Det här med gråzoner

Då och då händer det att jag hamnar i diskussioner där jag har ett enkelt svar och därmed också kritiserad för att jag förenklar "inget är svart eller vitt" sägs det. Man menar att vi lever i en gråzon där allt kan vara inget och inget allt. Jag är medveten om att de enkla svaren ibland är provocerande eftersom vi människor ofta är komplexa och exempelvis inte tar beslut bara utifrån en anledning. Det finns många orsaker till varför vi agerar som vi gör. Vi kan exempelvis såra människor helt omedvetet för att vi själva inte har kommit dit i utvecklingen där vi förstår vad vi faktiskt gör, för att vi är trötta och för flera anledningar till.

Visst, anledningarna till att vi gör som vi gör kan vara många men resultatet av våra handlingar ger alltid konsekvenser och de konsekvenserna är ofta övervägande positiva eller negativa för andra. Vi människor är inte öar  utan är i ständig kontakt med andra. Om man så är en eremit kan man inte vara utan kontakt med exempelvis djur och natur. De flesta av oss betraktar samspelet ganska subjektivt. De egna traditionerna och åsikterna är de riktiga traditionerna och åsikterna och så vidare.Vissa är mer subjektiva än andra och det är ofta de som har svårt att se vilka konsekvenserna blir för andra. Men alla gör val utifrån sin synvinkel.

Det är våra tankar som styr våra värderingar och våra värderingar styr ofta våra val och vi har alltid ett val. Även då vi inte tycker att vi har det så kan vi alltid välja mellan att agera eller inte agera. Valet att inte agera alls är också ett val. Vi kan inte välja bort att interagera med andra, med andra ord. Därför kan vi heller inte blunda för hur de beslut vi tar påverkar andra och de flesta vill göra gott även om det inte alltid blir så. Det är ofta då vi säger att det finns gråzoner.

Idag är det inte någon särskild intressant diskussion detta med goda handlingar eller göra gott. Vi har kommit ifrån det i vår iver att tillfredsställa våra egon. Sådana ord som heder och samvete har blivit föråldrade och att säga sin åsikt är farligt. Vi kan till och med se iskall psykopati som en god egenskap i bemärkelsen smart. Carl Bildt kallades för exellensen och Karin Olsson på Expressen replikerade det med att säga att han lika gärna kan vara en kall beräknande psykopat, att det har hjälpt honom till framgång mer än begåvning. Ja, man får inte vara mesig om man vill ha framgång. Det är sant och det är ofta så att de som kan ta iskalla beslut där syftet är att tillfredsställa sina egna behov kommer längst. Det är faktiskt till och med så att de människorna är beundrade eftersom det är lockande att se iskyla som styrka.

Men framgång och styrka är relativt tycker jag. Själv skulle jag vilja vara Nelson Mandela när han dör. Tänk att få dö med ett så gott samvete och med känslan att man gjort att allt man kan för att göra något som inte är bra bättre? Det är inte så att alla Mandelas handlingar har varit goda men han har satsat mer på andra än sig själv under många år och det kan aldrig Carl Bildt tävla med. Han är i det fallet en looser. Vad vi värderar och hur vi vill våra liv ska se ut styr alltid livsbesluten (förutom rädslor men den diskussion tillhör ett annat blogginlägg).

Nu kanske du tänker att jag kommit ifrån ämnet om gråzoner. Nej, så är inte fallet. Det är valen som är viktiga för i längden ger alltid de resultat. Vi kan förneka vår inblandning, skylla på att den andra parten minsann inte var en ängel, skylla på att man mått dåligt, inte haft pengar eller inte förstånd att ta rätt beslut. Det spelar ingen roll. Vi måste ändå i slutänden skörda frukterna av våra handlingar och konsekvenserna kan komma långt senare och dyka upp helt oväntat. Det beror på att våra handlingar är som bumeranger. De kommer förr eller senare komma tillbaka till oss och då när vi får ta ansvar märker vi hur goda eller mindre goda dessa handlingar var. Vi får veta hur de påverkade andra och hur det i sin tur ledde till något gott eller ont för dem och för oss. Vi kan analysera sönder ifall det hela skedde i en gråzon eller det hela var någon annans fel. Det är bara konsekvenserna som räknas för det är det enda vi kan lära av, och att lära är människans enda egentliga mening.

