Nyckelhålet

Jag funderar mycket på vad orättvisor är för oss människor. Det är sällan något som gör mig så arg och förbannad som orättvisor. Samtidigt så är det något som lär mig saker hela tiden om själva livet. Jag menar vi ser livet och världen genom ett nyckelhål. Det är otroligt mycket vi inte vet. Forskarna säger och har sagt länge att de är nära att lösa livets gåta men än har ingen sådan lösning lanserats. Dessutom är det ganska intressant att man då bara tänker på oss som biologiska individer, när man talar om lösningen på livets gåta. Har man någonsin på något vetenskapligt sätt försökt lösa livets mening? Nej, det överlämnar man till filosoferna. För är man inte som vetenskapskvinna eller man av uppfattningen att livet inte har någon känslomässig mening så är man en naiv. Jag är inte beredd på att acceptera något så mörkt som meningslöshet. Ingen människa mår bra av det. Människor måste ha mening och det är allt annat än visdom att acceptera mörker. Då har man, tycker jag, liksom hängett sig till någon enkel lösning av det vi ser genom nyckelhålet. Ja menar om man är en myra och klättrar omkring på en elefant. Förstår myran att det är en elefant, hur den ser ut och vad den har för funktion? Vad skulle vetenskapsmyrorna komma fram till om de började mäta området och bara söka fakta? Skulle det lösa gåtan om deras värld av skrynklig och grå massa de kryper omkring på? Jag tror inte det. Jag tror vi är så små i universum att vi inte kan förstå helheten. Istället tror jag vi, som gräsrotsmyrorna på elefanten, helt enkelt får undersöka vårt eget inre universum samt försöka förstå det som händer oss och försöka hitta meningen där. Vetenskapsmyrorna på elefanten är inte allvetande och kan inte förstå elefanten de heller. De är bara myror precis som vetenskapskvinnor och män bara är människor. Kort sagt ger oss inte vetenskapen så mycket just på den fronten, även om de gör det på många andra fronter.

Jag tror på livsöden. Livsöden är otroligt spännande för de säger så mycket om lösningen på livets gåta. Varje liv är en upprepning av någon annans liv. Vi upplever samma sorg, samma glädje, samma längtan, samma lycka och samma olycka år ut och år in i århundrade efter århundrade. Skulle alla dessa känslor vara meningslösa i ett svart universum. Skulle inte tro det. Sammantaget är alla människors känslor en explosiv bomb med sprängkraft som värsta Bing Bang. Vi är otroligt starka och kan genomlida de mest fasansfulla händelser. Vissa ger upp, andra gör det inte och båda lösningarna är att respektera och högakta eftersom varje individ har kämpat efter sin förmåga och har gjort det den kunnat för att försöka förstå livet, och det under total otrygghet som livet egentligen är. För vi vet aldrig vad som kommer att hända oss och aldrig när det tar slut.

Händelser i livets pärlhalsband är en räcka av orsak och verkan och allt beror på de omständigheter som råder i ett visst ögonblick. Hade jag och min man inte varit på sjukhuset i höstas och hade vi inte haft en uppmärksam sköterska i närheten hade jag förmodligen inte levt idag och terroriserat er med  min blogg. Jag fattade själv inte först vad som hände. Det var när det blev bråttom på all sjukhuspersonal jag förstod att det handlade om minuter. Det är orättvist att vissa inte får uppleva det jag fick uppleva, dvs ett helt artilleri med människor som tog hand om mig och en man som hade sinnesnärvaro och massor med kärlek. Jag tänkte på alla som inte har det, som kommer försent till sjukhuset, som är ensamma och som inte har någon. Det har alltid skrämt vettet ur mig att bli helt ensam och sjuk och jag kan inte se meningen i ett sådant livsöde även om jag vill. Då menar jag verkligen ensam. För även som singel har jag haft människor omkring mig och de som bryr sig.

