sig misslyckade. De kände sig misslyckade ända till den dagen de vaknade upp och insåg att det var ett fantasifoster eller till och med en ren galenskap de försökt leva upp till.

Då när de insåg det hade misslyckandet plötsligt förvandlats till en befrielse och de kunde med gott samvete satsa på sig själv. Då och då ledde det till skilsmässor eftersom de hade en man hemma som inte förstod vad det tagit åt dem. De tyckte de blivit självupptagna och egoistiska. Nästan så de ansåg att det till och med varit bättre när hustrun låg på sjukhuset utbränd. Då visste de i alla fall var de hade henne. Nu hade de ingen aning om vad som tagit åt henne. "Hon som tyckt det varit en avkoppling att diska:" var en kommentar jag hörde. Ja, vi kan sällan vänta oss förståelse vid våra uppvaknanden, snarare är det den motsatta reaktionen, oförståelsen, vi möter.

Uppvaknanden kan komma precis när som helst. Det är som om vi, utan att vi vet om det, går på uppvaknandets väg. Vi samlar tankar och erfarenheter och helt oväntat en dag slår oss en tanke som aldrig har slagit oss förut. Jag läste en blogg eller artikel av Marcus Birro för länge sedan. Han berättade att han varje morgon drack Baileys för att orka gå ner till bolaget och köpa mer sprit. Han bodde vid en kyrkogård och från köksfönstret satt han med Baileysen i ena handen och blickade ut mot den där kyrkogården samt en skylt där det stod:"Tänk på döden.". Han tänkte aldrig på döden, skrev han. Men plötsligt en morgon gjorde han det ändå och trots allt. Det var som den här dagliga rutinen att se den skylten hade skruvat sig in i hans medvetande och han hällde ut Baileysen. Långsamt går vi mot insikterna och varje uppvaknande är ett steg mot nästa. Birro slutade inte dricka just den dagen men något hade hänt som gjorde att han så småningom "slutade fly!, som han själv betraktar sitt drickande. Innan hade han hittat sin manlighet och sitt manliga sätt att hantera känslor genom att vara full på krogen, jaga småtjejer och aldrig komma till ro. Nu ville han inte längre vara arton år i trettioårings kropp och fann på den vägen manligheten i sinnesfriden istället.

Nej, faktiskt raljerar jag inte. Det kan man tro att jag skulle göra om Birro och typiska könsroller vi försöker leva upp till. Jag respekterar alla former av vägar till insikterna och absolut Birros väg till ett lyckligare liv. När man väl är där, vid målet, skiter man också i vad folk tycker; om hur man borde ha gjort eller inte gjort. Det är ointressant eftersom man aldrig vill vara utan de erfarenheterna vägen till målet har gett en. Det är ovärderliga kristaller.

En kvinna, Cathy Shanahan, twittrade så klokt idag om just uppvaknande och det var inspirerande att läsa. !The reason people awaken, is because they have finally stopped agreeing to things that insult their soul". I den stund vi slutar acceptera saker som förorenar oss är ögonblicket då insikten väcker oss. Det är ingen känsla så stark som den och är alltid omöjlig att förneka. Det känns ibland som hela världen skakas om och så är det bara ens egen båt som kantrar, men det förändrar oss för all framtid. Fast "förändra" är inte rätt ord. Uppvaknande för oss rättare sagt närmare vårt sanna jag. De vi i grund och botten är när vi skalar bort allt vi trodde vi skulle vara. Desto djupare förändringen går, desto större smärta av att upptäcka att man levt med så många skygglappar, så många föreställningar och så många idéer om livet som inte ens var sanna, och till och med ibland helt förvrängda. Birro sa också att det som verkligen fick honom att förändras var en katastrof, så är det. Vi måste bli djupt berörda för att verkligen förstå vad vi håller på med, för att inte ramla in i samma mönster igen eller lura oss själva åter igen. Men reser vi oss efter något så omvälvande finns alltid ett liv därefter vi aldrig kunnat föreställa oss, ett liv nära livet och livsnerven.

Rätten till ilskan

Jag kan vara tyst och blyg ibland. Jag kan också vara väldigt pratsam, beroende på många saker. Konsekvenserna av båda förhållningssätten är ibland bra, ibland dåliga. Lika många gånger jag säger saker jag ångrar, lika många gånger bannar jag mig själv för att jag hållit tyst. Men då och då blir det också rätt. För ibland säger jag en del bra saker som människor påminner mig om att jag sagt. Jag har ofta själv glömt orden, men någon annan har hört dem och glömmer dem inte. Ni känner säkert till det där fenomenet då människor påminner er om saker ni sagt som de har tänkt på. Jag blev påmind om det igår. Vid rätt tillfälle hade jag sagt: "Jag önskar du kunde bli förbannad.". Hon sa: "Jag förstod inte vad du menade då, men nu förstår jag det mer än någonsin.". Allt förstår vi med tiden och inte minst är det så med ilska, en mycket oförstådd och underskattad känsla. Jag brukar förorda ilska även om det är en illa ansedd känsla och idag vill jag prata om ilska.

Det har aldrig varit särskilt okej att visa känslor i vår del av världen. Ända sedan vikingatiden har nordborna respekterat ett lika kallsinnigt sinne som klimatet. Heta utbrott och heta känslor har inte varit så respekterat. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det kan vara både och. Men ett är säkert ilska är en av de heta känslor, näst efter passion som ingen kommer undan. Även om det idag är inne att tycka att ilska är fult, så är det en mänsklig känsla och faktiskt livsviktig för att känna oss som levande människor.

På ett sätt är det egentligen inte alls svårt att göra sig av med ilska. Den är visserligen en så grundläggande känsla så vi kan i princip bara förtränga den, inte göra oss av med den. Men vem som helst kan förtränga. Det är inte så svårt. Vi kan lätt socialiseras och fostras in i ett samhälle, lära oss att det inte är bra att visa ilska och sluta att bli upprörda. Jag känner de som faktiskt aldrig blir arga, varken på sina barn, på mannen eller på någon i sin omgivning. De har lärt sig att ta allt med jämnmod. Det kan se ut så på ytan i alla fall. Det kan till och med verka som de aldrig drabbas av något som skulle kunna få dem upprörda, men synar man med lupp så är väldigt många i deras omgivning arga. De har fler arga omkring sig än flertalet andra och man undrar varför. Psykologerna har en förklaring: när vi lär oss att inte ansvara för vår egen ilska kanaliserar vi den på andra. Vi vill att andra ska bli arga åt oss och vi skapar konflikter och irritation omkring oss för att vi inte tar itu med det som faktiskt händer utan låter andra göra det. "Det ordnar sig alltid." kan betyda att någon annan ordnar det. "Jag tar inte åt mig." kan betyda att vi hämnas med att ge ständiga pikar och gliringar istället för att stå upp för oss själva. "Jag får göra allt, ingen hjälper mig men det spelar ingen roll vad jag säger ändå." kan betyda att vi blir martyrer som ständigt klagar. Som sagt vill man också, på olika sätt, locka fram andras ilska för att kunna kanalisera sin egen. Ja, det finns en mängd andra sätt att låta ilskan sippra eller strömma ut.

Om vi vill ha en renare miljö i världen ska vi nog inte inte tänka bara på utsläppen fabriken gör utan de utsläpp vi själva gör när vi inte kan hantera förträngd ilska. Det kan utvecklas till en snuskvardag där vi tillåter allt möjligt hända bakom ryggen eller på andra förtäckta sätt, vilket är mycket svårare att värja sig emot än vanlig ilska och upprördhet. Det utvecklas ett spel om makten med ganska låga metoder och vi accepterar det för att vi inte vill riskera att förlora något med att bli arga. Jag menar inte att vi ska släppa loss och bli aggressiva. Jag menar bara att vi ska erkänna vår ilska om vi inte vill vara en del av snuskvardagen.

Ilska borde få större respekt och värde. Den är nämligen ovärderlig. När vi känner oss utnyttjade eller trampade på eller när ilskan kommer i sorgeprocessen efter att en relation tagit slut är det först då vi faktiskt ser andra delaktiga i klart ljus. Det beror på att ilska bränner bort känslor som förvirrat oss. Det beror också på att ilska ger oss ny energi och styrka att fortsätta. Perioder i livet då bekymren aldrig tycks ta slut och inget fungerar av sig självt då är ilskan för vissa människor ovärderlig. Det förhindrar att apatin tar vid och ingenting blir gjort. Läkare har också noterat att de människor som låter känslor flöda eller erkänner sina känslor, de som blir arga på cancern har större chans att överleva. Jag menar att det är samma sak som när bönder bränner jorden för att det ska växa nytt, det ger nytt friskt syre. Det behövs, speciellt i miljöer som har blivit snuskiga av all sköns andra metoder än vanlig vrede.

Att bli förbannad när människor går över våra personliga gränser är sunt. Det sätter en gräns som säger: hit men inte längre. Bli arg på orättvisor är också sunt. Det är en myt att vi skulle vara mer mogna och civiliserade för att vi är konstant förstående eller låter allt rinna av oss. Människor som säger att de aldrig är arga eller par som säger att de aldrig grälar tror inte jag på. De har snappat upp tidsandan och vill säga saker som är accepterat, men det är inte sant för det, och är det sant frågar jag mig hur mycket de då egentligen bryr sig. För att vara levande innebär att hantera känslor som berör oss.

Det är en utmaning att leva med kroniska sjukdomar och kanske också kroniska ekonomiska problem som följd. Det är en utmaning att kanske få veta i vuxen ålder att man är adopterad och därmed också förd bakom ljuset i ett halvt liv. Det är en utmaning att leva med en annan hudfärg och aldrig bli riktigt accepterad av den anledningen. Det är en utmaning att alltid bli påmind om att man är fattig eller ingenting värd i andras ögon. Jag vill se den som utsätts för djupa orättvisor och samtidigt aldrig blir arg. Det finns säkert så utvecklade människor, men de är få. Vi har rätt till vår ilska till vår ilska när svåra saker drabbar oss men även när vi brottas med i-landsproblemen. Vi har rätt att bli arga av att se att ingen diskat när vi kommer från jobbet och är trötta. Det är ett friskhetstecken, ett tecken på att man är levande.