Kort sagt, om vi vill vara lyckliga bör våra handlingar vara sådana att de gör mest gott för oss själva och andra. Då behöver vi gå ur gråzonen så vi ser klarare för då slipper vi helt enkelt ta obehagliga konsekvenser som förr eller senare kommer. För vad hjälper det om hela världen hyllar Carl Bildt som excellensen om han själv innerst inne ångrar det framgången kostat honom och andra?

Tankar styr

Vad får dig i panik? Jag avskyr äckliga djur, men vad är äckliga djur? Alla tycker inte att ödlor är äckliga men jag tycker det. Det räcker med en bild på en ödla så får jag symtom på panik. Något jag också avskyr är småkryp, alla djur som okontrollerat kan invandera mig är något jag är extremt rädd för. Det har hänt både en och två gånger i mitt liv att de också gjort det, invaderat mig alltså, och jag hatar känslan lika mycket varje gång. Min familj drabbades av svåra angrepp av huvudlöss ett par gånger och det har satt sina spår. Du kanske tycker jag är löjlig och jag överdriver min skräck. Ja, jag kan hålla med. Ibland känner jag mig löjlig. För det är ju inte en obotlig och livshotande sjukdom jag utsatts för eller en invadering av mitt hem. Jag behöver inte fly alla mina tillhörigheter och jag behöver inte leva med ångesten över att någon har stulit min hemvist.  Jag behöver bara gå till Apoteket och köpa lusmedel så är förhoppningsvis problemet löst. Det är sant. Det är överdrivet att få panik över huvudlöss.

Men faktiskt så är det heller inte riktigt rättvist att alltid jämföra med något värre, och det är också ibland meningslöst. Det ger inte alltid perspektiv eftersom rädslor är så här ologiska och inkonsekventa. Jag tror mer på att försöka förstå hur vi människor fungerar även om det är svårt. Det är möjligt att det kanske inte går att förstå de människor som inte vågar gå ut i rädsla för att inte stängt av spisen. Ännu svårare är det kanske att försöka förstå hur något så vardagligt kan skapa svårigheter att leva ett normalt liv, men jag vill göra ett försök.

Alla har någon gång känt obehag för att tala inför publik exemplevis. Bara vetskapen om att man ska göra det kan framkalla ångest hos vem som helst. Annars helt coola personligheter skolkar så snart redovisningen i skolan kommer, den som innefattar att tala inför publik. "Jag gör det bara inte." har jag som lärare hört mångt fler gånger än: "Ja, va kul jag ska prata inför klassen." Att vara rädd är vanligt och ha ångest för helt ofarliga saker är vanligare än att ha ångest för verkliga hot. För fler kvinnor kan tänka sig gå genom en mörk park mitt i natten än att tala inför publik. Rädslor är, som sagt, inte logiska och det hjälper inte att säga till någon som ska prata inför en stor publik att "Tänk på att det inte är livshotande." För det är ett hot mot självkänslan om man gör bort sig och det ska man leva med en lång tid. Bara tanken på att göra bort sig inför trettio personer ger dödsångest. Endast andras blickar kan faktiskt också ge dödsångest och det måste man ta på allvar. Ångesten i sig är inte rimlig på något sätt men den finns där ändå. Det jag vill komma till är inte vad som konkret händer oss utan vad vi känner, och framförallt vad vi tänker. För ju mer vi tänker på att stå där framme och göra bort oss, desto räddare blir vi för det. Det är som om tankar har sådan kraft så de kan skapa självuppfyllande profetior för ju nervösare vi blir desto mer ökar risken att göra bort sig. Tankar styr.