Jag kan bara försöka se det så att orättvisan tillslut ger en erfarenhet, en upplevelse som gör att de själva förstår det. För jag tror det är lite så med orättvisor. Det är bara vi själva som har svaret längst inuti oss. Väldigt ofta är det ju så, om man tänker efter, att vi vet vad vi själva bidragit med och vad andra bidragit med så att det blev som det blev. Det handlar sällan om tur och otur utan om orsak och verkan. Jag vill vara försiktig här och inte lägga skuld. Jag menar inte att man får skylla sig själv om man är ensam exempelvis utan jag menar bara att man ska lyssna till svaret som finns inuti oss, om varför vi är i den situation vi är vad det än är för situation. För meningen och svaren finns ofta där innerst inne. Det vi människor behöver är lika ofta en bekräftelse på att det vi känner och tänker är rätt. Då infinner sig ett lugn och visshet och har man lugn och visshet kan man stå ut med mycket. Vi myror på elefanten tror jag har så mycket mer att vinna om vi går inåt istället för utåt i universum för att hitta svaren. De är viktiga och känner vi att de är rätt så är de ofta rätt. Om jag avslutar med en fråga för att tydliggöra det jag menar. Hur ofta har ditt absolut första intryck av en människa varit rätt? Hur ofta har du tyckt att du haft fel efter en tid och efter ytterligare en tid rätt igen? Av tio fall så säger jag åtta ungefär. Vårt inre är en olöst gåta av vetande av vad som finns bakom nyckelhålet.




 

Vardagspsykopaten

När jag vaknar på morgonen har jag sällan någon plan eller tanke med dagen. Den kommer först efter jag druckit den första kaffekoppen. Stunden innan kaffet har runnit ner genom strupen är ganska skön för då finns vaken oro eller förväntan. 

Sådär är det också ofta när jag bara är. Jag har sällan något särskilt syfte eller tanke bakom det jag säger. Eller jo. Det är klart att vi alla har något syfte med det vi gör. Vi säger inte saker utan att alls tänka förhoppningsvis. Vi har drömmar och mål och vi vill göra det vi kan för att nå dem såklart. Ingen är väl en guldfisk som bara simmar runt men det jag menar är att flertalet av oss kanske inte har en uträknad tanke eller någon särskild plan med orden.

För det är väl skillnad på att ha ett uttänkt syfte än exempelvis en önskan. Manipulation är ganska så farligt och mycket manipulativa människor brukar kallas för psykopater. De vet att charma och de vet vad de ska säga när. De har ofta ett mycket uttänkt syfte med alla sina ord och handlings: skada ryktet, göra vägen fram svårframkomlig för någon annan, hindra eller göra bort någon. Det är något jag tyvärr har sett så mycket av så jag börjar undra ifall det ändå inte är ganska starkt att kalla dem för psykopater. Så många kan väl ändå inte bära på en personlighetsstörning? Jag tror inte det. Jag tror att en del människor är räddare än andra människor men det är bara min lekmannabedömning av psykologiska mekanismer.

När vi människor känner oss hotade, utan skyddsnät eller utan kraft att stå emot rädslan och skräcken över att mista en position, jobb eller värdefull person så sätter försvarsmekaniserna igång. Hur och vilka försvarmekanismer som går igång är olika, tror jag, och en del är bättre än andra på att hålla skräcken i schack. Konkurrens är verkligen något som kan göra människor hänsynslösa eftersom det egna skinnet är mycket viktigt för en del. Jag tror inte man kan starta krig, bygga koncentrationsläger enbart med psykopater. Jag tror vi testas i dessa lägen och uthållighet är svaret på om vi kommer lyckas undvika bli psykopatliknande personer eller ej. Enbart en hotande självbild kan föra många närmare hänsynslösheten medan andra reagerar annorlunda. Vi människor är också beskaffade med mycket kärlek. De flesta mammor offrar hellre sitt eget liv än barnens, vi kan stå undan och tåla mycket från någon vi älskar, vi kan uppleva hur vi med glädje offrar en kroppsdel till en vän och vi människor kan låta andra gå före i kön och vi delar vårt sista bröd med våra gelikar. Alla människor är långt ifrån hänsynslösa och ju mindre rädd man är desto mindre hänsynslös, tror jag. 