Jag förordar absolut inte att vi ska stanna i ilskan. Om den är frisk så går den över. Om ilska går inåt och stannar kvar blir vi bittra och ständigt gnatiga och ältande. Om ilskan alltid ageras ut när vi är onyktra exempelvis kan vi bli direkt livsfarliga, som exempelvis Hagamannen. Förtvivlan, som är nära släkt till ilska, kan självklart också bli farlig om den inte hanteras rätt. Självmord begås ofta i ren förtvivlan. Vidare behöver man inte ens vara arg och bitsk på orättvisor som jag är. Det är heller inte det ultimata. Det jag förordar är att vårda sin egen personliga ilska, och med vårda menar jag att ta reda på var den kommer ifrån och låta den få sitt utlopp. Med andra ord önskar jag vi kunde respektera ilskans existens och förvandla den till en kraft, istället för att försöka förtränga den som en uppblåst badboll man trycker ner i vatten. Den är inte värd förträngning. Den är värd uppskattning.

Utan ilska hade vi inte haft förmågan att försvara våra personliga gränser. Vi hade heller inte haft passionen. Därför hade vi inte heller upplevt de högsta höjderna av sex eller lusten i att vinna VM i hockey. Sex, ilska och passion är elden inom oss och kommer från samma källa, och heta längtansfulla kyssar vill ingen vara utan. Vi hade heller aldrig upplevt rättspatos som gett oss kvinnlig rösträtt, mänskliga rättigheter som åtta timmars arbetsdag eller rätten till partnerskap. Ja, jag önskar inte bara i ett fall utan i många fall att vi kunde bli mer förbannade. Helig vrede och patos ovärderliga och gör oss sanna och starka.

Kärleken

Jag samlar på dagar. Jag samlar på de dagar då kärleken drabbar mig. Det är inte givet att vi kan känna och ge kärlek. Det är inte givet att vi kan känna kärlek till oss själva eller till andra. Det är inte ens givet att vi känner igen kärleken när den dyker upp, den kan vara förklädd i oförväntat skilda förklädnader och vi ser den inte för den är osynlig. Vi måste lära oss identifiera den. Men de som har fått mycket kärlek känner kanske inte igen den för att den är så självklar. De som inte fått kärlek kanske inte känner igen den för att de aldrig sett den. På många sätt lär vi oss hela livet vad kärlek är, och tror man att man är fullärd i den frågan så är man just inte det.

Även om vi inte känner igen den och måste identifiera den så är kärlek det mest självklara som finns. Den existerar utan bekräftelse och ligger där och väntar på att bli funnen som vilken bärnsten som helst. Den kärleken  drabbar oss för det mesta när vi minst anar det, när vi är oförberedda och lite försvarslösa. Då i dessa stunder när en människa plötsligt betyder tusenfalt för oss och vi vill skydda och ta hand om, dp vill vi ge utan att vi väntar oss något tillbaka. Det är som vi är sprickfärdiga av kärlek, ni vet det där uttrycket att "Hjärtat är så fullt att det nästan brister". Det är sant för så är det och vi ger utan att känna den minsta tomhet. Istället breder en sinnesfrid och ro ut sig inuti.

Det är så mycket frågor vi människor bär på, så mycket måsten vi har, så mycket vi vill men inte kan, så mycket vi undrar och analyserar. Det är bara när kärleken drabbar oss vi slutar fråga. För då känns allt så självklart. I ett nytt ljus ser vi världen och den har plötsligt blivit varmare och klarare, som en sommardag med klarblå himmel. En västanvind smeker oss och då frågar vi oss inte vad vi känner eller hur vi känner. Vi existerar i ett nu och i en värld där alla fönsterglas är putsade. "Aha." tänker vi: "Det var såhär det ska kännas.". För plötsligt inser vi att kärleken inte alls är blind. Den får oss att se saker vi annars aldrig skulle ha sett, upplevt eller förstått. Den gör oss klarsyntare och lär oss att älska utan att fråga, fråga om bristerna och om vi orkar med dem. Skulle vi inte orka med brister, skulle vi inte orka med oss själva. Vi måste älska dem också, men ofta lättare att älska andras brister än sina egna och allra lättast när hjärtat är fullt och sikten klar. Det finns ingen tävlan, inget självhävdelsebehov. Bara förståelse. Allt det utan att det är ett fantasiscenario. Tvärtom allting känns verkligare och betydligt mer meningsfullt.

På så sätt gör kärleken oss inte bara mer klarsynta och verklighetsnära utan också starkare och tryggare. Vi är annars ganska rädda av oss vi människor. Vi är rädda för sprutor, för cancer och för döden. Vi är rädda för att förlora den vi älskar, men med kärleken uppstår en känsla av evighet och visshet.Vi kommer aldrig att förlora någon vi älskar för all evig tid. Vi kanske gör ett uppehåll eller paus ibland, men ingen frånvaro är för evigt. Det är bara närvaron som är evig och även om människan försvinner ifrån oss kommer kärleken finnas kvar, där i innersta rummet av hjärteroten har den färgat hela bröstet med röd mänsklig värme, och då finns ingen sorg och ingen svår längtan, inget som gör det outhärdligt. Kärleken gör det uthärdligt, plockar bort bördor, svalkar, värmer och läker, och den får kärlekslöshet att framstå som idioti, som något vi inte skulle ägna oss åt om vi varit klokare.

Sådana dagar kärleken drabbar mig när den är i sin fullaste potential så som jag upplevt den, så undrar jag hur den är när den är i sin allra fullaste skrud. Jag tror inte min mänskliga hjärna och mitt lilla hjärta skulle klara av att uppleva det. Det vore att begära att jag skulle kunna kontrollera ett åskväder. Vi måste vänja oss sakta för den enorma kraft, universums starkaste energifält, den som kallas kärlek, och som är mäktigare än alla planeters dragningskraft tillsammans. Jag vande mig lite idag.

Det där sunda förnuftet

Johan Hakelius skriver om rädsla i dagens krönika i Aftonbladet. Han skriver om hur rädsla smittar och ger exempel på hur amerikanarnas rädsla många gånger inte är i proportion till hotet. Så säger han att vi börjar bli likadana i Sverige. Vi är rädda för muslimer, sverigedemokrater, socker och stress. Ja, att rädsla smittar är inget nytt, masspsykosen är känd sedan länge och bland annat en förklaring till varför ondskefull förföljelse har skett genom historien. Har vi inte varit rädda för judar, så har vi varit rädda för häxor, kvinnor eller kommunister. Alltid har det lurat någon fara någonstans.

Men jag frågar mig om inte Hakelius kastar stora stenar i glashuset. För vem är det som skrämmer upp folk om inte journalister, tidningar som Aftonbladet och dess skribenter? Ingen skulle läsa Hakelius om de inte var uppskrämda, höll jag på att säga. Lite väl tillspetsat, men faktiskt så säljer skrämsel mer än information. En beige informationsbroschyr på Apoteket, där man kan läsa hur farlig salisyrsyra är säljer inte lika mycket som skrämseln om svininfluensa, höjda räntor, hudcancer, nätbluffar och andra skrämmande saker vi inte vet hur vi skyddar oss mot. Aftonbladet lever på våra rädslor om hur allt spårar ur i Malmö, hur vi på landet kommer bli arbetslösa och dö i ensamhet. Allt som triggar igång vår oro är säljbart, och kanske inte så många skulle fått narkolepsi av influensavaccinet om Aftonbladet och andra tidningar tagit sitt ansvar, det vill säga att informera istället för att sprida x antal trossatser om hur saker och ting KAN förhålla sig.

En masspsykos kan skapas precis när som helst och kan vara mycket svår att hejda eftersom rädslor är så starka. Tidningarna har ett stort ansvar i frågan, och jag är inte alltid så säker på att de tar det ansvaret när dollartecknet förblindar. För ta just svininfluensan som exempel, en av våra senaste masspsykoser. Jag är känslig mot sprutor och vaccin. Jag tål inte se blod utan att svimma och jag fixar inte sprutor. Jag tog därför aldrig vaccinet, men jag skulle inte ha gjort det även om jag inte varit spruträdd. Jag litade nämligen aldrig på att det skulle vara helt ofarligt. Jag misstänkte att det kunde vara farligare än svininfluensan. Men krafterna var då så starka att jag ljög då och då och sa att jag tagit vaccinet. Dels för att slippa frågorna, dels för att flertalet blev upprörda och såg mig som en farlig svikare, som om jag vore en smitthärd bara genom att existera. Jag tyckte det blev lite sjukt fixerat vid svininfluensa när det fanns så mycket annat farligt i vår omgivning då, hepatit exempelvis, så jag blev ganska tyst.

Varje dag hade Aftonbladet stora rubriker om hur folk dog som flugor av influensan och de tog ofta exempel på unga och friska personer som gått åt. Därför ville man ha fram ett vaccin snabbt som ögat för att lugna, och man lovade att det var helt riskfritt att ta det. Det var inte helt riskfritt, man ljög medvetet eller hoppades på det bästa i den panik som brutit ut. Det var inte ofarligt och det sas att det också fanns pengar att tjäna i läkemedelsindustrin. Jo det har vi hört förr, i jämna pulser genom historien vill man sälja medicin. Min mamma erbjöds Talidomid när hon var gravid. Det var ett sömnmedel speciellt lämpligt för gravida kvinnor. Som tur är tror hon på raska promenader, gröt och inget socker innan läggdags. Det var hennes medicin mot nästan allt, och det var klokt av henne att extra mycket havregrynsgröt istället för Talidomid mot sömnsvårigheter. Om inte hade jag kanske inte suttit här idag, och hade jag suttit här kanske jag gjort det utan armar och ben. Jag talar alltså om neursodyn-barnen på sextiotalet.

Vi har en extrem övertro på läkarkunskapen och vetenskap. Det gör oss helt blinda för andra sätt att tänka. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att raska promenader, havregrynsgröt och "inget socker innan läggdags" löser alla problem, men vi måste hitta tillbaka till självkänslan och använda vårt sunda förnuft, och lita till det om vi vill förhindra ödesdigra konsekvenser av vad som ibland faktiskt bara är en föreställd hotbild, ingen sanning. Det är inte fult att gå mot strömmen, ha en annan åsikt eller stå fast vid sitt sunda förnuft. Det är faktiskt inte skamligt, vi behöver inte bli osäkra på vår eget förstånd bara för att det säger något annat än flertalets och till med något annat än expertutlåtanden. Det är verkligen ingen katastrof att tro på sig själv, även om det verkar så i dagens, ibland, smått panikslagna samhälle. Man behöver inte ens vara "konstig" för att man inte hävdar det allmänt vedertagna.