När man får panik slutar man ofta tänka. Nej, förresten man tänker men man tänker mer på det värsta scenariot än det bästa. Tankarna virvlar upp känslor som elvisp bearbetar grädde och det känns som vi redan befinner oss i det  värsta scenariot. Det får oss ofta i flyktstämning och vi vill bara rusa från allt och det hot som finns. Det gör att vi tar fel beslut som leder till att vi  också kanske får ytterligare ett problem på halsen. Vi vet egentligen det här ändå är det svårt att behålla lugnet när paniken drabbar oss. Vi vet också att de flesta som räddat andra i en farlig situation är de som behåller förnuftet och lugnet. Det är ju inte så att de inte är rädda. De låter bara inte elvispen gå igång. De känner ofta mer än de tänker så att säga. Därför går inte tankarna i spinn. Kopplingen mellan tanke och känsla är en slags synaps som inte är sönderbränd hos den typen av människor, och jag kan bara beundra dem. De ser också ofta situationen som den faktiskt är och är i nuet. De befinner sig inte i det värsta scenariot. Det värsta scenariot kan ju vara mitt i en katastrof men vissa som är överlevare vägrar att dras med i tanken att de kommer dö trots att de står öga mot öga med döden. "Use the force Luke!" är inte muskelkraft ObiWan syftar på utan tankekraften och detta film-motiv det är inte ett ogenomtänkt "hitta-på" från George Lucas sida utan en gammal sanning han använder. Tankekraften är mäktig. Exempelvis så tänkte de överlevande i Estonia-katastrofen samma sak, det vill säga att de vägrade se sig själva som döda. Även om dödsångesten självklart fanns där så lät de inte påverkas av tanken på döden. Det låter som jag är en elitist som hyllar starka och självkontrollerande typer. Så är inte fallet. Jag är bara övertygad om att det är jätteviktigt vad vi tänker eftersom vi i mångt och mycket skapar det vi tänker.  Ibland är vi maktlösa inför något fruktansvärt faktum och vår enda chans till sinnesfrid är att acceptera faktumet. Det vet jag. Fast innan vi accepterar måste vi pröva allt som står i vår makt och det är bland annat att värdera det vi tänker för då agerar vi helt annorlunda, vilket i sin tur skapar mindre problem för oss och vi kommer lättare fram till det mål vi har. Men som sagt är det lättare sagt än gjort. Det räcker bara att visa fram en bild på en ödla för mig så är visdomen svår att efterleva. All personlig utveckling går ut på självkännedom och självkontroll det är en utmaning som verkligen är värd namnet.

Själslig återvinning

Varför personlig utveckling? Det är en fråga som återkommer och som det finns olika svar på varje gång man ställer den. Svaren beror på var, när och hur man ställer frågan, men kanske mest på vem man frågar. Män svarar oftare än kvinnor att personlig utveckling är sällan något de tänker på och har därför inget svar på varför man ska hålla på med det. Kvinnor tycker motsatt till män att det är en viktig del i livet och de vet varför de sysslar med det. Det är roligt men det stärker självförtroendet. Av erfarenhet vet vi att kvinnor har sämre självförtroende än män, fast bättre självkänsla. Det kan vara förklaringen till att de har styrkan att ihärdigt fortsätta  med något som är starkt ifrågasatt som en prioriterad del i livet för att det ger dem kraft att växa.

Vi har i princip allt att vinna på personlig utveckling eftersom det finns inre lösningar på cirka nittio procent av våra problem. Vi skapar större delen av våra problem själva men ändå är det ju rent allmänt så att vi sällan tänker på det och personlig utveckling i det vardagliga livet. När allting flyter har vi ingen anledning att tänka på det, och när vi stöter på patrull och problem så har vi fullt upp med att försöka lösa problemen eller ta oss över hindren. Ibland är också problemen så kraftiga att vi går ner i en slags chock ett tag. Att få besked om sjukdom och arbetslöshet ser vi inte som en utmaning för vår personlig utveckling precis utan snarare som något som inte borde ha drabbat oss. Det är mänskligt. Inte ens när chocken har lagt sig så tänker vi på personlig utveckling för faktiskt så är ofta förnekelse det första stadiet vi hamnar i när en eller flera motgångar byggts upp omkring oss. Vi börjar inte sällan med att låtsas som problemen inte finns. En del stannar i det stadiet. Exempelvis kan man familjen förneka att pappa dricker.

Näst efter förnekelsen kommer skuldbeläggande-stadierna. Antingen skyller man på situationen, någon annan, samhället eller vad det nu kan vara. I fas tre, eller då det inte går att skylla någon annan, skuldbelägger man ofta sig själv. Vissa människor är mer benägna än andra att förklara det som händer genom att ge sig själva skulden och de blir inte sällan depressiva av det. Jag vill bara poängtera att bära skuld är inte detsamma som att ta ansvar för det som händer. Det tycker jag är två olika saker.