Men vad orsakar hänsynslösa människor? När man googlar på nätet så får man upp massor med sidor som talar om "vardagspsykopaten" alltså han eller hon som inte sitter inne på en anstalt utan som kan finnas i din närhet, i din förening, i kyrkan, i skolan, på jobbet eller hemma. Det kan vara din chef, din vän, din kollega eller din partner. Jag tycker vi pratar alldeles för lite om det här fenomenet som dyker upp titt som tätt. Även om man hittar en mängd information om hur man kan känna igen vardagspsykopaten så handlar det sällan om att vi verkligen tar upp frågan och gör den viktig. 

Vi träffar dem överallt och därför så behöver vi vara medvetna om hur vi ska hantera dessa människor. De kan göra ditt eller någon annans liv till ett helvete. Som de flesta vet så har de en charm och ofta kan de snacka. De har en mängd ytlig kunskap och de kan få andra människor att verka okunniga om de vill, de kan hitta på saker under tiden du talar med dem som är rena lögner och du ser inte det på dem, du tror dem. De sprider förtal och hittar anledningar inför andra att göra det. Det är ofta så pass subtilt att det är svårt att värja sig emot. Det är en mycket obehaglig upplevelse även i det lilla och det är sällan den utsatta blir trodd eftersom vardagspsykopaten lyckats manipulera sin omgivning. 

Så handlar det om tid också. Vi är inte beredda på angreppen och vi har inte någon särskild plan med vi säger men vardagspsykopaten har en hel agenda. Det tar tid innan vi riktigt förstår vad som händer och att det faktiskt händer på riktigt. När vi kanske efter en lång tid ändå förstår att något är fel så tänker vi att vi inte ska vara på samma nivå och delta i sandlådan. VI vill stå över sådant. Men ofta så hjälper inte det överhuvudtaget. Det är inte mycket som hjälper ifall vardagspsykopaten inte stoppas på vägen. För även om vi tror att allt kommer uppdagas och vi kommer få rätt och det är en god tanke så är den helt verkningslös. Vi hoppas också på att det finns människor som genomskådar dem eller att det kanske blir bättre eller ännu hellre att det hela ändå är ett missförstånd. För så här galet kan det väl ändå inte få vara? Men just så galet blir det ofta när de banat vägen, vägen för sin agenda. De lever inte bara med lögnen, de är lögnen och de blir inte särskilt skamsna om de ertappas som lögnare. De finner en viss stolthet i att de lyckats luras. De tycker bara att du är svag som blir chockad, ledsen eller arg. Närmar vi oss vardagspsykopaten så upptäcker vi också att vi blir lite rädda och ibland lite förlamade i situationen, vi undviker dem och går omvägar, de skrämmer oss helt enkelt och det gör det lättare för dem. Ju osynligare vi blir desto synligare blir dem och de får syre och energi av det.

Om du lever med en sådan person har den också ofta sett till att du gjort dig av med halva din släkt och hela din vänskapskrets. De vill äga dig till hundra procent och blir inte trygga förrän de gör det. Det gör det svårt också att hitta hjälp. Möter du personen på en arbetsplats så hänger det mycket på vem som har makt över vardagspsykopaten. Är det din chef som är det så är det ganska kört, är det en kollega så får man hoppas att chefen genomskådar den här människan, om inte blir din vardag mellan tung och helvete i en skala. Om vardagspsykopaten har något särskilt band med chefen så är det ganska troligt att du ryker eller inte orkar. För även om du står upp för dig själv så kvarstår risken att du kan bli problemet som pekar på problemet. Det händer varje dag där ute i världen. Kanske chefen eller dina vänner, som du har kvar, också är rädda för den här människan och inte vågar agera. Man vet aldrig vad psykopatens nästa drag är och ovissheten, bara ovissheten kan vara outhärdlig att leva med och man måste balansera på slak lina då man väljer mellan att säga ifrån och låta saker passera i olika grader, göra sig osynlig eller sätta ner foten i olika grader.

