Ruth Sharon Hoffman försvann från sitt hem i Michigan den 30 juni 1986. Hon levde med sin dotter, Debbie, sedan en tid tillbaka. Sharon Hoffman var fyllda fyrtiofem och dottern var då i tjugoårsåldern och gravid. Både Sharon och Debbie hade just flyttat ifrån män som misshandlat dem på olika sätt. Deras liv var tämligen splittrat men de var ändå nöjda med tillvaron eftersom det fanns hopp om en bättre framtid och de hade varandra. Sharon hade mött en tuff tillvaron redan från livets start. Som liten hade hon och hennes syskon bott i fosterhem, Sharon var äldst och kände ansvaret för dem. När hon blev gammal nog jobbade hon hårt för att ta dem därifrån och fostra småsyskonen på egen hand, och hon lyckades efter en tid samla alla syskon hos sig.
Nu hade Sharon precis också fått ett erbjudande om jobb. Det tillhörde inte vanligheten. Hon hade nämligen en diagnostiserats som schizofren men fungerande normalt med hjälp av medicinering. Ändå skrämde detta de flesta arbetsgivare men nu hade hon alltså äntligen fått ett jobb som servitris på en bar. Allting verkade ordna sig. Sharon tog adjö av Debbie för att bege sig till baren och skriva kontrakt som hon och arbetsgivaren kommit överens om. Men det dröjde till nästa morgon innan hon kom tillbaka från sin arbetsgivare. Visserligen drog Debbie en lättnadens suck när hon såg att Sharon kom i taxi utanför men oron byttes omedelbart ut mot förtvivlan när hon såg att hennes mamma såg omplåstrad och blåslagen ut. Hon var också upprörd och hysterisk när Debbie mötte henne i dörren. Sharon lugnade sig efter ett varmt bad och hon kunde tala om vad som hänt. Arbetsgivaren hade sagt att han skulle släppa av sin kompis vid ett motell och han tyckte att Sharon skulle följa med. De kunde ta och fylla i de papper som behövdes där på motellrummet för han hade sin portfölj där med alla papper i. Men när hon väl steg in i motellrummet blev hon svårt våldtagen och misshandlad av sin nya arbetsgivare och hans vän. Hon sökte på egen hand upp läkarvård innan hon begav sig hem till Debbie..
Efter badet klädde sig Sharon och sa att hon ville ta en promenad. Debbie tyckte att de skulle kontakta polisen istället, med en gång. Men Sharon vägrade det, hon fick också Debbie att lova att inte ta kontakt med polisen på egen hand. Debbie fick därav intrycket att polisen var inblandad på något sätt. Baren som Sharon skulle jobba på var känd som en polisbar.
Det sista Sharon säger innan hon går ut genom dörren för att ta en promenad är: "Dom ska inte komma undan." Därefter har Debbie aldrig sett sin mamma igen. Polisen var, enligt Debbie inte särskilt samarbetsvillig i sökandet efter Sharon.Man har till och med hävdat att det inte finns någon mapp med henne och hennes fall och förklarat det med att hon själv kommit in på stationen och tagit den. Inte förrän 2005 hamnar ärendet i en polismans knä som har tagit det på allvar. Han fick ut bild och text och en efterlysning och nu eftersträvas att få upp fallet på bordet som "cold case", tjugofem år senare.
Debbie misstänker, att lever hennes mamma ännu har hon förmodligen få minnen från sitt liv i Michigan. Händelsen vid motellet fick antagligen henne att helt tappa fotfästet och säkert har sjukdomen påverkat henne enormt mycket efter det. Första tiden hon var försvunnen hade hon inga mediciner med sig. Under åren har dock Debbie fått upp hoppet då och då när hon funnit en del livstecken efter sin mamma. Sharon har varit folkbokförd i Martinsville bland annat. Debbie spårade en trafikbot utfärdat på Sharon.
Det här är ett fall jag inte kan sluta tänka på. Det är ett fall som får mig känna mig både vred och maktlös. Sharon har från början inte några bra förutsättningar men ändå lyckas komma på rätt köl. Hon löser det både för sig själv och andra trots att hon hade alla odds emot sig, att hon var sjuk och saknade grundtrygghet. Hon kämpar trots att hennes liv slås i spillror av män som misshandlar henne, hon startar på nytt med dottern och IGEN slås allt i spillror, Det är svårt att hitta meningen i en sådan livshistoria, den finns ju såklart men jag har svårt att sluta fråga mig vilken. Sharons dotter har aldrig slutat upp att kämpa. Åren går och det lyckliga slutet verkar utebli ändå har dottern en uthållighet som är imponerande. En uthållighet som verkar gå i arv. Att testas i den konsten när livet splittras gång på gång är nog bland det svåraste en människa kan utsättas för och kan man härda ut ändå har man allmin respekt.