Panik är ändå ingen bra känsla när man ska fatta beslut. Alla beslut tagna i panik verkar kloka i stunden men är helt förkastliga i längden. Det är så otal många faktorer som påverkar en katastrof, därför är den inte alltid möjlig att skydda sig emot. Katastrofen kan uppstå när som helst. Den kan uppstå nu. Men vi kan inte gå omkring och förvänta oss den och inte heller förbereda oss för den. En del människor lagrar mat hemma, de läser instruktionsböcker om hur man klarar en katastrof och de bestämmer sig för att jobba för att de kommer vara den enda överlevande. Jag är inte ens säker på att jag vill överleva en katastrof. För mig är döden inget skrämmande. Det beror inte på att jag har dödslängtan, för det har jag inte. Jag är bara övertygad om att det inte finns någon död den mening att man slutar existera. Men även om jag inte skulle vara övertygad om att det inte finns någon död att tala om, så skulle jag inte vilja leva på ett jordklot som kanske är totalförstört av atombomber, svält och smittspridning, helt utan fungerande läkarvård. Då ingen överlevnads-app i världen kan rädda mig.

En katastrof för mig behöver inte heller vara en världsomspännande förödelse. En katastrof för mig kan vara att förlora nära och kära, att inte ha någon framtid och att kanske bli helt ensam. Mot sådana katastrofer kan vi inte ta sprutor. Jag och många med mig har gått igenom otal utmaningar, förluster och sorger och jag vet att jag överlever, att vi gör det allihop. Det går att läka ihop och den vetskapen har gjort mig mindre rädd, i alla fall på den punkten. Ja, jag är mer rädd för en spruta än för en katastrof. Det är sant, men jag vet också att rädslor sällan är logiska och inte är något att lita på. Därför kan inte Aftonbladet sälja lösnummer till mig. Jag känner inte igen mig i att vi svenskar, på inga grunder alls, blir panikslagna. Jag känner mest att media ibland säger ett och gör ett annat. Om tidningarna tog det ansvaret de har. Om de informerade istället för att blåsa upp skräckinjagande rubriker och jobbade mer på att låta människor lita på sig själva kanske det skulle se annorlunda ut nästa gång en katastrof närmar sig, vad vet jag. Det jag vet är att tidningarna då inte skulle sälja lika mycket, inte heller läkemedelsindustrin och inte heller Hakelius.

Prot och sanningen

Idag pratade vi om det här med konflikträdsla och då tänkte jag på min utomjording Prot igen. Ni som följer bloggen vet att jag syftar filmen K-pax Prot, utomjordingen som gör ett studiebesök i forskningssyfte på planeten jorden.

Jag tror att skulle en utomjording, naturligtvis en utomjording då som kan läsa våra tankar, studera vårt sätt att hantera sanningen blev nog hans anteckningsblock ganska fullklottrat. Det finns mycket att säga om människan och dess förhållande till verkligheten och sanningen. Allt från det att vi lyckligtvis ljuger ibland, till det att vi kan bli löjliga när vi täcker sanningen, en sanning som förr eller senare ploppar upp både nu och då. Eller som min syster sa en och tusen gånger: "Fattar inte, hur jag än gör kommer verkligheten kommer ifatt mig heela tiden.". Den gör ju det. Samtidigt är det ganska skönt att vi ljuger, eller i alla fall inte säger hela sanningen eller allt vi tänker.

Jag vet inte men det måste röra sig om flera hundra tankar per dag, som kan betraktas som sanningar eller tyckanden vi håller inne med för att inte såra, inte kränka eller vara dum. Det är i alla fall, tror jag, mer vanligt att vi ljuger om dagarna än talar sanning. Om inte så var fallet skulle det inte vara kul att leva. Vad som händer i en värld där alla talar sanning är ett filmtema som återkommer med jämna mellan rum. "Liar liar" är en av Jim Carreys bästa. Jag kan föreställa mig att i en värld där alla talar sanning uppstår inte bara dråpliga situationer utan det skulle nog bli en ganska tradig och trist vardag. Fikat på jobbet är ju exempelvis mycket välbehövligt och något kul att se fram emot. Det skulle det inte vara om man tvingades sitta och lyssna på varandras tankeströmmar och allas åsikter om precis ALLT. Så kanske man också skulle bli upprörd och lite känslig över vad andra egentligen tycker om en. Då och då kanske man även skulle bli förvånad, både på ett negativt och positivt sätt. I ett tredje steg slutar man nog att lyssna och ta in. Det mesta skulle förmodligen rinna av per automatik för att det inte betyder något längre. Det går lätt inflation i ord och helst om de upprepas ideligen i olika sammanhang. Då förlorar ju ord sitt värde och är det något vi gör när vi tänker, och helst tycker om olika saker, så är det just det att vi tar om. Vi har alla hack i en eller två inre monologer. Om vi verkligen lyssnar på vad människor säger i vår omgivning så har varje människa en hjärtefråga också, och den återkomma även den med jämna mellanrum. En del pratar om relationer, andra om rättvisa en tredje om stress och så vidare...

Vi får det inte bara trevligare, mer varierat och mer uppflyftande om vi skyddar andra från våra tankar. Vi slipper långvariga relationsproblem också. Tänk bara vad ett förfluget ord kan skada? Det är inte alltid vi tänker på det just när det händer, och då tycks det som om orden sätter sig fast ettrigare än annars. Vi kanske ligger och tänker på orden någon sa innan vi ska somna. Vad menade han eller hon med det där egentligen? Vi kan bli rentav osäkra på hela relationen som sådan, om vi inte reder ut det och återupprättar tryggheten i relationen. För ord är som virus ibland. De sätter sig osynligt någonstans och sprider en viss matthet, osäkerhet, förundran, misstänksamhet och ja det mesta kan ord skapa, och tänk då vad ordvirus som skulle spridas om vi gav ord för våra tankar varje dag.

Ja, nog om detta hur skönt det är ordskydd ibland. Det finns en annan sida av myntet. Då och då händer ju det att vi tvingas störa husfriden om vi vill förändra en relation, återta kontrollen eller rensa luften. Det är väl inte lätt för någon att fejsa någon för att rensa luften. En del gör allt för att undvika sanningen eller konflikten,, och för den delen alla situationer som kräver en sammandrabbning av olika viljor och tyckanden. För visst hör det samman många gånger eller hur? Detta med att se sanningen i vitögat och ta konflikten. Det är lättare att "ljuga" och följa strömmen, anpassa och låtsas som ingenting. För stunden behålls status quo och lugnet, men i längden kan helt skeva roller skapas.

Om en utomjording skulle studera oss och vårt sätt att hantera denna märkliga ting "sanning" skulle han förmodligen se två eller tre typer: de som aldrig säger sanningen (dvs de som ljuger även om oviktiga saker), de som bara talar sanning om ofarliga saker och de som alltid säger sanningen (även när de förlorar på det). Lite tillspetsat men ändå, det säger ändå något om oss jordbor och  hur svårt vi har att hantera den glödheta potatisen, sanningen eller verkligheten, eller vad man nu vill kalla den. Vi hamnar i ena eller andra diket på sanningsvägen. Det är svårt och mycket svårare än vi daglidags tänker på att befinna sig och vara kvar mitt på banan. I det här TV-spelet "livet" finns många hinder på vägen som skuffar oss hit och än dit. Det pågår en ständig kamp för att hitta strategier förbi eller igenom sanningen. Ska vi göra si eller så för att få det vi vill? Ska jag säga si eller så för att vinna respekt? Ska jag hålla inne med det jag vet eller ska jag säga vad jag tycker när jag sett att min bästa kompis man har varit otrogen? När ska vi bry oss, när ska vi inte bry oss och  när vågar vi ta konflikten? Kanske min bästa kompis blir arg på mig om jag säger det jag sett? Orkar jag ta den konflikten eller har jag nog med mitt eget? Ska jag bry mig om gliringarna från grannen, chefen eller äkta mannen eller ska jag ta konflikten och stå upp för mig själv?

Ja, kanske Prot blir så trött av detta så han tar första rymdskepp hem för att aldrig komma tillbaka till Tellus igen. Han konstaterar: "På jorden finns ingen sinnesro. Slutsats: på K-pax har vi inget som liknar "sanning" och inget som liknar "lögn". Vi har inget sådant som utlöser "tankepingis" i hjärnan. Jag röstar för att aldrig någonsin införa något liknande på K-pax. All forskning på planeten Tellus upphör därför.". Så blir det alldeles ljuvligt tyst omkring honom, det doftar rosor och mandelblom när han kommer hem, och tystnaden gör att han märker det mer än  någonsin.

Min slutsats blir att det ibland är "synd om människan" som han sa Strindberg. Om inte människorna slapp brottas med saker som sanning och lögn och olika åsikter, vore allt enklare. Jag vet inte när dessa saker, som sanning och lögn, infördes men det kan inte vara länge sedan för vi har knappt ens börjat hitta strategier för dem. Jag menar då strategier som gör det lättare för oss alla att samexistera. Det är snarare gå balansgång vi behöver göra, än hitta strategier. För det verkar som vi har en utmaning. Den att slänga alla strategier och istället lära oss när vi ska göra vad. Det vill säga försöka hitta en fungerande kärnidé vi kan pröva alla situationer emot. Den jag tycker är outstanding i frågan om sanning och lögn, hur vi ska förhålla oss till dessa syskon samt förhålla oss till de saker de producerar: konflikter och moraliska dilemma, är den att jag ljuger ibland för andra men aldrig för mig själv. För den röda tråden, Prot aldrig hann se, verkar vara att det är då de rejäla bakslagen kommer. Det verkar också som om att har man aldrig ljugit för sig själv blir också resultatet det väntade. Vad jag menar med det är upp till var och en att fundera på.

Dom på förhand

Idag diskuterades vad vi har för förväntningar. Det händer att människor förväntar sig att någon med utländskt namn inte kan tala svenska. Det händer att människor förväntar sig att kvinnor inte kan något om motorer och det händer att vissa tror att alla från Afrika har rytmen i blodet. Då och då händer det ju att man har rätt. En del kvinnor kan ingenting om motorer. Men det händer minst lika ofta att man har fel. Det händer för den delen oftare.