Jag tror att dessa tider vi lever i också skapar vardagspsykopater. Det är alltför okej idag att tala om ego som något positivt. Man ska tänka på sig själv, boosta sitt ego och vara sin egen lyckas smed. Hänsynslöshet har mist lite av sitt innehåll och ibland är det faktiskt som samhället hyllar narcissiten och psykopaten, och strör glitter och glamour över hänsynslösa affärsmän som utnyttjar alla och allt för sina egna syften, när man kallar sånt för framgång. Jag tror det är dags att sticka hål på kommersialismen, säger jag som är gammal vänster. Det kanske är urgammalt men fortfarande väldigt aktuellt att kommersialismen är som psykopaten, den behöver andra att utnyttja för att existera och vi kan inte fortsätta hylla egot längre i hopp om att få bli lyckliga, kända eller framgångsrika. Jag tror vi måste hitta andra värden och återinföra skam som botemedel mot hänsynslösheten. Det skulle kanske minska mobbning och trakasserier, misshandelsförhållanden och exploatering av våra små i samhället.

För jag är glad över att jag har ett samvete, att jag kan skämmas även om det är jobbigt ibland, Jag är mycket glad över att jag inte planerar och inte är bra på att vara alltför snacksalig och allra mest är jag glad över att jag inte kalkylerar vad jag säga och när utan istället gör bort mig då och då och förlorar då och då. Jag är glad över att jag kan stå över saker, att jag kan ge bort mina sista pengar och inte alltid måste vara bäst. I det här perspektivet är jag på riktigt lycklig över det.

Livsbesluten

Jag har funderat en tid över det här med att förverkliga sig och drömmarna. Ni märker att jag återkommer till det och det är för att jag försöker reda ut för mig själv hur det hänger ihop. Vad som är garantier för att lyckas. För jag tror nämligen att det finns sådana. Jag tror att världen är uppbyggd på lagen om orsak och verkan. Det finns ingen slump. Det är därför som vissa smarta matematiker kan göra förutsägelser utan att för den skull ta till spådomen. De kan matematiskt räkna ut vad som är det mest troliga slutresultatet även på sådant som verkar helt slumpmässigt. Exempelvis så tävlar man i sten, sax, påse. Trots att det egentligen inte verkar ha med skicklighet alls att göra så har man mästerskap i den sporten och några som ständigt vinner. Egentligen finns det en matematisk ordning bakom all slump och ofta en ganska enkel matematik.

Det är väl så det ofta är, det vill säga att det som verkar komplicerat ofta inte är det. Det finns enkla regler för att lyckas men det är svårt att veta och ta reda på vilka de är. Står du inför ett livsavgörande beslut kan så mycket annat än intellektuell insikt hindra oss. Vi kan förstå intellektuellt att något är dåligt eller bra för oss men känslorna kan ta överhanden och vi tar beslut mer baserat på känsla än förstånd. Exempelvis kan det vara så att vi vet att det är bra för oss att byta jobb men rädslan för det hindrar oss. bland är det precis tvärtom. Det vill säga att magkänslan signalerar fara men vi lyssnar inte på den och hamnar i trubbel. Jag vaknade en morgon för många år sedan och kände att jag skulle vara hemma. Det snöade ute och det ville inte sluta. Jag slog bort tanken på att det kunde hända något och pliktkänslan tog överhanden. Någon timme senare sladdade jag och körde in i ett räcke. Jag hade besparat mig mycket tid och bekymmer om jag lyssnat på magkänslan.

