Vissa dagar är gjorda för att stanna hemma. Häromdagen hade vi bestämt oss för att julhandla. Vi borde ha bestämt en annan dag. På vägen fick jag fruktansvärd värk i ryggen så jag var tvungen att stanna och gå ur bilen en stund. När jag satt mig och åkt iväg igen upptäcker jag att jag tappat bort mina handskar under den korta utflykten, mina favorithandskar. Bra jobbat! Men okej, upp med humöret. Här ska handlas. Sagt och gjort. Det går ganska bra utan missöden och jag hittar till och med julklappar. På hemvägen försöker jag desperat hitta mina handskar men de är ohjälpligt borta och jag ser dem framför mig ligga där ensamma i snön, det är så det skär i hjärtat. Så längtar man hem men framför ligger antingen långtradare som kör i åttio eller en och annan snigel. Mycket frustrerande men jag drar ett djupt andetag, ingen stress. Bara det att ryggen värker igen och jag har inga tabletter. Så kör jag sådär i åttio hela vägen men när fartkameror dyker upp glömmer jag mig, drömmer mig bort och snart är jag upp långt över hastighetsgränsen när jag ser en kamera svischa förbi. FAN! Där går min gräns för vad jag orkar med av snö, kyla, värk och motgångar den här dagen. Här har man kört i åttio hela vägen fram till fartkamerorna! Man kränga sig ur sin egen kropp! Så är man dessutom jättetrött efter att ha jobbat hårt och alla måsten verkar aldrig ta slut. När ska jag få ledigt!? Sinnesfrid?! Julefrid?! Va?! Jag så känslig så jag börjar gråta när alltings jävlighet verkar drabba mig.
När vi kommer hem är hela huset omringat av brandbilar, av poliser och chockade människor. Det fattas bara att jag tänt eld på hyreshuset med att glömma adventsljusstaken tänker jag. Då fan tar jag livet av mig, då orkar jag inte mer. Min självömkan sväller och sväller och sväller när jag går förbi brandmän, gråtande och allvarliga människor. Jag tänker på mig själv, min böteslapp, mina borttappade handskar och min ångest fortfarande. Det är först när jag ser den utbrända lägenheten det går in i huvudet att jag kanske inte är inblandad i detta och när jag får veta att en kvinna brunnit inne där bara några meter från mig så får jag såklart perspektiv. Mig har ingen katastrof hänt idag även om det kändes så en stund. Man ödmjukar sig igen och tänker annorlunda, och då känner man annorlunda, sen värderar man annorlunda och tillslut agerar man annorlunda. Man tar itu med julstädet för plötsligt är det inte såå jobbigt och man är inte så trött man är mest tankfull och behöver något att sysselsätta sig med för att förstå hur snabbt allt kan ändra sig, förstå den smärta kvinnans familj firar sin jul med.