Fördomar är ett måste för att vi inte ska förlora förståndet. Vi kan inte leva med förutsättningen att allt kan hända, då blir man ju knäckt av oro förvirring och konstant adrenalinpåslag. Vi måste exempelvis förutsätta att solen går upp i morgon. Det är en ganska vanlig företeelse så det är inte ett antagande taget ur tomma luften, men ändå en dom på förhand. Vi vet egentligen inte om den gör det. Det är inte självklart. Samma sak gäller i fråga om tiden. Vi måste förutsätta att vi ska till jobbet nästa dag och börja klockan åtta. För det mesta så blir det så också, trots att egentligen precis allt kan hända som skulle kunna förhindra oss att inte komma någonstans på morgonen. Så långt håller fördomar, eller domar på förhand, oss friska och trygga.

Det är ju när vi helt fastnar i fördomar och gamla förutfattade meningar som det börjar bli fel och galet. Ibland skrattretande och ibland rent av kränkande. Att till exempel leva som kvinna innebär att varje dag få känna på hur det är att bli dömd på förhand. Man har en viss uppfattning om hur kvinnor är. Vi har kanske ännu fler uppfattningar om hur medelålders kvinnor är, och vi förväntas kunna vara på ett visst sätt mot dem.

I TV-programmet Ramp (ungdomsprogram) gjorde man ett test. Tre personer med olika etnisk bakgrund och kön fick ställa sig vid något som liknade en liten rak löpbana. Så läste programledaren upp vissa vanliga fraser i frågeform typ: "Har din åsikt blivit ifrågasatt på grund av ditt kön, "Du tycker så bara för att du är kille/tjej.". "Har du blivit kallad blatte." osv...Jag minns inte frågorna exakt men ni vet vad jag menar. Medtävlarna skulle svara ja eller nej på om de upplevt sig särbehandlade någon gång eller flera gånger i livet på olika sätt, och då skulle man ta ett steg fram på den lilla löpbana. Den enda som inte rörde sig alls var en vit, svensk kille. Han hade aldrig upplevt någon situation i livet då han känt sig särbehandlad. Det här var ändå ganska vanliga påståenden och frågor av skilda slag programledaren räknade upp, så man kan nog inte säga att det var särskilt arrangerat för att få ett visst resultat.

Det här lilla experimentet gav en bild av hur vanligt det är att vi blir särbehandlade av olika anledningar, men jag tror att det enda sättet att verkligen förstå särbehandling på djupet är kanske att göra som Dustin Hoffman gjorde i filmen Tootsie i början på åttiotalet. Han klädde ut sig till kvinna för att få en roll i en såpa. På vägen till rollen råkade han ut för en del saker som han aldrig skulle ha upplevt som man. Byta roller överhuvudtaget tror jag skulle göra susen, även på medelålders, vita män.

En man med pondus, vit, vithårig, lång och bredaxlad, i femtioåren kör sonika ut framför mig, med sin BMV, trots att jag har förkörsrätt, men inte bara det. Han stiger ur bilen och går fram till mig, efter att jag parkerat. Han har rock, kostym och slips och verkar ha suttit av sin karriär i konferenssalar och smaskat karameller, med tanke på pondusmagen. Han lutar sig fram lite för att markera att han vill ha ett ord med mig och säger: "Nu lilla gumman vimsade det du till det va? Det gäller att läsa skyltarna.". Ja, ni vet ju kvinnor vilka virrhönor vi är som inte kan köra bil, inte är läskunniga och som man också tar sig rätten att mästra. På en väldigt kort sekund förvandlades till Iskvinnan plötsligt. Mitt vanliga leende när främlingar vill mig något på stan dog, och mitt ena ögonbryn reste sig reflexmässigt och ögonen blev smala och svarta.  "Ja, tyvärr vet inte jag vad du talar om. DU har väjningsplikt där." Jag nickade åt det håll vi kommit ifrån. Han såg också ditt det hållet vi nästan krockade för en stund sedan, och jag tyckte den där  gula och trekantiga skylten log åt mig. Mannen blev lite spak. Inte för att jag spände ögonen i honom och slängde upp bildörren så den nästan tog magen på honom, utan för att han FAKTISKT hade fel. "Ja" muttrade han innan han harklade sig och sa: "Fast det borde vara förkörsrätt där.". Nu blev han plötsligt trafikpolis, när han egentligen borde bett mig om ursäkt och erkänna sitt misstag. Han hade nästan orsakat en bilolycka och också varit oförskämd till på köpet. Fast det kunde jag ju se mig i stjärnorna efter. Det hade han inga planer på att göra. Finns det inga gränser för självhävdelse, tänkte jag.

Det är ju sorgligt om vi ska fortsätta fostra pojkar till män som inte kan erkänna att de förlorat en diskussion eller erkänna ett fel. Det finns såklart olika grader i detta helvete. För vissa går det bra ändå och de har full respekt för sin omgivning, de kan erkänna en förlust och bjuda på sig själva och dömer inte så lätt. Men för vissa verkar det ju gå helt åt pipsvängen i den frågan. En del verkar utvecklar en självkänsla som en amöba utvecklar hjärna, och när man inte utvecklar självkänsla, hjärna med för den delen, kan man heller inte utveckla förmåga att tänka utan räta mönster. I självhävdelsens värld tycks människor vara stereotyper i en B-film och händelserna regisseras av dem själva. Gud så trist, det måste vara roligare att leva med karaktärer i film man inte vet hur den slutar, även om det betyder att stereotyperna ibland tar sig huvudrollen vid ett och annat gästspel.

Subtil krminialitet

Idag har mobbning varit på tapeten. Jag slog upp ordet för att hitta något annat ord för begreppet. För jag kände att det har inget innehåll längre. Det har sugits ur och begreppet ligger  livlöst som en urvriden disktrasa. Det har dessutom fått en svag klang av självömkan. Det har smugit sig in ett frö av skuldbeläggande av offret i ordet, som är obehagligt. Därför tar det även mig emot att använda "offer", för offer vill ingen vara och har man hamnat i den rollen är man skyddslös och saknar förmåga att värja sig, och inte bara det man är svag på något sätt. Både mobbning, offer och mobbningsoffer har förvridits och knycklats ihop till oigenkännlighet. Jag vill hitta nya ord, men jag hittar dem inte.

I vår tid vi lever i handlar mycket om "skyll dig själv", "följ strömmen", "säg inte ifrån", "ignorera" och "håll dig utanför". Det är omgivningens ord för det Herta Muller vidare kallar för "privat feghet". I Nicolae Ceausescus Rumänien protesterade hon mot åsiktsförtrycket. Hon vägrade ange sina arbetskamrater och blev utan arbetsrum. Hon satt i fabrikens trappa på en näsduk och läste böcker. Hon skriver att hon blev en visa, hånad och förtalad för att hon vägrade göra det låga och lägsta man bad henne om. "Privat feghet intill självutplåning, statlig kontroll intill individens sammanbrott. Det är kanske så diktaturens dagar kan sammanfattas." skriver hon i sitt tal vid nobelmiddagen 2009. Jag menar att det inte är bara diktaturer man kan sammanfatta så, det kan man göra med alla gemenskaper människor samlas i och som inte fungerar av en eller annan anledning.

Vi är rädda för att hamna utanför eller bli utsatta själva, när saker händer som inte borde hända. Det kan jag förstå men vi får ändå inte låta rädslan förvandla oss till monster. Första gången jag upplevde den här typen av gruppförtryck bland vuxna blev jag chockad. Jag kände mig rädd för att det hela var så obehagligt. Jag trodde inte det var sant heller eftersom jag för det första var så naiv och inställd på att vuxna inte gör saker som sprider rykten, hotar och kränker. För det andra trodde jag inte att så subtila kränkningar kunde göra sådan skada. Det är en fruktansvärd upplevelse som ibland stjäl allt från den som det händer. Det är bara fysiska handlingar vi kan polisanmäla och liksom komma någonstans med. Vi kan inte anmäla förtal med någon större förhoppning om att få rätt. Den gången jag stod utanför stal man möjligheten att på ett vanligt och normalt sätt få avsluta sin karriär och gå i pension. Människan det hände gick hem en dag vid femtiosju års ålder och kunde aldrig komma tillbaka till sin arbetsplats igen. Det här är stöld menar jag. Inget annat. Om detta skulle vara "skyll dig själv" så är det lika mycket "skyll dig själv" om du går hem sent en natt och blir våldtagen.

Jag vill som arbetskamrat inte låta min privata feghet utplåna mig. Jag kan inte fortleva som människa och individ om jag tillåter maktmissbruk, om jag ignorerar det och låter det ske. Jag vill kunna anmäla. Idag fick jag höra om något liknande. Något liknande hände på en annan plats. Det var bara ord men det var riktade ord, det var tystnad men det var riktad tystnad. Allt i lagom mängder för att budskapet ska gå fram. Lika tydligt som otydligt så man ska slippa stå för det man gör och säger men ändå, samtidigt kunna skjuta pilar. Det var upprörda känslor efteråt. Det var också denna tystnad jag så väl känner igen. Den ekande tystnad, en brutalitet som förvandlar förnekaren till en subtil form av tonviktare med knogjärn i Hells Angels, varken mer eller mindre. Det är i alla fall bilden av brutaliteten jag ser framför mig då alla ser ner i golvet och inte vet vad de ska göra eller säga.

Ibland blir det inte mer än förflugna ord, pikar och gliringar, ibland utvecklas det lavinartat och leder till döden och då är det frågan om det inte är mord. Det beror på hur terrorn fortlöper, hur många som ansluter sig och hur många som ägnar sig åt privat feghet. Jag vill inte ha stöld och död på mitt samvete. Jag kan inte sova om jag har det. "Vem tror du att du är?" blir frågan då, då när jag säger att jag vill inte vara såhär låg. Varför skulle jag tro att jag är förmer bara för att jag inte vill kräla mig fram? Det är ett ansvar i att inte se ner i golvet och låtsas som ingenting.

Jag behöver inte tänka på det nu, för nu händer det på en annan plats, men på just den platsen finns det människor som heller inte kan sova, som borde ha någonstans att gå. Någonstans att gå för att markera, hjälpa och frånsäga sig alternativet att låta självaktningen förintas av privat feghet. Herta Muller skriver också att: "Om vi tiger är vi otrevliga, om vi talar är vi löjliga.". Jag tar hellre den risken att vara löjlig om jag säger något, än vara otrevlig om jag inte gör det. För det handlar inte om mobbning, det handlar om subtil kriminalitet.

Roller, begränsningar och gränslöshet

Det här med roller tänkte jag på i helgen. Varför har vi egentligen roller och varför antar vi dem? Ja, det finns säkert tusen kloka svar på det, men jag får för mig att det är tryggheten som nog är den vanligaste anledningen till det här roll-tänkandet vi människor har. Att anta och införliva saker som omgivningen kräver av oss är tryggt för då riskerar man inget utanförskap. Det är också tryggt för samhället och det sociala livet ifall vi håller oss till rollen, vilken den än är. Då vet vi var vi har varandra.

