Är det verkligen fred vi vill ha?

"Är det verkligen fred vi vill ha" sjöng Imperiet 1984 men orden är lika aktuella idag. Jag tänker på många saker, bland annat Egypten och Syrien. I Egypten uppstod en revolt mot diktaturen som framförallt ungdomarna ledde. Det var till en början en revolt mot förtryck men har utvecklats till en kamp om makten i demokratins namn.  Frågan är om vi någonsin skådat något så knäppt som en antidemokratisk kontrarevolt i demokratins namn. Militärkuppens ledare säger ju att man vill avsätta en demokratiskt vald ledare, göra paus i demokratin för att återinföra den när man fått den ledare på plats som man vill ha. 

Att inte omvärlden stöttar en sådan antidemokratisk utveckling är tragiskt tycket jag. Men omvärlden är detsamma som USA och vi vet ju vad de tycker om muslimer. Vi kan även se fatala bristen på support från omvärlden även i Syrien då man går i taket då man använder giftgas men inte när man skjuter folk, och dessutom sitt eget folk. För mig är det lika viktigt att FN ingriper när man skjuter barn som när man förgiftar dem. Det är vårt ansvar att säga vår mening och tydligt ta ställning i alla lägen mot förtrycket. Jag är inte alls säker på att jag vill ha fred i världen. Jag vill inte ha tystnaden efter freden då "folk och länder styckas upp i samförståndets namn", då man avsatt en demokratiskt vald ledare. Jag vill ha ett laddat uppror.

Att tiden går framåt sägs bevisat i att saker ruttnar eller rostar om de ligger för länge, men ibland undrar jag. Det är mer som att tiden går i cirklar. Vi kommer tillbaka till samma ruta och mångt och mycket är repriser. Därför går det att spela vissa låtar om och om och om igen och det är lika aktuella. Det är mycket som har blivit bättre men också sämre. Det är sämre ställt med solidariteten idag. Det kommer förmodligen bli en vänsterförlust i Norge och i Sverige har Sverigedemokraterna ökat till 10%. "Jag måste ha gjort något bra också" var Jimmie Åkessons kommentar till det. Jag tror inte han har gjort så mycket gott, solidariskt, värmande eller kärleksfullt på väldigt länge Åkesson. Däremot tror jag att han rider på en allmäntillbakagång av begreppet solidaritet. Det begreppet har legat alltför länge i träda så det har ruttnat och håller på att dö ut. Vi vet inte längre vad det ordet betyder för oss. Jag märkte det själv. Jag kom bara på sammanhållning, lojalitet och kamratskap, och det fick mig mer att associera till ett fotbollslag i peppning, mer än en världsförändrande sammanhållning i sextiotalsanda. Det är ju tragiskt att jag faktiskt inte kom på orden gemensamt ansvar, som står i uppslagsverken och som det faktiskt mest handlar om. Vi har ett gemensamt ansvar för varandra i världen. USA vill inte ta det så länge de inte har några pengar eller oljor att vinna på dealen. Jimmie Åkesson vill inte ta det för att han är en feg ynkrygg. Men oavsett om vi vill eller inte vill ta det så finns det. Det finns där och ligger och väntar på oss tills vi förstår att det inte beror på invandring, lönebidrag eller soc om vi ska få en bättre värld utan det beror på oss, på oss själva och vad vi tar för ansvar för vår nästa. Kan vi leva med att barn skjuts ihjäl eller unga människor tas ifrån revoltens vinster medels en pistol mot tinningen? Nej, det kan vi förhoppningsvis inte. Ja, om vi då inte är som Jimmie Åkesson fega och supportar odrägligt snikna ego.

Vi som tror på värme, kärlek och en värld där vi alla får vårt rätta värde vi kan inte sova. För vi vet att en sådan värld producerar betydligt bättre resultat än en sniken värld. Om inte vi protesterar nu när nazisterna har fått in en fot i Sveriges riksdag och högervågen sveper över Norge, ingen supportar dödade barn i Syrien eller unga människors demokratiska rätt i Egypten, och ställer till ofred, då vinner "de som äger makt och guld och kommer tjäna ännu mer." på bekostnad av de som inte kan försvara sig. Det är de svaga som måste ta emot den starkes fred, inte vi, men det kanske blir vår tur nästa gång.

I ljuset av slutet

Det finns gråzoner säger en del när de tycker jag är kategorisk. Jag är inte kategorisk. Jag har valt att se saker för det de är eftersom det förr eller senare kommer en dag då allt blir något av svart eller vitt. På frågan om man använt sitt liv rätt kan svaren vara många, men perspektivet kommer förmodligen vara helt annat än det varit innan, och allt blir tydligare i ljuset av slutet.

