Människors liv är det intressantaste jag vet. Fiction slår aldrig verkligheten. Jag har inhandlat en biografi för miljonte gången i mitt liv och den här gången blev det Ozzys självbiografi. Han är minst lika intressant som Hillary Clinton eller Caroline Engvall. För er som inte vet vem Caroline Engvall är en vanlig tjej med ett ganska vanligt trauma, hon blev våldtagen av en jämnårig kille men hennes berättelse handlar inte så mycket om det som att avslöjandet av sin egen självdestruktivitet och framförallt hur en helt vanlig omgivning "hjälper" henne öka den.
Det fina med biografier är att det spelar ingen roll när berättelsen börjar eller slutar. Jag menar man kan skriva den i vilken ålder som helst och det blir intressant. Allas liv är intressant på ett eller annat sätt. Likväl som jag läser biografier spetsar jag öronen när människor talar om sig själva, förutsatt att det är på ett ärligt sätt såklart. Många gör det. Många berättar massa spännande saker ur sina liv. Många konstaterar också väldigt kloka sammanfattande saker som de har lärt sig och det tycker jag är mer än guld. Ozzy konstaterar om nära relationer följande: '...ingen som lever i den riktiga världen går runt hela tiden och säger "Yes darling, I understand, we may talk about our feelings. "People who say they never said a bad word live on another planet.' Man måste inte ha varit med om trauma eller, som Ozzy levt ett hårt liv, för att få min respekt det är inte det jag säger men det jag älskar med biografier är att de allt som ofta är väldigt jordnära, verkliga och därför sanna och väldigt innehållsrika. Det är befriande.
Även Hillary Clinton var jordnära och sann i sin biografi. Hon berättar om tillfället när hon träffade Bill. Han stod lite tafatt och glodde på henne när hon satt och pluggade i biblioteket. Tillslut blev hon så jäkla irriterad av att han inte gjorde något men ändå störde henne på det där tysta sättet att hon gick fram och presenterade sig. Hon sa något syrligt i stil med: "Ja, det kanske är lika bra vi presenterar oss; mitt namn är Hillary. Vem är du?" Därefter levde de ett helt liv tillsammans, i ur och skur. Är det inte fantastiskt?
En annan läsvärd historia är den om Ingvar Kamprad beskrev första skapelsetiden av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, det vill säga IKEA. Det var inspirationskvällar och myskvällar 1948 tillsammans med nära och kära där han satt med stekt potatis, korv och pilsner och bollade sin nya idé han hade om att sälja möbler billigt. Man kan känna pilsnerdoften blanda sig med doften av syréhäcken, höra hans skorrande R. Orden och tankarna flyger ut i småländska atmosfären och bildade tillslut en jäätteekoncern som ingen annan skapat i svensk näringslivshistoria. Man kan klaga på Kamprad men han har min respekt. Sedan är saken som sådan fascinerande, det lilla fröet som kan växa sig så stort.
En tredje är biografin om Marilyn Monroe. Hon var lite av en diva när det gällde att komma i tid. Hon hade ständigt halsfluss och var sjuk en del också, vilket gjorde att hon prövade nerverna på de ledande i filmproduktionen. Men inte minst dröjde det innan hon kom ut på scen för att hon var så neddrogad sista tiden. Det finns en tragisk filmsnutt kvar där hon ska försöka sjunga Happy Birthday Mr President till JFK men för det första får man presentera henne massor av gånger innan hon kommer upp på scen och när hon väl gör det så är hon inte helt klar i knoppen, det märks. Det är sådant vi vet, och ibland hör jag hemska kommentarer om henne från unga människor typ: "Marilyn Monroe hon var väl en hora va?" Det är så fruktansvärt. Marilyn Monroe är otroligt underskattad som skådespelare. Hon var också en entertainer som slog de flesta. En tredje anledning till att det kunde dröja innan hon kom ut på scen var faktiskt att hon fick sminkösen att skratta så makalöst mycket hela tiden att de aldrig kom någon vart i sminkningen. Miss Monroe var en hundraprocentig tänkare också. Skulle en man varit en sådan tänkare, skådespelare och en kvicktänkt sådan också skulle han aldrig degraderats till en hora. Synd att hon inte skrev sin egen självbiografi, men det kanske är lika bra. Jag tror inte hon skulle ha gjort det med så stort allvar som krävs. Humor var hennes sätt att överleva i mansdominansen. Jag tror faktiskt inte hon tog sitt liv, jag tror hon blev mördad. Hon visste för mycket och jag är övertygad om att man var rädd för just det, att hon skulle skriva sin självbiografi. Många hade losat på det. Inte minst JFK själv.
Så här kan jag hålla på och ge exempel på exempel om intressanta liv. Men jag slutar här och fortsätter någon annan gång.
