Förlåtandets makt

Ibland frågar jag mig varför just detta ordet "förlåt" ska vara så svårt att säga. Vad är det som hindrar? När vi gör illa människor med ord och med handlingar är vi inte alltid medvetna om vilken skada vi gör. Vi mäter allt omkring oss med vår egen måttstock och det är ganska naturligt. Vi betraktar ju allt utifrån våra egna erfarenheter, vår subjektivitet. Ska vi se med andras ögon måste vi göra en ansträngning och det är inte alltid helt enkelt när vi inte vet något om vår nästas erfarenhet. Det är alltså inte alls säkert att vi saknar empati för att vi inte säger förlåt. En anledning kan ju vara att vi helt enkelt inte förstår och vissa dagar bryr vi oss inte lika mycket som andra dagar. Vi kanske varken har tid eller ork. Så har vi ju den här stoltheten att slåss med också, att erkänna ett misstag är ett nederlag för många.

Ibland när människor rådfrågar mig vad de ska göra då det låst sig i en relationen brukar jag säga att det enklaste är att säga: "förlåt". "Ja, men jag har ju inte gjort något." "Kanske inte, men kostar det dig något?" Svaret blir ofta "nej". Nej, det kostar inget, Det kostar faktiskt ingenting att säga förlåt ändå vägrar många för att de tycker att det är den andres sak att göra det. Självklart beror det så mycket på hur vad det handlar om och hur mogen man är, men ändå inte alltid. Ibland beror det på att vi inte lär oss försoningens makt i vår kultur. Att ha en förlåtande karaktär har inte så hög status alltid heller. Ja, vi lär våra barn att säga förlåt men lär vi dem vara förlåtande till sin natur?

Det finns så många saker som kan bryta ner: respektlöshet, tanklöshet, ignorans, egoism och mycket annat. Det finns inte lika många saker som kan bygga upp, men för det mesta så är dessa saker som bygger upp betydligt starkare och har i längden större effekt. Mellan det som bryter ner och det som bygger upp har vi ett val. Vi kan i varje situation välja mellan att göra världen sämre eller göra den bättre.


Negativa energier är som regntunga moln och spänningar som växer är åska som lurar. Vi behöver lätta på trycket ibland och det är inte alltid vi kan göra det i alla situationer. Ibland går det som händer i frimärksklubben ut över familjemedlemmar, ibland slår vi på oss själva istället. Någonstans tar i alla fall spänningar ut sin rätt i en sammandrabbning. Nästa steg är att det hela måste läkas och ingenting läker och befriar så som ordet "förlåt". Genom att säga förlåt kan vi öka möjligheterna till en djupare och stabilare relation och vi kan göra luften lättare att andas. För inte så länge sedan berättade en bekant till mig att hon haft en långvarig konflikt med en väninna. Hon stod inte ut med det som tyngde. För konflikter tynger. Även konflikter med människor vi inte tycker om tynger, för det mesta i alla fall. När hon inte stod ut tog hon första steget till att försöka lösa konflikten och hon sa förlåt, trots att hon faktiskt inte var särskilt skyldig till konflikten från allra första början. Hon sa att hon kunde se lättnaden i den andras ögon och hela luften blev lättare att andas, allt kändes lättare även om allt inte var löst.

Det är inte alltid konflikter slutar såhär lyckligt därför undviker vi dem helst. Fast det är heller inte särskilt effektivt. De som undviker konflikter är ju de som kanske är bäst på att skapa dem. Konflikter är tvärtom, skulle jag vilja säga, oundvikliga när vi människor ska samsas här på jorden. Vi människor är inga öar och allt vi gör påverkar andra. Därför är det viktigt vad vi gör med dem. Konflikter kan ju vara uppbyggande om vi gör dem till det. Men det finns två hakar och de heter skam och skuld. För att försonas måste vi erkänna och i och med det kommer vi också känna skam, och skam är den absolut svåraste känslan för oss människor att stå ut med. I sina extrempunkter brukar en viss typ inte ens klara några sekunder av skamkänsla utan projicerar den på någon annan, medan en annan typ av människa bär skuld- och skambördan. Den typen gör det inte sällan till en livsstil. De tycker någonstans att de förtjänar det och den som projicerar brukar också kunna lukta sig till var de ska lägga sin skam. Det här generar en ond cirkel som gör vår vardag mer svårartad än vad den behöver vara. Vi tänker sällan på det för vi lär oss skärma av de människor på arbetet, frimärksklubben eller på festen som inte tål varandra. Vi låtsas som inget och låter det bero när nålsticken kommer, men förr eller senare brukar åskvädret bryta fram.