Fjärde fasen är förhandlingsfasen. Man försöker på något vis få bort problemet genom att förhandla."Snälla öde låt mig vinna pengar! Om jag vinner tillbaka pengarna jag förlorat på spel kommer jag aldrig spela igen!" eller "Om jag får kontakt med mina barn kommer jag aldrig dricka igen." Om man verkligen medvetandegjort att det inte är hållbart att varken skuldbelägga samhället eller förtäras av självanklagelser är man nära sista steget  För när insikten, som handlar om att det inte går att förhandla utvecklas, landar kommer slutligen acceptansen. Det är såhär, varken mer eller mindre och då först kommer lättnaden, och inte minst insikten om hur mycket man lärt på vägen. Acceptansen är alltid målet i det hänseendet att få frid med sig själv.

Om alla hade ett helt problemfritt liv skulle vi aldrig lära någonting. Så är det. Vi lär bäst genom umbäranden och smärta. Vi kan lära mycket genom kärlek, väldigt mycket, men vi måste ha kontrasten till kärlek för att förstå på riktigt. Men det är inte lätt. När jag beskriver processen såhär låter det så enkelt och självklart, men det är det sällan. Alla steg är smärtsamma och att födas på nytt är mer än så. Det är mycket smärtsamt. Det är jobbigt och svårt att se sig själv och förvirrande att inte förstå sitt eget irrationella beteende. Men man ska komma ihåg att det alltid finns förklaringar och de förklaringarna är alltid högst unika och personliga, även om de kan betraktas som generella. Låt mig ta ett exempel.

Osäkerhet lider alla människor av. Det kan alla känna igen sig i. Vi är mer eller mindre säkra beroende på situation och ålder. Vi blir till exempel alltmer säkra ju äldre vi blir eftersom vi får erfarenhet och rutin på olika saker. När jag var sexton och skulle ringa till Försäkringskassan skrev jag upp allt jag skulle säga men snubblade ändå på orden för att jag blev nervös. Idag är ju sådant självklart och inte något jag ens tänker på, mer än att jag blir irriterad när telefonkön är för lång. Hur säkra vi är kan också bero på situation. Exempelvis kan kärleken göra oss blyga och försagda. Alla år vi har bakom oss betyder plötsligt ingenting när vi står inför en annan människa och hemskt gärna vill bli älskade.Överhuvudtaget kan osäkerhet och vilja att smälta in göra att vi glömmer bort oss själva i iver att anpassa oss och bli omtyckta. En del har mer behov än andra att vara till lags. Vissa har till och med en förmåga att glömma sina behov för att göra andra nöjda och konflikträdsla kan gå så långt att människor bränner ut sig eller offrar det de helst önskar hellre än sätter ner foten.

Att vakna upp och inse att jag kommer förlora det jag älskar mest om jag inte börjar rita mina gränser, göra mig själv tydlig, kan vara mycket smärtsamt och svårt. Konflikträdsla skaver som skoskav men jag är mycket tryggare ifall jag tummar på mig själv, för det är jag van vid. Allt vi är vana vid, även dåligt, är tryggt. Det kan också bli obehagliga konsekvenser ifall jag förändras. Människor som är vana att styra mig kommer att slå bakut, och jag kanske kommer behöva rida på en våg av osäkerhet och total otrygghet om jag hanterar situationen annorlunda än jag gjort tidigare. Det är hemskt och rädsla är smärtsam. Risken är även stor att jag kommer förlora gamla vänner som är vana att jag är på ett visst sätt, och det värsta av allt är att jag kanske inte kommer känna igen mig själv. Men man ska komma ihåg att det bara är för en tid. En kort tid. Det är lika bra att anta den utmaningen annars kommer jag fortsätta skapa problem åt mig själv med att anta en roll som inte är sann.

När vi utvecklas gör vi en resa och den resan handlar i hundra fall av hundra om att resa inåt till sanningen för att kunna klargöra vem man i grund och botten är. Det är som att vi människor har mörka rum inombords. Man kan till exempel ha undrat över varför man reagerar irrationellt eller varför man får vissa känslor i vissa typiska situationer. När man gör en inre resa tänder man ljuset i de inre rummen och får en förklaring. Den förklaringen är alltid rätt, det kan vi vara säkra på ifall vi är osäkra på allt annat, och grundar sig i något som hänt oss som vi glömt för länge sedan. Så hittar vi så småningom det ena rummet efter det andra och allt verkar ha sin förklaring, faktiskt. Det gör mig också oväntat trygg på ett annat sätt än jag varit tidigare. För allt jag hittar känner jag igen.

