Samla rikedomar på vägen

Resor är nog det mest givande som finns. Det är inte så att jag måste åka långt eller jag måste resa på safari i Afrika eller ta mig igenom Amazonas djungel för att bli rik på erfarenhet. För mig kan det räcka att åka till grannkommunen. Erfarenheternas rikedom har ju ingenting med antalet möjligheter eller vilka möjligheter vi har utan det har att göra med vad vi gör med de möjligheter vi har. Det säger jag inte för att trösta mig själv i brist på möjligheter. Jag föredrar att se livet som en enda resa nämligen för det ger mig mer än att hoppa bungyjump eller slåss med lejon på safari i Afrika. Såklart skulle jag göra det också om jag hade möjlighet även om sånt inte ligger särskilt högt på min drömlista. Men jag tycker det är mer spännande när varje resa ger något, för det gör alla resor. De ger alltid något nytt jag har användning av; en nya vy, en ny tanke och inte minst ett nytt perspektiv. Rikedom är en känsla, inte alltid ett konkret faktum av pengar, vänner eller perspektiv.

Om man har ett svårt beslut att ta kan det räcka med en promenad så har tanken klarnat. Det är också en erfarenhet. Inre och yttre resor är viktigt för oss människor för det ger oss perspektiv. Vi människor är subjektiva och ser såklart med de glasögon vi har. Men just därför är det viktigt att hålla sig uppdaterad för att inte förlora perspektiv och ibland kan perspektivförändringen förändra oss. För vi kan inte göra en konkret resa med exempelvis tåget utan att samtidigt i någon mån göra en inre resa. Det hänger för det mesta ihop. När vi är tillbaka från sådana resor kan också stora förändringar ha skett, helst de inre resorna kan förändra oss till oigenkännlighet.

En del av oss undviker att förändras för mycket för att vi inte vill skrämma vår omgivning eller förlora vänner på vägen. Föreställningar är så viktiga för oss människor. En del är mer fasta i föreställningar än andra. En del är mer öppna för förändringar än andra. Men alla har en föreställning om att det ska vara på ett visst sätt eller det har varit på ett visst sätt eller någon är på ett visst sätt. När de föreställningar ramlar ihop som stålställningar i stark vind kan det bli något av ett plockepinn för vår omgivning och oss själva.

Vi har exempelvis  vår föreställning om vår barndom, vår upplevelser och våra relationer och ibland så prövas dessa föreställningar. Vi blir utmanade med en annan sanning. Det är inte lätt att anpassa sig till det och det är inte lätt att leverera en ny sanning om en själv till människor som har känt en länge. Det blir lite att börja om på nytt om sanningen är alltför stor, för då har man gjort en sådan lång inre resa att man inte är sitt gamla jag längre. Nästan alltid känner man sig förvisso närmre sitt sanna jag efter en sådan resa men det är inte alltid andra känner vårt sanna jag.

Det är nästan aldrig så att vi medvetet förställer oss såklart. Vi lever upp till saker och ting, anpassar oss på olika sätt för att vi ska kunna leva tillsammans med andra. Vi socialiseras helt enkelt. Men ibland går socialiseringen för långt och vi kommer allt längre ifrån den vi i grunden är och ofta sker det utan att vi egentligen tänker på det. Ibland slutar det med en olustkänsla, hopplöshet eller depression till och med. För vi kan inte leva för långt ifrån oss själva utan att tillslut känna missnöje. Resan tillbaka till sig själv är ofta rätt lång, om vi har inte gjort som Hans och Greta, och använt en röd tråd som vi kan följa tillbaka.

Det har vi aldrig utan vi är vilse. Det finns ju egentligen heller ingen karta och perspektivet är ofta mycket dåligt i det läget. Det enda vi kan göra är att börja gå lite på måfå. Försöka följa magkänslan. Tyvärr är den helt stum för vi har inte använt den på länge. Därför kan det bli väldigt många omvägar. Men så träffar vi människor på vägen som kan ge oss en tanke, en möjlig vägbeskrivning, förslag och så. De vet ju inget om oss. Det vet vi ju inte själva så det är bara att pröva sig fram och man blir som en luffare ett tag med tillhörigheterna på ryggen och bara friheten som vän. Det kan vara skönt dagar då solen skiner och man ligger i ett dike full med tussilago men en mörk vinternatt längtar man ändå hem och frustration och förvirring tar vid när man liksom aldrig hittar rätt, och magkänslan tiger still.

Man begriper att panik och frustration inte hjälper. Då lugnar man sig och tänker på  erfarenheterna. De är till hjälp nu. Man vet i alla fall vad man inte vill. Det är alltid något och man känner ändå en livsanda och styrka komma av att själva grejen, den att man alls har prövat sig själv. Stolthet gör att man litar på sig själv, och man undrar plötsligt varför man inte gjort det för länge sedan. Det ger också ny energi och man känna det som fisken gör när han blir nedsläppt i vattnet igen. Lite svag först men syret ger så småningom ny kraft och efter en tid går det faktiskt att höra den där inre rösten. Den hörs bättre när man faktiskt litar på sig själv och inte är i panik. Så småningom börjar det också bli alltmer självklart vilka vägar man ska ta. Överhuvudtaget lyssnar man allt mindre på andra och mer på sig själv, däremot blir andra människor mer spännande för att man inte längre är upptagen i sig själv och sin egen väg. Nu när vi fått fågelperspektiv är vägen är självklar och man slipper ha fokus på att hitta den och vi kommer ur självfokus och tunnelseende. Allt blir också enklare av att allting faller på plats och existerar i sitt rätta ljus och ingen förvirring eller osäkerhet skymmer sikten längre Luften är ren och klar och vägen rak.

Det är enklare för oss själva men svårare för andra. En del tycker vi har blivit så konstiga att de ger upp om oss. Vi är inte längre är något att lita på, de förstår oss inte, en del blir arga och känner sig svikna när vi inte längre är de vi har varit. Ibland kanske det bara är de personer som har känt oss länge och som vi också har en kärlek till som tål törnar, som kan acceptera vårt förändrade jag. Nya människor i våra liv känner oss inte på annat sätt än det nya jag vi har fått på resan och det är man glad för, men vi behöver de som känner vår historia också. Det är så mycket lättare då att möta framtiden när vi har en historia och är det så att bara en är kvar så räcker det. För det beror ju på vem det är, det räcker med en bästis så är man rik.Rik på vänskap, erfarenhet och framtid.