Vi skulle slippa det med annan typ av livssyn, en mer förlåtande livssyn. Det är såklart så att vissa saker är extrem svårt att förlåta. Jag begär inte att Englas mamma ska förlåta Anders Eklund på en sekund. I längden hjälper dock inte att vara oförsonlig och i de flesta fall brottas vi inte med saker av så svår natur som Englas mamma. Vi brottas för det mesta med svårigheter att förstå andra, och även oss själva ibland. Vi har inte den andras erfarenheter och kan inte riktigt förstå förrän vi upplevt. Men det bör räcka, tycker jag, med att bara vara medveten om det. För hur vi än vrider oss och försöker avlasta oss konsekvenserna av våra handlingar eller helt enkelt blunda för vår egen oförståelse kommer vi att öka trycket och spänningen. En del ser det som att detta leder till spänningar som orsakar naturkatastrofer som Sandy i New York. Det kanske är sant, vad vet jag, men för mig räcker det med att tänka på att vi alla faktiskt bidrar högre lufttryck, som gör det svårare att andas och vara sig själv, genom att snåla med förlåtandet. För i oförsonliga miljöer ökar kraven och vi måste akta på våra ord och handlingar och det höjer lufttrycket och luften blir tunnare att andas. Förlåtande är magiskt för det förvandlar luften på ett ögonblick. Förlåtande lyfter bort järnrustningen av skam  och skuld på ingenting, och vi blir alla lättare att ha att göra med då. När vi tror att vi måste tävla och konkurrera för att överleva lurar vi oss själva. Konkurrens och och fiendeskap är bara för amatörer, som Becks granne säger, för i slutänden har vi människor ingen makt alls om vi inte har kärlek och försoning som vapen. Det är de två tingen som räddar oss när vi brutit ner och brutit fram i vår kamp för egos personliga överlevnad och då finns ingen vinnare, bara förlorare.

Det blir aldrig tyst

När allt lagt sig och allt är tillbaka till sin ordning igen undrar jag alltid varför. Varför människor tror att de kan tysta andra. Jag får aldrig heltäckande svar och kanske finns det inga heller men men en sak är säker: så länge vi människor inte står upp för den vi är så länge kommer vi att förlora värdefull mark. Om vi inte står upp för den vi är, vår uppfattning och kräver argument kommer vi att hamna i ett bakvatten av andras uppfattningar. Vi går isär och håller inte ihop längre. Det är en av anledningarna till, tror jag, att vi tappar kontakten med oss själva. Därför är det farligt att låta sig tystas och det spelar ingen roll vem du är för förr eller senare finns alltid någon som vill att just du ska vara tyst.

Jonas Gardell har sagt många gånger att: "Låt dom gärna sätta på er men låt dom aldrig sätta sig på er.". Det finns alltid människor där ute som retar sig på dig även om du inte har gjort den människan ett dyft mer än kanske sagt din åsikt. Vissa kan gå bärsärk bara för du är du eller att de har en övertro på sin egen förmåga att slå kunna slå ner dig. Inget handlar längre då om diskussion och argument utan om makt. Makt är som bekant mer berusande än sex. För det man inte kan kontrollera det vill man på ett eller annat sätt erövra kontrollen över eller helt enkelt förinta för att få känna att man har vunnit. Grejen är den att i det stora hela är ett omöjligt uppdrag. Vi kan inte vinna makt på det sättet över en annan människa. Varje människa har sin rätt att existera på sina egna villkor och den rätten är en vidja. Man kan förtrycka ett folk eller en människa för en tag men den arabiska våren kommer komma för alla. Det förblev aldrig tyst för Mubarak och kommer aldrig att förbli tyst.

I mitt skrivande ingår alltid en allmän inställning för jag ser inget annat sätt att se tillvaron. Men en del människor tycks tro att jag skriver just för dem personligen. Jag vill säga det här och nu så det inte uppstår några fler missuppfattningar på den punkten. Människor är förebilder för mig och exempel. Alla jag träffat i mitt liv har någon gång varit med i skrivandet och kommer att vara det i framtiden. Men inte för att jag alltid är personligt engagerad i alla utan för att jag är engagerad i just en fråga de står för just i stunden. Det kommer nya frågor och gamla frågor återkommer med nya människor som exempel.

Att se saker ur det perspektivet att vi alla bara har olika tillfälliga statistroller i varandras liv raderar begreppet makt eftersom det förtar lite av den felaktiga vikt vi lägger vid våra roller vi har och är tilldelade. Ingen är högre eller lägre och ingen har mer eller mindre människovärde än någon annan. Fast just det är svårt för en handfull människor att förstå. En del kan inte tänka i andra banor än över- eller underordnad. De har inga andra mätmetoder. Just dessa människor bär inte sällan på underlägsenhetskänslor och under årens lopp har den typen sett mig som ett slags fiende de till varje pris ska trycka ner.Även om jag kan förstå hur de känner det så kan jag ändå inte förstå varför de tror att de kan göra det omöjliga. Det vill säga för evigt förinta det de hatar eller de människor de föraktar? Deras åsikt eller metoder kommer någonsin att räcka till. Om man sätter in Nelson Mandela i fängelse kommer ju bara en ny med samma mål och syfte att ersätta honom.