När vi på så sätt formas på nytt efter våra erfarenheter brukar det kännas som att vi får tillbaka en kär gammal vän. För det är ju nämligen aldrig så att vi får ett nytt "jag" när vi utvecklas. Vi blir nygamla på det viset att vi erövrar det vi en gång förlorat av oss själva och ser det i ett nytt ljus. Det är välbekant och självklart som en ingången sko, men värd mer än alla diamanter i världen. Den här införlivningen av oss själva gör oss hela och när vi är hela ser vi oftast vårt liv i rätt perspektiv.

Det finns inget rätt och inget fel kanske du tänker. Allting är relativt. Nej, det är det inte skulle jag vilja säga. Att ha båda fötterna på jorden, se verkligheten som den är, acceptera och låta andra vara som de är, är ett rätt perspektiv för att alla mår bäst då. Att ha det perspektivet generar nämligen inga besvikelser och det hjälper oss att sluta måla fan på väggen. För ni vet hur förälskelsens rus kan göra att vi mår toppen men också kan kasta ner oss i asfalten med obehagliga uppvaknande. Inga argument biter på oss när vi är i ett rus för vi tror att vi ser saker positivt då. Precis på samma sätt tror vi att vi är förnuftiga när vi ser mycket negativt när vi är i en destruktiv sinnesstämning. Det är inte alldeles enkelt att hålla sig på banan med båda fötterna på jorden. Det kräver alltid en viss självexamination för att rensa bort lika delar förnekelse, skygglappar som orimliga förhoppningar. Allt det som vi använder som livräddningskuddar för att överleva mentalt i den krassa verklighet vi är i. Ingen går fri från de kuddarna och de är bra att ha ibland, men ska helst bara användas ytterst korta perioder av livet.

Att se nyktert och vara särdeles tillfreds med tillvaron är en konst. En svår konst men det är dit alla vill. Så även de som säger att personlig utveckling är onödigt larv kommer att utvecklas mot det målet, och förr eller senare upptäcka vikten av att ha ett fungerande perspektiv på tillvaron och sig själv. För det är först då vi blir en fungerande länk i ett universum som kräver det av oss, och faktiskt tror jag var och en kräver det av sig själv. Vi vill alla utvecklas. När det väl kommer till kritan är vi nämligen alltid lockade att göra en inre resa av en så enkel anledning som att få möjlighet att slippa sakna. För i saknad och längtan finns alltid risk för tomhetens obehagliga anlete. Tomhet är förledande och kan få oss ut på farliga vägar. Tomhet leder till att vi äter för mycket, dricker för mycket, shoppar för mycket och så vidare och på så vis skapar problem för oss själva, och då är vi tillbaka där jag började, dvs med att säga att det är problemen som vi själva skapat som får igång oss att utvecklas. Utveckling är en fascinerande föreställning av själsligt ekosystem eller själslig återvinning.

Närhet

Ibland funderar jag på det här med närhet och vad det betyder för oss människor. Det är ju ett minst lika stort behov för oss som att äta och dricka, större än till och med människans behov av sex och makt. Idag eller igår läste jag en krönika om hur vi sällan diskuterar kvinnors sex- och närhetsbehov. Exempelvis diskuterar vi hur ensamma handikappade män måste ha tillfredsställelse men aldrig om hur kvinnor i samma situation lider, och hur vi ska avhjälpa det. Jag kan inget annat än hålla med. Fast jag vill bara tillägga att diskussion har för stort fokus på sex och för den som är beredd att misstolka mig som pryd så kan jag säga att jag inte är det i något hänseende alls. Jag anser bara att människan inte har så stort behov av sex så som närhet. Så kan man också fråga sig om män och kvinnor har samma behov av sex och närhet? Ser behoven likadana ut? Nej, jag tror inte det. Exempelvis kanske kvinnor inte lider så mycket som män för att de har andra strategier och tänker annorlunda.

