Det sägs att det finns ett spel om makten i världen idag. Jag vet inte. Jag känner inte till det men senaste tiden, på olika platser, har ämnet dykt upp. En gång i tiden lyssnade jag på en brittisk psykolog som kallade den här planeten för "The game players planet". Alla är vi med i ett spel och kan man inte det spelet så är det "game over". Man måste lära sig vad man ska säga när, var och hur annars är man förloraren. Det kanske är sant men jag kan inte det. Kanske jag har en diagnos, ni vet vi diagnostiserar människor utifrån hur de betraktar världen och tolkar andra människors signaler. Visst är vi olika bra eller dåliga på att tolka andras signaler, men jag vill också fråga mig vad som mäter det? Vad är normalt! För en diagnos är ju något sjukt och då måste det finnas något som är friskt, eller normalt. Inget är normalt säger en del psykologer. Allting är mänskligt. Fast då undrar jag ju å andra sidan varför man fortsätter att diagnostisera och medicinera människor.
Ja, du kanske tycker det här blev rörigt och undrar vad diagnoser har med makt att göra. Ja, jag kan hålla med. Jag känner mig själv förvirrad så jag försöker reda ut det. Vi tar det från början. Vi antar att det pågår ett maktspel och om det bara är de som är bra på det kommer klara det. Ätas eller äta. Men är det ett synsätt värt i ett civiliserat samhälle? Är inte det per definition en orättvisa? Det är ju ingen anställd på exempelvis Ica Maxi, EU-medlem, lands- eller någon världsmedborgare som har skrivit på att man ska vara med i det här spelet ingen vet om, det ingår ju inte i arbetsbeskrivningen eller lagen att kunna det. Det måste ju vara så att det finns "spel-blinda" människor överallt som kanske utan baktanke kommer med idéer, synpunkter och tankar om det som berör arbetet eller andra saker, eller bara säger ifrån när de tycker att de behövs. Tänk om de säger det vid fel tillfälle och går miste om något viktigt, ja vad som helst, som de skulle fått om de inte varit såhär spelblinda. Det är ju som att leva med ett handikapp och vi har ju faktiskt rätt till anpassad verksamhet om vi lider av något, t ex har ledgångsreumatism eller alkoholism. Då är man skyldig att ta hand om sin anställd eller medborgare. Kanske spelblinda behöver en coach då så att de kan bli bedömda utifrån något slags normal-spel? Helst ifall man måste uppfatta väldigt otydliga signaler.
När jag känner på det och tänker på det verkar det spelet så otydligt att jag börjar fundera på om det ens finns. De som tror på det kanske inbillar sig. Om man spelar spel i världen så är man väl så ärlig att man gör det med öppna kort och då borde vi ju ha märkt det, så tänker jag. För det går ju inte att inbilla sig saker heller för då kan man ju bli paranoid och få en riktig diagnos.
Men tanken på att det finns skilda verkligheter, en som man säger sig ha och en man spelar i, för mig vidare till skillnaden mellan olika verkligheter, mellan det som är och det som bör vara. Det ska råda jämlikhet på jorden sägs det, det är vad FN vill exempelvis. Fast vi kvinnor blir bemötta med att det är jämlikt samtidigt får vi en tredjedel av mannens lön. Kanske det är en del av spelet när jag tänker efter. Kanske det handlar om att man pratar om det man vill ska vara men man lever efter det som är. Jag menar att det kanske är svårt att hävda sin lön i en fabrik om man är kvinna och då får man låtsas att det är jämlikt. Nu börjar bitarna falla på plats. Man ska kanske ha en viss roll, till exempel som invandrare och kvinna, för att det blir bäst för alla att leva efter det som är, inte efter vad som är sagt. Men hur kunde vi då få lika rösträtt ifall det är farligt att inte spela med i spelet?
Kanske de var spelblinda de som gav kvinnor rätt att rösta eller de som gav oss åtta timmars arbetsdag, yttrandefrihet, jämställdhetsombudsman/kvinna eller de som gav oss rätt till semester. Ja menar de måste ha varit spelblinda eller var det helt enkelt så att det inte fanns något spel utan det här, får se nu vad heter det, jo...förtryck...förtryck var ordet jag sökte. Förtrycket kanske var då. Det var bara. Eller om förtryck finns fortfarande kanske de spelblinda har blivit blinda för att någon har gömt undan det? De kanske helt enkelt inte är blinda bara för att de inte ser det någon gömt? Det är bara en tanke. En vild tanke.