Den här gången man ville trycka till mig fick jag höra att jag försöker påverka och mobba andra med mina usla teorier och förtyckarmetoder. Jag har hört det förut och blev inte förvånad. Det var ett väntat argument eller inte argument, stenkastning snarare. Jag blir, som sagt, inte förvånad jag undrar mest varje gång hur stark man tror att jag är? Hur kan man inbilla sig att jag kan mobba kollektivet med en teori eller argument?

Det satt fler bakom datorn men bara en förde talan. Det har också hänt förr. Det att man vill att jag ska veta att "dom" är fler än ensamma jag. Så behövde jag mothugg sa man. Kan det var så intressant det jag har att säga att det behövs, tänkte jag. Min åsikt är en ynka åsikt i ett hav av åsikter. Så har jag faktiskt min demokratiska rätt till en åsikt och rätt att stå upp för den och jag behöver bara den. Jag behöver inte förlöjliga, förringa eller förtala för att få ut den, tänkte jag. Fast då var det fel på språket och fel på att alls ha en blogg. Det var fegare att ha en blogg än att sitta bakom en dator och vara anonym. Jag var dessutom inte hälften så inkännande och godhjärtad som min kritiker. Fast han verkade precis som mina tidigare kritiker inte tänka tanken att jag har barn som far illa av att läsa eller höra meddelanden som säger förnedrande saker om deras mamma. Så långt sträcker sig inte deras medkänsla. De kanske tycker att barnen, som verkligen inte gjort dem något alls, också förtjänar deras hån och galla. Jag vet inte.

Samtidigt som det här är obehagligt så någonstans inspirerar förtryckarna mig. Jag kommer skriva ännu mer. Jag kommer använda det här precis som alla andra tillfällen då man gått ännu längre och idkat telefonterror och använt förtäckta hot. Jag har hört allt från teorier om hur man ska förstöra framtiden för mig till hur man ska se till att jag kommer vara tyst för evig tid. Om framtidsspådomarna om mig varit sanna hade jag varit baglady nu och haft dumstruten samt en stor skylt där bak om hur dålig jag är. Dålig som människa, som älskarinna, som kvinna, som lärare, som allt jag står för. Jag är dessutom ful och tråkig. Ja, det kanske är sant allt detta men jag har faktiskt ändå rätt till min åsikt. Till syvende och sist kan ingen ta ifrån mig rättigheten att ha en åsikt. Allra helst för att det aldrig handlar om åsikter som förtrycker folk utan för det mesta handlar om hur vi ska få en bättre värld. Jag har till och med rätt att skriva vredgat ibland när jag anser att människor går för långt med kränkningar och förtryck.

På samma gång man tycker allt det här om mig vill man i tio fall av tio att jag ska höra av mig till dem så "vi kan göra upp". Det är klassiskt. Jag vet inte vad ni tycker men om någon gjorde inbrott i ert hem vill ni ringa upp dem och göra upp? Skulle inte tro det. För att ge sig på människan och inte åskterna är som att våldta och göra inbrott. Jag betraktar dessa människor som gör såhär som potentiella kriminella för de saknar gränser. Hot är också kriminellt precis som förtal. Fast jag tror inte att de reflekterar så mycket över att det faktiskt är kriminellt.

Sammantaget har erfarenheterna ibland varit traumatiska och jag har varit tvungen att ta time out. Men i det stora hela gör sådant här mig ännu starkare och ännu mer medveten om varför det är viktigt att ha ordet i sin hand och vårda det. För som det heter: "I beynnelsen var ordet...". Ur ordet kommer allt och vi har det som både en skyldighet och en rättighet. Jag har en demokratisk rättighet att uttrycka min åsikt men det är som min käre vän Jerker sa: "Det är ingen demokratisk rättighet att kommentera min blogg."

En fjärils vingslag

Jag har fått en korrekturläsare till min blogg som jag önskat länge. En korrekturläsare som påpekat mina brister i språket och ja, jag lovar att bättra mig. Det är mycket slarv ibland och jag försöker se självkritiskt på det jag skriver men det händer att jag inte gör det.