Vi tänker också och agerar bara utifrån det vi vet, och vi tror för det mesta att vi vet tillräckligt. Det gör vi i princip aldrig. Minsta självklarhet vi tryggt litar på kan förvandlas till något helt fel eller galet i ett nytt och annorlunda ljus. Våra föreställningar och idéer är sköra och eftersom vi identifierar oss så starkt med våra idéer blir också vi som människor sköra. En idé vi inte släpper kan leda oss i fördärvet. En självmordsbombare är inte tvingad till denna handling, han gör det för att han tror på det, och mänskligheten kan tro på precis vad som helst.

All personlig utveckling utgår från att göra sig av med många självklarheter om en själv, omgivningen och den roll man antagit. Det är själva kärnan i den självutvecklande processen, men det som försvårar är just dessa fasta och färdiga självklarheter och uppfattningar vi har. Vi har dem också om det mesta i livet. Vi har haft en särskild roll i familjen exempelvis, den tar vi inte sällan med oss in i ett förhållande eller till jobbet eller in i vänskapsförhållanden. En del psykologer tycker den viktigaste frågan att ställa är om man är äldst eller yngst eller mellanbarn, det avgör så mycket hur vi tänker om oss själva och den roll vi har. Jag tror invändningen blir att det som avgör mest är könsrollen. Mmm, det kan det vara men inte säkert.

Ifall vi varit äldst eller yngst avgör mer vilken typ av man eller kvinna vi vill vara. Vad som är hönan eller ägget i den frågan det låter jag vara osagt. Det jag tycker är mer intressant är hur vi gör oss av med alla skal för att ta reda på hur vi är utan någon roll att hänga fast vid överhuvudtaget. Vem är du renrakad från allt som definierar dig? Vem är du när du inte tänker? För vi tänker inte hela tiden. Det finns ett mellanrum mellan ena tanken till den andra, och där emellan ligger vi inte livlösa. Vi är någon då också.

Jag har mött många gamla och unga som varit bråkstakar i skolan. De säger nästan alltid att de inte ville vara taskiga eller mobba, men det var en roll de hade och alla förväntade sig det av dem. Så visste de heller inte, förrän de blivit vuxna, vem de var utan bråkstake-rollen. Vi känner alla igen det där. Vem är jag om jag inte är mamma? Vem är jag utan min man, utan min pappa eller mamma? Vi har i samspel med andra blivit någon som vi tror vi är, men som endast och enbart kanske till hälften är en förlegad roll. Då hamnar vi liksom i ett limbo ett tag. Då när vi känner oss försvagade, splittrade och förvirrade. Att inte känna igen sig själv eller vara djupt osäker på vem man är kan vara en obehaglig upplevelse, och vi gör vad vi kan för att slippa det. Då kan en roll vara en räddning, ungefär som simkuddar.

Även i det sociala spelet kan rollen vara en räddning. Gamla klasskompisar kan säga: "Du var den tuffa, jag den mesiga när vi gick i skolan." Nästan som om det gällde fortfarande, i alla fall just i den stunden man möts. Även om påståendet inte sägs i något annat syfte än att konstatera ett faktum ligger det något mer bakom orden, för det är som det finns ett slags hänglås i roller. Ett hänglås som man måste ha en nyckel till och låsa upp för att de ska försvinna. Vi måste nämna den eller falla tillbaka till den. För vem är jag i den situationen med just den här människan om jag inte har den gamla rollen, antingen fullt levande eller i malpåse? Massor och tusen saker har hänt under alla år man sett, saker som omformat en och gjort en till en nygammal variant av det forna jaget, men rollerna har inte dött för det.

Vi kan slå oss fria i vilken sekund som helst. Vi kan om vi vill, men kanske vi måste frigöra oss från de som förväntar oss att anta en viss roll? Jag menar det räcker inte bara att vi bestämmer vilka vi är, i alla fall inte i frigörelseprocessen. För omgivningen kan lätt locka oss tillbaka. Omgivningen kan vara hård. De vill att du eller jag ska vara på ett visst sätt eftersom det gör dem själva trygga. Det blir oro i lägret och svårt att bemöta den som förändras. Är du på något sätt dömd av omgivningen så får du ett stigma. Det är exempelvis svårt för narkomanen att komma tillbaka och hitta en annan  roll än knarkarens, eftersom stigmatiseringen begränsar möjligheterna. En ny miljö är ibland nödvändigt.

Ibland gäller det också att sätta sitt råmärke. I alla fall för sin egen skull. Det finns alltid folk som vill trycka till och göra sina försök att sätta dig och mig på plats. Det händer dagligen överallt i världen och för det mesta rinner det av oss. Men ska man hitta en värdig roll i ett äktenskap, i ett arbetsgemenskap, i en klass och så vidare så kräver det ibland att vi visar vilka vi är och vad vi har för gränser. Det behöver inte betyda att vi blir rasande eller klipper till någon naturligtvis. Det finns många sätt att visa det på. Jag tror bara det är viktigt att per definition hålla på sig själv och inte låta andra påverka för mycket. Det kan vara lätt att säga och svårt att göra, jag vet, men ändå är gränsen den viktigaste ingrediensen för att slippa rollen till förmån för ditt jag.

En roll kan visserligen vara ett sätt att visa tydliga gränser, men ännu bättre är det om vi vet vilka vi är i detta mellanrum mellan tankarna. Vet vi det och har en gräns är chansen inte särskilt överhängande att vi fungerar genom rädslor, krav eller förväntningar. Det tidlösa i oss, det namnlösa är det material vi är gjorde av, men som vi inte känner. Det är obrukad kraft, en kunskapskälla och en enorm resurs vi går miste om, då när vi väljer att inte lära känna oss själva. Jag bryr mig inte om vem du är eller vad du heter. Du, precis som jag, genomgår svåra saker förr eller senare då alla roller brister och mycket av det vi byggt upp faller ihop. Det händer även då vi faktiskt tror att vi kommit någon bit på väg. Ja, till och med då vi kommit halvvägs att bygga upp vårt liv från kanske någon annan kris. Då när det händer är vi inte mottagliga för det positiva i skeendet, men det finns där trots allt. Det är världens chans att hitta en ny roll och inte bara det. Det är en ny chans att hittat den bortglömda inre diamant av resurser, den som är du. Det är inget new age-trams. Om vi hade en aning hur mycket större vi är än vårt jag och våra roller så skulle vi aldrig tvekat att leta efter den vi är, den som finns där i mellanrummet mellan tankarna.

Men det är vägsuggor på vägen och en av dem är skam. Det finns inget vi skyr så som att erkänna saker vi inte tycker om oss själva och det finns inget vi håller så hårt på som makten över det lilla vi kan ha makt över. Ingen gillar att släppa kontrollen. Att vi rationaliserar och dividerar om våra tillkortakommanden är för att vi saknar perspektiv på hur lite makt vi har och hur lite någon i grund och botten kan döma oss. Din granne och inte ens du själv vet din historia, men vi dömer ändå och har istället fel i tio fall av tio. Trots att det är helt idiotiskt så fortsätter vi för att det är lättare att anta roller, att döma och att sitta i låsta positioner. Även i tider då vi är så utsjasade av våra liv, stressade och tömda vill vi inte lämna tryggheten i rollen för att göra den besvärliga resan till mellanrummet mellan tankarna. Dit där resurserna och energin är outsinlig.

För det är jobbigt att tänka något helt annat än det man alltid tänkt. Det kräver ansträngning. För hur föreställer du dig exempelvis en marsmänniska byggd av material som inte finns på jorden? Det går inte, eller hur? Det finns ju tankar och insikter vi aldrig trodde vi skulle få, men de kräver en insats.

Det som hindrar är såklart också att det inte är en lätt process. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får och inget av detta kommer med en garantilapp. Det vet alla som gått igenom den att det finns risk för att man tror man är på väg att dö av skräck. svett, rodnad, lust att slå sig själv eller få en hjärnblödning av självförakt, men det går över. I gengäld slipper vi fasta roller, begränsningar och gränslöshet och vi får tillgång till en resurs vi aldrig kunnat förställa oss.

Vad avgör ditt val av ord?

Manipulation, insinuation och angrepp är tre ord som är lätt att veta innehållet i men svårt att tackla ibland. Att undanhålla information är ett sätt att söka makt likväl som att hålla tyst när man ser någon kränkas. Vidhålla makt och söka makt är nog det vanligaste fenomen vi utsätts för dagligen, för makt är till och med mer berusande än sex. Sex och attraktion anses som de vanligaste frestelserna men makt är den vanligaste. Vi talar inte så ofta om makt i vardagen, vi vill att det ska ligga under ytan så att det inte ska märkas att vi utövar det eller utsätts för det. Jag talar i allmänna ordalag, den som vill får ta åt sig i den grad den vill. Jag bara slår ett slag för att klä av makten in på bara kroppen idag.

Jag har sett för mycket av maktmissbruk i mitt liv för att alls vara imponerad av människor som vill vidhålla sin makt på olika sätt. I grund och botten är alla rädda för att förlora sin position eller sitt privilegie för att kunna tala om saken öppet. Att tala om det pekar direkt på den svaghet vi har och den svagheten heter alltid: att förlora sin makt och inte kunna behålla sin makt utan att manipulera, insinuera eller attackera. Då självkänslan eller positionen eller privilegiet är i fara.

Jag har varit med om att män avbryter och tar ordet, helst i när man sitter på möten. Hur fel de än han kan de inte erkänna det och de får medhåll och nickar av andra män som inte vågar annat. Inte minst dunkar män varandra i ryggen och stöttar även när de vet att det är en härdsmälta av demoralisering de stödjer. Det verkar inte ha förmågan att känna avsmak för fulheter. Hån och liknelser som fittstim, hönshjärnor och slynor är ord för att förnedra, så att de själva kan känna sig bättre. Kvinnor insinuerar hellre i situationer då det är omöjligt att försvara sig utan att ställa till en scen, och ibland finns ingen måtta på det heller. Helst i konkurrensen om män på fester eller i krogsvängen tar kvinnor ta till sitt artilleri mot andra kvinnor. Med målet att ha kul och med vin i magen som värmer är alla pratglada, musiken är igång och plötsligt får man en kalldusch man inte har en aning om vad man ska göra av, som till exempel: "Vet inte vad män faller för när det gäller dig, det måste vara något med ditt intellekt för snygg är du ju inte." Jag kan vara rapp ibland men i sådana lägen kommer jag ofta på saker jag skulle ha sagt långt efteråt. Har människor, män som kvinnor, i alla de här olika situationerna ingen anständighet eller vad är problemet? Är ordet integritet främmande eller är desperationen så svår att man gör vad som helst för att trycka till någon för att kunna känna sig bättre? Psykologer och experter säger att vi bara är människor och att det bara är att acceptera, men någon gång kan man väl tänka på att det faktiskt inte gör ens dem själva gott i längden. Vem vill fortsätta att ha kul på en fest där man fått en kula i pannan? Ingen, men ingen kan väl heller tycka det är roligt på riktigt att fortsätta ha kul efter man skjutit ner någon?