Kan det vidare vara så enkelt att man bara bytt namn. Att det som döljer sig bakom spel är förtyck? Ponera att det finns maktspel i Sverige idag som tystar och förtrycker genom bluff och rackarspel till och med, så kallar man det för spel istället för förtryck. Det är svårt om spelblinda inte förstår det då. För vem ska de lita på i sitt blinda famlande, som Hoola band... frågade: "Vem i hela världen kan man lita på?"
Ja, det måste vara svårt om allt sker undercover. Oj, jag blev plötsligt medveten om läget på något sätt. Det måste vara jobbigt även för de som kan spelet. Ifall det nu är såhär att man hela tiden måste hålla reda på åt vilket håll vinden blåser åt och aldrig kan sitta lugnt i sina egna värderingars och ställningstagandens båt. Då måste det bli ett fasligt kappvändande eller är det fel på min tolkning igen. Det kanske helt enkelt ger variation i tillvaron. Jag vet inte.
Förr i världen så talade man om värdighet, heder, integritet och att ett gott samvete gav bra sömn. Det kanske var ganska överdrivet. Det kanske bara handlar om att veta vilken häst man ska satsa på istället för att satsa på att hålla fast vid sig själv. Det känns gammalmodigt och direkt korkat att köra på det istället för spel. Tillit är ju också ganska gammalmodigt ord som förverkat sin rätt på något vis. Jag menar så länge man kan tjäna pengar på något, vinna på det själv på något annat sätt så kan man väl inte bry sig om någon är spelblind eller inte. Då får man ju skylla sig själv om man är så dum så man inte förstår att det är ett spel. Eller? Ja, det finns många sätt se på det.
Jag kom på en sak till, till och med. Det kan ju handla om list också. Jag menar man kan ju spela att man är med i spelet fast man inte är det. Det som Oscar Shindler gjorde och befriade tusen fångar. Tusen människoliv är han stolt ägare av. Jo, man hade skjutit honom i huvudet om han varit spelblind och börjat härja med soldaterna. Nu skjuter ingen oss i huvudet, än i alla fall, nu flyttar man på oss dit vi gör minst skada med vår spelblindhet. Kanske flyttar hem oss med en sjukskrivning till och med. Jo, det är smart att vara en Oscar Shindler, fast det betyder ju inte att vi spelblinda behövs. Ska vi Oscar-Shindla i all evighet händer väl inget. Alla som offrade sitt liv för att Hitler skulle sluta mörda är ju heller fy skam i ära. Soldater, civilpersoner och alla möjliga var ju tvungna att sätta livet till för att det ena skulle leda till det andra och till det tredje rikets fall. Lägger vi aldrig korten på bordet så kommer vi aldrig fram till målet och i vissa stunder är det också helt rätt totalt brista ut i kamplusta utan att tänka. För vem kunde tro att muren skulle falla. Det var många spelblinda bakom den förändringen. Med andra ord var det flertalets röster som fick makten medveten om att de var genomskådade och det handlar i mångt och mycket om medvetandegöra saker. Det är den ständiga och konstanta faktor som leder till förändring.
Psykologen som talade om "game players planet" sa också att det man kan vara säker på är förändring och den som är duktig på att klara förändring, klarar också det livet utsätter oss för. Foucault talar också om att det inte finns någon absolut makt som styr oss, varken världslig eller andlig. Vi äger alla i någon mån makt och det är vad vi gör med den som definierar oss som människor, om vi överlåter den åt andra, missbrukar den eller brukar den. Vi är inga offer för all sköns makt där vi måste anpassa oss. Vi måste erövra det som är vår rättighet och kanske vi måste göra det varje dag, på något sätt, i någon mån.