För att fortsätta på gårdagens tema, då jag pratade om detta fega fenomen att skriva kränkande kommentarer anonymt på bloggar och andra forum till kändisar man inte har med att göra, tänkte jag prata om självkritik idag. Det är ju ibland lättare "att se smolket i grannens öga än bjälken i sitt eget" som det står i Bibeln. Vi människor kan lätt se vad andra gör för fel men har svårt att se sitt eget beteende. Bristerna är osynliga för oss i allmänhet och i synnerhet för omogna människor. Hat man sprider är sällan ondska skulle jag vilja påstå, och då helst hat man sprider anonymt på nätet. Sådant är omognad och ju mer omogen man är desto större oförmåga att se sig själv i spegeln.Det kan varje psykolog bekräfta. Det skulle inte oroa mig ifall det var en och annan galning som sprider hat, men så är inte fallet. Det är, som jag sa igår, det är människor som du och jag. Det är vanliga människor som lever vanliga liv men som aldrig blivit vuxna. De vet att det är svårt att stoppa dessa trakasserier och de vet att ingen kan polisanmäla dem för deras tilltag och de tycker att "tåla" är det man ska göra. De egna behoven går före andras väl och ve och de vill ha ur sig sitt hat så de inte sprängs av det. Det är vandrande hatbomber de bär på och blir de kritiserade eller känner sig träffade så exploderar bomben. Symtomen liknar narcissism, alltså en personlighetsstörning och många psykologer och sociologer betraktar vår tid som narcissistisk för att symtomen är så utbredd. Människotypen måste exempelvis vidare ha medhåll och smek och bekräftelse för att hållas på humör. De saknar också slutligen också något väsentligt. De saknar orden för vad det de känner. När man saknar ord för det man känner är det svårare än svårt att se sig själv i spegeln. Det finns de som känt det som att förintas när man ser sitt rätta jag och då är det lättare att vända allt utåt; kritisera andra och helst människor man inte känner och inte har någon relation till. Då är det lättare att bete sig illa och mer acceptabelt i det sammanhang man lever i.

Det här jag säger är allmänkunskap och något som är på tapeten då och då, men det vi kanske inte pratar om lika mycket är att det här har blivit en livsstil. Jag skulle inte säga något om det här omogna sättet var en del i en utvecklingsfas men det är ju inte det. Det har ju blivit en livsstil, som sagt. Bekräftelsebehovet har ökat lavinartat de senaste decennierna. Bara för tjugo år sedan behövde ingen bekräftelse varje dag på facebook eller sms. Det gick att leva ändå. Nu ingår det i vardagsrutinerna att se efter om någon svarat på just "mitt" inlägg, kommenterat något "jag" har sagt, tummat "mig". Vi kollar mobilen för att se om vi är eftersökta och helst ska almanackan vara fulltecknad för att vi ska känna att vi existerar. Bekräftelsen har blivit som en drog. Inte minst att få medhåll och bekräftelse på det man skämtar om kan bli en drog. Helst när man inte har vettiga motargument och inte tänkt igenom sina ståndpunkt och varför man gör saker, säger saker och tycker saker.

Om hundra år tror jag att forskare inte kommer kalla vår tid för IT-eran utan för bekräftelse-eran. Unga människor kommer att få läsa om oss som de som nästan inte tänkte på annat än jagets bekräftelse. Ord som "mig", "mitt" och "jag" är de mest använda. Minst använda är "vi", "oss" och "vårt" i betydelsen kollektivet och samhällsgemenskapen. I den här oförmågan att se sig själv på ett sunt självkritiskt sätt och finns svaret till varför vi har allt från miljöförstöring till brottslighet. Alla problem är en förlängning av det egna egot och kampen för den egna överlevnaden på bekostnad av andra. Så länge vi inte ser oss som ett kollektiv och respekterar varandra; hög som låg, ful som snygg och rik som fattig kommer vi dras med olika typer av samhällsproblem som är våra problem. Alltså inte samhällets problem utan våra problem. Allting börjar kort sagt med det egna jaget och förmågan att se sig själv i spegeln. För ni vet väl att en fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jorden. När man häver ur sig skräp och inte kan vara man nog att stå för vad man säger så orsakar man förr eller senare ett problem med andra ord, och då menar jag inte ett problem för någon man bestämt sig för att hata utan problem för egen del. Om man visste dimensionen på de problemen skulle man tänka sig för både en och två gånger och städa framför egen dörr innan man klagar eller bestämmer sig för att trakassera andra.

Den här moralen

Ni känner till det där fenomenet när man hör ett ord för första gången så hör man det därefter igen och igen flera gånger från olika håll under kort tid? Samma sak är det med livsfrågor ibland. Jag har under veckan på olika sätt stött på det där ordet moral och hamnat i debatter om vad som är rätt och fel. En del tycker inte det alls är farligt att exempelvis plocka smågodis ur godislådorna på Konsum medan andra tycker det är både äckligt och faktiskt stöld. Samma person som plockar godis utan att betala kan samtidigt tycka det är fel att inte ta av sig skorna i hallen när man kommer på besök.

