En utomjordings betraktelse

Funderar ni på hur icke-svenskar ser på oss? Jag gör det i alla fall och ibland funderar jag på hur en eventuell utomjording ser på jordklotet. Såklart måste det finnas mer liv än vi här på Tellus. Det vore väl ganska självupptaget att tro att man är den enda skapelsen. Kanske vi inte kan nå varandra eller är det bara vi som inte kan nå annat liv än vårt eget. Kanske det dagligen åker förbi utomjordingar här utanför på Vintergatan. Vem vet?

En av mina favoritfilmer är K-pax. Ni vet han utomjordingen Prot som kommer tillfälligt till jorden för att studera den. Han förs till psykvården ganska omgående och ska behandlas för sina vanföreställningar. Själva filmen och boken är mycket intressant tycker jag och en hel del att tillföra vår värld. Det ska jag inte gå in på här dock. Men idag vill jag vara en Prot som studerar jorden utifrån.

Vad skulle vara det första en utomjording lägger märke till? Jag inbillar mig att det är denna gryta av död och ständig återfödelse som slår dem. Detta att vi lever tätt inpå varandra och slåss om utrymme, mat och kläder på vissa ställen, på andra lever vi isolerat och ensamt men ändå dör och gror och växer allt i en ständig cykela av död och pånyttfödelse. Tittar man lite närmre kanske man också ser att vi är till för varandra. Allt man äter, ha på sig och pysslar med varje dag har någon skapat eller jobbat för. Vi är helt beroende av varandras insatser. Vi kommer inte långt om vi inte får hjälp att åka till jobbet på morgonen med bilen vi köpt eller någon lagat på verkstaden eller bussen som busschauffören kör, vi utför ständigt tjänster åt varandra.

Tittar utomjordingen ännu närmare ser säkert han eller hon också hur vi speglar oss i varandra varje dag, med andra ord ser han eller hon (eller om nu utomjordingar har kön) hur beroende vi är av det för att utvecklas. Barn som är isolerade utvecklas långsammare än de som inte är det och barn man inte kommunicerar med utvecklas också sämre. Vi behöver kontakt och spegling i andra för att utvecklas och utvecklas är viktigt för oss jordbor. I utbytet behöver vi uppmuntran och positiv feedback för att utvecklas men faktiskt så händer ju saker med oss även när det man får från andra inte är så bra.

Jag vet inte hur utomjordingar har det men de kanske blir förvånade över mänsklighetens enorma behov av utveckling. Vi söker den hela tiden, vi utvecklar nya sätt att leva, tänka och känna, vi utvecklar tekniken, samhällsstyren och nya uppfinningar som hjälper oss lika mycket som de skapar problem för oss. Idag är till och med vetenskapen rädd för att tekniken ska gå om oss människor och få eget liv! Vanliga människor kan också tycka det är otryggt när utvecklingen går för fort och det blir för mycket. Vi människor och vårt inre utvecklas ofta inte lika snabbt.

De flesta är faktiskt emot att utvecklas. Det är inte sant tänker du och grunnar på hur mycket du velat utvecklas inom ditt jobb och som människa. Men faktiskt finns ett avgörande motstånd inom oss, det är när vi stöter på våra brister. Det är saker vi inte vill ta i och då tycker vi inte om att det blir för djupt och för tungt. Fast en utomjording skulle notera i sin resejournal att vi trots motståndet ändå utvecklas när vi möter svårigheter och kritik. Vi har till och med ett uttryck för det: det som inte dödar härdar. Så kort sagt så utvecklas vi även när vi egentligen vägrar.

Utveckling är vår "grej" här på jorden hur som helst och vi söker och letar efter livets mening och hur universum ser ut och vi gräver i allt och frågar oss hur vi kan hitta ny kunskap som svarar på alla frågor vi har. När svaret kanske är närmre än vi tror. En utomjording skulle nog ta för givet att vi är här för att utvecklas, att det är jordbons mening, eftersom det i stort sett är det enda mänskligheten tänker på. Bli bättre!

Bli bättre-planeten har det så finurligt också att allt som händer oss får oss att utvecklas. Ibland känns det som att det får oss att avvecklas men vi kan ge oss den på att vi lärt oss något i slutänden. Det är kort sagt ständigt utbyte av hjälp till självhjälp och utveckling var vi än vänder oss. De enda tillfällena vi slipper utvecklingen är när vi isolerar oss hemma men då kanske Jehovas vittne ringer på dörren och ger oss utmaning i alla fall. Ja så håller det på.

Ni som tycker det här är nonsens respekterar jag. Alla måste få ha sin syn på saker och ting men ni som tycker det är lite intressant får gärna fortsätta läsa: En utomjording kommer inte märka så snabbt vad som pågår eftersom för henne eller honom så är det ett jytter av utbyten hela tiden här på Tellus. Men efter ett tag så kommer kanske han eller hon märka att det är självorganiserat jytter. Det finns en ordning i kaoset på något sätt eftersom saker och ting verkar hända i exakt stund, minut och sekund då vi behöver det. Alla kan komma på åtminstone ett tillfälle då exempelvis hjälp kommit i rätt stund utan att man direkt bett om det mer än som en bön till en Gud man vanligtvis inte tror på. Då när man har panik ni vet.

Jag minns ett sådant tillfälle. Jag tror att jag cyklade hem från stallet. Jag skulle cykla hem och det var långt hem och jag hade en viktig tid att passa som jag inte minns längre vad det handlade om. Jag var i alla fall väldigt frustrerad och arg när jag upptäckte att kedjan gick av och jag insåg att jag aldrig skulle hinna ifall jag var tvungen att släpa på den här cykeln hela vägen. Jo, du har gissat rätt. Det kom hjälp från ingenstans. En äldre herre var ute i sin trädgård och ropade på mig och undrade ifall jag behövde hjälp, och det gjorde att jag hann hem i rätt tid. Det kan såklart vara slump och tur och ska jämföras med alla gånger man inte fått hjälp.

Men finns verkligen slumpen? Om man ser själva Tellus skapelse som sådan med den självorgansierade kaos som ständigt utvecklas så bör man fråga sig om det ens är möjligt att jorden skulle vara en slump. Det måste inte nödvändigtvis vara en Gud, en man med skägg, bakom universums eventuella plan men någon typ av uppstyrning tycker jag inte är helt ologiskt att anta att det finns. Vi kan inte slänga ut delarna till en Boeing 747 och hoppas på att delarna hittar dit av sig självt, sa någon för att beskriva att tron på slumpen och naturen inte riktigt håller. Det är ju sant men det är precis vad som händer när cellerna hittar rätt av sig självt när ett barn blir till eller när elektroder kommunicerar. Naturen tycks organisera sig själv med hjälp av ett slutmål. Cellen vet vad den ska bygga - ett barn.