Mitt svar är att jag inte tror på att det finns något absolut svar på frågan om den rätta metoden. Jag tror det finns många bra metoder utifrån just din situation. Det enda absoluta svaret är att vi måste göra det vi ska göra tillsammans och inte förringa vår insats eller försvinna när det är tid för oss att tala. Vi kommer alla någon gång i livet i situationer där vi inte har en aning om vad vi ska göra, då vi kommer i moraliska dilemman eller tvingas stå för något, och då vi bara helt enkelt måste följa vår magkänsla, våra värderingar och stå upp för det vi tror på. Så enkelt och så svårt tror jag att det är.
Ja, du kanske tycker det här blev rörigt och undrar vad diagnoser har med makt att göra. Ja, jag kan hålla med. Jag känner mig själv förvirrad så jag försöker reda ut det. Vi tar det från början. Vi antar att det pågår ett maktspel och om det bara är de som är bra på det kommer klara det. Ätas eller äta. Men är det ett synsätt värt i ett civiliserat samhälle? Är inte det per definition en orättvisa? Det är ju ingen anställd på exempelvis Ica Maxi, EU-medlem, lands- eller någon världsmedborgare som har skrivit på att man ska vara med i det här spelet ingen vet om, det ingår ju inte i arbetsbeskrivningen eller lagen att kunna det. Det måste ju vara så att det finns "spel-blinda" människor överallt som kanske utan baktanke kommer med idéer, synpunkter och tankar om det som berör arbetet eller andra saker, eller bara säger ifrån när de tycker att de behövs. Tänk om de säger det vid fel tillfälle och går miste om något viktigt, ja vad som helst, som de skulle fått om de inte varit såhär spelblinda. Det är ju som att leva med ett handikapp och vi har ju faktiskt rätt till anpassad verksamhet om vi lider av något, t ex har ledgångsreumatism eller alkoholism. Då är man skyldig att ta hand om sin anställd eller medborgare. Kanske spelblinda behöver en coach då så att de kan bli bedömda utifrån något slags normal-spel? Helst ifall man måste uppfatta väldigt otydliga signaler.
När jag känner på det och tänker på det verkar det spelet så otydligt att jag börjar fundera på om det ens finns. De som tror på det kanske inbillar sig. Om man spelar spel i världen så är man väl så ärlig att man gör det med öppna kort och då borde vi ju ha märkt det, så tänker jag. För det går ju inte att inbilla sig saker heller för då kan man ju bli paranoid och få en riktig diagnos.
Men tanken på att det finns skilda verkligheter, en som man säger sig ha och en man spelar i, för mig vidare till skillnaden mellan olika verkligheter, mellan det som är och det som bör vara. Det ska råda jämlikhet på jorden sägs det, det är vad FN vill exempelvis. Fast vi kvinnor blir bemötta med att det är jämlikt samtidigt får vi en tredjedel av mannens lön. Kanske det är en del av spelet när jag tänker efter. Kanske det handlar om att man pratar om det man vill ska vara men man lever efter det som är. Jag menar att det kanske är svårt att hävda sin lön i en fabrik om man är kvinna och då får man låtsas att det är jämlikt. Nu börjar bitarna falla på plats. Man ska kanske ha en viss roll, till exempel som invandrare och kvinna, för att det blir bäst för alla att leva efter det som är, inte efter vad som är sagt. Men hur kunde vi då få lika rösträtt ifall det är farligt att inte spela med i spelet?
Kanske de var spelblinda de som gav kvinnor rätt att rösta eller de som gav oss åtta timmars arbetsdag, yttrandefrihet, jämställdhetsombudsman/kvinna eller de som gav oss rätt till semester. Ja menar de måste ha varit spelblinda eller var det helt enkelt så att det inte fanns något spel utan det här, får se nu vad heter det, jo...förtryck...förtryck var ordet jag sökte. Förtrycket kanske var då. Det var bara. Eller om förtryck finns fortfarande kanske de spelblinda har blivit blinda för att någon har gömt undan det? De kanske helt enkelt inte är blinda bara för att de inte ser det någon gömt? Det är bara en tanke. En vild tanke.
