Att ge livet en chans

Ni vet hur livet kan försvinna förbi utan att vi funderar så mycket på hur vi lever och varför. Vi tycker att allt är självklart, att jobbet är det eller att relationerna är det, kanske ända till vi förlorar det. Då något händer som får oss att vakna upp och se allt från ett annat perspektiv. Resan från det att vi vaknar upp till vi får perspektiv är ofta ganska lång och vi hinner misströsta många gånger. Men i slutänden tycker alla att det har varit värt det eftersom det nya perspektivet är så otroligt värdefullt. För allt i livet handlar om perspektiv skulle jag vilja säga. Det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det, har någon sådan där personlig-utveckling-coach sagt, och jag är beredd att hålla med. Vi säger ofta att vi inte kan få svar på livets eviga frågor om liv, död och meningen, men det kan vi. Vi kan få svar. Det handlar om perspektiv. Låt mig ta själva processen fram till livs-svaren som exempel. 

De flesta som blivit bittra vid ålderns höst har förlorat perspektiv. Bitterhet har ofta sin källa i att gått igenom svåra saker, vi har inte sett någon mening i det och vi har haft svårt att se vår egen del i det som hänt oss. Vi har antagit en offerroll. Alla människor går igenom svåra saker och alla upptäcker obehagliga sidor hos sig själva. Inför andra vill vi sällan erkänna eller visa det som är mindre charmerande med oss. Vi vill att andra ska tro att vi lever ett bra liv och inte blivit bittra, trots att vi egentligen vet att det är lättare än man tror att bli bitter. Svårigheter och plötsliga svåra förändringar ger oss en utmaning som vi kan anta eller förbise. Men om vi alltid gör det sistnämnda kommer vi förr eller senare att fråga oss vad livet har för mening, och tar vi inte reda på varför saker och ting händer oss så kommer bitterheten som ett brev på posten. Sorg, hopplöshet, nederlag och smärta kan få vem som helst att tappa sugen och hänge sig åt klagan.

Vill vi dö i frid så måste vi försonas med livsödet, så är det. Vi människor är skapta sådana att vi vill förstå och se mening i saker och ting. Det är inte alls omöjligt men det är inte gratis att få veta livets absolut egna personliga mening. Det kräver en insats och jävlar anamma. Svaren finns omkring oss om vi vill söka dem. Något trivialt som ett tv-program kan ge oss insikter om vi vill förstå budskapen som dyker upp med jämna mellanrum. Jag menar en plötslig insikt har förändrat mångas liv till det bättre, Utan insikter kommer vi inte så långt. En annan sak är viktig för att lyckas och det är att förstå processen, att processen till livskunskap ser likadan ut för alla människor. Vi tror att vi är ensamma. Det är vi inte. Vi är bara unika. Alla kommer genomgå samma process men uppleva den som unik, som skapad just för oss för att vi ska förstå den på det sätt vi förstår saker.

Vad menar jag då  med att det är lika för alla? Jo, första signalen är att vi ser ett mönster. Samma sak händer oss om och om igen. Vi tror att det är ett slags ont öde som skapat detta men i själva verket så handlar det om att vi behöver förändras för att lyckas att ändra våra liv. Vi tycker inte vi behöver förändras för det mesta. Vi ser inget syfte i det förrän smärtan blir allt för stor. Jag menar då när livssmärtan bildligen eller bokstavligen håller på att ta ihjäl oss. Men det är inte ens säkert att vi ens då inser att det handlar om vårt eget beteende. Många stannar där för att det innebär en prestigeförlust att förstå att det är något vi inte förstått av livet och det är smärtsamt att se sina egna brister och tillkortakommanden. Vi vill inte att andra ska ha rätt eller ens erkänna det inför oss själva. Prestigeförlusten är vad det kostar dock. Det kan vara svårt också att faktiskt se vad som inte klickar rätt inom oss och speciellt förstå varför. Det kan vara så inbäddat i oss att vi inte ens ser det som kan vara uppenbart för andra. Vi blir ett mysterium inför oss själva, ett mysterium vi måste lösa. Då, i samma stund vi inser det, står vi där ganska förvirrade och inte vet vad vi ska göra. Det är som något slagit ut tiotusen pusselbitar framför oss och vi måste börja sortera. Vi sorterar bit för bit för bit för bit. Om vi inte ger upp och låtsas som vi inte sett detta. Vi slår liksom igen dörren till ett stökigt rum och fortsätter vårt liv, tills vi träffar på nästa snubbelsten.

