Våra föreställningar om hur saker och ting ska vara, föreställningar om hur människor omkring oss är eller bör vara, hur semestern kommer att bli eller hur hösten kommer att bli, är tryggt att ha ifall allting flyter på. Då när varje dag är sig lik och man är nöjd, glad och lycklig. Det är bra ifall vi hittat vår roll i en gemenskap, rätt jobb, rätt partner och så vidare. Men så är det inte alltid och kommer inte alltid att vara.
Att flytta eller byta skola är ofta ett sätt att börja om på nytt och få en möjlighet till en nystart. Allt är bra om det blir en nystart men ibland ramlar man in i samma spår igen, för att man helt enkelt inte förändrats inuti. Vi människor är ofta betydligt mer trögrörliga på attitydplanet än vad vi är på det fysiska planet. Vår lösning är i första hand att flytta och att resa, inte att förändras inuti. Det gör att en del inte gör annat än flyttar och rör på sig, de försöker i någon mån flytta från sig själva.
Ibland vet vi eller känner på oss att vi måste göra en förändring men vi skjuter på det för att slippa besväret och det smärtan den kommer dra med sig. Ibland kan vi tycka det bara onödigt att förändra, ibland är vi rädda för förändringen. Ja, det finns massor av skäl att inte vilja och en del reagerar med att backa ännu längre in i det gamla livet. Fast faktiskt kan det vara rent farligt att fortsätta i samma fotspår. För det mesta behöver vi förändringen för att få behålla vår mentala och fysiska hälsa och livet kommer putta iväg oss om vi inte själva gör det. För alla har säkert varit med om perioder i livet där inget tycks fungera. Då bekymren kommer som på ett pärlband. Går inte bilen sönder, så går kylen sönder, det är mer jobb än vanligt, man jobbar sent och barnen har problem i skolan eller med sig själva. Så tar tandkrämen slut precis när man varit och handlat för de sista pengarna, och så får man ett mejl om att det där andra jobbet man sökt har någon annan fått, mannen är frånvarande, eller så är man singel och trött på det och tillslut upptäcker man att den där man trodde var vän med har gått bakom ryggen. Det är perioder när det tycks som man är utsatt för grymt kosmiskt skämt och det verkar som om hur många stenar man än vänder på så ligger man ett steg efter hela tiden och det enda man vill är att stänga in sig och aldrig mer gå ut.
Det här är inte ett skämt som tur är. Det är ofta tecken på att något är fel och livet signalerar med att det är dags att bryta upp och kanske släppa taget om både gamla vänner och relationer, byta jobb och börja på nytt. Det är det gamla livets dödsryckningar. Om man kan se det när man är i processen så är det bra, men ofta gör man inte det. Om man inte har hjärnan på högvarv omkring hur man ska lösa problemen så är man för trött för att tänka och man har fullt sjå att försöka komma tillrätta med smärtan över att gamla vänner inte är de man trodde de var. Ja, allting kretsar kring det som händer, inte varför det händer.
Skulle jag göra om något i mitt liv så är det just såna här saker som att låta alltför mycket energi gå åt till att laga det som är gammalt och förbrukat. Jag är ingen vän av ånger, för det är en sådan meningslös känsla som inte leder någonstans. Men i det fallet kan jag hänge mig lite åt ånger när mitt liv har haft sina dödsryckningar. Nu mer brottas jag inte med livet. Jag gör som Arjuna, jag släpper taget och låter livet visa mig vad det här handlar om och varför jag upplever det jag upplever. För när man fortsätter brottas och laga på det gamla så kommer man ändå att förlora förr eller senare. Jag försöker istället vänta in det nya. För det är alltid sådant på väg när det gamla har dött. Det finns liksom ingen död som inte för med sig en vår och en återfödelse och ingenting händer av en slump. Varje steg man tar finns det en mening bakom, även om vi inte förstår den, ser den eller ens inser längre fram. När vi människor utvecklas så går vi ett och ibland flera trappsteg upp för en trappa och i samma stund vi tar det där steget uppåt så står en eller flera av våra gamla vänner kvar där nere och det är bara ett fåtal av dem som vi fortfarande har något gemensamt med och vi behöver helt enkelt nya vänner för att matcha den nya inre "plattform" vi hamnat på.
Ibland är det bara en sak eller några få människor som är förbrukade i vårt liv. Med förbrukad menar jag självklart inte att vi har människor bara för vår egen skull och utnyttjar dem på något sätt. Det jag menar är att vi har varandra för att utvecklas och speglas i, för att hjälpa och för att bara känna kärlek och vänskap men ingen är i vårt liv för evigt. En dag är det över och då menar jag med förbrukad: att de människorna har fullgjort sitt syfte i vårt liv och vi är redo för nya människor för att beskåda nya vyer. Vi tar helt enkelt adjö vid perrongen för vår destination skiljer sig från de vi umgåtts med en tid, och lämnar både gammalt bagage av händelser och människor bakom oss.
När jag jobbad på Kom Vux var det många av mina kvinnliga elever som skilde sig under den här perioden eftersom de upptäckte att de inte hade något gemensamt längre med den de levde med. Vad vi än gör som utvecklar oss snabbt och mycket under en period gör att vi riskerar våra nära och kära om de inte håller jämna steg med oss. Bli inte irriterade nu ni män som läser men det är min erfarenhet att kvinnor har lättare för att ta de där stegen upp för trappan. På Kom Vux var det 90% kvinnor som läste för att de ville utvecklas, män ansåg för det mesta att de inte behövde det ens när de var där och börjat utbildningen.
Inte bara jag utan många med mig avskyr och har avskytt den här processen. För det är nog det värsta jag vet att säga adjö till människor och jag har verkligen brottats med livet för att få behålla de jag vill behålla, men när jag gav upp upptäckte jag livets ständiga puls av slut och början, början och slut. Livet går som i cirkel istället för ett spår rakt fram. Allting har en början, ett mitt och slut och det gäller att njuta hela vägen för att suga märgen ur det. Men det är inte lätt tycker jag, det är något jag tränar på. För leva är lite som att äta tycker jag. Även en måltid har en början, en mitt och ett slut. När jag är ute och kör bil eller åker tåg så sitter jag och längtar efter den där pastan eller mackan eller vad det nu är. Men när jag väl äter tänker jag på annat, och hela processen av njutning från början till slut har gått förlorad. Vi kan säga att: "njut av livets korta dagar för snart är det slut" men det är ganska svårt. Vi ska under tiden vara medvetna och närvarande i det vi gör, öppna för att lära, öppna för att njuta och på samma gång förstå livet och det som händer oss. Det är svårt och därför släpper jag gammalt bagage och bara följer med när livet signalerar det gör det lite enklare och man bär inget tungt.