Ja men alla gånger det inte går så bra då med barnet eller med något annat? Skulle det finnas en mening och poäng i det? Ja, det beror för det första på ifall man gör skillnad eller inte på när något slutar dåligt eller inte som man vill. Ett ordspråk säger att: Det kommer bli bra tillslut och är det inte bra så är det inte slut. Det är faktiskt något som håller i längden. För det andra kan man inte uttala sig om slutmålet för exempelvis en personlig tragedi. Men det finns ingen värsta tragedi som någon kommit ut ur utan att lära sig något, utan att ha utvecklats. Vi jordbor skattar utveckling så högt att vi med djup tillfredsställese, utan undantag, säger: "Jag uppskattar livet mer nu än innan tragedin.Det är jag tacksam för och jag är tacksam för att fått möjlighet att lära mig det för det har gjort mig mer levande och gett mitt liv mer innehåll.

Jag är dödligt kär i dig...

Det här med relationer har varit aktuellt över midsommar. Jag blev uppringd av dottern som var upprörd över hur en kille till hennes kompis gjort slut på själva midsommarafton och då också på ett fult sätt. Varje relation man går in i är en risk konstaterade jag i mitt stilla sinne under tiden dottern pratade av sig.

Det kan man också se bara man slår upp Aftonbladet. Nästan varje månad begås mord på äkta hälft eller sambo. Men trots att jag tycker att den typen av brott ökat och det dessutom är fler kvinnor som blivit förövare är det inte så. Siffran är konstant enligt BRÅ (brottsförebyggande rådet). Våldsbrott med dödlig utgång sker i hemmet till 90% och det är övervägande män som står för handlingen - 70%. Anmäler inte män när de blir misshandlade i hemmet? Jag tror nämligen inte stenhårt på siffror. En sak till saknar jag, någon statistik över psykisk misshandel. Jag är också intresserad av vad som ligger bakom den här typen av brott. Varför gör man helt enkelt inte slut?

För inte så länge sedan pratade jag med en man som berättade att han och hans fru bjudit hem hennes älskare på middag. Hon påstod att älskaren bara var en vän och äkta mannen valde att tro på det. Så de satt alla tre vid bordet och låtsades att detta var hennes bästa vän. Ingen ifrågasatte moralen i detta, inte ens mannen när han berättade detta för mig långt efter det skett och älskarens roll var avslöjad. Hon hade då redan, innan middagen, dessutom en annan gång skickat iväg sonen till morföräldrar, dottern fick vara ensam hemma när hon själv stack med älskaren och fiskade. Hon umgicks så mycket med  älskaren att han blev ett dagligt samtalsämne vid köksbordet och tipsade sin äkta man om älskarens bantningsmetoder. Ändå ifrågasattes inte moralen. Jag blev helt chockad och satte i halsen. För även om frun är utflyttad nu tillsammans med älskaren anser hon ändå sitt förra hem som sitt och sin trygghet. Kan vi förnedra oss själva och andra till vad som helst bara vi får ha kvar tryggheten och bara så länge det vi gör inte är offentligt? Är det kanske inte heller så lustigt då ändå att skjutvapnet kommer fram? Jag vet inte, jag spekulerar bara men kanske sådana här svarta lögner och förnedrande skådespel leda till att det tillslut så att säga "klipper" hos den andre. Det är nämligen för mig ofattbart att man inte skiljer sig innan man tar fram vapnet och skjuter eller bensinen och tänder på huset. Men kanske är det inte så enkelt. När de moraliska gränserna är utsuddade så är de ju på något sätt. Det går inte att så att säga rita dit dem igen. Jag vet att det är svårt men räknade vi in psykisk misshandel i statistiken skulle den kanske bli mer korrekt och säga mer om verkligheten.

Det här pågår inte långt ifrån oss. Även om man - eller åtminstone jag - får den känslan när man läser tidningen. Det står klart och tydligt att våld i hemmet har skett i: Västervik, Alingsås, Malmö och så vidare men ändå får jag för mig att det är avlägset typ Los Angeles skumma gränder. Det händer i alla fall inte mig eller i närheten av mig. Men det sker hela tiden i vardagsrummet hos grannen och även jag själv har varit en del i det. I mitt fall var det "tjugo frågor" när jag klev innanför dörren, tumgrepp på överarmarna när han försökte tvinga fram information var jag varit, vem jag pratat med och hur länge, telefonen analyserades och avlyssnades samt plånböcker länsades. Ja inte på pengar då utan på massa kvitton som kanske skulle avslöjat vad jag gjort. Det är också psykisk misshandel. Har vi svårt att definiera psykisk och fysisk misshandel? Har vi så svårt att tro att det händer oss att vi inte ens tror det när det verkligen sker? Är det en försvarsmekanism hos oss som säger att "Ja lite tjafs var det men inte misshandel"?

Jag tror inte vi behöver psykologin alltid för att förstå varför vi människor har så jäkla svårt med relationer. Vi behöver älska oss själva och det är svaret på det mesta. Vi människor är inte så nogaräknade med oss själva och därför inte så noga med vad vi gör mot andra människor. Vi tror att vi har ett skäl bara vi på något sätt kan rationalisera det hela. Ja jag vet att jag kanske förenklar men ibland är det inte alltid svårt. Dock ska jag inte analysera det här. Det får bli en annan gång.

Det jag vill säga är istället att avslöjar vi inte för oss själva och för andra hur det faktiskt ligger till med oss och våra tillkortakommanden så löser vi aldrig problematiken och vi kommer åt mörkertalet. Statistiken är ju inte sann eftersom sådant här sker i hemmet och den lilla promille som kommer in i statistiken är bara en liten del av ett stort berg. Det här är ju också saker vi helst inte pratar om, saker vi knappt kan erkänna för oss själva, som sagt, och som inte alltid vår omgivning heller är så pigga på att lyssna till eftersom det är så svårt.

Tack och lov har Aftonbladet (av alla tidningar) en artikelserie som handlar om kvinnomisshandel och att påtala problemet och upp med det i ljuset gång på gång på det sättet är väldigt bra. Det blir värre om det får ske i skymundan. Dock tror jag fler män än vi tror är utsatta för kontroll, förtryck, psykisk misshandel och så vidare än vi tror. Fast jag tror faktiskt att det är svårare för oss att få dem att erkänna det. Vi har en ganska svår nöt att knäcka där. Har vi kvinnor svårt att erkänna en misshandelssituation så har män ännu svårare att göra det. Det är så givet på något sätt att en relation är en risk för oss kvinnor och inte för män. De riskerar sitt hjärta och allt det där ja, men förövrigt är det ganska givet att en relation är riskfri för män men så är det inte.

Extended family och alla frågor det för med sig...