Men säg att vi fortsätter. Vi ger inte upp utan söker svar på alla frågor vi har, så vi kan börja lägga pusslet. Det är inte så lätt som det låter för vi kan bara närma oss själva sakta. Ingen kan se sig själv i spegeln precis exakt så som man plötsligt en dag, acceptera och gå vidare. Vissa egenskaper vi bär på är  faktiskt så jobbiga att acceptera att vi behöver tid att bit för bit ta dem till oss. Hur lång tid det tar beror ju på hur mycket självacceptans vi har från början och hur djupt antipatin för vissa egenskaper sitter. Det vill säga hur förbjudet det har varit för oss att acceptera vissa egenskaper. Ofta skapas ju självacceptans i barndomen och har det varit väldigt fult med blyghet i uppväxten kan det ta mycket lång tid att acceptera och se en sådan oförarglig egenskap. Det kan skapa en kluvenhet inombords som tar åratal att fixa till. För vi kan förtränga ganska mycket om hur vi är som människor. Vi kan inbilla oss att ingen ser hur vi är, och vi har ingen aning om hur vi ska hantera sanningen om oss själva. Den processen att se oss själva precis som vi är och omfamna det oacceptabla är ofta ganska lång och i den processen är kärlek mycket viktig om vi alls ska komma någonstans på vägen till förändring. Mycket viktig är också tid, som sagt. Det flesta går faktiskt igenom tio sådana perser av att acceptera olika svåraccepterade egenskaper. Efter tio sådana tillfällen har de flesta av oss betydligt lättare att erkänna och se oss själva som vi är. Det gör oss mindre lättstötta, mer anpassningsbara och ger oss betydligt mer sinnesfrid än vi haft tidigare. 

Men vi är inte färdiga med oss själva förrän vi har lagt hela pusslet. När vi väl har gjort det har vi för det mesta ett helt nytt perspektiv på oss själva, vår tillvaro och det vi lärt oss är att vi är betydligt större själar än vi någonsin kunnat föreställa oss. Perspektivet har också gjort att vi inte längre är så benägna att prata skit om andra för vi har insett hur en försonande inställning gör oss till trygga individer som inte är i så stort behov av att rättfärdiga oss själva. Vi har också mognat och förståelsen har ökat. Mognad räknar man ju i hur mycket man kan stå för det man gör och säger, självkänsla och empati. Vi är helt enkelt inte så intresserade av oss själva längre. Vi har löst vårt eget mysterium och intresset för det har dalat. Nu är vi mer intresserade av andra, och vi har utvecklat ett "vi".tänk. 

Jag lyssnade häromkvällen på en kille som arbetat som ekonom på en bank någonstans i Sverige, tröttnat och flyttat till ett tibetanskt kloster. Han levde där i femton år, fick svar på tillräckligt med livsfrågor och hur man kan leva sitt liv enkelt och kärleksfullt. Han hade utvecklat ett så starkt vi-tänk, dvs att man inte bara själv ska vinna på det man gör och säger, utan alla ska göra det. Hans tankemönster hade förändrats så att han utgick automatiskt från att alla ska vinna på hans handlingar. När han flyttade tillbaka till Sverige visste han inte längre hur man tog sig fram, det vill säga gjorde karriär, i ekonomi-branschen. Han såg hela livet ur ett helt annat perspektiv och det enda som förändrat det var hans förändrade tankemönster.

Perspektiv är, som sagt, avgörande för hur vi ser på våra liv och reagerar på det. Vi har alla möjligheter att förändra även om vi inte tror det. De finns alltid i vår omedelbara närhet. Det gäller bara att vara uppmärksam och om vi är blinda och inte ser så kommer livet ändå att lägga ut snubbeltråd som gör att vi tvingas att upptäcka att vi har fler frågor om livet än vi kunde ana. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vår planet genomsyras av ett behov av utveckling. Vi genomgår på internationell nivå och på personlig nivå en ständig utveckling.Vi skulle ha varit kvar på stenåldern om inte utveckling varit extremt viktigt för jordmänniskan. Även på en individnivå är vi beroende av att utvecklas för att inte sluta med obesvarade frågor om livet. Utveckling är livets starkaste drivkraft och följer vi inte den processen så kommer vi aldrig tillfreds med oss själva. Om det inte vore så skulle heller aldrig de som gått igenom de allra svåraste saker anse att de inte velat vara utan det som livet slängt ut dem i. Jag vet att alla kommer inte ut på andra sidan. Men vi har fler chanser än bara en endaste. Möjligheterna är oändliga. Livet ger alltid mer än det tar ifrån oss och ofta väldigt mycket mer än vi ger livet en chans.