Det är inte varje dag som är orosfri för de flesta av oss. Varje dag innebär för, nästan alla, att man funderar på något med tvivel eller oro, även om det inte alltid är stora saker vi oroar oss för. Ibland är tvivel, inte tvivel utan snarare en insikt om att det vi håller på med inte fungerar längre. Vi börjar sakta inse att den vi lever med inte längre är den vi vill ha med oss i livet, vi börjar tvivla på vårt arbete och inser att det inte ger oss längre det vi vill ha och så vidare. Men ibland när vi börjar på något nytt förhållande eller arbete oroar vi oss mer för ifall vi tagit rätt beslut och då kommer tvivel om vi kommer klara det. Det finns alltid möjlighet till tvivel med andra ord.
Frågan är när vi ska ta det vi vill ha på allvar eller hur vi ska tolka tvivel och oro inom oss. Det är ju samma känsla för en mängd olika saker och ibland är det värt att ta på allvar och ibland inte alls. Om vi jämför med då oro varit till nytta och värd att lyssna på med de tillfällen av tvivel och oro som inte är det så är det sistnämnda helt klart överrepresenterat. Ändå ägnar många av oss tid åt det. En del ägnar mycket tid till att förtränga oro och tvivel, andra går helt upp i det för att liksom göra sig av med det den vägen, och inget sätt verkar särskilt bra. För förtränger vi det så förföljer det hela oss och går vi upp i det så kan det begränsa oss, så verkar det också som om oro kan föröka sig själv. Vi kan exempelvis bli rädda för att bli rädda.
Det enda som verkar fungera är att ta ett steg ut ur oron och tvivel och försöka vara i nuet. För det är något magiskt med nuet. I nuet finns sällan något att oroa sig för. Vi oroar oss aldrig för det som vi är i, inte för ett faktum, utan för det som kan bli ett faktum. Nuet har en slags magisk själslig läkande kraft där vi bara kan vara, existera. Och när vi gör det är det som om inget har så stor kraft att påverka oss.