Idag har diskussionerna rört sig om storfamiljer och då menar jag familjer där bonusbarn och plastpappor och plastmammor ska leva tillsammans. Det är ju egentligen inget nytt under solen. Under sextonhundratalet var det väldigt ont om män. De gick åt i alla krig Sverige förde då. I en del byar fanns bara barn och åldringar kvar, ja och så då kvinnor. Det är inte så känt men faktum är att det århundradet är singelkvinnornas århundrade. Det vanliga var att man kanske hann leva några år tillsammans innan Gustav II Adolf kallade maken ut i kriget och i nio fall av tio dog han av umbäranden som sjukdomar och svält, inte på slagfältet. Det fanns inget annat val för kvinnorna än att på egen hand sköta gården och göra både mans- och kvnnosysslor samt ta hand om barnen. Kvinnor fick på så vis ganska mycket inflytande och makt och hade en ekonomisk frihet som vi kan likna den vi har idag. En del levde ensamma resten av livet medan andra hittade en ny av de få som var kvar. Ofta handlade det om att någon man som blivit hemförlovad för att han inte kunde kriga längre, en krympling (som man sa) blev ny pappa i gården. Alternativt gifte kvinnan om sig med en yngre förmåga och skaffade nya barn. Tio eller tjugo års åldersskillnad var ingenting på den tiden. 

Men hur det än var med det så var det då som nu så att man inte var någon familj i rätta bemärkelsen om inte en man fanns med i bilden. Det är annat over there, alltså USA. Där kallar man allt som har med släkt för family or extended family om det är fler än singel- eller kärnfamiljen man syftar på. I första hand ifall den äldre generationer lever tillsammans med den yngre, som i bondesamhället men också när nya medlemmar gör entré i familjen. Det är friskare på något sätt, tycker jag. Att reducera släktband för att en man inte finns tycker jag vi ska börja betrakta som föråldrat. Det är så mycket vi påverkas av vad det gäller USA så varför inte ta efter?

På sextonhundratalet tänkte man inte på hur man skulle knåpa ihop en ny familj.Familj förr i världen hade solklara roller. Det var husbonden, alltså mannen, som hade all makt men också ett ansvar. Man följde det som lilla katekesen sa, den så kallade hustavlan. Du ska lyda din Gud och din husbonde, prästen och överheten. Gjorde du inte det så hamnade du helt enkelt i helvetet. Punkt. Inget mer tjafs i den frågan. Som barn i en extended family det vill säga med en ny plastpappa till exempel så hade du inget annat val än att lyda. Din åsikt var ointressant. Men mannen hade också ett ekonomiskt och husbondeligt ansvar. Bland annat skulle han avla barn. I ett gammalt protokoll från gamla fängelset i Kalmar går det att läsa att en kvinna polisanmälde sin man för att han inte hade sex med henne. Hon fick rätt. Det gick under husbondens ansvar och han fick tolv dagar på vatten och bröd samt lova dyrt och heligt att bli bättre på "sängalag". Det jag vill säga är det inte rådde några tvivel om vad som var rätt och fel i ett äktenskap. Det var mycket som var självklart.

Förtryck är självklart inte bra. Att som kvinna och barn inte ha något att säga till om är självklart baksidan. Det behöver jag kanske inte säga för att det är ju därför vi gått ifrån det och låtit barnen vara en del av hur vi bestämmer livsvillkoren och vilka vi ska leva med. Vi låter inte mannen bestämma allt och plötsligt står vi där med mer frihet än vi kan hantera. Med all denna frihet följer också en viss förvirring om hur vi ska göra för att det ska bli bra. Ja, det är inte lätt.

Hur mycket ska exet och barnen få bestämma? Jag hade ett förhållande med en man med två barn med en annan kvinna. Hon hade lite svårt med gränser kunde jag då tycka. Hon kunde plötsligt stå i köket när jag kom från duschen, hon åt frukost med oss och hon ville umgås med mig, som bästa väninnor. Hon hade åsikter om vad vi skulle göra på semestern, vad vi skulle köpa till "hennes" barn och så vidare. Mannen i fråga tyckte det här var toppen. Så här ville han ha det! Jag ifrågasatte det och undrade om han inte i hemlighet drömde om att ha två fruar. Ja, man har väl rätt att undra? Han såg det mer som att vi alla var vuxna och stod över svartsjuka och sådant. Själv ville han helst inte ha så mycket med mina barns pappa och göra och då föll ju hans argument tyckte jag, och mitt vann.

Fast på ett sätt kan jag förstå honom. Det är så himla svårt när vi inte har hustavlan längre, höll jag på att säga. Nej, såklart vill jag inte gå tillbaka i utvecklingen, men fråga är vart vi är på väg? Vart leder detta till? Håller vi på att bygga upp nya regler för vad som ska gälla? Eller famlar vi i mörkret? Jag kunde inte i mitt fall gå till länsman, prästen eller så och fråga som kvinnan på sextonhundratalet som fick hjälp då hon ville ha sex. Jag hade ju mina vänner på min sida men han hade ju sina vänner på sin sida och ord står mot ord. Hade jag rätt som ville ha min privata sfär och slippa möta hans ex halvnaken från duschen eller hade han rätt som ville ha en extended family? Ja om han hade accepterat mina barns pappa på samma sätt. Då hade det ju saken varit biff kanske ni tänker. Men säg att han hade det. Hade han haft rätt då? Hade det varit mer på mina villkor ifall han och jag också hade haft barn? Och säg hade det varit lättare om det varit en kvinna jag levt med som hade haft en man tidigare? Hade hennes ex då förvandlats mer till en "kompis" då? Hade jag känt mig bekvämare med det? Ja, kanske? Ja frågorna är många och fler tycks de bli. För vi ska inte tro att vi inte faller in i roller tillsammans med andra människor och roller har alltid olika status och vi förhåller oss absolut olika till människor beroende på vilken roll och status de har i våra liv. Det visste även sextonhundratalsmänniskan och därför fanns hustavlan.

Kort sagt vill jag säga att det snart inte räcker med att säga som min mormor "Var och en blir salig på sin tro." Nej, jag tror inte på att alla kan göra lite som de vill och tycker i varje familj. Jag tror att vi människor behöver självklarheter och moraliska och sociala gränser för att må bra och vi mår inte bra när vi stångas för mycket mellan helt skilda sätt att se på saker och ting. Det räcker inte alltid att kommunicera när självklarheter går vitt isär. Ibland har jag trott att människor som får ihop det är särdeles duktiga på det och har funnit mirakelmetoden jag inte funnit än, men när jag ser mig omkring lite bättre så är det inte så enkelt. Helst inte när man tittar under ytan då märker man hur mycket människor i grund och botten stångas med dessa frågor idag.