Vi har alla mer eller mindre vår egen moralkodex. En eller två eller flera gånger i livet har vi också gjort både det som är fel, omoraliskt eller rent av förbjudet. Det har också hänt oss alla att vi försvarat oss i den stunden även om vi vet att vi gjort fel. För vem har inte struntat i att ringa upp någon dejt, parkerat fel eller inte lämnat tillbaka exempelvis en lånad tröja? Vi skvallrar och säger elaka saker både om de som inte gjort oss något och de som gjort oss något och det händer då och då att vi är sarkastiska bakom ryggen på de som har makt över oss eller de vi bara inte kan tåla. Hela tiden gör vi saker som är fel och som vi vet är fel. Varken du eller jag går fria från det men det är mest ett konstaterande jag vill göra. Min egentliga anledning att skriva idag är försöka förstå de med dubbelmoral. För där vill jag faktiskt göra skillnad på vi och "dom". Jag tror nämligen inte att dessa människor är lika många som vi som försöker hålla oss till en moralkodex, alltså vi som ofta ställer samma krav på oss själva som andra. Det har nämligen visat sig i undersökningar att de flesta som råkar ut för brott till exempel tar skulden på sig själva, de som är delaktiga i ett gräl frågar sig själva vad deras del har varit, de som är beskyllda för saker de inte gjort frågar sig förr eller senare om de kanske gjort det i alla fall fast de inte minns det. Jag kan räkna upp många flera situationer där vi är självkritiska. Ibland väl mycket. Jag märker denna tendens även i mitt jobb. Som lärare möter man ca hundra nya människor bara under ett år och har man jobbat i över femton år i yrket som jag har så har man mött minst 1 500 nya människor och de flesta äger självkritik annars skulle ingen verksamhet fungera. Jag och du som läser tror jag ofta har funderat över varför man ofta tänker: "Jag förstod inte det där eller det där, men det är säkert mig det är fel på.". Jag kan med säkerhet säga det för den riktigt inbitne egoisten tycker att min blogg är löjlig, tråkig eller rent av obegriplig och skulle aldrig läsa den.

Därför kan jag tala fritt om de jag tycker är ett problem i vår vardag. Den klick egoister jag vill tala om ställer till ganska mycket problem, mycket sårade känslor och mycket förvirring eftersom de ofta har dubbelmoral och saknar självkritik. De har ofta en uppsättning moraliska regler för hur man ska bete sig men det är inte alltid de lever upp till det själva och de kan borsta bort varje ansvar för sitt eget beteende som damm på rocken. Psykologerna brukar säga att man rationaliserar då, man hittar ett bra försvar till varför man gjort si eller så. Ibland, om det är riktigt illa, så förnekar man så hårt de handlingar man gör att man liksom lever två liv. För att ta ett extremt exempel: Hagamannen levde ett normalt familjeliv och hämtade sina barn på dagis om dagarna, var omtyckt på jobbet men begick våldsamma våldtäkter om nätterna. I liten skala har vi de som kan säga vilka elaka saker som helst, mobba på jobbet eller kränka sin fru eller dotter med tillmälen men samtidigt tycka det är tecken på dålig karaktär att gilla godis eller röka. Det är i och för sig inte alltid det är enstaka människor som fungerar så här. Vi kan fungera såhär i grupp också. Jag vill inte låta fördomsfull men min erfarenhet är att bland annat det frireligiösa livet ofta har starka moraliska uppfattningar om hur man ska leva som kvinna exempelvis, men kan tillåta mannen ha andra mer lösa moraliska livsprinciper. I sådan miljö där man gör sig till språkrör för Bibeln som vägledare och som Jesus som förlåtande vill man inte sällan döma med ena handen och förlåta med den andra, och det är väl en av anledningarna till att jag aldrig velat vara en del av ett sådant sammanhang även om gemenskapen kan vara kärleksfull. Det har gjort mig illa berörd att man kan döma ut människor så hårt och samtidigt tala för försoning. Det är en ekvation jag inte fått ihop.