Såklart att man ska få begå misstag men vissa gör det här till en livsstil och tycker att de gjort något bra, då när de sänkt någon med vilka låga medel som helst. Jag vet inte hur mycket man ska bry sig, många gånger låter jag saker passera men ibland kan det vara värt att sätta ner foten, och ibland är faktiskt det enda att ge igen med samma mynt för de begriper inte annars. Argument går aldrig hem, det slutar i ett bombardemang av försvar av skratt och fler oförskämdheter, så ger man upp och tappar respekten för individen för all framtid. Ja, så är ofta gången men frågorna kvarstår ändå.

Ska vi ha en värld som går ut på att ätas eller bli äten? Vad har vi för integritet? Vad vill vi med våra liv? Det är frågor jag ställer mig i största allmänhet då mänskligheten verkar vara benägen till att vilja förtrycka. Liza Marklund sa en gång något jag tyckte var huvudet på spiken. Hon sa det vid ett tillfälle hon fått någon utmärkelse av något slag som jag inte minns längre. Journalisten frågade om hon hade någon idé om varför alla tyckte hon var så bra. Hon svarade: "Jag är förvånad att så många tycker att jag är det. För innan jag började skriva böcker, och bara var en okänd journalist, så tyckte alla jag bara var jobbig och tjatig när jag sa ifrån eller talade om maktmissbruk och feminism. Nu när jag är känd författare tycker alla det är jättebra det jag skriver, men jag talar ju fortfarande om samma saker fast i bokform.".

Så fort någon har status så lyssnar vi. Det är exempelvis lättare för en man att vara feminist än för en kvinna. I grund och botten är vi alla starstrucked i det hänseendet. Det kanske är mänskligt? Jag vet inte, men faktum är att vi ju faktiskt har möjligheten varje dag att sätta ord på och tycka till om maktmissbruk. Vi har ju ett heligt val i allt vi gör. För vilken sorts människa vill vi vara? Det du säger, och lika mycket det du väljer att inte säga, definierar dig på något sätt. Vad avgör ditt val av ord? Jag talar inte till dig som läsaren i tron att du är sådan som låter grodorna hoppa ur munnen, utan i betydelsen att ditt val är heligt, precis lika heligt är det för den som väljer att vräka ur sig saker i syfte att vidmakthålla makt.

Är du tyst i en vecka så märker du ordens makt. Det du säger efter en veckas tystnad kommer att ha tyngd oavsett vad du säger. Ord är en kraft och vi kan inte vänta på att kändisar ska tala åt oss. Vi måste själva bestämma hur orden ska definiera vilka vi är. Det är inte obetydligt. De fula orden kommer försvinna för den som kränkts. Ingen kan gå med sårade känslor hur länge som helst över vad någon sagt eller gjort. Men de fula orden eller fula insinuationerna kommer det för all framtid avgöra vem han eller hon är och avgöra vilken typ av människa han eller hon väljer att vara i framtiden.

Va? Visste du inte det?

Idag var jag grymt trött på morgonen. Det var iskallt i lägenheten när jag stack ut ena foten. Den blev varm igen under det tjocka täcket. Huvudet värkte och näsan kliade. I det becksvarta mörkret, som det är vid klockan fem på morgonen, är det nästan overkligt att behöva gå upp. Kommer verkligen någon fråga efter mig, tänker jag. Det måste vara så att alla blir förvånade när jag kommer till jobbet och undrar vad jag gör där. Helst en sådan dag då förkylning och feber ligger på lur, tänker jag sådana tankar. Med en blandning av värk och frossa känns det metalliskt utanför dunkudden och knappast inbjudande att gå ut när regnet öser ner.

Det är blött i den blänkande asfalten och gråkallt i luften. Efter jag vridit om nyckeln går motorn först igång och sedan P1. Jag vrider snabbt ner för jag vill inte höra om smittspridning, död och krig. Det borde vara så att det istället skulle ge mig perspektiv på min självömkan, men så är det inte. Värmefläkten är på fullt ös och jag är glad att jag inte hör att Jan Troell har gjort en ny film och att basarer ska hjälpa somalier att få arbete. Jag är ingen förnekare men jag vill gärna hämta andan på morgonen innan jag möter en ny dag. Det behöver inte betyda att jag förlorat all empati för all framtid bara för att jag inte orkar lyssna just nu. Empati är heller inte alltid synonymt med engagemang och kunskap.

Ibland brukar jag få frågorna: "Har du inte läst det? Har du inte hört det?". Vi förväntas vara uppdaterade i ett nyhetsflöde och informationsflöde vi aldrig haft i historien. Det är lätt att få information. För ett par hundra år sedan fick man veta det nyaste nytt i kyrkan på  söndagen och då kanske nyheten, som betraktades som ny, var flera månader gammal. Idag blir vi förvånade om vi inte vet vad som hänt nästan innan det hänt. Samtidigt är vi informerade om att människan inte klarar hur mycket information som helst, vi slutar ta in när det blir för mycket, ändå har vi det här "uppdateringskravet" på varandra. Vi ska vara insatta och även uppdaterade i allt omkring oss bara för att det blivit lätt att få tag på informationen. Men våra hjärnor och förmåga att bearbeta har inte förändrats på tvåhundra år. En nyhet i veckan 1812 ska jämföras med att vi 2012 ska vara insatta i allt från försäkringar, pensioner, bildäck, tandvård och hälsovård. Vi ska vara klimatsmarta och "mat-smarta". Vi ska veta vad politiker heter i Sverige och i världen, vad som pågår i Israel, Palestina, Syrien och Irak. Vi ska veta skillnaden mellan Romney och Obama och vi ska helst ta ställning. Någon har räknat på det någon gång men jag minns inte vem. I vilket fall sa vederbörande att; för att vi hålla oss uppdaterade krävs ca 4000 sidor varje dag. Om det är sant eller inte kvittar för med allt det vi behöver veta för att kunna ta beslut i dagliga livet kan man förstå att 4000 sidor inte är en orimlig siffra.

Redan i skolan läste jag mest sånt som intresserade mig och mina betyg var väldigt ojämna och mycket beroende på vad jag ville ge en ansträngning, och så har det fortsatt. När något inte intresserar mig får det mitt halvhjärtade engagemang. Jag kompenserar det med att ge det som intresserar mig mitt helhjärtade engagemang, och dessa mornar då inte ens mina hjärtefrågor kan väcka mitt intresse unnar jag mig ointresset. Jag tror till och med att det är nyttigt ibland att vara likgiltig. I dessa stunder kan jag se det som att vi människor lever våra liv som vi var med i ett TV-spel. Vi har våra vapen och våra styrkor som blinkar eller fylls på i högra hörnet, beroende på hur mycket liv vi fått, så använder vi dem när det behövs. Människor som aldrig tycker något alls är viktigt är inte min melodi. Jag håller den sorten på en armlängds avstånd, men så illa är det bara med ett fåtal. De flesta av oss har vårt engagemang och vi har våra brinnande hjärtefrågor ständigt med oss, även om de inte är aktuella varje dag.

Det är heller inte alltid kunskapen som avgör ifall vi tagit vårt samhällsansvar eller inte för exempelvis en bättre värld. Det är vår grundinställning, våra värderingar och vårt inre rättspatos som avgör det. Att känna empati handlar inte alltid om att sätta sig in i somaliers situation klockan halv sex en regnig novembermorgon. Det kan ju faktiskt också handla om att sätta på kaffet till frugan och komma ihåg jympapåsen till barnen. Ibland när människor frågat lite sarkastiskt: "Visste du inte det? Har du som är feminist inte läst "Under det rosa täcket?". "Nej" har jag lust att svara ibland: "Jag har nyss varit en vän i nöden och inte hunnit, dessutom började jag läsa den dödligt tråkiga boken och tröttnade.". Viss kunskap och vissa böcker anses som rättesnören och vissa handlingar är mer empatiska än andra. I det läget har man förytligat både detta med kunskap och detta med empati, och då är inte jag med längre.

Den här dagen väcktes min empati inte av nyheterna utan av en elev. För att förstå den här individen, som är tvåspråkig, var jag tvungen att låta henne lära mig att skriva på arabiska. Först då kunde jag närma mig en äkta förståelse för vad hon gått igenom när hon tvingades till att lära sig ett nytt språk. Alltså som vuxen lära in en helt ny uppsättning av skriftspråkets alla självklarheter. Vi människor fungerar så, vi är skapta sådana att vi måste genomleva och uppleva vad någon annan går igenom för att på riktigt förstå. Det spelar ingen roll hur frisk och vaken jag är, klockan halv sex en måndagsmorgon i november, jag kan ändå inte riktigt förstå hur det är att komma som somalier till Sverige, gå utan arbeta och aldrig få en chans. Jag kan sätta mig in i skräck och vånda, i svält och umbäranden, smärta och förtvivlan. Jag kan orden och många av känslorna har jag känt. Men jag har inte känt deras nyanser i just somaliers livsöden och jag har faktiskt ingen aning om hur det är att svälta. Någon måtta får det vara på detta att vi spelar mer empatiska än vad vi egentligen är och överhuvudtaget kan vara.

En journalist sa till Natascha Kampusch att "Det är svårt att sätta sig in i hur du har klarat av det som hänt dig." "Ja" svarada Natascha "Du kan inte sätta dig in i det, men det har säkert hänt dig saker som inte jag förstår hur du har klarat.". Jag vet inte, behöver jag någon avslutning för att dagens budskap ska gå fram? Jag tror inte det. Jag vill heller inte skriva mina läsare på näsan. Ni är kloka. Poängen är inte att förklara hur våra begränsade möjligheter att känna empati är,. Poängen är snarare att ge alla en chans att andas ut och släppa kravet på konstant insikt och förståelse. Oavsett vilka vi är och var vi kommer ifrån har vi upplevt saker som någon annan inte kan sätta sig in i och förstå. Vi kan bara sträva efter empati och glädjas när vi lyckas värma någon annan med den.