Mirakel av skönhet

Tänkte en del på detta med harmoni idag när jag åkte till jobbet. Tidigt på morgonen så doftar det gräs och blomster från ängarna, fukt och sol från skogen. Sjön ligger omgiven av en kuperad terräng med små vackra hus omkring. Så det bästa av allt: morgondimman dansar som älvorna dansar över djupblå glittrande sjö och fåglarna ackompanjerar med stilla kvitter. Bilden är betagande och alla mina sinnen vaknar. Doften är stark och det verkar som min hörsel verkar bättre för jag hör olika nyanser av toner plötsligt. Det väcker mitt medvetande och jag upptäcker hur långt borta i tanken jag varit. Stressad och jagad märker jag hur uppe i varv och icke närvarande jag i själva verket är.

Mitt i detta mirakel av skönhet springer en älgko över vägen. Hon travar förbi mig som får stanna för att släppa förbi. Hon gungar smidigt och kraftfullt över ängen av högt gräs och smörblom. Hon är så hög och jag förvånas över att älgar är så stora och mäktiga djur. Hon kan förinta mig på ett kick men hon gör det inte för jag hotar henne inte. Det är glittrade gult och som av diamant i daggen när älgkon frustande och med högt huvud och långsam trav försvinner vidare in i skogen. Det är en känsla av total harmoni jag kör rakt in i kan man säga och jag får skuldkänslor för att jag sprider mina avgaser mitt i detta mirakel av skönhet. Skulden ökar när jag tänker att naturen fortsätter som den är och vänder andra kinden till. Den ger aldrig igen. På mig.

Så behöver jag stanna och gå in på ICA en sväng för att köpa frukost och jag möts av skvalmusik, slammer, höga röster, skärande mobilsignaler och disharmonin är plötsligt istället ett faktum. Det behövs inte mycket för att känslan av total harmoni, lugn och tillförsikt försvinner och det till och med känns svårt att försöka fånga den igen. Så svårt att jag begriper hur van man kan bli av disharmoni så man inte märker den - som ett misshandlat barn som inte vet om något annat.

Det är inte första gången det här händer. Detta att jag vaknar upp ur stressen och sakta blir medveten om hur hård och metalliskt obekväm den känns, hur den låter som man rispar naglarna mot griffeltavlan. Det är likadant varje gång jag känner den här skillnaden mellan disharmoni och harmoni så tydlig. Varje gång funderar jag också på hur galna vi är som fortsätter såhär. Vad är det som gör att vi står ut i den här larmet och stressen och kylan? Vad gör att vi skyr lugn och tystnad så mycket? För något måste det ju bero på att man ständigt måste ha Ipoden och musik i öronen, ständigt prata i telefon, svara på sms, lyssna till ICAs musik och tänka på annat än det vi är närvarande i. I tunnelseende kliver vi över uteliggare och till och med barn och ungdomar som är utslängda. Distraherar skval och stress oss från att lyssna till våra egna tankar och samvete så vi slutar helt att känna och tänka? För att vi är för upptagna i oss själva och allt det vi själva måste ordna med, styra med, fixa, dona, ta ansvar för? Eller står vi inför något vi inte vet hur vi ska lösa? En samhällsutveckling vi tappat kontrollen över?


När jag går ut från ICA får jag se att kvinnan bakom mig i kön köpt rengöringsmedel och jag kommer på att jag glömt det. Det är alltid något jag glömmer tänker jag med självanklagelse. Pulsen ökar och tankarna är återigen på vift, de drar iväg till vad jag ska göra nästa stund. Jag ska rätta prov, sätta betyg så ingen blir arg på mig för att jag inte hunnit innan studenten, sen ska jag städa, diska och tvätta innan helgen och jag ska hinna träna, gå igenom reklamen, välja pension, ringa vaktmästaren, välja försäkringar, ringa till bilmekanikern, gå igenom posten och mejlen, jobbmejlen ifall någon mer är missnöjd med betyget så jag kan prata med honom eller henne, helst hon som mist en nära, henne vill jag inte såra, jag måste även prata med henne som känner sig utanför, mobbad för att hon har Aspberger, och förklara för de andra vad Aspeberger innebär, därför måste jag sätta mig in i vad Aspberger är....hur i hela friden gick det här till?...När jag sätter nyckeln i billåset handlar mina tankar inte längre om jag förstör miljön utan om hur det är att leva med Aspberger?...Jag bryr mig inte längre om jag spyr ut avgaser för jag måste ju hinna NU eftersom jag börjar bli sen. NU är det oviktigt om jag så står här om med ett så förgiftat jordklot det inte går att befinna sig på. Jag är till för klotet, inte klotet för mig. Tänka på miljön, andra människor, djur, växter, varelser är en lyx. Jag tänker det inte fullt ut men det frestar att förpassa det till gammalt indiantjafs, naivt miljöpladder och tjat...mina skuldkänslor är inte så starka längre, jag har skjutit det på någon annan. På generationen efter...igen.


Jag gillar högt tempo när det går fort men det får inte vara höga stressiga vibrationer omkring mig. Inte nu i alla fall. Jag vill tillbaka till naturen känner jag. Det har varit för mycket jobb sista tiden, för mycket andras villkor, för mycket känslor, för mycket svåra händelser som har tagit min energi att lösa och hantera. I ett liv händer saker hela tiden. Men i mitt jobb ska man också hantera andras liv. Unga människor råkar ut för saker ibland som de kunde varit förskonade. Jag känner att jag inte riktigt är med på banan och orkar ta det. Så när man känner att man anpassat sig till livsvillkoren alltför mycket tappar man någonstans på vägen bort sig själv. I naturen och när balans råder så blir mycket som inte varit självklart just självklart och så mycket tydligare. Jag vill ta reda på vem jag själv är i allt detta. Ta en paus. Jag vill inte bli urgröpt som är lätt att bli i vårt samhälle och alltid sträva, alltid nå något som ofta är omöjligt och ibland helt oviktigt att nå. Jag vill inte vara stressad för att inte räcka till. Jag vågar vägra. Vårt samhälle skapar urgröpta människor som söker tillfredsställelse på konstgjord väg eller som tror på att det finns något som heter "att inte räcka till". Ibland så låsta i stressen att de inte kommer ihåg hur man lägger i växeln när de ska köra till jobbet på morgonen. Så utbrända att de inte orkar leva ibland. Det vet vi sedan innan men är vårt sätt att leva med extremt dyra prylar, ilhögt tempo, alltid på gång, framgång värt priset? Är det värt att tävla? Är det värt det? Eller vad är egentligen värt något? Jag vet inte. Därför kommer jag följa älgen en stund innan jag är på banan igen.

En helt naturlig tidsmaskin - pulsen av början och slut

Åren går. Inte minst märker man det på sina barn. De är plötsligt stora. Det var inte länge sedan min son satt i mitt knä i spidermanpyajamas, sömndrucken och ville bli killad i håret. Det känns som det var häromdagen men det är mer än tio år sedan. Han har fyllt tjugotre år och har tagit examen. Nu ska han designa webbsidor åt folk och han kommer omgående ha bättre månadslön än jag. Han försörjer sig själv med andra ord. För inte alls länge sedan fick jag skaffa barnvakt eller ringa hem för att höra att allt var okej när jag jobbade över och försörjde honom. Nu ser jag varken honom eller hans syster särskilt ofta. De kommer med respektive allihop idag och firar examen och det känns märkligt att de är vuxna; att inte Pippiboken eller jag behövs mer och att det inte är roligt att bädda framför TV:n längre. Hur kunde det gå så fort? Jag kan inte låta bli att fundera över detta med tid.