Kan det vidare vara så enkelt att man bara bytt namn. Att det som döljer sig bakom spel är förtyck? Ponera att det finns maktspel i Sverige idag som tystar och förtrycker genom bluff och rackarspel till och med, så kallar man det för spel istället för förtryck. Det är svårt om spelblinda inte förstår det då. För vem ska de lita på i sitt blinda famlande, som Hoola band... frågade: "Vem i hela världen kan man lita på?"
Ja, det måste vara svårt om allt sker undercover. Oj, jag blev plötsligt medveten om läget på något sätt. Det måste vara jobbigt även för de som kan spelet. Ifall det nu är såhär att man hela tiden måste hålla reda på åt vilket håll vinden blåser åt och aldrig kan sitta lugnt i sina egna värderingars och ställningstagandens båt. Då måste det bli ett fasligt kappvändande eller är det fel på min tolkning igen. Det kanske helt enkelt ger variation i tillvaron. Jag vet inte.
Förr i världen så talade man om värdighet, heder, integritet och att ett gott samvete gav bra sömn. Det kanske var ganska överdrivet. Det kanske bara handlar om att veta vilken häst man ska satsa på istället för att satsa på att hålla fast vid sig själv. Det känns gammalmodigt och direkt korkat att köra på det istället för spel. Tillit är ju också ganska gammalmodigt ord som förverkat sin rätt på något vis. Jag menar så länge man kan tjäna pengar på något, vinna på det själv på något annat sätt så kan man väl inte bry sig om någon är spelblind eller inte. Då får man ju skylla sig själv om man är så dum så man inte förstår att det är ett spel. Eller? Ja, det finns många sätt se på det.
Jag kom på en sak till, till och med. Det kan ju handla om list också. Jag menar man kan ju spela att man är med i spelet fast man inte är det. Det som Oscar Shindler gjorde och befriade tusen fångar. Tusen människoliv är han stolt ägare av. Jo, man hade skjutit honom i huvudet om han varit spelblind och börjat härja med soldaterna. Nu skjuter ingen oss i huvudet, än i alla fall, nu flyttar man på oss dit vi gör minst skada med vår spelblindhet. Kanske flyttar hem oss med en sjukskrivning till och med. Jo, det är smart att vara en Oscar Shindler, fast det betyder ju inte att vi spelblinda behövs. Ska vi Oscar-Shindla i all evighet händer väl inget. Alla som offrade sitt liv för att Hitler skulle sluta mörda är ju heller fy skam i ära. Soldater, civilpersoner och alla möjliga var ju tvungna att sätta livet till för att det ena skulle leda till det andra och till det tredje rikets fall. Lägger vi aldrig korten på bordet så kommer vi aldrig fram till målet och i vissa stunder är det också helt rätt totalt brista ut i kamplusta utan att tänka. För vem kunde tro att muren skulle falla. Det var många spelblinda bakom den förändringen. Med andra ord var det flertalets röster som fick makten medveten om att de var genomskådade och det handlar i mångt och mycket om medvetandegöra saker. Det är den ständiga och konstanta faktor som leder till förändring.
Psykologen som talade om "game players planet" sa också att det man kan vara säker på är förändring och den som är duktig på att klara förändring, klarar också det livet utsätter oss för. Foucault talar också om att det inte finns någon absolut makt som styr oss, varken världslig eller andlig. Vi äger alla i någon mån makt och det är vad vi gör med den som definierar oss som människor, om vi överlåter den åt andra, missbrukar den eller brukar den. Vi är inga offer för all sköns makt där vi måste anpassa oss. Vi måste erövra det som är vår rättighet och kanske vi måste göra det varje dag, på något sätt, i någon mån.
Mitt svar är att jag inte tror på att det finns något absolut svar på frågan om den rätta metoden. Jag tror det finns många bra metoder utifrån just din situation. Det enda absoluta svaret är att vi måste göra det vi ska göra tillsammans och inte förringa vår insats eller försvinna när det är tid för oss att tala. Vi kommer alla någon gång i livet i situationer där vi inte har en aning om vad vi ska göra, då vi kommer i moraliska dilemman eller tvingas stå för något, och då vi bara helt enkelt måste följa vår magkänsla, våra värderingar och stå upp för det vi tror på. Så enkelt och så svårt tror jag att det är.