Allt är byggt på orsak och verkan och vi kan aldrig komma undan med att någon annan än vi själva tar besluten och har besluten över våra liv. Även om man är arbetslös och inte vill vara det, och kanske till och med tycker att man inte har någon som helst kontroll över sitt liv så har man det i slutänden. Då handlar det om att kanske acceptera att man faktiskt inte kan göra något. Att göra något åt det har varit min kontroll i livet. Jag har alltid känt mig bättre till mods när jag gjort något åt situationen och ibland är det bra att ta initiativ. Men ibland har jag fått lära mig hårda läxor om att det inte går att göra något alls.

Vi människor är också vanemänniskor vilket gör det knivigt för oss att ta rätt beslut i livet. Det är svårt att vara objektiv när man är slagen till att leva i ett subjektivt perspektiv. Det händer att vi människor låser oss i ett sätt att lösa problem till exempel. Vi har samma strategi gång på gång utan att lyckas och vi måste göra om samma misstag eller gå på samma mina väldigt många gånger innan vi inser att det är nödvändigt att ändra strategi.

Ibland tar vi också beslut utifrån panik och då blir det verkligen inte bra. Det kan ge väldigt långtgående konsekvenser. Ovisshet är vårt värsta fiende och bättre ha det tryggt och dåligt, än fritt och dåligt. Om vi exempelvis hotar att bli arbetslösa så är det inte otroligt att vi tar vilket jobb som helst bara för att slippa leva i rädsla för att inte ha pengar till uppehället. Ibland händer mer drastiska saker som att man rånar en bank i förtvivlan.

Att inte ta beslut är också att ta beslut. "Lyxfällan" ger många exempel på hur vi människor sticker huvudet i sanden när problemen hopar sig och slutar låtsas om dem. Vi mår så dåligt av blotta tanken på att ta itu med dem så vi inbillar oss att de försvinner bara vi inte tänker på dem. Så gör vi även om vi är begåvade med sunt förnuft. Det kan, som panikbeslut, ge långvariga konsekvenser.

Ja, nu har jag räknat upp en massa som handlar om hur man inte ska ta livsbeslut. Det jag inte har svarat på är hur man ska göra. Jag tror vi har ett helt liv på oss att träna bara detta att leva i ovisshet exempelvis. Det kan ta ett helt liv att bara komma på hur vi ska använda magkänsla, ändra strategi och följa med livet mer än motarbeta det. För det som händer det händer ju. Det behöver vi ju inte vara oroliga för. Vi kan stoppa livets händelser lika lite som vi kan stoppa ett åskväder. Du kan göra det lilla du kan; hålla dig någorlunda frisk, sköta hygienen, äta bra, vara snäll och ödmjuk. Men mer kan du inte göra. Det jag menar är att vi inte kan styra våra liv i så stor utsträckning egentligen. Vi kan ha en plan men det blir sällan som vi planerat.

Det vi faktiskt kan göra är att ta beslut utifrån våra inre önskningar. Försöka att inte ta beslut i panik eller köra huvudet i sanden. Vi kan lyssna på vår magkänsla och samtidigt inte låta rädslor eller behov styra våra liv. Vi kan också välja att vara här och nu, det vill säga inte låta gammalt ha för stort utrymme i nuet och inte heller låta framtiden oroa oss. Det är faktiskt val vi alltid kan göra. Dessa sistnämnda val utgöra alltid större möjligheter till att lyckas och uppfylla drömmar eftersom de besluten inte ger konsekvenser som kanske inte är så roliga att leva med. Konsekvenser som kanske hindrar oss att uppfylla våra drömmar. Så är det ju så att i ju bättre sinnesstämning vi är så ökar vi möjligheterna att breda väg för ett bättre liv. Vet vi då också vad vi i själ och hjärta vill och är bra för oss så blir vägen bredare och enklare att gå.