Hur som helst så med dömande om hur man ska leva och med vaga eller oklara gränser för vad som är rätt och fel att göra mot andra, det vill säga om man har svag integritet, så sprider vi ett gift i vår närhet. Så är det och jag tror att få saker som att sakna integritet är skadligt för samhället vi lever i.  För miljöboven är lika farlig som inbrottstjuven. Vidare är vår dagliga mentala hälsa i fara när vi utsätts för människors svek, maktmissbruk eller osanningar. Vi får svårt med tilliten, gamla människor vågar inte gå ut, det kan ta år att repa sig från otrohet och sviken vänskap. Det här tänker vi sällan på och för det mesta så tas de tinte på så stort allvar faktiskt. Detta med svek menar jag. Det har nästan ingen status alls idag att vara ärlig, det är nästan på gränsen till att vara dum och löjlig. Vi ska tåla saker. Vi ska tåla att man sviker respekten för kvinnor till exempel. Vi ska exempelvis tåla att bli kallade för fittstim och invandrare ska tåla att vi sviker de mänskliga rättigheterna genom att ta in SD i riksdagen. Invandrare ska tåla att SD kommer till makten med sitt öppna förakt mot dem och de som utsätts får skylla sig själva om de inte kan försvara sig och det har till och med blivit modernt att vara lite av en rebell som VÅGAR säga "sanningen" om invandrarhat. Det skrämmer mig att bristande förståelse och integritet är tecken på att veta hur man ska leva "klokt". Det är så oklokt som något kan bli att vi tänjer gränser för vad vi får göra mot varandra.

Förr så hade kyrkan en slags moralisk makt över oss och vi var hjärntvättade med Luthers ord om hederlighet. Nu finns inte det längre och vi famlar för att hitta nya moraliska gränser. Varför det inte råder total laglöshet där egot får härja fritt beror såklart på att vi har lagar för vad vi inte får göra men en stor del av det vi kan göra illa vår nästa med är inte lagstadgat och varför vi fortfarande kan leva ganska befriat från att bli illa behandlade beror på att flertalet av oss har en inre moralkodex och ett samvete. De som tänjer på gränserna är inte vi utan "dom" andra, om jag får uttrycka mig så och varför de lyckas göra det svårare för oss, varför SD har kommit till makten, varför människor tar livet av sig när de blir fråntagna A-kassa, varför självmorden ökar bland ungdomar beror på tänjda gränser. Självmord bland ungdomar beror till stor del på mobbning och att man känner att man inte har en framtid, men allra mest på mental och själslig smärta.

Mental och själslig smärta är konsekvensen av ett integritetslöst samhälle där vi tillåter allt mer usla och låga handlingar som vi rationaliserar till något slags tecken på att vara klok som klara sig. Man är helt enkelt den som äter istället för att vara den som äts. Man är ingen looser. Men tyvärr så är den vinsten inget annat än en illusion. Ett samhälle som tillåter de ociviliserade att äta andra för sin egen överlevnad är dömt att dö av den enkla anledningen att det är som att äta sig själv. Vi är alltid i alla lägen beroende av varandra för egen överlevnad och vi måste ha det i minnet när vi lever våra liv. Vi skulle inte ha någonting om vi inte hade varandra. Att döma och peka finger är att döma sig själv för tre fingrar pekar alltid tillbaka på en själv då. För man håller ju inte på sin integritet för andras skull utan för sin egen och för att vi inte kan förutspå vad vår värsta fiende eller den vi föraktat värst kan vara till hjälp med i framtiden. Därför är det i grund och botten aldrig meningsfullt att diskutera vad som är rätt och fel utan det mest meningsfulla tycker jag nog är att diskutera varför man inte ska döma alls överhuvudtaget.

Att söka kontroll

Nu var det länge sedan jag träffade den där typen som alltid säger att allt är bra, bättre och bäst i livet så egentligen kanske inte ämnet är aktuellt för just mig längre. Men på sätt och vis är det ändå det. För livet handlar ju hela tiden om att välja inställning som i sin tur avgör vilka människor vi väljer att ha i våra liv.

Det är ju så för alla att vi dras till en viss typ och andra väljer vi bort och jag väljer ofta bort typen "allt är bra" eftersom umgänget blir en ständig tävlan och man riskerar att bli utsugen på energi. Väldigt lite av det som sägs emellan vederbörande och en själv är äkta och den där fikastunden känns mest som ett påhäng.

Jag känner mig efter en sådan pärs plötsligt avslappnad och tillfreds inombords när jag träffar människor som talar öppet om hur saker och ting förhåller sig både med det bra och med dåliga. Människor som inte automatiskt tror att det här jordklotet går ut på konkurrens och den som gör vackrast bild av sig själv vinner. Det blir spänt, trångt och fyllt av massa osanningar i luften. Då är det lättare att andas och vara sig själv när stämningen andas acceptans och varje liv har sitt värde hur det än ser ut.

Jag var igår med om en incident där man ser hur djupt olyckliga en del människor är i sitt liv och det är vi alla rädda för eller osäkra på hur vi ska tackla, vad vi ska göra och vad vi ska säga. Men det gör också mig mer tacksam för det jag faktiskt har och hur jag har det. En tacksamhet som i sin tur också gör mig till en bättre människa. Jag tror i alla fall att det är trevligare att umgås med mig om jag inte klagar på småsaker.