Det här att släppa taget...

Varje människa vi mött i livet har lärt oss något. Även de som vi inte tycker påverkat oss på något sätt har i alla fall lärt oss hur det är att vara opåverkad. Varje människa binder vi något slags band med och de vi lever med dagligen binder vi de hårdaste, och i de flesta fall, också de varmaste banden med. De banden är också svårast att klippa av för vi vet hur tomt det kommer bli. Just den människan lämnar efter sig ett tomrum av det som den bidragit med och det känns som oersättligt, som att ingen annan kan fylla det tomrummet. Nästan alltid har också dessa människor kommit in i våra liv helt slumpmässigt. Det får oss att tro att det inte kan hända igen.

För det mesta börjar våra nära relationer helt till synes slumpmässig. Oväntat glider någon in i livet och ofta minns vi de första orden och de första intrycken. Jag läste på Kom Vux när jag var ganska ung och där träffade jag någon som kom att bli min vän i tjugo år. Det var så tydligt att hon inte kom ifrån landet eller i alla fall inte bott i ett litet samhälle på väldigt länge. Hon gav med andra ord ett "storstadsintryck". Hon var heller inte sådär misstänksam och tystlåten som människor från landet kan vara ibland. För det är en erfarenhet jag gjort att öppenhet sällan karakteriserar människor från landet. Hon pratade glatt och sa sin åsikt högt och tydligt, och jag blev lite fascinerad och imponerad.

Vi umgicks varje dag och var som oskiljaktiga. Jag reflekterade inte då så mycket över varför vi var det. Då tyckte jag mest att det var roligt. Jag hade saknat min gamla kompis som flyttat och nu dök det upp en ny som förgyllde min tillvaro med omedelbar förståelse och inte minst ett mycket skarpt intellekt. Vi kunde prata i timmar. Vi satt på hennes uteplats i plaststolar vid ett vitt plastbord i kvällsskymningen med ljuslyktor omkring oss. Det doftade från syrenen och det nyklippta gräset. Mitt på bordet stod en upp och nervänd kruka vi askade i. Vi drack kaffe i svarta muggar, vilket var ganska nytt och modernt 1988. Så löste vi världsproblemen under tiden vi rökte Prince. Jag blandade lätt ihop sakers proportioner och för den delen hade jag då överhuvudtaget ett mycket dåligt perspektiv på min tillvaro, men för henne var sådant självklart. Vad som betydde något eller inte betydde något, vad som var viktigt eller vad jag kunde släppa kunde hon peka på så lätt som en plätt. Jag gav säkert något som var nytt för henne, och det blev ett ständigt utbyte.

Inte bara förståelse utan humor är ett bra klister i relationer och inte minst i vår. Hon var från en frireligiös familj och när hennes son fyllde två år hade jag och min dåvarande varit i London. Jag hade köpt en tröja till hennes son och packade glatt ner den när vi kom hem från England för att bege mig till födelsedagskalaset. Min kompis pappa och mamma var oväntat där. Hennes pappa var en mycket lång och mycket bred man med pondus och jag kände mig som en skolflicka i hans närhet. Han var pastor i pingstkyrkan och i pingstkyrkan hade alla kvinnor en knut i nacken och knytblus knäppt under hakan. Där satt jag med hål i jeansen, linne och utsläppt långt och blont hår. Vi drack kaffe och åt kakor och jag slappnade av eftersom pastorn inte alls verkade sträng eller tittade på mig forskande, som jag förväntat mig. Istället var han pratsam och skojfrisk. Allt kändes bra tills jag tog upp presenten. Då kom jag på att det kanske var fel sorts present. Daniel, tvååringen, var eld och lågor över att ett paket låg och väntade på honom så jag kunde inte ta ifrån honom det, men jag hade god lust att ta paketet och gå därifrån. Jag såg i slow motion hur han slet upp presentpapperet med Kalle Anka på och hur han blev själaglad över tröjan. Det var bara det att jag valt en tröja med trycket: "Mommys little devil". Om jag tänkt på att pastorn kunde dyka upp till kalaset skulle jag aldrig valt det trycket. På tröjan satt så fint en liten pojke med horn och gaffel, ja allt som har med helvetet att göra fanns med. Det brann en liten eld och pojken log hotfullt gullig mot oss. Herregud vad jag rodnade och jag bet mig i tungan för att inte säga orden "Herregud, förlåt." för jag visste att "Herregud" inte var bra att säga. För en stund såg pastorn ut som han tänkte mer än han sa, sedan låtsades vi som inget. "Åh vad fin! Tack så mycket!" utropade min kompis och Daniel drog på sig tröjan och försvann till sitt rum. När alla gått höll min kompis på att skratta ihjäl sig. Då var jag sådan att jag hemskt gärna ville bli omtyckt överallt jag kom. Hon lärde mig att det inte är möjligt att bli det. "Alla förtjänar inte dig. Det är väl inte bara andra som ska välja dig. Du ska välja andra." sa hon och hade väldigt rätt i det. Så skrattade hon ännu mer åt hela situationen och mitt minspel när jag kommit på mig själv med misstaget, och efter ett tag skrattade jag också. På den tiden var det otroligt befriande att få möjlighet att göra det. Det var jag inte alls van vid nämligen.

Såhär är det. Vi möter människor hela tiden som förändrar vårt inre och inte är det lustigt att vi får svårt att släppa taget. Det blir så många minnen, så många känslor och så många upplevelser man delar att den andra blir som en del av en själv. Det känns som man lika gärna kan operera bort en del av kroppen när den andra försvinner ur ens liv. För förr eller senare händer det. Vi utvecklas och tillslut har man kanske inget gemensamt, samtalsämnena blir svårare att hitta och man undrar varför det börjar kännas fel, trögt eller som något kommit emellan varandra. Man jobbar på det och försöker hitta tillbaka, försöker hitta nya samtalsämnen och sätt att umgås på, men inget hjälper. Tiden har hunnit ifatt, utvecklingen har delat vägen i en korsning och utan att man vet om det har man gått skilda vägar. Då sätter sorgen in, saknaden och tvivlet. Jag tänker att: "Men om jag gör såhär, tänker såhär...." men inget hjälper. Alla åtgärder är konstgjord andning, ändå försöker jag igen och igen innan jag måste inse att det är över och förbi. Det känns så meningslöst och tomheten är svårast att tackla. Det är som om ingenting och ingen kan fylla det igen, och det känns som att en ny människa bara är besvärlig att få in i livet igen. Då måste man ju lära känna varandra, tänker man, och en främling som inte varit med hela vägen kan ju inte förstå en på samma sätt som någon man delat hela sitt inre med i tjugo års tid. Det känns mer än självklart och livet känns minst sagt orättvist.

Men livet går alltid vidare som inget har hänt. Att leva med sorg är att leva i det förgångna och låta omgivningen gå före i tiden. Ett tag måste det vara så innan vi kan börja om. Efter en tid, när vi läkt ihop, börjar vi acceptera och reser på oss för att börja gå igen, och på den nya vägen och vandringen dyker plötsligt en ny människa upp. Tillvaron känns oväntat trevligare igen och när man speglar sig i honom eller henne upptäcker man att man är förändrad. Man upptäcker också att den här nya människan passar bättre än bra in i ens liv. För det jag lärde mig igår, det kan jag idag och det jag inte kan idag börjar den här nya människan lära mig. Det känns plötsligt inte alls tungt att lära känna på nytt, det känns inspirerande, roligt och helt oväntat kommer jag på mig själv att jag känner mig mycket mer levande än på länge. En ny process har tagit sin början men den här gången är jag förberedd på att även den här relationen kommer ha sin mitt, och tyvärr även sitt slut en dag. Men ska jag gå och fundera på det blir allt en grå massa. Jag bestämmer mig istället för att leva i  nuet och låta allt ha sin gång, för då finns det så mycket mer jag kan få ut av det, mycket mer än jag någonsin anat. Ja, allt det jag inte med något av mina sinnen kunnat föreställa mig kan förändra mig. För det vi inte kan och inte vet något om kan vi inte föreställa oss. Vi har inte alla erfarenheter och långt ifrån är vi medvetna om alla våra känslor i vårt känsloregister, och det kan vi bara lära av andra människor, och ibland lär oss nya människor bäst.

I vilket fall går livet aldrig framåt i räta spår utan i cirklar ungefär som årstiderna, och vår uppgift är att följa med i processen. Denna "årstidsprocess" är gammal visdom och vi är som fågelungar som bara behöver följa med i växlingarna och förändringarna. Minnena finns alltid där som juveler i kappsäcken och dem förlorar man aldrig och allt annat vi behöver kommer till oss. I grund och botten behöver vi bara göra en sak; släppa taget. Inget mer.

Så enkelt är det inte...

Inatt kom åter en ständigt brännbar fråga upp till debatt. Frågan återkommer med jämna mellanrum och vi verkar aldrig komma till någon slutsats: frågan om vi skiljer oss för lätt eller inte. Det slutar nästan alltid med att det blir två läger; ett som försvarar skilsmässor och ett som fördömer. Personligen tycker jag frågan är fel ställd. Att alls tala om "för lätt" har egentligen ingen grund i verkligheten när det gäller skilsmässor. Få människor, väldigt få människor, skiljer sig i onödan, om man kan uttrycka det så. Jag tror inte jag känner någon som har gjort det. Däremot vet jag alltför många som går kvar i dåliga och döda förhållanden och äktenskap, som de inte mår bra i, just för att en skilsmässa är så slitsam. Barn som upplever den typen av relationer tar ofta efter. De sänker sina krav på vad en relation ska ge och blir inte sällan lika olyckliga och uttråkade som sina föräldrar. Barn som upplever mycket bråk hemma kan ju faktiskt också tycka det är ganska skönt när föräldrarna skiljer sig, de kan blomma upp av den. Det får vi heller inte glömma tycker jag, när vi använder barnen som argument i syfte att fördöma skilsmässor. För det finns faktiskt ett ansvar i att avsluta en relation som påverkar omgivningen negativt.