När vi njuter intensivt av en annan människa så blir plötsligt inte den sexuella tillfredställelsen det viktigaste. Sex blir oväntat underordnat. Alla möjliga skador och sjukdomar har hindrat människor i alla tider att ha sex på ett traditionellt sätt men vi har klarat oss ändå när kärleken finns där. Jag är ganska övertygad om att det beror på att vi får ett förändrat perspektiv när känslan av total uppfyllelse infinner sig då man är med den man älskar. Ja, faktiskt så behöver inte ens personen finnas i vår närhet. Det räcker med att vi vet att han eller hon finns så känner vi hos lugna och tillfreds. Kärlek när den är på riktigt har den effekten på oss. Den inger lugn och förnöjsamhet. Jag vet att kärlek kan se olika ut; passion är exempelvis inte detsamma som kärlek efter trettio års äktenskap. Förälskelse är annat än fördjupad insikt om att älska en annan människa och man kan känna sig nervös och osäker när man är kär och så vidare. Jag vet också att kärlek nästan aldrig är renodlad utan det finns ofta olika stänk av osäkerhet, tvivel, beroende och makt. Men renodlad kärlek utan tillsatser av allt vi häller i kärlekscocktailen existerar som ett eget väsen med ett eget liv och fyller oss så pass att alla våra skriande behov stillar. Med andra ord, är vi inte nöjda så är vi inte i sällskap med kärleken. Så är det. Det som avgör vad vi får är inte vad vi begär utan vad vi nöjer oss med och när vi är i skriande behov kan vi nöja oss med väldigt lite, och vad det gäller just det så tror jag att män och kvinnor är ganska lika.

Men för övrigt tror att vi faktiskt jämför päron och äpplen när vi jämför mäns och kvinnors behov av närhet och sex. Jag tror inte att kvinnor skiljer på kärlek och sex mer än vad män gör. Jag tror inte kvinnor har större behov av närhet och mindre behov av sex än män. Jag tror dock att kvinnor har en annan föreställningsförmåga än män och är mer inställda på relationen som sådan, dock inte nödvändigtvis kärleken. Män är mer konkreta och förstår inte lika lätt abstrakta saker som relationer förrän de själva upplever det. Jag tror de flesta någon gång har studerat inifrån eller utifrån det fenomenet att även mycket känslomässigt utvecklade män förstår mer av relationer först när de blir drabbade av kärleken. Självklart funkar ibland även kvinnor på samma sätt, inte minst jag själv, men jag tror bara att det är än mer tydligt hos män eftersom kvinnor är mer inställda på att bygga relationer. Vi är vana vid det sedan vi är små och det är svårt att veta om det är biologi eller kultur, strunt samma. Jag vill inte cementera en könsroll när jag säger såhär jag vill istället lyfta det till något positivt för jag tycker det är en mycket god egenskap och kunskap kvinnor har.

Jag tror att det är viktigt att försöka förstå hur män respektive kvinnor tänker eftersom det också säger något om attityderna i samhället. Attityderna i samhället är fortfarande byggda på mäns attityder. Det är utifrån ett manligt perspektiv vi ser saker och ting. Därför diskuterar vi inte hur kan få ensamma människor mindre ensamma och mer uppfyllda med hjälp av relationer, och hjälp med hur vi skapar relationer, utan bara hur vi ska bli tillfredsställda sexuellt. Det är ju inte bara handikappade människor som känner svår och outhärdlig tomhet. Det gör alla, i alla fall någon period i livet. Alla människor lider av någon typ av rädsla för att bli ensam. Vi anpassar oss till ganska mycket ibland bara för att slippa tomheten och faktiskt behöver alla människor byta perspektiv och lära sig mer om sig själva och hur man slipper ensamheten. Gör vi det så kommer förr eller senare ett bra sexliv på köpet. För det finns faktiskt inga hinder i världen för att hitta den bästa och mest tillfredsställande relation vi i i grund och botten önskar. (De som tycker jag är naiv hänvisar jag till en annan blogg, för jag har tröttnat på att försvara mig i den frågan.) Och jag tror definitivt att relations-vägen är sundare att gå även om den är mycket längre och svårare än att hitta ett ligg. För vem vill utsätta eller utsättas för situationen att bli tillfredsställd av en hemsamarit, av någon som är där bara för att det är deras jobb, som den danska modellen föreslår? Det är väl ingen som vill så varför ska vi alls överhuvudtaget fundera i en sådan bana? Varför i hela friden ska någon tvingas nöja sig med så lite? För mig är det en kränkning mot annan människa redan i tankestadiet.