Det är lättare att säga än att göra, men jag sa också att det kanske tar ett helt liv att försöka förstå hur vi ska göra, samt också ta reda på vad vi vill. Det är inte lätt. Det är heller inte lätt för vi vet också att i mångas liv sker otal tragedier och en del liv verkar föra med sig mer tragedier än andras, sådant vi faktiskt inte råder över. Då är utmaningen än större för då kanske vi också har svårt att hitta meningen i livet. Ändå tror jag att det är just utmaningarna som sparkar igång oss och verkligen ifrågasätter livet, ger det en ärlig chans att visa vad livet kan ge. Jag talar inte bara utifrån teori. Jag talar också utifrån erfarenheter. Jag har också haft min beskärda del av tragedier.

Sådana människor behöver världen

The planet does not need more succesful people . The planet needs desperatly more peacemakers, helares, resters and lovers of all kind. Det finns en djup mening i det faeebook-inlägget. Vi läser så mycket facebook-inlägg så de förvandlas till klichéer, man får vara uppmärksam på de som verkligen vill säga oss något.

Vi människor ska inte sluta sträva efter att lyckas. Det är bra att lyckas med det man gör. Det ger självförtroende och styrka och tillit. Men vi kanske inte behöver lägga allt vårt fokus på det. Jag tror världen fokuserar för mycket på personlig framgång utan att veta vad vi blir lyckliga av. Vi omges av en massa budskap och idéer om vad som gör oss lyckliga, och jag är ganska övertygad om att vi påverkas av vår omgivning i mycket högre grad än vi är medvetna om. Tidens mentalitet är också något som påverkar oss. I dagen narcissistiska samhälle hänger till exempel framgången på vem du är. Världen är också full av klichéer om lycka som vi behöver genomskåda för att inte dras in i världens tävlan. Jag var på en föreläsning om barn med diagnoser och föreläsaren kritiserade skolan för att att ha klichéartade mål. Då vi säger att vi ska göra allt som står i vår makt att alla elever ska ha det bra så är det mest bara ord när det väl gäller menar hon. Visst kan det vara sant. Allt i vår värld är dubbla budskap. När vi talar om för ungdomar att älska sig själva så låter vi massmedia föra ut motsatt budskap. Jag kan räkna upp ett otal andra exempel på samma fenomen som gör oss kluvna inuti.

Det finns också en kluvenhet i att vi vill lyckas och ha allt som gör oss lyckliga men vi vet också att vi inte ska vara egoistiska, köra över andra och vara giriga. Vi vill lyckas men vi vet inte hur i den här världen. Då förutsatt att vi inte är samvetslösa människor såklart men det förutsätter jag att min läskrets inte är. Vi tvingas konkurrera om makt, om pengar och om inflytande. Vi är många om få jobb och vi är många om världens resurser. Ändå nöjer vi oss inte med en gammal mobil och har man en slutar aldrig människor kommentera det. Fråga mig, jag vet. Det är ganska mycket vi människor vill ha av kärlek, arbete och pengar. Frågor om detta slutar aldrig människor fråga sierskan för pengar, kärlek och arbete ger oss mening och vi ska inte sluta fråga. Vi ska heller inte vara rädda för att vara kräsna. Vi är värda bästa arbetet, bästa relationen och mycket pengar. Jag tror bara att vi behöver tänka om och tänka utanför boxen så att säga för annars tar tristessen överhanden. Den lurar alltid bakom hörnet.

Ungdomar kan klaga till mig att livet egentligen är meningslöst för det enda som deras strävan efter arbete kommer leda till är ett liv i tristess där man går upp varje morgon till detta arbete bara för att tjäna pengar och sedan? Alla som har varit i en fyrtioårskris kan känna samma känsla fast utifrån ett annat perspektiv. Vad har varit meningen med alla dagar som försvunnit?