Jag vill leva fullt ut så att jag kan vara nöjd och dö lycklig. Det som driver mig är att jag vet att tiden går fort. Det gick fort att fylla 45, det kommer gå lika fort tills jag fyller 90, om jag blir så gammal. Då vill jag ha levt livet fullt ut, utnyttjat varje sorgligt tillfälle som en läxa, stått upp för mina ideal, hittat ögonblick att njuta av, lärt av människor jag möter, lyckas med det jag tar mig för och försökt vända misslyckanden till en framgång. Jag vill inte ligga vid dödsbädden ensam, utan att ha älskat riktigt, levt länge med den jag älskar, känt känslan av att ha en riktig uppgift eller veta att barnen inte vill hälsa på mig. Jag kan inte slösa mitt liv på att ha dåliga relationer, jobb jag inte trivs med eller känna mig alltför naglad i konformiteten. Dagarna är för dyrbara för att slösas till sådant. Varje dag i livet är en gåva eller en möjlighet att göra rätt, och jag vill inte skjuta "göra rätt" framför mig. Jag vill göra det nu.

Jag fick ett dödsbesked idag. En nära anhörig har inte långt kvar. Först kom chocken, sedan minnena, ungdomsbilderna och allt människan stod för. Det här är en man som ofta tog hand om mig när jag var liten. Trots att han själv var ung så gjorde det honom inget att jag var som ett plåster. Han gillade det. Han var fjorton år spelade i ett band som hette "Black Sun" och jag kommer ihåg hur jag satt på samma högtalare varje gång de repade. Där fanns bara massa tonårskillar där i replokalen. De spelade hög musik, skämtade och hade jätteroligt, tyckte jag. På väggarna fanns bilder på Black Sabbath, Deep Purple, Led Zeppelin. De var förebilderna. Det var så killarna ville bli på sjuttiotalet; långhåriga med polisonger och utsvängda jeans. Jag hade fått ett par platåträskor och det hade räddat min dag, tillsammans med att jag fick följa med till "Black Sun"-repet, den lyckan är bara ett minne som han bidrog med. Vi människor är värdefulla för varandra för vi bidrar alltid med något.

Omkring 45 000 dagar lever vi människor. Hälften sover vi bort. En del, som honom jag känner, får inte ens så många dagar, som lite över 20 000 dagar. Han kanske bara får 15 000 dagar. Vad vi gör med så lite tid på jorden är inte oviktigt. En av de värsta känslorna vi människor kan känna är skam, näst efter skam kommer ångest och skuld. Jag vill inte känna den fasansfulla känslan av att allt är slut och allt blir svart eller vitt, och det jag känner är skuld. För det blir det först i ljuset av att det är slut, som vi ser klart. Det bara när vi tror vi har evig tid på jorden som vi känner att vi har råd att förvandla  och förhandla med verklighetens faktum och sanning. Innerst inne vet vi hela tiden vad vi måste göra, ändå förhandlar vi bort tiden, stressar bort tiden och accepterar ekorrhjulet...ända tills det är dags. Det är en sliten fras att man bör leva sunt för kroppen och själens skull, och tänka på vad som verkligen är viktigt innan det är för sent. Hur sliten frasen är så är den ändå sann. Om vi slösar vår dyrbara tid är det våra egna önskningar vi trampar ihjäl. Så är det.

När livet pågår kan vi självklart inte ständigt tänka på döden, då skulle vi ju bli tokiga. Mitt syfte är inte att sätta skräck i någon. Rädslor för döden är helt förkastligt. Det jag är ute efter är att tala om att leva fullt ut, att ta alla chanser och att göra vad man kan för att nå bästa resultat i allt man gör från att brygga kaffe på morgonen till att ta de stora livsbesluten. När vi tar livsbeslut gör vi ofta det efter att funderat en stund. Vi genomgår ofta en process. Vi kan såklart inte processa alla frågor, men vi kan jobba på att vara närvarande i allt vi gör. Vårda relationer, göra sitt bästa och vara i nuet räcker ofta långt. Det får oss att öppna sinnena. Det får oss att lyssna på vad andra egentligen säger, det får oss att känna dofter starkare, uppskatta småsaker och vi ser detaljerna som kan vara avgörande för hur resultatet blir av det vi för tillfälligt tagit oss för. Ibland är detaljerna avgörande för hur bra något kommer bli, ibland är det det övergripande resultatet som är viktigt, men det som avgör om vi förstår att tolka situationer vi står inför rätt, är beroende av vår närvaro. Även svåra saker måste vi vara i med hela vår närvaro, att vara i känslan smärta och sorg är svårt, men det leder inte sällan till att vi blir medvetna om nuet, om vad vi håller på med och vad vi måste göra. Det sätter perspektiv på tillvaron och ger gråzonerna starkare konturer. Flertalet som genomgått något svårt bekräftar det när de säger att de är "mer tacksamma", "vet vad som är värt något" och så vidare. Vi får många chanser, både smärtsamma och lyckosamma, möjligheter att sätta perspektiv på tillvaron, så det gäller att utnyttja de möjligheterna innan de 20 000 dagarna är slut och allt vi har kvar är minnen.