Det är som om klocktiden inte finns och det gör den ju egentligen inte. Det vet vi ju att klockan är en uppfinning och inte uppväxt ur jorden precis. Det märks helst när man känner att tiden försvinner eller upphör. Det gör den nästan alltid när man blir slukad av en känsla, bra eller dålig. Det märks också när man har det som kallas för deja vu, man får en övertygande känsla av att man upplever något igen, som upprepning av något man vet man aldrig upplevt. Så märks det också, som sagt, när tio år av förfluten tid känns som ett par dagar sedan och när en timme kan vara en lång och seg väntan som känns som en hel dag.

I vårt inre har vi ingen speciell tidsuppfattning. Där har vi egentligen en helt naturlig tidsmaskin där vi kan resa hur vi vill fram och tillbaka i tiden och vi befinner oss inte i en tidsström utan  i ett konstant NU. Där finns inga datum, inga klockslag och ingen mätt tid. Den enda naturliga rytm vi kan följa och som känns äkta och bekväm är flödet av början, mitt och slut. För på något sätt är ju inte tid bara en sträcka av händelser. Det är ju snarare en puls av att något påbörjas, når en höjdpunkt och sedan avslutas. Våra själva liv är ju sådana konstruerade med födsel, mittpunkt och död -  men allting från den middag vi äter till jobbet har eller relationen vi lever i börjar med en inledning, når en topp och sedan avrundas alltid vid något tillfälle. Vissa saker vill man ska vara för evigt men så länge håller inget av det vi tar oss för. Allting har en ände så att säga. Men har ni å andra sidan någon gång varit med om att ingenting tar vid efter något annat avslutats? Knappast. Det gamla ersätts ständigt med det nya. Precis som den eviga cirkeln av vår, sommar, höst och vinter. Allting händer liksom i cirklar, under samma princip men med olika ämnen och rolldeltagare i våra liv, snarare än i en tidslinje med en räcka av händelser, som sagt. Det är väl därför vi kan tycka att livet upprepar sig, eller hur?

Jag håller på att avsluta något som inleddes för drygt tjugotre år sedan då jag fick min son. Jag blev mamma och nu är jag inte det längre, inte på samma sätt.  Det är svårt att släppa taget om tjugotre års identifiering som mamma och att vara behövd och som den som tar hand om andra, men det hela har utlevt sitt syfte och jag har ingen roll längre i hans liv mer än som en bakgrundsfigur om han skulle behöva hjälp. Ja, det är klart att vi har samma kärlek och minnen kvar men jag har inte samma roll längre. Det är både sorgligt och spännande på en och samma gång. Det är sorgligt för att jag i största allmänhet lider av att ha svårt att släppa taget. Jag är sån att jag vill att allt ska vara för evigt och som det alltid varit. Det ger mig trygghet även om den är falsk. Livets puls av födsel och död är därför svår att tackla för mig. Fast det är en spännande tid också, för det är första gången sedan på tjugotre år som jag kommer att leva ensam. Jag har aldrig sedan jag flyttade hemifrån bott ensam. Jag är inte van att bara tänka på mig själv och det kommer att kännas spännande. Jag står plötsligt här med en förlorad tid som mamma, och aldrig vara fri och en nyvunnen tid som fri med med ett nytt liv framför mig som jag i dagsläget inte vet någonting om och jag kan inte säga att jag lider för jag det är alldeles nytt och oskrivet kapitel som påbörjas. Det finns inget så livgivande som att börja på nytt. Den här tiden kommer också ha sin höjdpunkt så småningom fär att sedan avslutas. Därför kommer jag njuta av det så länge det varar. Men där är jag inte än. Var sak har ju sin tid, Idag firar jag att min och mina barns tid tillsammans avslutas på ett lyckligt sätt och att ett nytt kapitel väntar.

Onödiga förväntningar

Vad var det jag tänkte och hur blev det? Det är frågorna man dagligen ställer sig i mitt jobb, som lärare. I början av karriären så tror man att man ska få erfarenhet så småningom. Jag förväntade mig i alla fall att jag skulle få rutin så jag visste exakt hur jag skulle göra. Men så blev det aldrig. Viss rutin fick jag så jag kunde räkna ut lite hur ett projekt skulle sluta men helt och hållet säkert utfall gick aldrig nå. Det är alltför många saker som påverkar resultatet. Jag hade exempelvis ganska hög ambitionsnivå och ville väldigt mycket i början men det gick trögt och jag visste inte vad som var felet tills jag inte orkade själv. Då insåg jag att ambitionsnivån gjort eleverna otrygga. När de blev tryggare så gick det bättre. Ja, sådär kan man hålla på att ge exempel på allt möjligt i livet man fått omvärdera och ändra på för att passa de förutsättningar man har. Jag ska inte trötta ut någon med det. Istället vill jag fundera lite på det här med förväntningar som sådana.

Vi människor har en massa föreställningar och förväntningar på det mesta. Vi förväntar oss en underbar semester och midsommar. Har vi sett fram emot den länge så har vi också garanterat förstärkt förväntningar och så blir det regn eller så går pengar till bilen och stugan går inte att hyra och så vidare. Det blir en besvikelse så klart eftersom vi förväntat oss något och lovat oss själva något som inte går att uppfylla.

Precis likadant kan det vara med människor i vår omgivning. Vi har en viss uppfattning om dem och förväntar oss något och när de inte kan leva upp till det vi förväntar oss så blir vi besvikna. Vi kan leva med en människa och aldrig riktigt lära känna henne eller honom för att hon eller han inte tillåter det eller för att vi själva inte anstränger oss att göra det eller tar vi bara för givet att en viss människa eller relationen är på ett visst sätt tills något avslöjar något helt annat. Det är inte sällan det är något som chockar oss, gör att vi går ner på knä ett tag innan vi reser oss och börjar omvärdera personen, plötsligt har våra ögon öppnats och vi ser klarare. Vi inser att personen inte ändrats. Den är som den är och som det alltid varit men vi har inte sett det. Det är vi själva som är förändrade.

Men kan vi aldrig lita på något då? Det är som vi lever i en ständig ström av osäkerhet och risk för besvikelser. Ja, det gör vi ju egentligen om man inte vänder på det och slutar ha förväntningar, färdiga uppfattningar och fördomar om andra människor och framtiden. Jag vet. Det kan också bli ganska otryggt att leva så, och att inte ha förväntningar på människor kan även verka cyniskt. Ja, fast jag menar inte att vi inte ska tro på människor och älska människor i vår omgivning, bara se dem som de är.