Typen som alltid smågnäller hela tiden och som det pyser ut en slags konstant massnöjdhet är egentligen motsatsen till de som säger att "allt är bra" ändå har de mycket mer gemensamt än några andra. Det kan helt enkelt inte eller vet inte om att det bara finns en sak att göra ifall man vill bli gladare och det är att acceptera saker och ting och andra människor som de är.

Det är bara ett ord som är nyckeln till den hemligheten, ett enkelt ord och det är acceptans. Så länge vi inte accepterar livets faktiska villkor, så länge får vi spela en teater där andra får statistroller eller börja klaga på att disken inte är diskad, att tandkrämen är knycklad på fel sätt, att tidningen kommer för sent, att skorna man köpte inte var bra, att vänner inte hör av sig så ofta, att vattnet smakar illa, att mjölken står för långt bort i kyldisken, att ingen torkat av dammet på lampan i badrummet, att filtret inte är bytt i torktumlaren. Men även om man tycker att det är ett världsproblem när man inte får människor att göra det man vill eller att människor inte beter sig som man vill så är det faktiskt inga problem. Ingenting sådant är viktigt längre när tumören är ett faktum eller när man aldrig blivit älskad i hela sitt liv eller när frun dör plötsligt vid pensionen och en ålderdom i ensamhet är ett faktum, när man har värk varje dag eller så.

Det är ingen människa som tror på någon enda att livet är perfekt. Det säger till och med de som alltid säger "allt är bra". Men bara perspektiv och acceptans kan få oss att se det på riktigt för faktiskt föreställer vi oss alla det perfekta livet, trots att vi säger att det inte existerar. Vi kan aldrig förändra de faktum omkring oss att kollegan inte byter ut kaffefiltret men vi kan ändra vår inställning till det. Vi kan även ändra inställning till att ett förhållande tagit slut och att tumören är ett faktum. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger bara att möjligheten finns och eftersom den möjligheten finns är heller inget omöjligt och i grund och botten är det egentligen ett mirakel. Det är ett mirakel att vi har den enda riktiga kontrollen över våra liv inombords och det är den enda kontrollen som är verklig.

Det unika svaret

Livsberättelser är något av det mest fascinerande jag vet. Ni som läser min blogg vet det. Igår fick jag återigen höra en berättelse som fångade mig sådär så att tiden står stilla. Efteråt känner jag mig varje gång allt rikare. Jag går inte in på detaljerna här såklart men jag kan säga att det handlade om detta vi alla upplever ibland. Då någon vi litat på visar sig ha bluffat så pass mycket att han eller hon satt hela vår tillvaro på spel. Vem som helst kan när som helst råka ut för detta och det kan göra att själva grunden vi står på briserar. När man väl rest sig och går därifrån ligger önskningar och drömmar i spillror och man har bara en möjlighet att fortsätta gå och försöka tro på en ny framtid. När detta händer är det självklart svårt att se en mening men i varje upplevelse ligger en dold lärdom bara vi tillåter oss att öppna ögonen för den. När vi väl gör det brukar den vara ganska enkel, självklar och uppenbar och då slås vi av en aha-upplevelse. Svaret, om det är rätt, är aldrig allmängiltigt utan personligt, som att någon lyst upp ett inre mörkt rum inom oss och gett oss svar på en fråga vi medvetet eller omedvetet haft länge.

Livet är fullt av önskningar och det är en av våra stora drivkrafter. De steg vi tar är ofta en början på en resa att uppfylla önskningar och då vill vi ju såklart inte ha dessa raserade. Det är jobbigt och komplicerat att söka meningen, livet ska helst gå på räls. Men livet i sig är ju sällan okomplicerat och att tolka livet är svårt. Besvikelser eller livschocker är exempelvis inte alltid en signal att ge upp och välja en annan väg. Ibland är besvikelser på människor eller livsförhållanden bara hinder på vägen, och då kan det vara knepigt att tolka livet. Det var ju exempelvis svårt för Steve Jobs att veta om det var lönt att fortsätta när alla köpte Microsoft men något drev honom även när han låg ensam hemma och grät. Önskningars karaktär kan också växla och komplicera livet mer än förenkla det. En mängd saker vi vill och önskar går aldrig i uppfyllelse medan andra saker faktiskt går i uppfyllelse och hälften av de sakerna visar sig då och då inte ge oss det vi trodde. En del av oss har också en förmåga att undvika saker som vi faktiskt vill ha för att vi är rädda för dem eller tror att vi inte är värda dem. Ur ett visst perspektiv kan det tyckas som om livet försöker ge oss hela tiden men vi stretar emot som små barn som inte vet vad som är bäst för oss själva och ibland komplicerar det mer än nödvändigt. Som en följd av det är det en märklig paradox att hinder och besvikelser är nödvändiga för att lära oss att förenkla livet. Med andra ord är det som verkar jobbigt och komplicerat det vi måste göra för att livet inte ska bli jobbigt och komplicerat. Upprepade besvikelser är inte minst ett tecken på det, upprepade besvikelser producerar livsfrågor vilket också, förutom önskningar, kan vara en enorm drivkraft.