Köttets lust

"Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" är ett känt citat ur Hjalmar Söderbergs pjäs "Gertrud". Jag kan inte hålla med, men det får mig att fundera på vad tomhet egentligen är. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det. Jag tror att jag tidigare har tagit innehållet i begreppet "själslig tomhet" alldeles för givet. Jag har alltid tolkat det som frånvaro av kärlek, men det är ju något mer. Ja, för att inte säga mycket mer. För hur kommer det sig egentligen att vi kan känna oss utan kärlek? Hur kan vi vara tomma om vi bara är biologiska varelser? Känner alla biologiska varelser tomhet? Ja, frågorna blir många så snart man fördjupar ämnet och det går framförallt inte att diskutera tomhet utan att diskutera kärlek, inser man. För det är inte möjligt att tala om att vara avskuren från andra och samtidigt uppfatta oss som bara kemi. skapade av någon tillfällig lyckosam slump. Det som gör oss till människor är sprektumet av alla känslor vi föds med och som inte bara är en synapskoppling. Det är något mer. Om vi vore endast kemi skulle naturens intelligens skapat en egen kärleksmotor inom oss och ingen skulle ha känt obotlig ensamhet. En häst som står ensam för länge börjar lida av depressioner. Man kan se håglösa isbjörnar på Zoo och det är känt hos alla att barn som inte får kärlek utvecklas långsammare och kan stanna i utvecklingen. Regression, att ta våldsamma kliv bakåt i utveckling och bli ett barn, när svåra situationer blir för mycket är vanligt hos människor som inte fått mogna och utvecklas i en kärleksfull miljö. Mognad kräver att vi inte bara ges kärlek utan att vi också kan ta emot den, och det sistnämnda är mer än intressant när vi talar om tomhet kontra kärlek.

Alla vet att vi blir lyckligare, mer levande och roliga människor av kärlek. Förutom i de fall där kärleken har svårt att komma in eller inte kan hanteras. Då kan den orsaka inre kaos eftersom kärleken har sådan sprängkraft. Men det får bli ett annat blogg-ämne. Om vi nöjer oss med tomheten så kan man konstatera att de som lider av en "obotlig ensamhet" är alltid de som vägrar släppa in kärleken. Eftersom den är en utifrånkommande kraft är det för oss människor inte möjligt att synapsvägen känna oss uppfyllda. Vi är piskade att släppa in kärleken om vi vill bli normalt fungerande människor. För utan kärlek blir människan ångestfylld och letar efter saker som kan fylla tomrummet. Jag har bloggat om det förr; hollywoodstjärnors drogberonde. Det beror inte sällan på att man uppnått allt man vill, har allt man vill men ändå känner tomhet, eftersom det man trodde skulle fylla en inte gjorde det. Om det låter sig vara oanalyserat kommer kittling, längtan och spänning efter det som lockar som ett brev på posten. Nästa sil kanske tar mig till lyckokänslan, nästa sex, nästa drink eller nästa porrskådis kanske kan ge en kick? Sex, droger, alkohol, mat, jobb, pengar, shopping, ja allt som berör lustcentrats synapser lockar. Det kan vara värt skammen eller bakfyllan som alltid kommer efteråt. Om inte annat kan man alltid höja ribban. Ha vilda sexpartyn eller köpa värstingpillret, som tar en längre bort än man någonsin varit från sig själv. Det går inte att fly från sig själv. Att mata "köttets lust" är som att värma upp ett slott med Aftonbladet. Det slukar och tillslut är vi en parodi på oss själva. Ja, jag både raljerar och säger det med förståelse. Vi har det inte lätt vi människor, men just därför tjänar kommersen, Systembolaget, porrindustrin på att människan är en av universums idioter.