Om vi kan vara helt öppna för att saker kanske inte kommer att utvecklas som vi tror och förväntar oss och lita på att det blir bra ändå så genererar det inte så mycket besvikelse. Det är svårt. Därför att vi alla vill ha en slags kontroll över tillvaron. En del vill ha mycket trygghet. Den typen går ofta i hemlighet och längtar ut. De slits mellan slå sig själva fria men är rädda för friheten eftersom den alltid för med sig lika stor mått otrygghet som frihet. Andra är mer som jag själv. De väljer hellre ofta friheten eftersom man andas lättare där, men det blir alltid på bekostnad av trygghet.

Men för oss alla blir det sällan i slutänden som vi tänkt ut i förväg. Eller hur? Det är aldrig någon som kan svara på den frågan och säga. Ja det blev helt som vi tänkt utan att lägga till några ”men”. Vi människor inbillar oss att det är vi själva som styr och har den främsta kontrollen över tillvaron och det är det ju inte. En mängd saker spelar in för att vi ska nå ett visst mål, vilket som helst: andra människor, vädret, pengar, livssituationen, banken, försäkringskassan och så vidare. Vi är exempelvis helt beroende av elektriciteten för att kunna blogga som jag gör nu. Hur vi ens kan inbilla oss att vi har så mycket kontroll över tillvaron som vi de facto tror att vi har är en gåta. Jo, för det gör vi faktiskt. Inbillar oss alltså. Det visar sig ofta i att vi tycker synd om oss själva när det inte blir som vi har tänkt. Viljan och kontrollen är vår men misslyckandet någon annans fel, med andra ord. 99,9 procent av jordens befolkning betraktar sig exempelvis betydligt oftare som offer för tillvaron än som skyldig till sina egna besvikelser. De flesta av oss kan erkänna en slags delaktighet men aldrig ta fullt ansvar för hur man hanterar andra människor som inte lever upp till förväntningarna eller för besvikelsen med semestern. Men det kan väl ändå vara ens eget fel att det regnar eller att konserten ställs in eller vad det nu kan vara? Nej, men med att inte ha de förväntningar man har på andra människor, att acceptera situationen som den är och så vidare är att göra sig oberoende av att saker och ting ska bli som man tänkt sig. Det kan bli bra ändå. Efter en nock out och en rejäl besvikelse är man alltid förändrad, aldrig densamma och om det inte vore meningen att det hela var till för att förändra oss varför är då den känslan av tillfredsställelse, mognad och insikt så stark då?

Jag vill inte skriva folk på näsan. Jag tror många begripit detta såklart. Men ändå inte. För jag möter ganska ofta människor som klagar över att omgivningen gör sig till offer och inte tar ansvar. En del kan låta barnlöshet hindra dem från all annan lycka och omgivningen känner sig maktlös. Jag själv möter offertänket på jobbet, det är ganska ofta man ser det så att det är  någon annans fel att man inte gjort läxan, och jag själv gör mig till offer för besvikelser ibland. Det är ganska mänskligt men onödigt. Det är såklart inte mitt fel att semestern inte blev som den skulle för att det regnade. Det kan jag inte kontrollera men jag kan ju kontrollera att jag är öppen för andra lösningar och att det hela kanske ska leda till något annat än vad jag trodde från början eller kan räkna ut. Det är ju också betydligt mer givande och spännande att tänka så än att hänga upp sig på ett visst resultat och det går inte att kräva av människor det de inte kan ge. Det är mitt ansvar att inte göra det och det är ett sätt att ta ansvar för situationen och inte göra den till en besvikelse. 

Poängen är vad de flesta brukar uttrycka: "Det är vad man gör det till." Det är så svårt bara när det handlar om att vi inte riktigt kan se vad vi själva egentligen gör.

Skilsmässa eller inte skilsmässa

År 1900 slutade en procent av äktenskapen i skilsmässa. 2007 slutade 50% av äktenskapen i skilsmässa. Det är helt tydligt att vår syn på äktenskapet inte längre är detsamma.

Jag tillhör inte de som tror att det bara för gott med sig att leva med en och samma människa ett helt liv. Jag tycker det är mycket positivt att vi har blivit friare i vårt sätt att leva våra liv. För man får ju tänka att det inte bara handlar om folk var bättre förr på att hålla ihop ett förhållande. Förr och då menar jag innan sextiotalet, hade vi bara kärnfamiljen som det enda godtagbara sättet att leva. Idag skaffar singelkvinnor barn via konstgjord väg och många väljer att leva samma kön och lika många med flera partners, polygami.Det skulle inte varit okej 1902 om man säger så. För det sätt man håller ordning på en befolkning är med skam, är och har alltid varit verktyget. Är vi inte som alla andra så skäms vi eller så har vi en omgivning som ser till att vi gör det. Skamstraffen levde kvar länge.

I grunden är inte människan gjord bara för att slava under vissa regler, skrivna som oskrivna. Det visar sig i otal protokoll man kan läsa om hur man gick till tings för att bestraffa sin otrogna partner, män som kvinnor har aldrig i någon tid kunnat hålla sig till en och samma vad än statistiken visar av hållbara äktenskap så är det med andra ord inte hela sanningen. Hur mycket vi än hyllar detta och ser det som idealet. Jag personligen tycker inte otrohet är något bra. Det är bättre att skilja sig och skaffa en ny om man vill pröva sig fram till den man trivs med. För i grunden handlar det om det. Vi människor tror att det handlar mer om kärlek än utveckling. Men det gör sällan det. Vi är skapade sådana att vi inte kan gå på tomgång och uppleva samma sak hela tiden, vi vill uppleva nya vyer i livet och det är bra bara det inte blir på bekostnad av andra.

Det jag tror vi missar i detta sökande, för det är ju ett sökande de statistiska siffrorna visar av 50% skilsmässor, är att vi tror att det alltid blir bättre med någon annan. Det blir det sällan om vi inte ändrar oss själva. I vilken tid vi än levt i och vad än statistiska siffror visar så är relationer i sin natur sådana att de bara visar oss vad vi är bra på och vad vi är dåliga på. De speglar oss själva med andra ord och väger våra brister och tillkortakommanden. De klär av oss in på bara kroppen och visar vilka vi är för att vi ska se vad som felar och vi kan välja att det som en utmaning eller blunda för det. Det går i och för sig en bra bit på väg att blunda för sina egna tillkortakommanden, man gör det i Hollywood hela tiden. Det är lätt när man har en stor marknad och är intressant byte och framförallt pengar att sälja hus och hemma och ständigt börja om på nytt. Fast man kommer ändå inte undan det faktum att inget kan köpa ett bra äktenskap eller förhållande. Man är sig själv hur mycket man än skaffat sig och det finns alltid konkurrens hur vacker och hur mycket pengar man än har. Ni kanske har förstått att jag inte tror att det är svaret utan svaret är vad man gör med sig själv? Jo sant, så är min övertygelse.