Jag tycker inte det är ett mysterium att skilsmässor ökar. Det är en naturlig följd och en konsekvens av attityder och traditioner i vår kultur. Från början var äktenskapet en ekonomisk institution i första hand. Kvinnor kunde inte klara sig i livet utan äktenskapet eftersom yrkena vi hade tillträde till var så få. I bondesamhället hade kvinnan ansvaret för hus och hem och inget mer. I industrisamhället började vi yrkesarbeta men hade fortfarande kvar huvudansvaret för hus och hem. Det här gör att utbrändheten bland kvinnor i trettioårsåldern ökar med raketfart och har gjort periodvis sedan mitten av artonhundratalet. Kärleken var i bondesamhället inte heller prio i ett äktenskap. Kärleken som prio ett kom med industrisamhället den också, precis som kvinnors yrkesarbetande. Vi såg det som en rättighet och en frihet att själv välja kärlekspartner utan att riktigt förstå vad vi gav oss in i. För nu när vi satt kärleken i första rummet har vi också skapat en mycket stor utmaning för oss. Kärlek är en kraft och ett outforskat fält som de flesta av oss tror sig förstå sig på men samtidigt alltid går bet på. Förr eller senare dyker något eller någon upp i våra liv som får oss att helt förändra synen på vad kärlek i grund och botten är. Förr eller senare förändras hela vår livssyn på grund av en omvälvande kärleksupplevelse, ja och så vidare. Kärlek är en kraft mycket starkare än vi själva och vårt förnuft. Vi spår men kärleken rår, skulle jag vilja säga.

Men att kärleken råder lär vi inte i vår kultur. Vi lär att vi kan "kärlek" redan, att det inte behöver vara så svårt bara vi tar ansvar och är lojala äktenskapet. Vi lär oss att det räcker med att träffa någon, bilda familj och sedan leva lyckliga om vi bara lever upp till förväntningarna. På senare år har vi lagt till att vi också måste "jobba på relationen" för att den ska fungera. Vi la till det när äktenskapsrådgivningen blev överbelastad och skilsmässorna for i taket. Förklaringen till det då från experthåll, eller från omgivningen, att senare generationer är för bortskämda, för självupptagna och därför skiljer sig "för lätt" och måste jobba på relationen. När det i stort sett handlar om att vi har en betydligt större utmaning än vad tidigare generationer haft, och den heter kärlek.

Vi utgår också ifrån att vuxna människor vet exakt vad de vill ha för relation och det är en osanning och ett orättvist krav, som i princip är omöjligt att leva upp till. Det handlar inte om oansvariga vuxna som rastlöst söker runt och tycker att alla ska acceptera deras tillfälliga förälskelser. Kärlek är ett komplicerat kapitel och vår största utmaning i livet av den enkla anledningen att kärlek inte låter sig styras och kärlek är också outgrundligt. Vi vet inte vad vi kan känna. Vi kan plötsligt en dag uppleva kärlek vi aldrig trott var möjlig exempelvis. Vi kan ha svårt med ett kärleksförhållande för att vi inte älskar oss själva. Vi kan ha en utmaning i att alls veta hur vi leva, alltså i vilken typ av relation vi vill leva. Kort sagt är det inte rimligt att kräva att vi ska veta vem vi vill leva ett helt liv med när vi inte ens vet vilken kärlek vi kan uppleva.

Vi växer upp i en kultur som har ett koncept om att det bästa och det mest normala är kärnfamiljen. Allt utöver det är ett ämne för TV-programmet "Outsiders". Man är en outsider om man inte kan känna sig hemma i den traditionella familjebildningen och det är i sig ett stort hinder för många. För ingen vill vara en outsider och därför är det lättare att anpassa sig, man vet heller inte om något annat. För den stora massan tar det ofta lång tid att komma fram till vad man trivs bäst med. Det är många saker vi inte förstår om oss själva, saker som vi på livets väg upptäcker är sidor hos oss som behöver tas fram och läggas på bordet. När jag talar om att "gå ur garderoben" talar jag aldrig om bögar och lesbiska enbart. Jag talar om oss allihop. Vissa trivs inte med det monogama äktenskapet exempelvis. En del föredrar att leva med flera under samma tak. På senare tid har man döpt det till polygami. Andra önskar ett öppet förhållande och en tredje drömmer om att leva ensam med lösa förhållanden. Allt är okej tycker jag. Det är bara normen om kärnfamiljen och fördomar som sätter gränser och det är gränser jag tycker vi ska riva upp med rötterna en gång för alla.

Att uttrycka och sätta ord på sina djupaste behov och få chansen att leva ut dem är varje människas rättighet anser jag. Det gör livet mer värt att leva och känslan av att känna sig levande är värdefull. För även om vi kommer fram till att man är den monogama och vill ha det trygga svenssonlivet så stöter man på patrull där också. För vem av alla dessa miljarder människor tillfredställer alla mina behov? Det finns inte någon som gör, kanske du säger då. Man måste acceptera att man inte kan få allt tillfredsställt i en och samma relation. Nej, jag håller inte med. Det finns visst individer som kan tillfredsställa hela registret hos oss. Jag tror bara att vi behöver tänka om omkring det. Istället för att sänka kraven på vad en relation ska ge oss, ska vi höja dem. Vi ska inte höja kraven på individen att leva upp till något han eller hon inte kan. Vi ska istället höja kraven på vad en relation ska betyda för oss i livet. Vi ska inte lära våra barn att det bara finns ett sätt att leva på. Vi ska lära dem att testa olika människor, ta tid att pröva sig fram och ge varje individ rätten till att uttrycka sina innersta önskningar. För det är inte knäppare än att försöka knöla in någon i sitt liv, någon som kanske passar bra in i ens livsstil och kanske har många goda egenskaper men som i själ och hjärta inte tillfredsställer de behov vi har. Det finns många människor som lever efter och väljer efter vad deras omgivning förväntas av dem. Det är få som tar steget fullt ut och blir polygamist i ett villaområde eller bestämmer sig för att hitta någon han eller hon kan ha ett öppet förhållande med bland grannar som umgås i par. Att man vill leva som polygamist är sådant människor avslöjar för en i förtroende när man talar om relationer och vad man egentligen önskar av livet, och väldigt ofta kan jag höra och se lättnaden när jag inte dömer utan kan hålla med. Vi har många fler krav på oss än vi anar. Minsta lilla kan få oss udda  i andras ögon och är man udda är man konstig och då, ja då, kan det vara något fel på en. För desto mer man diskuterar den här frågan, desto mer avslöjas att vi har en mycket starkare norm vad det gäller relationer och hur vi ska leva i dem, än vad vi egentligen tror.

De som är bittra över sitt äktenskap är många fler än vad som är nyttigt och ännu fler är dem som aldrig prövat att leva singel någon längre tid för att ta reda på vad man verkligen vill ha. Vi är rädda för ensamheten och den rädslan är en mycket starkare drivkraft än vad själva kärleken är. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Att vara en ensam outsider är inget någon strävar efter, inte ens om det skulle visa sig att det kan vara vägen till ett lyckligare liv. För någonstans tror man ändå inte på att det där perfekta människan eller det perfekta förhållandet finns där ute. Man tvivlar och är rädd för att pröva. Hellre slösar man massa tid på något som aldrig kommer ge det man önskar innerst inne eller skiljer man sig och hittar någon som är det motsatta av det man haft tidigare eller hittar man någon som är ungefär likadan.

Att vi upprepar våra misstag och skiljer oss flera gånger beror för det mesta på att vi inte fått möjligheten att uttrycka våra djupaste behov, erkänt dem och bestämt oss för att leva ut dem. Vi försöker gång på gång passa in och vi lyckas lika bra som de som försöker få in en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Det går inte för att önskningarna går åt ett håll och verkligheten åt ett annat. Men så snart vi sätter ord på våra drömmar ändras hela vår sökmotor, och först då kan det bli drömmarna bli verklighet. Det är enkelt uttryckt så många fler saker som styr till ett äktenskap än kärlek och så många fler saker än bara rastlöshet som tar oss därifrån. Jag tror det är dags att vidga perspektivet och försöka se att vi människor inte är fullkomliga och att just det är poängen, vi är här för att lära, lära om oss själva.

För när vi föds vet vi ingenting om vad vi tycker och känner. Vi lär oss tycka om potatis mer än spagetti, vi lär oss vilken stil som passar oss, vilken årstid vi gillar bäst och vilken typ av vänner vi föredrar. Jobbet ger oss sedan ytterligare karaktär och identitet och även våra intressen gör det. Det här skapandet av "jaget" är en ständigt pågående process och tar inte slut för att vi blir vuxna. Den tar slut när vi dör. Innan dess återkommer frågorna om: Vem är jag?  och Var kommer jag ifrån?

Det finns ingenting som intresserar människor så mycket som när jag talar om just dem, och sätter ord på just deras egenskaper, svagheter, styrkor och kanske lyckas pricka in varför de känner som de gör. Att pussla ihop sig själv är ett frestande mysterium och vi älskar när bitarna passar och vår känsla av att veta mer, acceptera mer och älska mer det "jag"man har är uppfyllande. Det är en mycket skön och befriande känsla att nå den här självförståelsen. Insikterna om vad just "jag" gått igenom och vad som har gjort mig till den jag är kan vara avgörande för om man ska förbli lycklig i livet eller inte. Det är spännande också. Det gör även saker och ting så mycket tydligare och då är det mycket lättare att exakt peka på det man vill ha.

Jag kan prata allmänt i femtio texter till på den här bloggen, men skulle jag prata om just dig och sätta ord på saker som handlar om just dig skulle ditt intresse aldrig fallera för det jag skriver. Det är helt naturlig reaktion. Det är inte självupptaget ego vi talar om då. Det är det egna unika svaret, jag talat om tidigare, och dessa svar är svårfångade men ack så viktiga för att hitta rätt i djungeln av smak och tycken om hur man vill leva sitt liv. Utveckling är också viktigt. Utveckling är viktigast av allt och något vi här på jorden prioriterar allra högst, helst utvecklingen av det egna jaget. Det är en sådan stor del i livets fullaste mening att vi kan känna livet meningslöst och tomt när det inte uppfylls. Det är i grund och botten mycket viktigare för oss att lösa vårt eget mysterium än att passa in i kulturen. Att lägga sitt eget pussel är inget man gör i en handvändning såklart. Det är heller inte lättvindigt man skiljer sig utan snarare väldigt lättvindigt att säga att ett äktenskap är lätt att hålla ihop i trettio år bara man tar ansvar. Så enkelt är det verkligen inte. Då har man glömt och förnekat många av människans faktiska förutsättningar och till och med själva meningen med livet.