För tomhet får oss att bli helt inskruvade i oss själva. Det får oss att hånle åt sådant trams som kärlek och just säga sådant som att man "tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Vi talar om hur svikna vi är i kärlek och att den inte går att tro på, att den inte finns och att den inte har någon betydelse. Ändå söker man den i den där silen, för det är ju inget annat än mänsklig värme och kärlek man saknar. Eller hur? Vad skulle det annars vara? Vi är ju bara dumma som inbillar oss att det är av andra anledningar när vi handlar kläder vi inte behöver för att känna något, något alls. 

Utifrån sett är det galenskap att lura sig själv så. För det handlar bara om att öppna sig för kärleken och våga känna den. Vi måste inte vara förälskade för att känna kärlek, vi måste inte ha skaffat barn för att uppleva kärlek. Vi har valet här och nu att tillåta oss känna den. "Ja, jag hoppas du har rätt." säger folk ibland till mig när jag säger så. Det ser ut som de har överseende med en sådan naiv individ som jag. Fast jag tänker mest att: "det beror på dig". Kärleken är ett eget väsen och den kan inte komma in om man inte öppnar dörren. 

Alla människor har något trauma av svek och smärta. Det gör att vi stänger och när vi stänger så gör vi det så automatiskt att det inte är möjligt att minnas när vi stängde. Hos en del är hela hjärtat stängt, hos andra halva hjärtat. Eller inte bara inte hjärtat och  i bröstet och hjärtat utan även i solarplexus. Det är där alla känslor sitter om man tänker efter. Det är där smärta och kärlek känns mest, och det är alla dem vi måste möta om vi ska kunna släppa in detta väsen, kärlek. Om inte så är det som att bjuda hem folk när man bommat igen dörren, ställt möbler för och satt hänglås. Sen när vi står där på andra sidan och fryser så undrar vi varför vi är ensamma. Det är faktiskt ärligt talat inte ett tecken på intelligens, om ni frågar mig. Det är mest självömkan som får in i "tron på köttets lust och själens obotliga ensamhet". Offerrollen är mycket lättare att ta än någon annan roll. Offerrollen och egot kan vara mycket bra kompanjoner, man alltid kan lita på men som sällan ger så mycket. Fast tycker man att det är kallt och svekfullt därute på andra sidan, så är det ju ett sällskap så bra som något. "Här inne i ensamheten behöver jag bara lita på mig själv och se till mina egna behov."

Så långt, så väl men tyvärr händer det också att vi totalt tappar perspektiv. Vi ser ju inget när vi står där bakom alla reglar, lås och bokhyllor vi ställt för dörren. Vi antar bara och reagerar automatiskt på att de som är där utanför är ute efter att skada oss och vi tycker det är skönt när människor går. Människor vi aldrig lärt känna eller ens vet vilka de är. Det är heller inte i linje med vad man vanligtvis brukar kalla för logiskt tänkande och intelligens. Vi kan slå oss till ro igen. Ja, ett tag i alla fall. Sen kommer det där suget tillbaka, längtan efter något mer när tomheten gör sig påmind igen. För det gör den ju förr eller senare.

Det här mönstret  vet jag inte hur många jag har mött som haft. Det är nog världens vanligaste mönster som alla tror de är ensamma om eller uppfattar som ett klokt val, och på allvar tror samtliga att det är personerna där utanför som är problemet, inte de själva. På det händer ofta att de knyter människor till sig som nöjer sig med att stå därutanför, likt en passupp. De människorna ger den ensamma en känsla av att de inte är ensamma och inte sårbara, en illusion man kan leva länge på. Ja, det finns de som ställer upp på att alltid vara tillhands för någon i offerrollen, alla som känt en medberoende vet vad jag talar om. 

Nej, vi människor är inga offer oavsett vad som har drabbat oss. Vi har ett val och ska vi behålla självaktningen, vilket jag inte tycker att Hjalmar Söderberg alltid gjorde med sin pessimism, måste vi visa mod. För mig är det inte i det fallet Söderbergs författarskap en konst, det är bara ett uttryck för offrets självgodet. Det går inte att vara "en lort". Vi måste som Skorpan göra det vi inte vågar för att bli levande igen, för att bli mogna och ansvarstagande människor. Det är sådana människor vi behöver i den här tiden vi lever i. Det är först då vi slutar gynna de som lever på vår tomhet, det är först då vi tar ansvar för vår livsstil, vår hälsa och vår miljö. För att få en bättre värld måste vi solidarisera oss men innan dess måste vi blicka in i oss själva för att få något vettigt gjort. Vi behöver bara blicka österut och studera kommunisen,  se avarterna av med militanta veganer, extrema feminister eller inse att vi har ett nazi-parti i vår riksdag för att förstå att människan inte kan hantera världen om hon inte kan hantera sig själv. Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen det som Sting sa: "Man go crazy in congregation we can only be better one by one.