Det här med försoning är ett återkommande och intressant ämne i varje
människas tillvaro. Vad kan vi förlåta, vad vill vi förlåta men inte
kan, vad bör vi förlåta och varför är det så svårt att säga förlåt? Det
sistnämnda undrar jag över mycket just nu. Vad får människan så
prestigefull att hon inte kan säga de orden. Jag vet att de
flesta av oss kan säga förlåt ganska lätt och inte minst är det så att
de flesta av oss alltid går till själv först och anklagar sig själv för
det som hänt.
Men det finns saker som sitter väldigt långt inne hos oss. Spärrar som gör att vi vägrar ta första steget och säga förlåt. Den spärren heter ofta prestige. Vad är det vi tror att vi förlorar? Vad är det vi faktiskt vinner? Och varför kan vi även hamna i detta i våra allra närmaste relationer? Varför kan vi argumentera i evighet bara för att vi kan bara tillstå hur dumt det var.
Psykologerna säger att det är skammen. Skam har en förödande inverkan på själen. Det är likt vi smälter ner eller brinner upp, vilket du vill, när vi fylls av skam. Vi vet inte vad vi ska ta vägen och vi kan ju bara för en stund tänka på det allra värsta vi har gjort, eller dummaste, för att känna hur det bränner i kinderna och man blir mjuk i benen. Vi vill inte känna den känslan. De som har större ego än andra är ännu känsligare för skam än andra. För egot har inga som helst redskap för att ta hand om skam. Vi uppmanas att boosta vårt ego idag, vilket leder till att vi i princip göder det inom oss som bara kan sluka bekräftelse, inte hantera konsekvenserna av det vi gör och ta ansvar för det.
Vad får vi för samhälle när allt går ut på att vi ska boosta oss och vårt ego? Allting kommer handla om oss själva och vår närmsta omgivning.I vilken riktning skulle samhället gå om vi istället tänkte i "vi". Man måste inte nödvändigtvis vara naiv för att tro på ett sådant samhälle. Det är hur realistiskt som helst att tänka ”vi”. Jag börjar bli gammal och såg på ”God kväll” härom veckan. Man intervjuade där en kille som bott i ett Tibet-kloster i femton år för att han ville prova sin själ. Han hade blivit tom av det liv han levt och sökte en mening. När han kom tillbaka från Tibet hade han tillägnat sig en stark harmoni inombords och ett ”vi-tänk” att det blev omöjligt för honom att konkurrera inom sitt gebit. Han var heller inte intresserad längre av att bli bäst, vara starkast och han var konstant boostad av kärlek. Den enda anledningen till att han ville flytta tillbaka till Sverige och leva ett vanligt liv var att utmaningen i just det. Han ville pröva sin själ igen.
Det är inte fel att boosta sig själv, men det är inte egot vi ska boosta utan det är själen vi ska pröva. Först när vi finner frid i oss själva blir det inte så svårt att släppa prestigen, skammen är inte så farlig när vi hittat en säker plats i oss själva. Man behöver såklart inte åka till Tibet för att få det. Det är bara det att de i Tibet vet hur man gör. De har det tekniska kunnandet för att finna djup harmoni med sig själv och omgivningen. De vet att vi har allt inom oss av den kärlek vi behöver och de vet hur vi tar fram den. Boosta egot är bara ett desperat försök att hitta självkärlek när vi förlorat den och inte vet hur vi tar fram den.
Kort sagt fylls vi av massa onödiga frågor och komplicerade teorier om många av våra livsproblem, som exempelvis försoning, när det egentligen i grund och botten inte är svårt alls. Det gäller bara att komma på det. Det är det som är svårt egentligen. Vi har en inre kompass och magkänsla, en mätutrustning som svarar på frågorna i vår egen väg genom livet. Det handlar bara om att lyssna till den i de brus av röster vi har utanför och inuti oss. Det är också svårt, så även när vi lyssnar inåt måste vi tysta andra röster än vår egen. Är inte det då att vara egoistisk? Att bara lyssna till sig själv? Knappast alla vet hur vi kan tysta vår egen röst, den som ofta har perspektivet på tillvaron, och hur det känns att gå emot den. Då när vi vägrar förlåta eller be om förlåtelse. Då är vi inte i harmoni med oss själva och det vet vi, innerst inne. Så kort sagt ska jag inte svara på någon fråga alls nu utan låta din röst svara på den.