Vi har med andra ord gått en ganska bra bit på väg där vi har möjlighet att pröva oss fram. Jag vet såklart att skilsmässa är smärtsam för barn och för föräldrar men många hittar också lyckan i en ny familj med nya syskon. Det är inte så långt ifrån vi levde fram till sextonhundratalet, det vill säga i storfamiljer. Men ett stort men man klarade sig inte så länge i sådana sammanhang utan att kompromissa, gå till sig själv och lyssna på andra för att det skulle fungera. Hur man kompromissar har börjat falla i viss glömska tycks det mig som.Vi lever i ett samhälle som hyllar egot och så mycket handlar om att tillfredsställa det egna jaget på alla sätt och vis. Vi matar egot hos våra barn när vi curlar dem och det har inte bara gjort oss självupptagna vi har också blivit superkänsliga för svårigheter. Min mamma var inte alltid det snällaste på jorden men en sak lärde hon mig som jag har haft nytta av och det var att alltid ställa frågan: "Jaha och vad gjorde du själv och vad har du gjort själv för att det ska bli såhär?" varje gång jag tyckte synd om mig själv. Jag ville ha stöd så jag var inte så glad i den frågan men den har sin poäng. Det är med andra ord inte så farligt att fara illa, man kan lära sig saker på vägen och man kan fylla sin kvot av att lära sig förlåta och gå vidare, men allra helst kan det faktiskt lära att inte ta saker så fruktansvärt allvarligt på fel sätt om man tar som vana att se sin del i saker och ting. Kanske jag har fel men jag tror att ett förstorat ego kan skapa problem när vi ska leva tillsammans och alla ska få sina behov tillfredsställda.

Men så sa jag också att vi ska tänka på oss själva i den mån att utveckla oss själva och pröva oss fram och att det är bra. Men hur går det ihop? Ja jag vet inte men jag tror på att vi i det fallet ska se det som att andra inte kan göra oss lyckliga, frälsa oss och ge oss det optimala. Vi kan med andra ord inte få en optimal relation om vi inte är optimala själva. När vi har det så förspänt att ingen ger oss skamkänslor för att vi skiljer oss kan vi använda den processen till att bli bättre människor helt enkelt istället för att bara skaffa en ny som vi förväntar oss ska göra oss lyckliga. Vi människor är som barn som väntar på godis som någon ska ge oss och så är inte fallet. Livet blir det vi gör det till helt enkelt och det är ingen lätt balansgång men det är ingen som har sagt att det ska vara lätt heller. För att citera Doris Lessing: "Ingen har lovat någon lyckan." Den är inte given, inte självklar och inte serverad på ett silverfat. Man får helt enkelt jobba på den.

Ge och ta

Idag är det en stor dag. En mångårig kamp har burit frukt. Att ge har varit för mig ett sätt att överleva många och långdragna bekymmer och hinder i livet. Man kan tro att det bara är skryt detta att vilja ge men det är en utmaning. För det första så ger vi människor hellre än tar. Vi är alla fostrade att bjuda på godis och kakor först innan man tar själv. De flesta lider inte av att ge, de flesta tycker det är svårare att ta emot. Det har jag också fått lära men jag lärt mig minst lika många svidande läxor att inte ge till de som inte förtjänar eller helt enkelt fel människor. En del lär sig mer av att inte bli tilldelade mentalt, själsligt stöd, pengar och gåvor. När släkt och vänner har varit utan pengar har jag gett många fler gånger och betydligt mer än vad jag fått igen och när jag gett mitt stöd så har sveket varit större ibland än jag kunnat bära just då. Men det har lärt mig att inte ge för att själv bli älskad och att inte ge till fel personer eller de som inte förtjänar förtroenden.

Alla mammor sätter sig själv i sista hand och att ge till sina barn är som att ge till sig själv. Jag har gett mina barn mer än de bett om ibland och det har gjort dem bortskämda en tid och jag fått lära om igen. Lära lika mycket som barnen värdet av saker, kunskap och innehåll i det man säger och gör. Att ge har varit naturligt men att ge har också varit ett sätt att behålla ett slags flöde jag inte kunnat sätta ord på.

Jag vill vara trovärdig och jag vill ge rätt sak till rätt person. Det har varit en balansgång mellan alltid vara till hands och inte bli tagen för given, utnyttjad eller bortkastad som en urvriden trasa. Ibland har människor också missförstått min generositet och trott att jag har några hemska bakomliggande syften med att hjälpa någon med matkassar eller bara gå fram och fråga ifall någon behöver hjälp som ser ut att behöva det. Vi människor är misstänksamma varelser som ibland bara litar på små barns leenden. Vuxnas kan innebära något dolt motiv. Jag ser det inte så. Därför har jag ibland undvikit och ibland hjälpt mer än jag behöver för att pröva mig fram. I slutänden har jag ändå känt mig mest tillfreds med att ge resterna av reskassan till en uteliggare. Jag glömmer aldrig när vi var i USA och jag gav en ung kille mina resterande pengar. Det var inte särskilt mycket, kanske tvåhundra i svenska kronor. Han var mager, smutsig och blek. Ögonen var helt livlösa och han studerade mig tomt när jag gick fram till honom. Min engelska är kass så jag sa ingenting och jag vet inte vad vad man ska säga till livets mest utsatta människor. Så jag räckte bara över pengarna och skämdes för hela situationen.För att han var fattig och jag rik. Därför gick jag snabbt vidare. Men jag hann se att hela ansiktet sprack upp av förvåning och jag hörde ett "Oh my God, bless ju mam". En annan uteliggare hade några dagar tidigare lurat mig på femtio kronor. Han sålde en falsk tunnelbanebiljett till mig men vid båda tillfällena kände jag en slags inre ro och tillfredsställelse jag annars nästan aldrig kände och det hjälpte mig att lära mig mer om balansgången mellan verkligen ge från hjärtat eller ge med syfte att bli älskad eller bara för att man är lärd att ge.

Jag tänkte sällan på att lära mig ta emot och jag ville fortsätta ge även när jag blev lurad eller sviken. Det skulle inte hindra mig. "Man ska inte ge till uteliggare. Dom bara knarkar upp pengarna och köper sprit." Det hörde jag både från soc, alltså expertutlåtanden och från vanliga människor. Men den som ger kan inte bestämma vad pengarna ska användas till. Vi människor måste väl bara ge av oss själva och låta andra göra vad de vill med detta? Väl? Eller hur var det? Skulle man inte ge till rätt personer som verkligen värderar gåvan?  Jo, det är vår läxa men samtidigt är det ju så enkelt att vi måste lära känna oss själva och ge när vi känner att det är rätt och det är den känslan och den balansgången som är svår. Det finns inga regler med andra ord mer än en slags inre röst.

