Logik och kunskap och fakta är ganska mycket överskattat idag och det, tror jag, har förvirrat oss ganska kraftigt eftersom det inte tycks hjälpa oss att förbättra samhället. Vi är samma människor som för tusen år sedan med samma känslor och funktion. För tusen år sedan hjälpte oss kyrkan att hålla ordning på moral och rätt och fel. Jag säger inte att det var bättre, jag säger bara att det var så. Det tycks som att mänskligheten går vilse hela tiden. Kristen tro och kyrkan gjorde oss inte till bättre människor, det gör inte kunskapssamhället heller. Klart att det var bra att vi fick bukt med skrock och fördomar, vi fick stopp på häxprocesser med hjälp av förnuftet. Men krig och förföljelse har ändå fortsatt.
Felet ligger nog i att alltför många vill förändra världen och inte sig själva, tror jag i alla fall. Världen är vad den alltid varit och varje generation tror att de står på utvecklingens topp. Det tror jag inte är sant. Urgammal visdom pekar åt att mänskligheten snarare blir dummare, trots att vi värderar intelligens och förnuft så starkt. Men i jämförelse med visdom står sig intelligens ganska slätt faktiskt. Jag älskar gammal visdom som finns i exempelvis indiska sagor som i Mahabharata. I tider då vi ser den femtioelfte krigsherren som står inför krigstribunalen så är det på sin plats att färska upp minnet om eller kanske belysa till och med, om vad som faktiskt pågår på jorden. Det finns en hemlighet bakom allt och det är skönt att veta när man tycker att tiden är ur led och när jag läser eller hör om förblindande maktkamper mellan människor och grupper, muskelmätningar som inte har något med förnuft alls att göra utan bara ett uttryck för hat, testosteron och passion (för att vara en tid av förnuft styrs vi ovanligt mycket av känslor kan man tycka) så tänker jag på Bhagavad-Gita.
Bhagavad-Gita är en urgammal indisk berättelse som handlar om Prins Arjunas förestånde strid.
Arjuna behöver hjälp för han är försvagad av rädslan inför slaget vid Kurukshetra. Han vet att det kommer bli en masslakt. Han räds dödande men har också hamnat i ett moraliskt dilemma han inte hittar ut ur. Han har sin kusin som motståndare. Är det rätt att döda honom? Men han kan heller inte svika de som förväntar sig att han leder striden.Vad är rätt och vad är fel? Guden Krishna har stått vid hans sida och är beredd att svara på hans frågor och ta honom ur förvirringen.
Krishna säger till Prins Arjuna att för att gå ut med vinsten i den här kampen måste han dels offra något och ge upp något för att nå kunskapen om ett högre syfte med det som händer, dels måste Arjuna hålla fast vid visdomen och slåss med hjälp av den. Krishna säger att världen Arjuna befinner sig i nu är en illusion och han kommer slå i blindo och bara upprepa allt i oändlighet ifall han inte tar till sig kunskap och blir medveten om vad som egentligen pågår. "Det finns en intelligens bortom vårt medvetande. En visdom att uppnå:Vinst och förlust är detsamma!" säger Krishna.
Arjuna svarar med en motfråga: "Men hur når jag det medvetandet och den visdomen? Och hur i hela friden slåss jag i en illusion?"
"Människan har skapat kriget. Det är ditt öde och du kommer inte ifrån det. Det kan du inte förändra. Men du kan förändra hur du möter den här striden, ditt öde...Hemligheten är att kämpa utan att begära eller vilja ha ett visst resultat och också släppa alla bindningar till alla människor. Kampen får inte dominera dig. Du måste dominera kampen. Men för att nå till den insikten måste du stå helt ensam och slåss utan förväntningar. Det är först då illusionerna om den här situationen rämnar och du kan se den rätta meningen. Det blir ett kraftigare vapen inget mänskligt svärd eller dolk kan jämföras med. Men nu gör dina förväntningar och dina farhågor dig blind. Din tro och din uppfattning om hur det ligger till gör det omöjligt för dig att se de rätta proportionerna...Agera genom att se med allas ögon. Inte genom din passion...Du måste agera men agera utan dina önskningar, dina behov och din längtan!"
Prins Arjuna förklarar att det inte är så enkelt. Att det är så fruktansvärt, alla känslor som tar över, passion och rädsla, ångest och fruktan och outhärdlig smärta. Hur ska kunskap rå på det och hjälpa honom och hur kan man säga att vinst och förlust är detsamma när allt hänger på det nu.
"Den hemliga kunskapen finns inom oss och där hittar vi svaren på alla de frågor vi har. För att nå dit måste varje krigare ta striden med sig själv, det enda verkliga slagfältet - där inga vapen hjälper. Därför är den strid ni står inför just nu här bara ett meningslöst ögonblick. Att vinna den här striden leder inte till något varaktigt eller tryggt utan bara till en illusion av att ha vunnit något. Därför är förlust och vinst detsamma...Allt är redan klart och allt ska bara upplevas...Både de som tror att man kan döda och de som tror att man kan dö tar miste...De två arméerna som bereder sig att förinta varandra nu, av dem kan ingen vinna oavsett vinst eller förlust...Varje enskild man måste kämpa ensam för att uppnå verklig seger och på så vis vinna allt, allt själsligt och allt fysiskt...allt vi vill ha"
Berättelsen säger mer om själva livets hemligheter än man kan tro men förutom det så säger den också lite om hur vi ständigt slår i blindo och hur allt upprepas ständigt, inte bara i krig utan i livets slagfält, detta att vi människor ofta uppnår ganska ofta illusoriska segrar och vi undrar ständigt varför det inte räcker och varför krigsherrarna ständigt, ständigt står som förlorare. Jag tror inte Mladic ens tänker tanken om att han är förlorare, allra minst tänker han på att förändra sig själv, att ta sin egen inre strid. Men jag tror det är enda utvägen till en bättre värld.
