Ditt personliga livsöde

När vi lever vårt liv under de dagar som går funderar vi vanligtvis inte så mycket på varför vi är här. Alla är för det första inte så intresserade av det, för det andra så är det sällan vi har den tiden. En del som är särskilt intresserade tar sig tiden men andra har nog med vardagen. Vi vill och vi måste arbeta för att försörja oss, vi vill ha mysigt, roligt, kul och så vidare. När livet rullar på så har vi dessutom inte heller så stort behov av att veta varför vi är här. Vidare finns heller ingen religiös förklaring längre och den enda rådande förklaring i så fall är att det är mest förnuftigt att tro att det inte finns någon mening. Fast då och då använder man sig av denna "mening" i alla fall när man säger att: "Det kan ju inte vara menat att två män kan älska varandra" eller: "Det är inte meningen att vi ska blanda oss." och syftar då på någon slags rasblandning. Vadå meningen? Vem har bestämt den meningen ifall det bara är förnuftet som råder? "Naturen." blir svaret. Okej men man blandar sig i naturen och hanar har ganska ofta sex med varandra, samt äter en del insekts- och spindelkvinnor upp sina män direkt efter parningen. I så fall är de flesta kvinnor inte menade att vara för jag har inte stött på någon med det beteendet.

Vi kan inte hänvisa till naturen för att se en mening och vi kan inte längre vända oss till kollektivet eftersom världsuppfattningen är splittrad. Dessutom kan vi inte ens använda oss av förnuftet för är det något som brister hos människan så är det just det. Jag säger som Hoolabandola band,"Vem i hela världen kan man lita på?" Vad ska man tro på och vilken linje ska man följa?

Jag skulle vilja säga att man ska lyssna till sig själv först och främst. Alla människor har en slags inre röst. De flesta kan säga att vi får en känsla när vi träffar någon första gången, vi bildar oss ganska snart en uppfattning om en ny miljö vi kommer till och alla har någon gång tänkt eller sagt: "Jo jag hade en magkänsla av det.". Vi vet saker innan de händer och man kan känna av stämningen mellan sig själv och en annan människa även om man inte är i närheten av varandra eller ens hör rösten, som på nätet. Alla lever med en slag intuitiv radar med andra ord. Den radarn är ju i sig inte meningen men den kan leda oss till vår personliga mening med livet. För alla har en sådan.

Övervägande del av befolkningen gör ju exempelvis något med sina erfarenheter. Jag läste om en kille som var ganska ung och dum, som vi alla har varit. Vi kan kalla honom för Hasidic. Han var strängt judiskt fostrad och skyddad i en judisk stadsdel i London. Han gick i judisk skola och hade inga erfarenheter av brottslighet alls så han blev ganska imponerad av grabbar som gjorde inbrott och smugglade knark.För att göra en lång historia kort kan man säga att han blev duktig på  knarkaffärer. Han fick respekt och han levde ett toppenliv i sus och dus med dricka och tjejer. Så åkte han dit. Fick ett par år. Så var han ute igen och gjorde samma sak. Det där bet inte särskilt. Men så åkte han dit igen och i fängelset blev han väldigt bra vän med en ung kille. Själv hade han ju hunnit bli i trettioåren så han var som en pappa för den här killen behövde någon, han gick nämligen på heroin och var helt under isen. Hasidic hjälpte honom och han slutade med heroinet. Det här tillfredsställde Hasidic på ett djupare sätt än vad han kunnat föreställa sig. Hans liv fick plötsligt en mening och det gav honom mer än han någonsin känt när han levt sitt liv i sus och dus, och hade någon sagt då att han skulle tycka det var mer givande att hjälpa de som blev sjuka av de han sålde skulle han skrattat. Han skrattade inte när den unga killen dog och det gjorde att Hasidic bestämde sig för att ägna livet åt att hjälpa unga människor från gatan. Så här ser mer eller mindre alla livsöden ut.Vi hittar alla på olika sätt vår uppgift i livet genom att följa våra insikter och vår inre röst, och genom det smärtsamma som händer oss. Ingen av oss kan slå oss för bröstet och säga att man skulle ställt till det för sig som Hasidic. För i varje människa finns ett tillkortakommande som gör att vi förr eller senare ställer till det för oss på andra sätt. Förr eller senare blir det uppenbarat för oss själva och andra var vi brister som människor och då kan vi välja att förneka det eller jobba på det.

Med andra ord har alla en slags mission och det är därför det är omöjligt för oss människor att döma. Vi vet inte varandras historia och vi kan inte säga att det finns en generell mening mer än att vi ska utvecklas. För utveckling är det vi sysslar med på den här planeten. Det finns inget som vi värderar så högt som utveckling. Inte ens förnuft värderar vi så högt som att utveckla teknik, samhällen och oss själva i karriären eller som människor.

Att försöka hitta en mening i naturen av det vi ser är såklart heller inte möjligt eftersom vi är en del av naturen. Vi har ju inte blivit planterade här. Eftersom vi är en del av en helhet och inte lever på vår egen autobahn så måste vi följa det som händer oss och acceptera att det som händer är menat att hända och vi gör det bästa av att lära av det, få insikter. Känslor och tankar kommer och går men insikter består och det är dem vi följer när de rotat sig, och då har den med största sannolikhet lett oss till en sanning om vårt liv som vi själva inte kunnat föreställa oss. För det är svårt för oss människor att föreställa oss något vi inte är medvetna om. Vi kan fantisera om en marsmänniska men vi kan inte föreställa oss den i en form vi inte känner till. Jag skulle vilja säga att det är samma sak med livets mening. Vi kan inte föreställa oss den förrän den händer.