Paradise Lost publicerades 1667 första gången. Milton skrev blankvers i tio band om jordelivet som en smärtsam kurs vi måste igenom för att förändras och utvecklas. Orkade jag läsa den skulle jag men jag är för lat för att tränga igenom denna lunta med gammalt språk och vers. Det är tidlösa dokument som har ett värdefullt innehåll dock och även om det har gått trehundrafemtio år cirka så är vi inte ens i närheten att förstå innebörden, och vi har svårt att ta till oss budskapet trots att det skulle underlätta livet för oss avsevärt.
Smärta är aldrig kul, fysisk som psykisk, men det är smärtsamt att leva och ingenting förändrar oss så mycket som djup känslomässig smärta. Vi skulle aldrig lära oss hälften av livet om det vore en räkmacka att segla på. När vi tycker det är meningslöst så är det just meningen vi upplever, vi är liksom mitt upp i den. I ett efterhandsperspektiv först kan vi förstå och inse vad det var vi skulle begripa. Desto djupare förändringen av oss går desto smärtsammare är upplevelsen. De som flyr det kommer aldrig att lära sig något. De som hellre smiter undan och tar lättare utvägar kommer aldrig nå någon högre visdom. Det finns så mycket att lära, så enormt mycket visdom att träna på och att söka. "Hon är en sökare." säger vi och menar ofta något negativt, om människor som är i förvirring och smärta. Det är synd, eller egentligen, mest synd om de som säger det för det är de som missar målet. Att söka är att ta upp kampen och att så småningom nå målet för det finns alltid svar. Det finns svar på precis allt bara vi söker, även på den mest tillsynes mest slumpvist utvalda tragiska händelse.
Paradise Lost är, som sagt, lite för lång för mig och så tycker jag att det som sägs inte behövs sägas i tio band att nå ut med budskapet. Det handlar ju egentligen kort och gott om att vi är en del av världsrymden och vi människor gör korta visiter på den här jorden och i ljusår räknat så är den smärta vi upplever här bara en kort sekund tillskillnad från det paradis vi annars är vår egentliga tillvaro. Idag är man flummig om man påstår det, jag skulle vilja säga klok. För det ger perspektiv på tillvaron. Man ska inte förringa den tragedi av svält, lidande och förnedring mänskiligheten får utstå, men det är heller inte så evigt lidande och det ger i slutänden ovärderlig kunskap, mycket ovärderlig kunskap att föra vidare...