Men det finns saker som sitter väldigt långt inne hos oss. Spärrar som gör att vi vägrar ta första steget och säga förlåt. Den spärren heter ofta prestige. Vad är det vi tror att vi förlorar? Vad är det vi faktiskt vinner? Och varför kan vi även hamna i detta i våra allra närmaste relationer? Varför kan vi argumentera i evighet bara för att vi kan bara tillstå hur dumt det var.
Psykologerna säger att det är skammen. Skam har en förödande inverkan på själen. Det är likt vi smälter ner eller brinner upp, vilket du vill, när vi fylls av skam. Vi vet inte vad vi ska ta vägen och vi kan ju bara för en stund tänka på det allra värsta vi har gjort, eller dummaste, för att känna hur det bränner i kinderna och man blir mjuk i benen. Vi vill inte känna den känslan. De som har större ego än andra är ännu känsligare för skam än andra. För egot har inga som helst redskap för att ta hand om skam. Vi uppmanas att boosta vårt ego idag, vilket leder till att vi i princip göder det inom oss som bara kan sluka bekräftelse, inte hantera konsekvenserna av det vi gör och ta ansvar för det.
Vad får vi för samhälle när allt går ut på att vi ska boosta oss och vårt ego? Allting kommer handla om oss själva och vår närmsta omgivning.I vilken riktning skulle samhället gå om vi istället tänkte i "vi". Man måste inte nödvändigtvis vara naiv för att tro på ett sådant samhälle. Det är hur realistiskt som helst att tänka ”vi”. Jag börjar bli gammal och såg på ”God kväll” härom veckan. Man intervjuade där en kille som bott i ett Tibet-kloster i femton år för att han ville prova sin själ. Han hade blivit tom av det liv han levt och sökte en mening. När han kom tillbaka från Tibet hade han tillägnat sig en stark harmoni inombords och ett ”vi-tänk” att det blev omöjligt för honom att konkurrera inom sitt gebit. Han var heller inte intresserad längre av att bli bäst, vara starkast och han var konstant boostad av kärlek. Den enda anledningen till att han ville flytta tillbaka till Sverige och leva ett vanligt liv var att utmaningen i just det. Han ville pröva sin själ igen.
Det är inte fel att boosta sig själv, men det är inte egot vi ska boosta utan det är själen vi ska pröva. Först när vi finner frid i oss själva blir det inte så svårt att släppa prestigen, skammen är inte så farlig när vi hittat en säker plats i oss själva. Man behöver såklart inte åka till Tibet för att få det. Det är bara det att de i Tibet vet hur man gör. De har det tekniska kunnandet för att finna djup harmoni med sig själv och omgivningen. De vet att vi har allt inom oss av den kärlek vi behöver och de vet hur vi tar fram den. Boosta egot är bara ett desperat försök att hitta självkärlek när vi förlorat den och inte vet hur vi tar fram den.
Kort sagt fylls vi av massa onödiga frågor och komplicerade teorier om många av våra livsproblem, som exempelvis försoning, när det egentligen i grund och botten inte är svårt alls. Det gäller bara att komma på det. Det är det som är svårt egentligen. Vi har en inre kompass och magkänsla, en mätutrustning som svarar på frågorna i vår egen väg genom livet. Det handlar bara om att lyssna till den i de brus av röster vi har utanför och inuti oss. Det är också svårt, så även när vi lyssnar inåt måste vi tysta andra röster än vår egen. Är inte det då att vara egoistisk? Att bara lyssna till sig själv? Knappast alla vet hur vi kan tysta vår egen röst, den som ofta har perspektivet på tillvaron, och hur det känns att gå emot den. Då när vi vägrar förlåta eller be om förlåtelse. Då är vi inte i harmoni med oss själva och det vet vi, innerst inne. Så kort sagt ska jag inte svara på någon fråga alls nu utan låta din röst svara på den.
