Bränd jord och nytt liv

Svedjebonden bränner jorden för att få syre och nytt liv. Det växer bättre efter allt har dött. Död och liv håller ihop som ler- och långhalm. Döden som sådan skrämmer för vi vet vad vi har men inte vad vi får. I stort och smått är döden alltid därför förbunden med rädsla. Utan vi märker det pågår ständigt små minidödar och de är alltid förbundna med smärta. Det är svårt att lämna något man är van vid hur dåligt det än är för vi är för mesta hellre kvar i det som inte längre fungerar än prövar nytt. Vi kan aldrig gå in i det nya utan rädslor och ovisshet. Det kan vara knäckande, helst ovissheten. Att aldrig ha en aning om vad framtiden bär med sig, vad man ska bo, slå sig ner, leva med. Med andra ord hur, var och när ny stabilisering och trygghet ter sig och inträder. Det är gungfly, oro, förvirring och till och med panik innan man är över på andra sidan. Inte märkligt alls att vi skyr själva döden, både den bokstavliga och bildliga. När det händer är det allt annat än kul men efteråt blommar nytt liv igen, och då som alltid långt ner under jorden finns fröet som får nytt friskt syre nu när det gamla och utslitna är borta.