Ja nu var det länge sedan igen. Det är bara att konstatera att jag är periodare vad det gäller bloggande. Skrivit har jag gjort sedan jag kunde röra en penna mot papper och bloggandet har blivit ett slags mellanting mellan det privata rummet som blir när man skriver och det allmänna ögat. Det är ganska bra att ha någon att skriva för ibland. Men för det mesta så skriver jag sådant som inte publiceras, tack och lov skulle jag vilja säga.
Under året räknade jag att jag skrivit 2000 sidor, inte bloggat 2000 sidor tack och lov. Inget som ska publiceras alls faktiskt. Däremot har jag påbörjat min livs historia. Herregud vilken tråkig idé tänkte jag först. Jag älskar läsa biografier, livsöden är så grymt spännande men skriva en själv och publicera den. Är inte det att ge tristessen ett ansikte? Men så när jag började knåpa lite på det så var det faktiskt det roligaste jag någonsin skrivit (fast kanske inte lika roligt att läsa). Men tänk bara alla spännande människor jag mött? Alla tragedier som har hänt och inte minst spännande att se den egna röda tråden i livet. Alla har en sådan. Alla har upprepningar i sitt liv, alla gör om samma misstag eller lyckas med samma sak gång på gång. Vi har något att lära av det, helst av misstagen.
I vår narcissitiska tid så får man inte misslyckas, att vara en looser är det värsta som finns. Det är så synd för att det är misstagen som är det spännande. Varför vi tänker som vi gör, handlar som vi gör och vart det leder oss. Till svåra uppvaknanden eller till insikter? För att det är ju dit vi ska, eller hur, till insikten? Ingen är nöjd bara med framgången som sådan, ingen. Ibland blir tomheten så svår för de som nått allt: rikedom, kändisskap och skönhet att man tar överdoser för att slippa leva. Det är kärnan i det jag säger. Argumenten emot det jag säger är för det mesta att man försöker hitta små smulor av tröst, när misslyckande blir för många, i att se livet som lärande. Det är inget jag tänker argumentera emot för jag tror man måste uppleva det allra värsta i livet för att förändra sin ståndpunkt. Man måste göra sig av med många föreställningar som skymmer sikten.
Den röda tråden i livet, livspulsen och det man upptäcker i ett efterhandsperspektiv är sällan en djup tillfredsställelse i att man lyckats med något särskilt utan vad det i sig har lärt en. När jag var yngre var jag en lika stor sökare som jag är nu, fast jag letade mycket mer i min yttre värld efter svar på livsfrågor. Med tiden inser man hur alla svar finns inom en och hur man alltid burit på dem. Och nu när jag börjat knåpa ihop min livshistoria bubblade plötsligt och oväntat en ny insikt upp. Den hur mycket människor jag mött lärt mig. Det är en urvattnad kliché som inte säger så mycket, men den kan få nytt liv igen och bli en alldeles egen och personlig insikt i den meningen att man förstår själva essensen av att inte ta någon för given. Något jag tycker vi människor faktiskt gör mer än vi tror. I alla fall jag.
Vi människor är inte perfekta eftersom vi är under utveckling långt upp i åldern ända fram till dödsklockan slår, och i den utvecklingen pendlar vi mellan det personliga och det allmänna, mellan det yttre och det inre. Frågan är ifall någon kan vara intresserad av någon annans insikter och livshistoria, kan man verkligen komma med något nytt? Kan man säga något om sin egen utveckling alls som ger nytt liv i någon annans utveckling? Det nya är väl kanske inte så eftersträvansvärt alltid, kanske nya dimensioner på gamla saker. Det är väl också så att nya insikter omkring gamla frågor kanske bara ger ett visst intresse ifall man kan känna igen sig, men så snart man gör det är det väl inte så unikt? Så var går gränsen mellan trist allmänkunskap och inspirerande igenkänning? Kanske man ska skriva sin livshistoria ändå, kanske någon känner igen sig?