Hatets reproduktion

Den senaste tiden har jag följt debatten om näthat och återigen slagits av hatets reproduktion. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Hat är alltid hat, vad det än har för rubrik. Det vet vi. Vi vet också att det till större del är människor som saknar gränser som håller på med hat och näthat. De flesta jag känner i min omedelbara närhet gör det inte. Ja, såklart jag vet inte allt om de jag känner. Kanske någon av dem spelar ett spel för mig, har sunda åsikter och kärleksfulla insikter bara när de pratar med mig, och sedan sitter vid datorn och hatar alla möjliga människor om kvällarna. Visst det kan hända men förmodligen är det ändå bara en eller högst två av kanske ett hundratal människor jag känner och har känt. Hur många av era vänner skriver till Elisabeth Höglund och ber henne dö? Inte många va? Min poäng är att förmodligen är antalet kärleksfulla människor högre än de hatiska. De hatiska har ibland bara starkare röst. Vi får inte glömma det perspektivet.

Hat är också enkelt. Det är bara en form av oförsonlig inställning blandat med lika delar mindervärdeskomplex som vulgär inställning. Fast när hat får syre kan det verka som det är ett mycket starkt och komplicerat ont vi inte vet vad vi ska göra med, och vi föreställer oss att det bara är att resignera för det för att det "alltid har varit så". Vi får för oss att hat och problem är större än kärlek och lösningar och framförallt tror jag vi köper mediabilden som för tillfället existerar. När något hot är på tapeten så förstoras det gånger hundra bara exempelvis Aftonbladet skriver om det i två dagar. Men det är bara Aftonbladets föreställning om något vi läser om, inte nödvändigtvis sanningen. Det kan självklart vara sanning också, fast förmedlad som en katastrof den inte är. Ja, det finns mängder av varianter att vinkla en händelse och därför gäller det att välja rätt vinkel. Jag tror att hela Aftonbladets redaktion skulle slås av förvåning om de under en veckas tid bestämde sig för att förmedla nyheter med exempelvis en positiv vinkel.

Jag är inte dum. Jag begriper att det är svårt att förmedla krig, svält, angrepp, tortyr, maktmissbruk, brott och våld på ett positivt sätt, och jag menar inte heller att man ska sluta rapportera sådana nyheter och istället bara tala om när tussilagon slagit ut. Det jag menar är att man ska sluta gömma sig bakom just detta, att det inte går att rapportera negativt positivt. Det finns mycket man kan göra ifall man tar bort dollartecknet framför ögonen och istället fokuserar på det positiva. Man kan rensa bort skrämselpropaganda och destruktiv rapportering. Man kan sluta elda på rädslor när man slår upp rubriker om sjukdomar, skandaler och katastrofer utan att ta ansvar för hur det landar.Vi som är uppväxta under sjuttiotalet vet att man exempelvis hämningslöst talade om hur barn svalt i andra länder bara för vi barn skulle vara informerade, och samtidigt lära oss tacksamhet. "Ät upp maten, barn svälter i andra länder." sa mattanterna. När dessa ord landade i mig skapade de bara ångest och det var väl ingen mattant som tänkte på det.Likadant gör man när man slår upp rubriker om hur nya skatten kommer ruinera oss, nya flunsan ta livet av oss och hur nästa politiska beslut kommer drabba oss.

För att slippa ökade problem har även Aftonbladet ett samhällsansvar att hitta lösningar, konstruktiva lösningar. Man behöver ha hjälp av lika delar jurister, experter och annat folk som vet mer om de faktiska förhållanden som är. Det är väl ingen nyhet kanske du tänker. Det kallas seriös journalistik. Nej, det är inget nytt men använder man expertisen när man vill slå upp rubriker som säljer? Det tror inte jag. Jag tror man hellre trycker på dina och mina svaga punkter och rör upp rädslor vi redan bär på. Rädslor för att bli sjuk, fattig och ensam, eller använder man det hat som redan finns. Om man vill piska upp stämningen mot exempelvis invandrare kan man lägga ut sann men felaktigt vinklad fakta om vad en invandrare få så vips har du odlat mer hat. Trots att alla vet vad seriös journalistik och trots att vi vet att det är såhär man gör för att få med sig folk har vi svårt att genomskåda det. Vi behöver bli påminda och journalister behöver ta sitt ansvar för sanningen och hur den förmedlas.