Men vi har sällan någon hjälp mer än självhjälp vad det gäller att söka den personliga meningen. Vi har ett enormt utbud av "personlig utveckling" och massa böcker och terapeuter men det är som att leta efter en nål i en höstack och ibland är det väl flummigt kan man tycker. Vidare har vi heller inte så mycket stöd av psykologer. Människor kan gå i åratal i terapi utan att någon alls reagerar på varför det inte hjälper, varför människor till exempel inte kan göra sig av med skam och skuld över saker som hänt dem. Varför terapi inte fungerar kan ju såklart bero på patienten lika mycket som psykologen och ofta är det väl fifty fifty när dödläge uppstår och boven är osynlig. Boven skulle jag vilja säga är vår kultur, hur man tänker i en kultur är ju osynligt. Vi jobbar till exempel inte särskilt mycket på att söka meningen i vårt samhälle. Den rådande inställningen är att det "onda" som händer oss är av "nödvändigt ont" och psykologer säger tyvärr att vi bara måste acceptera att svåra saker händer oss. Bara för att "det är så". Det är bra med acceptans men det irriterar mig att man gör sökandet till något fult. Om man bara hade en liten promilles aning om hur värdefulla misslyckanden, sorg och trauman kan vara för oss människor, vilken enorm ädelsten det kan vara i ryggsäcken så skulle vi tänka om och det skulle förbättra livet för oss människor och öka förståelsen för oss själva. Men för att nå dit på riktigt räcker inte att bara acceptera eller gå på yoga. Vi måste forska för att nå svaret.

Svaret, jag pratar om, som får alla friska och befriade från trauman är i hundra fall av hundra svaret på den personliga meningen med det som händer. "Varför händer det här mig?". Vi kan ta det som händer oss väldigt personligt tyvärr fast det inte är det, men samtidigt så hoppas vi lyckligtvis på att det också finns ett unikt svar just för mig, och det gör ju alltid det om vi kan tillåta oss själva att söka det. Alla frågor som dyker och just frågan om varför det som händer just mig kan vara en drivkraft, som sagt. Det behövs i vårt materialistiska samhälle där vi inbillar oss att det inte finns någon mening, att vi bara dör. Absolut ingen, absolut ingen som varit med om svåra saker och kommit igenom dem med livet och hälsan i behåll påstår något sådant dumt. Uteslutande alla säger att de lärt sig något och ser en större mening med det som hänt. Uteslutande alla säger exempelvis att de lärt sig att vara mer tacksamma för det lilla, de är ödmjukare och de har släppt kontrollen för de insett att det bara är en illusion att kontrollera tillvaron. De har insett att maktmissbruk är att skada sig själv och andra och de har blivit bättre på att hantera sig själva istället för att kontrollera andra. De är också mer medvetna om att inte skada djur och natur. De flesta har med andra blivit mer medvetna om att och hur man värderar livet och allt levande. De kan också skilja på vad som är viktigt och vad som är oviktigt i livet. Så det där att det inte finns en mening är gallimatias. Livet är synonymt med det pedagogiska begreppet "learning by doing" och ni som är pedagoger och läser det här vet hur lång tid det tar men också hur säker man är när man väl kan det man lärt sig. Ingenting är längre en tro och ytlig kunskap, det man lärt sig har blivit ett med en själv och en vetskap.

Såklart är det inte ett måste att råka ut för trauman för att uppskatta livet och hitta en personlig mening. Vi lär hela tiden varje dag. Hela planeten Tellus andas "learning by doing" varje sekund och det fina i kråksången är ju att man när som helst kan fundera över sin egen personliga mening fast nästan ingen gör det om man inte blivit tvingad av livets besvikelser att ta reda på vad ens egna unika upplevelser har lett till. Jag skulle därför idag vilja slå ett slag för att påminna om och höja medvetandenivån i just den här frågan. Alla som läser det här skulle jag vilja att ni plockar tre saker som fått er ner på knä i livet och fundera på vad det absolut unika svaret just för dig kan vara. Varför hände det just mig och inte grannen? Jag är helt säker på att samtliga kommer att veta varför i två fall och i ett tredje är det luddigare. Det tredje kan vara kärnan och upprinnelsen till att en mängd andra händelser skett och hittar men svaret på den kärnfrågan löser man hela den personliga livsgåtan. Det är lika sant som det är sagt men också lättare att säga än att göra.