Såg ett filmklipp på mig själv som var sexton år gammalt. Jag var tjugosju år där. Herregud, vad tiden går. Så läste jag samtidigt om att Uppdrag granskning avslöjat att det inte finns några restriktioner på vem som sprutar in botox i Sverige. Alltså jag ser hur rynkorna sprider sig och ibland kan jag tänka att det var trevligare att vara tjugosju. Men förutom att det är lite läskigt att någon kvacksalvare skulle få kontroll över min kropp så har jag ett starkt motstånd till att inte ha rätt att älska mig själv som jag är, att någon läkare skulle ta fram linjalen och säga att du Cecilia är såhär och såhär ful, exakt fem milliter ful mun, näsa och ögon. Du behöver lyfta dig, suga fett och möblera om i ansiktet. Jag vet att läkare gör ett bra jobb med ansiktsoperationer och plastikoperationer för de som behöver det men jag skulle ha svårt att överlämna min självkänsla, integritet till någon annan.
Missförstå mig inte, jag gillar smink och kläder. Det är ganska kul med utseende, i alla fall på ett konstnärligt plan men jag tycker det är skillnad på att garnera en färdig tårta och helt demolera den. Demolera den för att bygga upp den på nytt, anpassat till något särskilt ideal? Min gräns går också där man lägger massor med pengar på att leva upp till livslögner. För visst är det en livslögn att sträva efter helt ouppnåelig acceptans och bekräftelse. Jag tror det är mycket lätt att hitta fler på sig själv så snart man börjat syna sin kropp. Det är sällan det blir en operation, eller lite botox. Det blir en fix idé för det mesta att, att fixa till sig, och en underbar kommers för de som tjänar stålar på det. Det är varken fel att strunta i sitt utseende eller bry sig om det, felet ligger i att andra har makten över våra kroppar och vårt utseende, att det finns någon som mår bättre av ifall vi är stela i ansiktet av botox. För ingen kan komma och säga att man gör smärtsamma ingrepp för sin egen skull, det är en värsting till livslögn. Bekräftelsen är belöningen, blickar och beundran är belöningen. Men vad är det värt mer än ett par sekunder i taget? Det är lite som att kissa på sig, det blir varmt ett tag och sedan är det snart kallt och man börjar fundera på nästa kick, det vill säga nästa ingrepp. Skulle man istället acceptera sig själv som man är och älska sig själv som man är så skulle man heller inte utsätta sin kropp för sådant onödigt lidande. Tänk om vi gjorde som aboriginerna i Australien, som istället för att plåga och kräva det omöjliga av sin kropp, tackar den. Varje kväll tackar man sin kropp, talar till den och ger den uppskattning för att den ställer upp, för att den överhuvudtaget existerar och för att den fungerar.
Slutligen är ändå frågan kvar i mitt huvud; vem skulle tycka att jag blev intressantare av att ha botox i ansiktet eller opererade min dubbelhaka? Skulle jag vilja intressera mig för den personen om jag visste att botoxinjektionen var det som fick honom eller henne att ändra uppfattning om mig?