Vad är sant och vad är inte sant och var finns lösningarna är frågor man kan ställa sig istället för att konstatera: "Så här jävligt är det och det går inte att göra något åt." Ingenting är hopplöst om man inte gör det till det. Men seriös journalistik räcker inte. Lösningar och fakta är inte allt. Jag tror vi saknar en mycket stor och viktig del och det är perspektiv. Journalistik saknar perspektiv. Det som händer är alltid här och nu, helt utan ett förr, ett då och en framtid. Vi har slutat att se saker i ett utvecklingsperspektiv, så som det faktiskt är. Allting har en utveckling och är i olika stadier men nu har vi vant oss vid att se allting i uppblossande enstaka händelser av ungdomsuppror, syrienkrig och Berlusconi-rättegångar, och det för att nyhetsförmedlingen ser ut så. Den skapar en synvilla av kaos. För det finns ingen uppföljning och ingen bakgrundspresentation och så plötsligt har också en fallucka av pessimism skapats. Så snart vi människor har perspektiv på tillvaron är den lättare att hantera och pessimismen rymmer. Det finns faktiskt få saker som är så stärkande som perspektiv. Tittar vi bakåt och framåt så blir allt lättare även när det är svårt. Låt mig ge exempel.

Mänskligheten har exempelvis problem med cancer. Vi vet ganska mycket om cancer idag och vi har blivit rädda för att röka, sola och äta fet mat för vi vet att vi kan få cancer då. Vi lever sundare idag än för hundrafemtio år sedan. Men det beror ju inte bara på information om hur man ska leva utan på att man också har skapat möjligheter att leva sundare. Jag menar att skapa ett rättvisare samhälle med lika förutsättningar, skapar också friskare människor. Du bryr dig inte så mycket om du får cancer ifall du lever i slummen i Sao Paulo. Det är inte ett prioriterat bekymmer eftersom hela ditt fokus ligger på att skaffa mat för dagen. För hundrafemtio år sedan fanns samma slum i Sverige och många människor befann sig i exakt samma situation. Då räddade man knappast någon med cancer och man söp mångdubbelt mer än idag för att alls orka med det hårda liv man levde. 40 liter per år och person drack man omkring 1850. Idag kanske man dricker knappt en liter per år och person. Alkoholskadorna var mångdubbelt fler och cancern obotlig. De flesta dog i enkla bakteriesjukdomar som lunginflammation. Det fanns ingen möjlighet till sjukpenning, ingen ersättning vid arbetslöshet och så vidare. Kvinnor hade inte ens rösträtt och det var inte särskilt troligt att din förstfödda skulle överleva ifall det var en pojke. Döden var alltid närvarande. Snacka om hopplöst. Men hur hopplöst det än såg ut har vi ändå i dagsläget löst kanske 80% av dessa svårartade problem vi hade då. Det är på sin plats ibland att blicka tillbaka för att se utvecklingen. Istället för att hamna i stundens förlamande skräck. I det har vi ett val och vi är därför inget offer för en svart hopplöshet. Hur vi väljer och i vilket perspektiv vi väljer att se saker är därför betydande för vår mentala hälsa.

Har vi inte hopp om livet och ett ljus i tunneln kommer hatet och våldet att reproduceras i nyheterna och övergreppen begås en gång till på oss. Det är oss det drabbar och vi måste sätta stopp samt kräva ett kärleksfullt ställningstagande hos nyhetsförmedlarna, utan tanke på höga läsarsiffror. Det behöver inte betyda att man inte kommer kunna sälja så mycket som man gör nu. Det behöver inte ens betyda att det blir fjollnyheter utan verklighetsförankring vi får serverat. Tvärtom kanske vi upptäcker hur pass negativ spiralen är när nyheter reproducerar våldet och begår dagliga mentala övergrepp på oss läsare. Att se ett fenomen från ett nytt perspektiv kan ge en helt ny styrka och insikt och det tror jag, alla och en var, behöver faktiskt. Om inte så blir vi avtrubbade. För vi klarar inte den här mängden av negativ information utan att på något sätt bli skadade och det mina vänner, tycker jag, är ett större hot mot vår hälsa än rökning, fet mat, cola och brännande sol.