Jag har också känt på mig att ge kommer att leda till att det återkommer till mig, som ett slags karma. Ibland, fast jag ska inte säga ibland, utan under en längre tid gav jag så mycket att jag blev helt tom. Jag var konstant på dåligt humör, alltid arg och trött och irriterad. Ilskan brände ut mig lika mycket som detta att jag fortsatte ge trots att jag inte hade något kvar att ge. En dag slutade jag helt sonika att ge, slutade att vara till hands, slutade att alltid ställa upp, alltid vara snäll och alltid generös. Det kändes inte heller bra. Ingenting kändes bra förrän jag öppnade upp för att ta emot också. Jag slutade säga: "Nä men, jag betalar" när folk bjöd middag. Jag tackade ja istället. Jag slutade hålla inne med mina egna bekymmer till förmån för att lyssna och människor tycktes mer tillfreds med det. Jag hade inte längre kontrollen. Min stolthet har alltid triggat mig att vara klippan när det blåser. Andra fick hjälpa mig. Det kan jag säga var svårare än att ge för då märker man hur mycket stolthet man är konstruerad med och det är ingen rolig syn om man säger så. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag kände plötsligt ett flöde. På riktigt. Precis som man känner när man står i bäcken barbent och det killar mellan tårna. Ge och ta killade bildligen mellan mina tår och det har gett konkreta resultat.

Den senaste tiden har jag  på många mystiska vis fått tillbaka ord, tankar, pengar, gåvor och annat jag gett, även när jag själv knappt haft något. Jag känner mig inte fattig längre, inte ens när jag är fattig. Det är som att detta med rikedom är mer ett mentalt tillstånd än konkreta pengar i plånboken. Så handlar det inte bara om pengar utan om support, uppmuntran, stöd och tillgivenhet som kommer från helt oväntade håll. Så blåste bekymren om jag skadat mina barn på något sätt med att ge för mycket av den här dagens bekräftelse. Dottern har planerat en dyr klänning till min födelsedag och återigen kom svårigheten att ta emot upp. Hon är mitt barn och jag bekymrar mig för hennes ekonomi, och ingen mamma förväntar sig att få tillbaka av det man gett för man har gett ifrån sitt hjärta till sina barn. Men hjärtat smälter när hon säger. "Jag vill ge igen för tänk så mycket jag fått av dig." För mig är det en stor dag. Det är inte bara pengar och utan det är en bekräftelse på att ställa upp, vara närvarande i allt man gör och säger ger frukt. För mig är det i alla fall som ett betyg.

De små skönhetsdrottningarna...

Vad är lycka? Du kan sticka en nål i armen och när du tar bort den känns det som en stor tillfredsställelse som kan liknas vid lycka, precis som när man får kissa när man är kissnödig eller när man får sova äntligen när man är trött. Det finns många sätt att känna lycka på. Det är så hårt sammankopplat med att få grundläggande behov tillfredsställda.

Att nå fullkomlig lycka är något alla strävar efter men att nå dit är svårt på grund av vi människor inte är helt klara över vad som gör oss lyckliga. Det finns så många krafter som kan leda oss på fel väg. Inte minst försöker vi anpassa oss till andra: familjen, arbetskamrater, vänner och så vidare. Den omgivning vi lever har många uppfattningar om vad som man bör göra. Det är mycket lättare än vi tror att ta på oss andras önskningar eftersom att göra andra glada och nöjda är också ett behov vi människor har och ibland slits vi mellan andras önskningar och våra egna.

Då och då tar media upp flickor som pressar av föräldrar att bli skönhetsdrottningar, alternativt barn som pressas att bli elitidrottare. Den eviga diskussionen som aldrig tar slut handlar om det är rätt eller fel eftersom föräldrarna hävdar att barnen älskar det här och vill lyckas i livet och bli lyckliga och vinna högsta vinsten: framgång. Ja, nå framgång är också ett behov inom människan och visst kan en del barn dela sina föräldras intressen och det är bra med stöttande föräldrar. Dock tror jag det är rent omöjligt att säga ifall det här är något barnen vill. De har ju självklart inte fått pröva sig fram till det som faktiskt tillfredsställer dem djupt i hjärtat. Det kan ju vara något helt annat än det föräldrarna vill, något barnen inte ens vet om skulle göra dem lyckliga. Brooke Shields är ju ett exempel på hur mamman påstått att hon älskat att bli framgångsrik modell men det har slutat med konflikter med mamman genom åren. Att påföra någon annan sin egen vilja kan aldrig leda till något enbart gott. Förövrigt lämnar jag över till Brooke Shields själv att bedöma om det var värt det.

Jag såg en gång ett program om en kille som var uppväxt med sin pappa som kämpa själv för att bli läkare och ville att sonen inte skulle behöva det. Det var ingen som ifrågasatte om sonen verkligen ville bli läkare och sonen själv tyckte det var helt okej plan eftersom det var så självklart i hans miljö och omgivning. Dessutom gav det honom status och mycket uppskattning, föräldrarna var nöjda med honom och inga konflikter uppstod. Under studietiden kändes hela planen likt han hade en sten i skon. Det var något som inte stämde och det skav lite i honom hela tiden men han visste inte om något annat. Han jobbade i några och blev allt mer deprimerad, tillslut så deprimerad att han inte kunde gå till jobbet. Han tog semester och hemma hos en vän upptäckte han att han var duktig på att baka tårtor. Det fyllde honom så djupt att han fortsatte hemma och började ta emot lite beställningar från vänner och bekanta. Efter en tid gick han tillbaka som läkare men återigen började depressionen göra sig påmind. Han blev på dåligt humör och tung till sinnet. De enda stunderna han var glad var när han bakade tårtor. Han bakade på nätterna och jobbade på sjukhuset om dagarna och tillslut sa han upp sig. Men det var först när han fick så mycket beställningar att han knappt hade tid att gå till sjukhuset som han gav upp sin pappas dröm, tog konflikten med familj och vänner och bestämde sig för att satsa på sin egen nyfunna dröm. Baka tårtor var det enda som gjorde honom lycklig.

Jag tänker alltid på den här tårtbakande läkaren när jag hör dessa eviga diskussioner om de femåriga skönhetsdrottningarna mammorna pressar att bli det som de aldrig själva kunde bli och jag tänker på oss människor som måste ägna så mycket tid åt tillfredsställa andra på ett så avigt sätt. Det är som en elev till mig sa en gång om sina ätstörningar: "vägen till vad jag själv velat göra har varit onödigt lång och krånglig. Hade jag fått hitta mig själv först bland allas åsikter hade jag aldrig behövt brottas med maten och med alla tankar som studsat i mitt huvud. Jag kunde ha varit så här lycklig som jag är nu långt mycket tidigare."