Ja, hur gör man sitt liv meningsfullt? Det är inte helt enkelt att svara på det men jag har samtidigt aldrig hört de som levt likt Moder Theresa säga att det är meningslöst. Det är ju människor som ser meningslösheten i vitögat ändå. Varför klagar inte dessa människor? Varför klagar jag och vi andra? Jag har ställt frågan förr: varför knarkar kändisar som har allt ihjäl sig? Jo, för att jag tror inte man kan leva av bröd allena. Själen måste ha sitt och vi måste veta vad det är själen behöver. Det är meningslöst att sträva efter att fylla ett ego. Jag dömer inte kändisar som fyllt kvoten av framgång på alla plan men ändå är missnöjda. I vårt samhälle är det ju en given sanning och självklarhet att ett personlig framgång ska ge all tillfredsställelse och så är det inte. Förnöjsamhet och lycka är mycket svårare och mer än så att uppnå, tror jag.

Utifrån vilka påverkande krafter tar vi våra beslut om den väg vi går i livet? Jag tänker på han som föddes i norra Norrland och led i hela sin barndom för att han inte tålde kyla och mörker, alla sa att han var larvig och skulle sluta gnälla. När han blev så stor att han kunde ta egna beslut flyttade han i etapper allt längre söder ut tills han bodde i Spanien. Först då kom han till ro och kunde skaffa sig familj han drömt om. Vi har så olika behov och vi är ofta sanningen att säga inte alls så medvetna om dem som den killen som inte tålde mörkret och kylan. Vi är ganska omedvetna om vad som gör oss lyckliga på djupet och det är att bjuda in missnöjet att inte ta reda på vad man verkligen vill. För vad händer annars? Jag menar ifall man strävar efter saker som man tror man blir lycklig av?

Tyvärr tror jag att den här pressen att lyckas gör oss väldigt hågade att ta beslut utifrån andra krafter än våra inre önskningar. Det är så givet att det är roligare att säga till grannen att sonen har tjänat massor på affärer än att säga att han delar ut mackor och kaffe till prostituerade kalla nätter. Jag menar hur många barn har inte hållit inne med vad de verkligen vill, hur många har inte dolt homosexualitet, hur många har inte drömt i hemlighet? Handen på hjärtat har inte du drömt om något du inte velat, vågat eller kunnat uttrycka?

Att dela ut mackor till prostituerade är inte glamoröst men för många i hjärtat mer tillfredsställande än att lura av andra människor pengar. Faktum är att jag tycker det är sorgligt och skrämmande att det nästan blivit synonymt "att tro att man är något" eller har något "dolt syfte" med att vara varmhjärtad. Det är motsägelsefullt att tro det om människor som hjälper, eftersom de ofta sällan har någon status alls och jobbar i det tysta. Det måste vara någon typ av kollektivt dåligt samvete som gör att vi inte kan erkänna godhetens ideal och potential. Det är otroligt själsligt befriande att kunna hjälpa människor till en bättre tillvaro. Det gör vår egen tillvaro så mycket lättare och är ett enkelt sätt att bli lycklig på. Unga människor som klagar på att samhället inte hjälper dem och deras kompisar har inte förstått att de är samhället och måste erövra sin rätt, samt också inte bara bli tilldelade utan också ge för att bli lyckliga. Det är inte alls lätt att få ett jobb. Det är betydligt lättare att hitta en mening i att hjälpa andra. Det finns massor av elände att ta itu med bara man orkar resa sig från TV-spelet och skita i att klara nästa level.

Jag tror inte vi kommer längre än vi är just nu i vår ego-tillvaro och ständiga tjat om ego-boost utan att dra oss längre ner i världens elände. Det är inte så att jorden inte har resurser. Det är fördelningen det är fel på och det vet vi. Vi vet också att det inte hjälper världen med enbart personlig framgång vi måste tänka i termen VI. Varje beslut måste vila på vad som är bäst för alla annars kommer vi ingenstans. Världens välmående har inte så mycket med livsstil som med tänk att göra, tänker vi om förändrar vi världen. Allt utgår ifrån vad vi tänker. Det är säkert som amen i kyrkan. Vi kan göra det till vår egen personliga vana och framgång att börja tänka VI. Vilka ska gynna mitt nästa beslut? Inkluderat dig, mig självklart! Sådana människor är healers och världen behöver dem.